Vilken följetong. Men denna gång ska jag inte skriva något själv, utan helt enkelt länka till partivännen Johan Folins ideologiska slakt av Miljöpartiet. Skratta. Gråt. Bli rädd.
Intressant? Andra bloggar om Miljöpartiet, liberalism
9 hours ago
Tuesday, November 17, 2009
Ett realistiskt budskap
Norberg problematiserar North Stream-ledningen på ett nyktert och välartikulerat sätt. Den akademiska elefanten i rummet är konstaterandet att liberalismen har brutit samman som analytiskt ramverk och förhållningssätt när demokratier handskas med semi-diktaturer.
Förhoppningsvis mer om Nord Streams säkerhetspolitiska implikationer i ett senare inlägg - kan garantera information du inte kommer att läsa i svensk press.
Förhoppningsvis mer om Nord Streams säkerhetspolitiska implikationer i ett senare inlägg - kan garantera information du inte kommer att läsa i svensk press.
Monday, November 16, 2009
Det, euhm, liberala Miljöpartiet, del 3
Miljöpartiet har under hösten beskrivits som ett liberalt hopp av olika tyckare och tänkare. Sven Dahl skriver om partiet i ett nummer av Neo under titeln "från ekoflummare till latteliberaler?".
Miljöpartiet har på riksplan en sympatisk inställning till friskolor och i viss mån företagande. Men det är uppenbarligen ett splittrat parti. Samtidigt som man driver friskolefrågor och gör upp med Alliansen om arbetskraftsinvandring har man representanter som vill förbjuda "sexistisk reklam", och upprätta "normkritiska myndigheter". Partiprogrammet är också fyllt av, liberala (?), ståndpunkter som Tobinskatt, ett räntefritt samhälle och löntagarfonder.
I landets näst största parlament, Stockholms läns landstingsfullmäktige, går man till val på att socialisera sjukhusen i länet. Vänsterpartiet som "bara" vill socialisera Capio S:t Görans är en svag västanvind i jämförelse. Miljöpartiet vill också långsamt kväva den privata vården genom att kräva att alla överskott går tillbaka till verksamheten - man uppvisar en fundamental oförståelse för att vinst är en förutsättning för allt företagande.
Jag tror Fredrik Segerfeldt har rätt i sin analys. Liberaler delar smak och livsstil med många miljöpartister. Man hänger i samma kretsar. Men estetik är inte politik, och blockpolitiken är här för att stanna. En röst på MP är därför en röst på en koalition med Sahlin och Ohly. Som liberal måste man vara duktigt missnöjd på Alliansen om man tror och hoppas att de svagt liberala tendenser som finns hos vissa Miljöpartister kommer att förstärkas av eventuella kompromisser som görs med S och V inför ett eventuellt majoritetsskifte.
Läs även Per Ankersjö och Sakine.
Miljöpartiet har på riksplan en sympatisk inställning till friskolor och i viss mån företagande. Men det är uppenbarligen ett splittrat parti. Samtidigt som man driver friskolefrågor och gör upp med Alliansen om arbetskraftsinvandring har man representanter som vill förbjuda "sexistisk reklam", och upprätta "normkritiska myndigheter". Partiprogrammet är också fyllt av, liberala (?), ståndpunkter som Tobinskatt, ett räntefritt samhälle och löntagarfonder.
I landets näst största parlament, Stockholms läns landstingsfullmäktige, går man till val på att socialisera sjukhusen i länet. Vänsterpartiet som "bara" vill socialisera Capio S:t Görans är en svag västanvind i jämförelse. Miljöpartiet vill också långsamt kväva den privata vården genom att kräva att alla överskott går tillbaka till verksamheten - man uppvisar en fundamental oförståelse för att vinst är en förutsättning för allt företagande.
Jag tror Fredrik Segerfeldt har rätt i sin analys. Liberaler delar smak och livsstil med många miljöpartister. Man hänger i samma kretsar. Men estetik är inte politik, och blockpolitiken är här för att stanna. En röst på MP är därför en röst på en koalition med Sahlin och Ohly. Som liberal måste man vara duktigt missnöjd på Alliansen om man tror och hoppas att de svagt liberala tendenser som finns hos vissa Miljöpartister kommer att förstärkas av eventuella kompromisser som görs med S och V inför ett eventuellt majoritetsskifte.
