"Ett enat Sverige – från vänster till höger, från radikala feminister till kulturkonservativa kristdemokrater, från socialdemokratiska moralväktare till borgerliga anständighetsivrare, från partier till kyrkor via i stort sett alla folkrörelser – är överens: totalförbud är det enda rätta! Hittills har det endast varit några muppiga nyliberaler i Frihetsfronten och Fria moderata studentförbundet som haft den dåliga smaken att tycka annorlunda. Nu verkar Centerns Ungdomsförbund ha tagit upp fanan; två företrädare har vågat sticka ut hakan. Givetvis får de på tafsen så det smaskar."
De som "fick på tafsen" var givetvis Fredrick Federley själv när han erkände att han hade använt andra droger än alkohol, och tyckte det var OK. Samt Jönköpings Leo Pierini som i en debattartikel yrkade på avskaffandet av sexköpslagen. Ramaskrina lät inte vänta på sig.
Som svensk med blicken riktad mot framförallt Sverige är det lätt att tro att vi på något sätt inte sticker ut - att det är normalt att grundläggande antaganden som i själva verket är ideologiskt vridna delas av alla partier oavsett färg. Att de mest mörkblåa till de djupaste röda tycker likadant. Så är det givetvis inte. Det räcker med att lyfta blicken till våra grannländer, Norge, Finland och Danmark. I dessa länder är debattklimatet ett annat. Avvikande åsikter får uttryckas utan risk för stigmatisering. Debatten är bred, betydligt djupare och med vassare argument. I Sverige råder motsatta förhållandet; "Alla" håller med varandra, argumenten är i stort känslobaserade och de som avviker utsätts för medial mobbing.
Konsensuskulturen är ett mycket svenskt fenomen. Varför det är så är en och annan sida i statsvetenskaplig litteratur ägnad åt. Antagligen hänger detta fenomen ihop med ett par andra utpräglade svenska fenomen; korporatism och socialdemokratisk hegemoni. Korporatism är konsensuskulturens förverkligande. En bred förankring inom många politikområden har varit normen under modern svensk politisk historia. Alltifrån arbetsmarknadspolitik till utrikespolitik har förankrats från höger till vänster. Politiken har förutsatt att de grundläggande uppfattningarna om hur samhället ska organiseras delas av alla inblandade.
Men kanske än viktigare förklaring till dagens smala och undertryckta debatt är socialdemokratin. Utan några längre avbrott har partiet styrt Sverige under hela vår moderna politiska historia. Detta är världsunikt - inget annat socialdemokratiskt parti har varit lika framgångsrikt som det svenska. Oundvikligen sätter det en prägel. När en politisk kultur är vid makten så länge börjar den - också mycket medvetet från S - att genomsyra samhället. Socialdemokratin har i sin tur sedan 70-talet varit influerade av andra närliggande ideologier som via socialdemokratin också har börjat genomsyra samhället. Marxistisk feminism (radikalfeminism) t ex. Nu mera institutionaliserad och delad av de flesta partier som statsfeminismen.
Att man måste utge sig för att vara socialdemokrat för att vara politiskt gångbar kan nog inte exemplifieras bättre än genom Nya Moderaterna - förvisso i stort samma parti som innan, om än inte med samma patos för föreningsfrihet. Men retoriskt och imagemässigt nu mer mycket nära Socialdemokraterna. Varje uttryck för någon sorts radikal, ifrågasättande eller omdanande politik har åtminstone tillfälligt lämpats överbord. Bo Rothstein exemplifierade poängen med all tydlighet på DN Debatt i fjol:
"Vad vi har sett är ett val där skillnaderna i den reella politiken mellan alternativen varit synnerligen små och där alliansen i allt väsentligt accepterat den socialdemokratiska samhällsmodellen."
Jag skulle hävda att situationen i Sverige är så pass allvarlig att det nästan finns ett självändamål i att tycka annorlunda. Yttrandefrihet är just det - rätten och möjligheten att säga sin mening utan risk för represalier. Men i takt med att allt fler frågor hamnar i någon politisk död zon begränsas och kringskärs debatten. Vad som är politiskt korrekt avgör vad du får säga, inte vad du själv känner eller vad lagen säger. Du får tycka precis vad du vill - men använder du yttrandefriheten för att säga att varje människa ska vara suverän härskare över sig själv, eller att det svenska skattetrycket bör vara i nivå med Europas övriga välfärdsstater betraktas som samhällsomstörtare i flera kretsar.
Jag har själv mer än en gång stött på storögda, djupt indignerade socialister som inte tror sina öron när jag vågar prata om liberala idéer som faller utanför den gängse retoriken från borgerligt håll. De förutsätter att alla delar samma grundsyn på samhället och individen oavsett om man är röd eller blå - att politik enbart handlar vem som kan administrera staten bäst inom redan definierade ramar.
Det finns en rädsla för en öppen och ärlig debatt där alla åsikter tillåts brytas mot varandra, en debatt där argumenten blir vassare och bättre. Medvetet eller omedvetet, jag tror rädslan kommer ur att man inte vill att människor ska ifrågasätta en i stort konsoliderad socialdemokratiskt samhällsordning. Den nyligen avgångna CUF-ordföranden har skrivit om just detta fenomen på DN Debatt:
"..vi har drabbats av ångest inför åsiktsskillnader gör att det inte lönar sig att väcka nya tankar, utan framgång grundar sig i att man håller sig inom de uppgjorda ramarna."
Den riktiga borgerliga utmaningen på 2000-talet är inte, kan inte vara, att förvalta en röd konsenuskultur - eller skapa en blå. Vår uppgift måste vara vrida samhällsutvecklingen mot en friare riktning: Mot ett samhälle där fler åsikter, lösningar, människor och levnadssätt accepteras.
No comments:
Post a Comment