Narkotikapolitiken är typexemplet. Området har utvecklats till paradgrenen i politisk populism, där partier tävlar i vilka som kan ha de mest repressiva åsikterna. Att Sveriges ca 25 000 tyngre narkomaner lider under den rådande politiken tycks inte betyda så mycket.
Men hur står det egentligen till med svensk narkotikapolitik? Är den bra? Uppnår den målen? Har den effekt? För enkelhetens skull presenterar jag nedan både pro- och contra-argumenten för dagens lagstiftning:
Knark måste vara förbjudet då det uppenbarligen är mycket skadligt!
Om vi bortser ifrån den uppenbara ironin att den repressiva svenska staten är den största knarklangaren i landet (courtesy of Systembolaget & Apoteket AB), är den nuvarande indelningen i lagliga (alkohol, tobak, koffein, diverse mediciner) och olagliga (marijuana, kokain, LSD, etc.) inte alls självklar. Menar man att droger ska vara förbjudna för att de är skadliga borde det första steget vara att kriminalisera alkohol och tobak. Det är de två överlägset största mördarna.
Sanningen är tyvärr den att alkohol är en av de farligare drogerna sett både till samhällskonstnader (ca 30 miljarder / år), social skada, samt mängden som krävs för överdosering:
Ordnar vi in alkohol i ett toxitetsspektrum faller drogen således i den farligare änden. Att droger är farliga finns det ingen tvekan om. Att knarka är inte bra för kroppen. Men det är en inkonsekvent, vetenskapsfientlig och populistisk politik där t ex LSD är kriminaliserat, men alkohol är lagligt. I Storbritannien fick man det pikanta politiska problemet att vid en omfattande vetenskaplig undersökning om fysiska skadeverkningar skulle alkohol enligt deras ABC-klassificeringssystem (A mest skadligt, C minst) klassas som A. Långt före LSD, Extacy och cannabis. I Sverige dör mellan 5 - 7000 personer årligen i alkoholrelaterade skador. Hitills har t ex inget dödsfall av cannabis påträffats. Någonsin, i hela världen.
Okej, men den svenska politiken har ändå minskat droganvändandet, och det är bra oavsett vilken drog som är farligast.
Den svenska starkt ideologiskt präglade drogpolitiken har som mål att elliminera droger i samhället. Sverige ska bli drogfritt. Uttryckt i ekonomisk terminologi ska både utbudet och efterfrågan nå noll. Sen bruk kriminaliserades 1988 har dock både utbud och efterfrågan starkt ökat.
Exempelvis har det illegala droganvändandet bland mönstrande män mer än tredubblats till 18% (CAN, sammanfattning 2006, s. 15). En fördubbling av mängden beslagtagen cannabis, amfetamin, heroin och kokain har skett sen sent 80-tal. Samtidigt har priserna på nämnda droger mer än halverats (även inflationsjusterat) (CAN, sammanfattning 2006, s. 15 & DN). Kort sagt har kriminaliseringen av bruk gett helt motsatt effekt. Priserna sjunker, och bruket ökar.
Den svenska drogpolitiken har visserligen lyckats med att få färre unga att prova droger. Den svenska siffran för högstadieelever med drogvana är i en jämförelse med övriga EU mycket låg. Men som FN påpekar har den svenska politiken en mindre vacker baksida (s. 6):
"Swedish drug policy is highly effective in preventing drug use, but seems to be less effektive in preventing drug users from becoming drug addicts".
Må vara, men det är sant att lättare droger leder till tyngre, och potentiellt missbruk!
Argumentet om cannabis och hasch som inkörsport till tyngre droger är lika välanvänt som det är felaktigt. Det stämmer att många tyngre missbrukare också har använt lättare droger. Men betyder det att lättare leder till tyngre? Nej, något orsakssamband mellan de två kategorierna har inte hittats. Att prata om lättare droger som inkörsport är lika vetenskapligt meningsfullt och sanningsenligt som att mena att saftdrickande leder till heroin-missbruk. De flesta har ju säkert provat saft innan heroin.
Ett av de mer drogliberala länderna i Europa, Holland, har hälften så många tunga missbrukare som sina betydligt mer repressiva grannar. Hollands siffra för tyngre missbrukare är 3 av 1000. Storbritannien, Norge, Luxemburg, Italien, Portugal, mflr. har mellan 7 - 10 på varje 1000-tal. Vad gör Holland som inte de övriga gör? De driver en klassisk skadereducerande politik (s. 179), som betraktar missbruk som en sjukdom istället för ett brott.
Trots att det inte existerar ett orsakssamband mellan lätt och tungt bruk går det intutivt att föreställa sig att kontakt med lättare droger kan leda till ökad kontakt med tyngre. De som säljer har ofta ett brett utbud. Men det är inte ett argument mot lättare droger per se, utan mot kriminaliseringen som driver de med sug efter en "joppe" på helgen till att också komma i kontakt med amfetamin och heroin. Lösningen är alltså en legalisering av drogförsäljning (utöver den statligt godkända™ drogen alkohol) inom ett licenssystem.
Jag tycker fortfarande inte att fler droger bör legaliseras, människor ska inte knarka!
Så länge ett "brott" inte har några offer är det inte ett brott. "Offerlösa brott" är en oxymoron. Vad var och en gör med sin egen kropp är upp till den egna personen. Att lägga sig i det är moralism. Och i fallet droger, direkt sanningsförnekande och potentiellt dödligt moraliserande. Om varje spritpimplande periodare bytte flaskan mot lättare droger som cannabis hade både dödstalen och kostnaderna sjunkit.
Den rådande ordningen får dessutom ses som extra cynisk när alkoholism betraktas som en sjukdom, och cannabis-rökande ses som ett brott. Trots det försnämnda missbruket har betydligt högre negativa externaliteter (faktiska offer) i form av döda i trafiken, mord och misshandel än det sistnämnda.
Den tidigare koncensusuppfattningen kring droger börjar tacksamt nog att upplösas. En skadereducerande politik minskar kostnaderna, minskar dödligheten och erbjuder mer personlig frihet. Det är en seger för alla, och framförallt för de som sitter fast i missbruk.
0 comments:
Post a Comment