Borgerlig musik

Kultur har varit på den politiska tapeten till och från ända sedan Stegö-Chilós eskapader i höstas. Från vänstern utmålas ofta liberaler som kulturhatare (för kultur är ju detsamma som statlig kultur). Med lika illa dold glädje hos vänstern, som sorg hos borgerliga brukar det höras från kulturvänstern att "alla" musiker och kulturella är röda. Det stämmer i någon mån. Om det sen beror på att musikerna skippade en för många samhällslektioner i skolan för att repa låter jag vara osagt. Så vänstern har sina skäggiga diktaturkramande gitarrplinkare. Vad har vi?

Vi har Hip-Hop! Yes, det stämmer. Kanske inte så mycket i Sverige, men som global kultur. Tänk efter lite. Hip-Hop som kulturellt fenomen förkroppsligar borgerliga värderingar. Några exempel:

Alla rappare vet att de är bäst. Så är det bara. Detta faktum har de har inga problem att informera andra om. Och är de mot förmodan inte redan bäst har de gett sig fan på att bli det. Sikta mot toppen-mentaliteten, och den positiva synen på sin egen persons möjligheter att göra något av sitt liv är lika mycket ett borgerligt patos som det är att förkasta den socialistiska offermentaliteten.

MC:s börjar ofta från botten, och de som når toppen är ofta 'self-made men'. Jay-Z som exempel, började sin bana med att luspank sälja crack på hörnet. I dag är han VD för världens största Hip-Hop-lable Def Jam, delaktig i startandet av Rock-A-Fella-imperiet, vodka-distributör, delägare i New Jersey Nets, restaurang-ägare, osv. God för uppskattningsvis upp emot en miljard.

Entreprenörsandan är en lika integrerad del av borgerlig mentalitet som det är hos Hip-Hop. Alla rappare med självrespekt sysslar inte bara med musik. De bygger varumärken kring sin person. Jay-Z är inte ensam om att förgrena sig till mode och andra områden. Paul Wall är inte bara söderns just nu hetaste stjärna, han driver också söderns antagligen mest profilstarka juvelerarbutik, som han inte minst 'pluggar' i musiken och på nätet. Dipset har sin egen dricka: Sizzurp. Rappare vet allt om synergieffekter.

I USA finns inte samma odelat positiva syn på statlig kulturvälfärd som i Sverige. De rappare som har blivit stora har inte blivit det genom att rappa på ungdomsgården och ansöka om bidrag hos kulturtanter. De har överlevt de hårda åren som kämpande musiker genom att langa droger, sälja mixtapes ur bagaeluckan eller hustla brudar. Self made.

I Sverige har vi inte bara den socialistiska offermentaliteten, vi har också vår kära jantelag. Tro inte att du är något, och visa inte att du har pengar! Denna mentalitet hör inte hemma i Hip-Hop. Den föraktas. De som lyckas avundas, men de hatas inte för att de är framgångsrika. Lika självklart som att man inte hatar på de framgångsrika är att visa att man är rik. Guld, juveler, platina, dyr champagne, snabba bilar och fina hus är självklarheter. Sett en rap-video? Det är i nio fall av tio antingen en veritabel orgie i lyx och överflöd eller glamoriserande av sin hårda väg mot toppen.

Så oroa er inte kära liberaler. Hip-Hop är kanske inte för alla, lika lite som Imperiet och Ebba Grön är något för alla vänster. Men vi har i varje fall vår egen musik, och tro fan att den säljer. ;)

Spöken

Så länge jag har varit politiskt aktiv, och identifierat mig själv som liberal har fenomenet högerspöket fascinerat mig. Eller, snarare lämnat mig helt oförstående, och därmed fascinerad. Högerspöket tar ofta karaktären av "nyliberal" - det är så anklagelsen från vänster låter. Högerspöket säger mycket om vänsterns verklighetssyn. Uppenbarligen finns det en utbredd tro att borgerliga hatar välfärdsstaten och faktiskt vill införa en nattväktarstat (det vill säga bara upprätthålla negativa friheter, det är ju vad nyliberal innebär). Regelbundet blir människor från mitt eget parti, Folkpartiet och Moderaterna anklagade för för att förespråka detta.

