Tuesday, October 30, 2007

Mattias Svensson är ingen frihetsvän

Mattias Svensson skriver på den liberala idétidsskriften Liberal Debatt om "liberalismens" fiende. Socialismen eller konservatismen? Nej, socialliberalismen. Eller mer akademiskt uttryckt, den liberalism som erkänner positiva rättigheter, rätten till.

Svensson börjar med att göra en korrekt - om än implicit - genomgång av det tankegods som återfinns inom socialliberalismen, och den centrala idén att frihet är en resurs som kan fördelas. Därför har staten en roll i att skapa och fördela frihet, utöver dess negativa roll som beskyddare av individers liv och lem. Så långt allt väl. Men därefter börjar det spåra ur i ett hopkok av historierevisionism, intuitiv argumentation och felaktiga sakpåståenden. I Svenssons parallella verklighet är den positiva frihetstanken i själva verket inte alls en del av den liberala idétraditionen. Att John Stuart Mill filosofiskt erkände och drev krav på positiva friheter ignorerar Svensson bekvämt nog. Och John Rawls, vid sidan av Nozick 1900-talets största liberala tänkare kan man tydligen helt avskriva som ideologisk navelskådare. Ett ganska magstarkt påstående när det kommer ifrån en människa vars hela ideologi de facto är ett tankeexperiment. Svensson skriver:

"I den pragmatiska ambitionen att sammanväga motsägande frihetsprinciper landar socialliberalen i att etablera en principiell statlig överhet över människans frihet. Detta gör socialliberalen väsensskild från liberalen."

Tesen att det existerar vattentäta skott mellan positiva och negativa friheter, att de på något sätt är digitala - antingen strikt negativ frihetssyn eller nästa steg socialism - drivs vanligen av libertarianer. Det intuitiva argumentet är att erkänner du några som helst positiva rättigheter är det därefter en hal backe rätt ned i planekonomi, och full statlig detaljplanering av rubbet. I den digitala nyliberala synen på friheter räcker det med att staten ger fattighjälp för att friheten ska vara avskaffad. Svensson illustrerar lika talande som intellektuellt ohederligt sitt sluttande plan genom väl valda citat av DN:s politiska redaktör Niklas Ekdal - en man av oklar ideologisk hemvist - som tycks vurma för teknokrati, statscentrism och Nya Moderaterna.

Då var det ju klart. DN har en svajig syn på frihet - socialliberalism är skräp! Att gräva fram det bästa exemplet man kan hitta på ideologilöshet och pragmatism må vara tacksamt, men det utgör inget som helst politiskt-filosofiskt argument mot socialliberalism som ideologi. Det är givetvis rätt i sak att det existerar ett sluttande plan. Men det är ett politiskt faktum som är avhängt om den rådande regimen erkänner positiva rättigheter eller ej. Politiken utformas via demokratin, och bygger därmed på folkviljan i ett intrikat samspel med andra samhällsfaktorer som sällan bryr sig om ideologiska spetsfundigheter som positiva eller negativa rättigheter.

I själva verket kan det sluttande planet vara om inte nyliberalerns, så i varje fall oss vanliga liberalers stora lycka. Anledningen varför det inte skedde en socialistisk revolution i Tyskland under sena 1800-talet delvis tillskrivas den konservativa Bismarck som införde en liten om än historiskt viktig välfärdsstat - en idé byggd på positiva rättigheter - när landets röda var på uppsvinget i det helvete som var arbetarklassens livssituation. Hade en benhård ideolog likt Svensson varit kansler hade landet drivits in i kommunismen. Sluttande plan, indeed.

Socialliberalismens slagkraftigaste argument, som Svensson noggrant undviker att beröra, är att frihet är en resurs. Det kan finnas mindre eller mer av det, och den kan likt allt annat fördelas ojämt. När libertarianen ser absolut rätt till egendom och strikt skydd mot skada eller äganderättsinskränkningar som höjden av frihet ser socialliberalen att vissa har mer frihet än andra av omständigheter bortom individens kontroll. Frihetssynen är, här, diametralt motsatt. Den libertarianska synen baseras på att ofrihet enbart kan komma ur att negativa friheter kränks - att du blir bestulen, misshandlade eller på annat sätt berövad egendom. Ofrihet kan inte orsakas av naturliga omständigheter.

När äganderätten är allt blir slutsatsen att beskattning för att t ex ge sjukvård åt fattiga, eller erbjuda hjälp åt handikappade en frihetsinskränkning. I Mattias Svenssons värld är det enbart berättigat att ta ut skatt för att ge vård när någon blir misshandlad, men inte om någon har oturen att födas så handikappad att hans situation och vårdbehov är likvärdigt. Den gode libertarianens svar blir givetvis att det inte är en inskränkning i den handikappades frihet att han hade oturen att födas i detta skick. Det finns ju ingen gärningsman. Den lätt bisarra slutsatsen av vårt tankeexperiment blir att två människor kan i sak ha lidit samma skada - men den ena är fri som en fågel, medan den andra har lidit en grov frihetsinskränkning. Konsekvent så det förslår.

En mer rimlig, filosofiskt konsekvent och intuitivt tilltalande slutsats är istället den socialliberala, där frihet inte enbart manifesteras i intakt äganderätt, utan också i valfrihet. Det är vad vi vanligtvis menar med frihet. Att vi kan välja mellan alternativ och att vi har möjligheter. Återvänder vi till vårt exempel med den misshandlade och den handikappade säger socialliberalen att båda har drabbats av skada och frihetsinskränkningar ty deras fysiska skick innebär att deras livsmöjligheter har kringskurits. "Frihet" är inget eteriskt som oberoende av den fysiska verkligheten alla har lika av. Även den gode Nozick insåg till sist att uteliggaren faktiskt inte är lika fri som VD:n.

När libertarianen över huvud taget inte erkänner naturliga frihetsinskränkningar, menar vi övriga liberaler istället att ingen har förtjänat att födas i en familj där man svälter eller det genetiska lotteriet har givit individen hjärntumör eller CP-skada. Frihet är en resurs, och det är moraliskt berättigat att beskatta en välskapt och intelligent man som Mattias för att omfördela hans stora mått av frihet till de som inte har förtjänat att av omständigheter bortom deras kontroll få mindre. Frihet måste fördelas för att vara substantiell. Att detta får honom med Niklas Ekdal som tacksamt exempel dra slutsatsen att liberaler inte är frihetsvänner må vara, men det är ingenting som stör min nattsömn.

Intressant? Andra bloggar om Mattias Svensson, socialliberalism, nyliberalism

3 comments:

Mattias $ said...

Replik på repliken: http://metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.652824

Anonymous said...

Och frihet, i den riktiga verkligheten fjärran från teoretiska övningar, stavas i allmänhet; PENGAR.

nicklas eriksson said...

Visst! Kolla bara på den forne libertarianen Anders Borg. Rent personligt tror jag att ansvaret som finansminster har varit mycket nyttigt för realpolitikern Borg. Han har nu fått lära sig att ta ansvar och därmed slängt den stolligaste liberalismen överbord.

Då är jag betydligt mer orolig över moderaternas konservativa falang dit statsministern hör.