Läs även Per Ankersjö och Sakine.
Thursday, November 5, 2009
Gasledningen är en säkerhetsfråga, inte en miljöfråga
Ja, jag håller med Carl B Hamilton i hans bedömning. Gasledningen kan inte reduceras ned till en enkel fråga om några blåmusslor, om ni ursäktar. Energi är, om inte ett uttalat maktpolitiskt verktyg, så i varje fall ett allmänt erkänt sådant för Ryssland att använda för att så splitt i EU och EU:s randstater som ligger i spänningszonen EU-NATO-Ryssland. Det är ur det perspektivet gasledningen måste ses.
Jag känner mig nästan nödgad att citera mig själv:
..Ömsesidigt beroende omöjliggör krig. I all väsentlighet är det lockande analys - en attack på en handelspartner är ju i någon mening en attack på sig själv. Men vad liberaler sällan lyckas förstå är att stater inte bara har monetära intressen. Staten är en maktapparat i ett system präglat av anarki. Liberalismens älskling, FN, och dess totala handlingsförlamning i Georgien-frågan är talande för hur snabbt försök att överbrygga nollsummespelet faller samman när inte båda aktörer köper den liberala analysen. Ryssland betraktar inte handel som ett verktyg för ömsesidigt säkerhetsfrämjande, utan som ett maktpolitiskt verktyg för sina intressen.*
Regeringen har haft alla möjligheter att underkänna gasledningen utifrån den säkerhetspolitiska analysen att Sverige inte tjänar på att ha ett ryskt riksintresse kring den oförsvarade husknuten Gotland. Det är synd att man inte tog chansen, även om gasledningen råkar passera det, i dubbel bemärkelse, snäva nålsöga som är miljöprövningen.
Läs även Cornucopia som ytterligare belyser de säkerhetspolitiska aspekterna utifrån den nyligen avslutade Zapad-övningen som syftade till att öva skydd av ryska gasledningar.
*jag menar inte liberaler i en politisk mening, utan liberaler inom internationella relationer.
Jag känner mig nästan nödgad att citera mig själv:
..Ömsesidigt beroende omöjliggör krig. I all väsentlighet är det lockande analys - en attack på en handelspartner är ju i någon mening en attack på sig själv. Men vad liberaler sällan lyckas förstå är att stater inte bara har monetära intressen. Staten är en maktapparat i ett system präglat av anarki. Liberalismens älskling, FN, och dess totala handlingsförlamning i Georgien-frågan är talande för hur snabbt försök att överbrygga nollsummespelet faller samman när inte båda aktörer köper den liberala analysen. Ryssland betraktar inte handel som ett verktyg för ömsesidigt säkerhetsfrämjande, utan som ett maktpolitiskt verktyg för sina intressen.*
Regeringen har haft alla möjligheter att underkänna gasledningen utifrån den säkerhetspolitiska analysen att Sverige inte tjänar på att ha ett ryskt riksintresse kring den oförsvarade husknuten Gotland. Det är synd att man inte tog chansen, även om gasledningen råkar passera det, i dubbel bemärkelse, snäva nålsöga som är miljöprövningen.
Läs även Cornucopia som ytterligare belyser de säkerhetspolitiska aspekterna utifrån den nyligen avslutade Zapad-övningen som syftade till att öva skydd av ryska gasledningar.
*jag menar inte liberaler i en politisk mening, utan liberaler inom internationella relationer.
Thursday, October 29, 2009
Jag.. orkar.. inte.. med
Sverige är en av världens mest öppna ekonomier. Vårt välstånd bygger på handel med omvärlden. Från vänstern kritiserar man Alliansen för att man inte "göör något" mot arbetslösheten i spåren av den globala finanskrisen.
Hemskt ledsen - men Sveriges beroende av omvärlden kan faktiskt inte bara trollas bort från Rosenbad. Det som händer i världen händer också i Sverige, på gott och ont.
Trots finanskrisen har Sverige i dag, under Alliansstyre, högre sysselsättning än vad vi hade i högkonjunkturen 2006 när Socialdemokraterna förlorade valet. Det är om något ett underbetyg till Socialdemokraternas jobbpolitik.