Särskild uppmärksamhet brukar annars Timbro få. Timbros ideologiska fallang där Norberg och Svensson kan nämnas ligger på den liberala ytterkanten, som libertarian respektive randian. Timbro som organisation har dock aldrig tagit någon officiell ställning för libertarianism. MUF får sig också alltid en släng av sleven. Ungdomsförbund är av tradition mer radikala än sina moderpartier, och MUF är klart influerade av den höger-liberala vågen som Thatcher och Reagan kan stå som representanter för. Traditionellt sett har också Timbro varit en tankesmedja knuten till Moderaterna, och indirekt MUF. Timbros nuvarande chef, Maria Rankka, är gammal MUF:are. Tove Lifendal, nu mera på Timbros moderorganisation Svenskt Näringsliv är gammal MUF-ordförande. Fler kan nämnas.

Så finns det något fog för högerspöket med andra ord? Nej, inte direkt. Alla partier har glastak för impopulära åsikter. De som stiger i partierna är de som förkastar systemstörtarattityden. När libertarianerna upptäcker att de inte får gehör i moderpartiet brukar de antingen falla av till nätverk som Frihetsfroten, stanna kvar i MUF & FMSF, eller anpassa sig. Ett nämnvärt exempel är Anders Borg som under sin studietid var uttalat nyliberal, men i takt med att han blev äldre och mer involverad i moderpartiet förkastade sin ungdoms ideologi. I dag säger han själv "i värderingar skiljer jag mig inte så mycket från en socialdemokrat".

Den hårda linje som MUF kan sägas representera, och som Carl Bildt också drev - den s.k. "enda vägens politik" - var precis det som fick Moderaterna att förlora makten 1994. Därefter har partiet, utan ungdomsförbundet, gradvis ransakat sig själva och blivit mer pragmatiskt och anslutit mer till det konservativa tankegods som fick stå tillbaka när nyliberalism var på modet. Ett konservativt synsätt som bygger på att alla förändringar måste vara folkligt förankrade, och att det inte finns något egenvärde i radikal och snabb omdaning. Nyliberalism har en närmast revolutionär kvalité, en önskan att förändra snabbt. Det har Moderaterna förkastat inte bara som väg till förändring utan också sakpolitiskt. När det kommer till de övriga borgerliga partierna har de aldrig haft samma kollektiva fascination vid 80-talsliberalismen, och har heller aldrig behövt ha samma uppgörelse med sitt förflutna.

När man diskuterar "högerspöket" måste man skilja på ekonomisk politik och ideologi. Efter murens fall och den ökade globaliseringen har hela det politiskt-ekonomiska spektrumet flyttat några steg högerut. Keynesianismen är död, och Friedmans monetarism regerar. Utbudsekonomi och inflationsbekämpning är de nationalekonomiska modeorden, från höger till vänster. Det är viktigt att påpeka att den nya ekonomiska politiken dominerar inte hela det politiska spektrumet av ideologiska skäl, utan av realpolitiska. Som exempel kan nämnas att New Labour i Storbritannien - ett socialdemokratiskt parti - driver en ekonomisk politik som är ytterst snarlik den Moderaterna driver i Sverige. Även den svenska socialdemokratin har drivit en starkt inflationsbekämpande politik, och ändå hållt kvar på sina anspråk på att vara ett parti med ett starkt socialt patos.

Från vänsterhåll, vänsterpartisthåll pratas det i tid och otid om nyliberal (ekonomisk) politik. Enligt denna logik är alla partier förutom deras eget nyliberala. Det säger långt mer om deras egna ideologiska förvirring än vad det gör om partierna. Vill vi hitta något "högerspöke" måste vi göra det i de ideologiska ställningstaganden som partierna gör.

