Det alliansfria NATO-landet

På SvD brännpunkt kan man i dag läsa Vänsterpartiets utrikespolitiske talman Hans Linde, och partisekreterare Anki Ahlstens indignerade artikel (pdf) om Socialdemokraternas påstådda fall från den sanna läran om "fred, folkrätt, alliansfrihet och en självständig utrikespolitik".

Att Sverige skulle ha varit alliansfritt under 1900-talet är en av de mest spridda officiella lögnerna som existerar i detta land. Man kan tycka att ett partis utrikespolitiska talman faktiskt skulle ha något på fötterna rörandes modern svensk militärhistoria.

Sanningen är ju den att blott genom att stå utanför Sovjetunionen och vara en integrerad del av Europeisk ekonomi (tillika stor exportör till USA) hade Sverige från dag 1 efter krigets slut åtaganden mot övriga Europeiska länder. Från västligt håll hade redan vid 1940-talets slut USA ambitionen att militärt stödja Skandinavien - där Sverige bedömdes som det viktigaste landet - militärt.

I gott samarbete med NATO-landet Norge förbättrades under kalla krigets tidiga dagar infrastrukturen mellan Norge och Sverige under civil täckmantel. Närmare bestämt Storlien - Trondheim. I händelse av krig räknade vare sig Sverige eller USA att kunna föra in förnödenheter och materiell via Göteborg. Den norska hamnstaden Trondheim skulle bli, för att parafrasera historikern Wilhelm Agrell vårt "andhål". Detta markerade den väg Sverige skulle slå in och utan större avsteg hålla hela efterkrigstiden: Goda samarbeten med NATO, i all hemlighet eller under civilt skydd.

1960 formluerade USA i sitt policydokument U.S. Policy Towards Scandinavia sitt mycket omfattande militära stöd till Sverige i händelse av krig. Sverige må ha stått utanför NATO formellt, men i praktiken åtnjöt vi precis samma säkerhetsgarantier som de Europeiska medlemmarna, med fördelen att vi aldrig tvingades binda upp oss formellt i ömsesidiga avtal. Från svenskt håll svarade man med i all tysthet att anpassa militära flygfält för amerikanska B-52 Stratofortess-bombplan. I händelse av ett varmt krig i Europa skulle den massiva amerikanska bombflotta som skulle slå mot Västra ryssland mellanlanda och/eller få fri lejd över Sverige.

Sveriges påstådda alliansfrihet brukar ofta betonas av att vi hade en inhemsk försvarsindustri som stod mellan blocken. Även detta är i grund och botten fel. Det är sant att Sveriges lågteknologiska vapen (artilleri, etc.) utvecklades i stort sett självständigt. Men alla tyngre och teknologiskt utmanande projekt - Viggen, Jas mflr. - var nära samarbeten med västerländska, oftast statsägda, förvarskonglomerat. På 60- och 70-talen ingick svensk militär mer än tjugo militärindustriella sekretessavtal med NATO-länders militärindustrier. Svenska Viggen var t ex utrustad med en amerikansk motor och amerikanska missiler, samt till stor del amerikansk elektronik. Sannolikt hade inte Viggen utvecklats så fort som det gjorde om inte teknologiutbytet "37-annex" med USA hade skett.

Långt många fler exempel går att ta upp. Vad som är fastställt bortom allt tvivel i historiska och militära kretsar, som av någon outgrundlig anledning inte tycks ha nått diverse politiker, är att Sverige aldrig var alliansfritt. Formellt, ja. Praktiskt, nej. Med så betydande och omfattande samarbeten och garantier mellan NATO och Sverige var vi en politiskt frispråkig, men militärt uppbunden informell NATO-medlem.

Men varför all denna fokus på Sverige och skandinavien kan man fråga sig? Vi betraktar ofta oss själva som en liten ointressant avkrok i vår del av världen och tror att alla andra också gör det. I kalla kriget-sammanhang kan det inte vara längre ifrån sanningen. Den skandinaviska halvön har (i högsta grad även i dag) den tveksamma äran av att vara en viktig bricka i ett eventuellt Europeiskt storkrig. Genom vår närhet till Ryssland och vår position vid en norra flank i händelse av krig har vi ett dubbelt strategiska värd för USA och deras bombflyg som angreppsväg och mellanlandning mot Ryssland. Samtidigt vill givetvis inte USA se Sverige som frontbas för sovjetiskt långdistansflyg så som TU-22M & TU-95.

Från ryskt håll var värdet precis detta - de skulle bemöta amerikanskt flyg över skandinavien, och skandinavien skulle vara vägen ut mot nordsjön för att slå ut amerikanska hangarfartyg med sina kärnvapenbestyckade KH-22-missiler. Nyckeln till vinst på de centraleuropeiska slagfälten stavades - stavas - nämligen atlantisk dominans. Utan förstärkningar ifrån USA skulle de teknologiskt avancerade men numerärt underlägsna NATO-arméerna bli överkörda av ca 40 000 sovjetiska pansarvagnar.

När kalla kriget var som kallast, ca 1970 - 1985, och den sovjetiska ledningen som mest paranoid fanns det en betydande andel hökar i sovjetiska militärledningen som förespråkade ett första anfall mot väst innan NATO:s tekniska kapacitet sprang iväg. Om svenskarna generellt var övertygade om att vi var alliansfria under kalla kriget var ryssarna nämligen precis lika övertygade att vi inte var det. I händelse av ett fullskaligt krig skulle bland de första dragen för NATO-flyg att anfalla över skandinavien, och det första ryska motdraget skulle vara ett massivt kärnvapenangrepp mot Sverige.

Enbart baltikum hade under dom glada dagarna tillräckligt med nukleär död lagrad för att ta kål på allt liv på jorden. En beskärd del av det var reserverat för oss och vår "alliansfria" militär. Västerås, Uppsala, Arlanda, Norrköping - större delen av mellan-Sverige skulle upplösas i ett brinnande inferno. Precis så mycket var - är - vår högburna "alliansfrihet" värd - de två minuter det tar för en SS-18 "Satan" att korsa östersjön.


För den som vill läsa mer om svensk allianspolitik under efterkrigstiden, eller bara har ett intresse av att veta Sveriges roll i ett hett krig rekomenderar jag: "Fred och fruktan" (Agrell, Wilhelm, 2000. Lund: Historisk Media) & "Undergångens skuggor" (Handberg, Peter, 2007. Stockholm: Natur & kultur)


Saab 37 Viggen - "63% amerikan"

Pingat till intressant.se. Andra bloggar om utrikespolitik, alliansfrihet & NATO