Så när nu (S) har sin "Jobbkongress" kunde man tro att de skulle ta till sig av, ja, erfarenheterna? Men nej, Mona Sahlin väljer istället att gå till val på två reformer som skulle minska sysselsättning.
Hur Socialdemokraterna kan kalla sig för ett parti för full sysselsättning är över mitt förstånd.
Hemskt ledsen - men Sveriges beroende av omvärlden kan faktiskt inte bara trollas bort från Rosenbad. Det som händer i världen händer också i Sverige, på gott och ont.
Trots finanskrisen har Sverige i dag, under Alliansstyre, högre sysselsättning än vad vi hade i högkonjunkturen 2006 när Socialdemokraterna förlorade valet. Det är om något ett underbetyg till Socialdemokraternas jobbpolitik.
Så när nu (S) har sin "Jobbkongress" kunde man tro att de skulle ta till sig av, ja, erfarenheterna? Men nej, Mona Sahlin väljer istället att gå till val på två reformer som skulle minska sysselsättning.
Hur Socialdemokraterna kan kalla sig för ett parti för full sysselsättning är över mitt förstånd.
Monday, October 26, 2009
Tuesday, October 20, 2009
Ta inte debatten!
Så brukar man ju inte säga? Den gängse optimistiska synen är att när arguments bryts mot varandra inser åhörarna styrkan i respektive parts verklighetsbeskrivning.
Kalla det en allmän desillusion - men jag har ändrat uppfattning. Jag är övertygad om att det inte är bra att ta debatten med Sverigedemokraterna. Politik styrs nämligen inte i regel av vad som är på något mätbart och objektivt sätt "bäst" (se Caplan, Neuman et. al.). Att SD i praktiken ljuger rakt upp och ned är ovidkommande för deras stöd. Om något verkar de få mer stöd ju mer raljanta de blir.
Genom att överhuvudtaget placera Åkesson i samma rum som Maud Olofsson får han en legitimitet han inte förtjänar. Erfarenheterna från Danmark och Norge (som dock inte är lika illa) pekar på just detta: Genom att integrera brunanstrukna partier i den allmänna politiska debatten normaliseras deras åsikter. Därmed uppfattas de också som legitima alternativ till riksdagspartierna.
Så klart, man kan ju hävda att SD prenumererar på den demokratiska överideologin, och därmed är värda att debattera med. Och genom att "ta debatten" kan de inte längre slå ur underläge. Offerkortet är spelat, ungefär.
Men om priset är att xenofoben Jimmie Åkesson är tungan på vågen den 19 september 2010, och därmed kan tvinga till sig politiska majoriteter för sina brunanstrukna förslag (se: Danmark), då kommer det att bli en dyrköpt erfarenhet oavsett om Verklighetens Folk väljer Alliansen över vänstern eller ej.
Kalla det en allmän desillusion - men jag har ändrat uppfattning. Jag är övertygad om att det inte är bra att ta debatten med Sverigedemokraterna. Politik styrs nämligen inte i regel av vad som är på något mätbart och objektivt sätt "bäst" (se Caplan, Neuman et. al.). Att SD i praktiken ljuger rakt upp och ned är ovidkommande för deras stöd. Om något verkar de få mer stöd ju mer raljanta de blir.
Genom att överhuvudtaget placera Åkesson i samma rum som Maud Olofsson får han en legitimitet han inte förtjänar. Erfarenheterna från Danmark och Norge (som dock inte är lika illa) pekar på just detta: Genom att integrera brunanstrukna partier i den allmänna politiska debatten normaliseras deras åsikter. Därmed uppfattas de också som legitima alternativ till riksdagspartierna.
Så klart, man kan ju hävda att SD prenumererar på den demokratiska överideologin, och därmed är värda att debattera med. Och genom att "ta debatten" kan de inte längre slå ur underläge. Offerkortet är spelat, ungefär.
Men om priset är att xenofoben Jimmie Åkesson är tungan på vågen den 19 september 2010, och därmed kan tvinga till sig politiska majoriteter för sina brunanstrukna förslag (se: Danmark), då kommer det att bli en dyrköpt erfarenhet oavsett om Verklighetens Folk väljer Alliansen över vänstern eller ej.
Subscribe to:
Posts (Atom)