Låt oss innan dess färska upp minnet lite. Libertarianism, eller nyliberalism som vänstern brukar kalla det, är en ideologi som uteslutande ägnar sig åt negativa rättigheter. Det vill säga skydd ifrån fysiskt våld. Alla positiva rättigheter avfärdas som stöld - det inkluderar statligt fiansierad sjukvård, skolgång, fattigvård, socialbidrag, a-kassa, barnbidrag, etc. etc. Allt är stöld. Finns det något borgerligt parti som verkligen anser detta? Nej, vare sig i ideologi- eller sakpolitiska program hos något borgerligt parti går det att skymta sådana åsikter. Jag vågar också påstå att sådana åsikter hos enskilda är i princip icke existerande. Det parti som faktiskt på allvar förespråkar ett libertarianskt samhällskick, Klassiskt Liberala Partiet fick 202 röster i riksdagsvalet.

Uppslutningen kring välfärdsstatens kärnverksamhet är närmast total. Borgerlig kritik av Socialdemokratin tar sig många uttryck, och det finns mycket som skiljer i åsikter mellan blocken. Men från höger till vänster finns det en samsyn att det som utgör välfärdsstaten - allmän sjukvård, utbildning, äldrevård och sociala skyddsnät - ska gälla och vara tillgängliga för alla. Borgerlig kritik mot vänstern rörande välfärdsstaten är kritik mot medlen, inte målen.

Kan vi en gång för alla begrava det stackars slitna högerspöket?

Den svenska modellen 2.0

Efter all uppståndelse med Wild n Fresh har liberala röster börjat höjas om att den svenska modellen har systematiska fel och borde skrotas till fördel för lagstiftning. Som liberal ställer detta en inför ett dilemma (vilket också vänsterdebattörer syrligt har påpekat) - jag vill likt de flesta liberaler begränsa politiskt inflytande i individens liv. Att lagstifta, att låta politikernas tjocka fingrar, börja domdera runt och bestäma öppnar upp för det som politisk styrning ofta leder till: Ett stelt och trögt system som är öppet för manipulation, och som inte hänger med i omvärldens svängar.

Det liberala kontra-argumentet som går att föra fram mot kollektivavtal och för lagstiftning ur rättighetssynpunkt är att det i någon mån är godtyckligt vilka rättigheter man får med centralt förhandlade avtal. Då avtalen gäller oavsett om man är medlem eller ej ligger regler och ersättningar utanför ens egna händer, som dessutom är svårt att påverka om man inte är fackligt aktiv. Fackpamparna har säkerligen något socialt patos (även om man tvivlar ibland). Men att bli garanterad en dräglig lön av ett fackförbund är helt enkelt inte i paritet av att bli garanterad det via lag och det våldsmonopol svenska staten förfogar över.

Säg vad man vill om den svenska modellen, men att låta de båda parterna själv till stor del avgöra hur arbetsförhållanderna ska se ut är ett flexibelt system som i stort sett fungerar samhällsekonomiskt, och som har hållt antalet strejker och konflikter på marknaden långt under det Europeiska snittet. Till både arbetsgivare och arbetstagares fördel. Att behålla flexibiliteten måste vara ett mål samtidigt som drägliga arbetsförhållanden garanteras.

Att facken skulle kämpa för sina medlemmars löner är dessvärre en av de största officiella lögnerna i Sverige. Svensk ekonomisk politik och den svenska korporatistiska modellen bygger nämligen på ett samförstånd mellan arbetsgivare och fack: Det ligger inte i någons intresse att driva upp inflationen. Den historiska roll facken har haft är alltid att driva "förnuftiga" lönekrav. Börjar facken kräva påslag som överstiger inflationstakten (som brukar ligga kring 2% i dag) driver det i sig på inflationen då arbetarna till en början kommer att tro och uppleva att de har mer i plånboken (stigande nominallön). Men pengars värde bestäms inte av summan i lönebeskedet - det avgörs helt och hållet av den reella köpkraften. Och den kommer vara exakt lika stor som innan när både arbetare och företagare inser att det inte existerade någon reallönekning, d.v.s. någon ökad köpkraft. Det enda som har uppnåts är att man får samma mängd varor för mer pengar. Arbetare tar och kompenserar detta genom ännu högre krav på löneökningar. Och så är karusellen igång, med värsta reslutat galopperande inflation. Detta vet både fackförbundens som företagarnas ekonomer mycket väl. Fackförbund fungerar alltså lika ofta som begränsare av löneökning som faktiskt förhandlare om ökade löner.

I min mening borde därför den svenska modellen revideras. Dels av ovanstående anledningar, och dels med absurda situtioner som Wild n Fresh i minne, där föreningsfriheten släpades i smutsen. Vår ambition måste vara en flexibel arbetsmarknad som respekterar varje individs föreningsfrihet och värde. Mitt förslag är som följer:

* Ingen ska någonsin kunna vare sig tvingas gå med eller gå ur ett fack, tvingas skriva på eller mot sin vilja omfattas av ett kollektivavtal. Föreningsfriheten, negativ som positiv, måste respekteras.

* En nationell minimilön bör instiftas i samförstånd mellan stat, fackförbund och näringsliv. Respektive bransch får därefter efter eget tycke lägga en branschspecifik "minimilön" via kollektivavtalen som alla anslutna till avtalet får. Likaså bör mer av fackets reglerande roll överlämnas till arbetsmarknadslagstniftningen.

* Om arbetare som inte känner att fackförbunden är lockande nog att gå med i ska det ligga inom deras fulla rätt att löneförhandla individuellt inom lagens rågmärken. Lyckas en individ förhandla fram en lön som överstiger kollektivavtalen är det fritt fram att acceptera den.

* De som står utanför det branschspecifika kollektivavtalet kan lönekonkurrera nedåt - inom de gemensamt uppsatta och av staten upprätthållna lagar som reglerar miniminivåer i lön, övertidsersättning, sjukersättning, m.m. Detta är av stor vikt för unga på arbetsmarknaden vars enda reella konkurrensmedel är sin lön.

* Saknas kollektivavtal på en arbetsplats och två eller fler arbetstagare vill ha det ska det ha rätt att upprätta det för egen del, och alla andra efterföljande arbetare som vill ansluta sig. Däremot bör det inte finnas "fackmonopol" inom olika branscher. Om ett annat fackförbund än det tradtionella inom branschen erbjuder bättre kollektiavtal är det i enlighet med föreningsfriheten fritt att teckna med dem istället.

* Fackförbundens opproportionella rätt att ta konflikter bör revideras. Det är inte rimligt att tredje part drabbas av konflikter genom blockader eller strejker som också drar in företag som inte har något med den aktuella konflikten att göra. Kollektiv bestraffning är förbjudet i Sverige. Det är hög tid att det även gäller på arbetsmarknaden.


Så vad kommer resultatet bli om dessa förändringar någon gång skulle bli regeringspolitik? Dels kommer arbetsmarknadspolitiken hamna i faktiskt demokratiska händer. Till skillnad från de partipolitiskt färgade facken med många glastak för de med impopulära åsikter. Ett resultat av en sådan här ändring av den svenska modellen kan vi skönja redan nu inom fackförbundens ungdomsmedlemskap som lockar med mycket förmånliga försäkringar och andra fördelar som inte annars hade varit tillgängliga. När facken inte kan tvinga med människor upptäcker de nämligen det som alla företagare vet - för att få kunder måste man erbjuda en lockande produkt.

En svart-vit värld

Något av det roligaste jag vet i politiska sammanhang är att problematisera och sätta mig på tvären när politiskt "religiösa" försöker föra fram sin svart-vita bild av världen. Du vet hur det brukar gå: det finns goda och det finns onda, och så är det med det. Det finns en lösning, och inga fler. Och så vidare. Detta beteende återfinns från höger till vänster av det politiska spektrumet. Men det har onekligen varit en av vänsterns paradgrenar, där Ali Esbati kan nämnas som den stora stjärnan. Jag tänker mer specifikt på Israel-Palestina, där Israeliska staten utmålas som djävulen persofinierad, och de frihetsälskande Palestinerna oskyldigt lider under den israeliska stöveln.

Under senare år har den svenska vänstern fått ett nytt fokus för sin svart-vita samhällsanalys i Israel/Palestina-konflikten: Barriären. Givetvis ett mycket tacksamt symboliskt mål. Det skulle vara lätt, och felaktigt, att dra paralleller till andra murar. Det gör man dock inte. Om det har att göra med att just den muren byggdes av kommunister låter jag vara osagt. I Esbatis och Ung Vänsters egna ord är Israels barriär hur som helst en"aphartheidmur".

Denna länk sätter kanske en och annan käpp i Alis hjul..

(Via Norge sett ur exilen)

Det är viktigt att motionera

Det börjar så smått dra ihop sig till motionsdags i CUF, inför förbundsstämman i Kalmar i maj. Utan att avslöja för mycket kan jag nämna att Odenbergs 1984-dröm kommer få sig en känga från mig. Likaså spelmonopolet, och diktatur-reliken "monarkin". Någon/några CUF:are som läser - vad ska ni motionera om?

Boktips: The Moon is a Harsh Mistress

Science-Fiction-litteratur har ett oförtjänt dåligt rykte. Genrens belackare tycks tro att genren inte är mer än fantasy fast i en annan miljö och tid. Vilket inte minst går att se i bokhandlar och bibliotek där de två genres alltid klumpas ihop. Nu finns det förvisso SF som inte är mer än pang-pang i rymden -- så kallad "Space Opera". Men bra SF-litteratur är sådan som använder en fiktiv bakgrund för att göra samtidskommentarer. Klassiska exempel på detta är Huxleys Brave New World & Bradburys Fahrenheit 451. Genom att frikoppla sig från sin samtid går det mycket enklare att kommentera densamma. Paradoxalt nog.

Ett av de bästa, och samtidigt litterärt mest underhållande exempel på detta är Robert A. Heinleins The Moon is a Harsh Mistress. Boken behandlar en framtida månkolonis kamp för oberoende från jordens nationer där auktoritära kontinentalstora megastater har uppnått någon nervös militär balans. Det utmärkande med Heinlein i alla hans böcker, och inte minst denna, är dess ironiska politiska, närmast tragikomiska samtidskommentarer. En bok skriven om en kolonis kamp för frihet skulle i en mindre författares händer ha blivit en actionfest från början till slut. Heinlein använder däremot det närmast libertarianska utopia skapat på månen som verktyg för att kommentera samtiden.

Heinleins Luna-samhälle liknar vårt, men samtidigt inte. P.g.a. kolonins bakgrund som straffkoloni finns det en 2:1-majoritet män i befolkningen. Detta har lett till att män helt enkelt tvingas dela på kvinnor -- till kvinnornas fördel. Män som vålför sig på kvinnor kan räkna med en enkelbiljett ut ur närmaste luftsluss. Familjer är p.g.a. den ojämna könstrukturen och den osäkra och farliga omgivningen uppbyggda i "linjeäktenskap". En sorts gruppäktenskap där alla vuxna gemensamt delar på ansvaret för barnuppfostrande, och då nya invidiver kommer in i äktenskapet allt eftersom äldre dör blir det ett äktenskap som aldrig tar slut och har en inneboende ekonomisk och social styrka och stabilitet. Tidigare parters ekonomiska framgång aggregeras i linjeäktenskapet. På Heinleins måne finns det ingen stat, utöver den förtryckande övermakten styrd ifrån jorden (som ser med avsmak på gruppäktenskap och den sociala ordning som råder på månen).

Boken behandlar inte bara månsamhällets egenheter. I någon mån kan boken tillspetsat sägas vara den libertarianska revolulutionära handboken. Många sidor ägnas åt att beskriva revolutionsarbetet - vilken litteratur en revolutionär bör bekanta sig mig (allt ifrån Machiavelli till Sun Tzu), den sinnrika cellstrukturen inom rörelsen, hur människor kommer reagera, till hur folket engageras i den politiska processen, och vilka politiska reaktioner som kommer komma från Jorden.

Det The Moon is a Harsh Mistress kanske är mest känd för är akronymen TANSTAAFL - "There Ain't No Such Thing As A Free Lunch". Ingenting är gratis, en kostnad finns alltid - frågan är bara vem som betalar, och varför denna ska betala. Akronymen används i dag i bl a nationalekonomi (populariserad av den libertarianskt influerade ekonomen Milton Friedman som med all säkerhet läste Heinlein) för att beskriva ett ekonomiskt system där ekonomisk inneffektivitet råder - där man kan få sin "gratislunch". Inte helt oväntat fanns det inga gratisluncher på månen.

Om det finns något genomgående tema i alla Heinleins politiskt färgade verk är det att frihet bara kan existera i frontärsamhällen. Att göra revolution är en sak, att behålla sin nyvunna frihet från övermakten är en helt annan.. När det politiska arbetet för att sätta upp en konstitution och en egen fungerande statsmakt börjar dyker de paternalistiska och moraliserande krafterna upp - staten har ett moraliskt ansvar att tukta medborgarna, och den bör ges vittgående befogenheter att lägga sig i människors liv, trots att Luna-samhället om något är ett exempel på en libertariansk stat som faktiskt fungerar. När månen vinner en frihet förlorar de samtidigt en annan.

Det går att skriva spaltmeter om Heinleins klassiker - jag har inte ens nämnt AI:n "Mike", Professor Paz, Wyoh, eller den spännande upptrappande konflikten med jorden. Vad som är säkert är att Heinlein tillsammans med Isaac Asimov är SF-himlens starkast lysande stjärnor. The Moon is a Harsh Mistress är kanske det främsta exemplet på detta.

The Moon is a Harsh Mistress går att köpa på bl a Ad Libris för 125 kr.

LUF i blockad mot Hotell & Restaurang-facket

SvD:

Aktiva i förbundet ska iförda reflexvästar dela ut flygblad och informera förbipasserande om fackförbundets maktfullkomlighet, skriver LUF-Väst i ett pressmeddelande. LUF hyllar arbetarnas rätt att organisera sig, men kräver att fackföreningar då måste respektera den negativa föreningsrätten.

Underbart roligt initiativ av LUF! Jag har själv funderat i liknande banor, "ska vi göra ett försök" - kul att LUF tar modet och på ett så ypperligt sätt illustrerar precis vad det handlar om: En privat intresseorganisation som blockerar en juridisk person. LUF gör ju precis samma sak som facket - kritiserar facket LUF erkänner de indirekt att deras egna metoder är felaktiga.

EU-domstolen: Byggnads får inte stjäla av oorganiserade arbetare

Efter att Sofia mer eller mindre drevs till att ge upp sitt företag kan det kännas skönt att veta att någonting går i varje fall rätt i det här landet. EU-domstolen fastställde i dag att Byggnads inte får använda den s.k "granskningsavgiften" på 1.5% till annat än att just granska. Det intressanta med denna s.k. granskningsavgift är att den är på pappret instiftad för att Byggnads ska agera någon form av semi-officiell polisiär myndighet av byggbranschen, som ska granska arbetstider för att stävja svartarbete och fusk från företagens sida. Säg vad man vill om det, men i själva verket drar denna avgift in långt mer än vad granskningen kostar. Byggnads ordförande Hans Tilly säger:

"Det är okay att vi får ha granskningsarvoden också för oorganiserade byggnadsarbetare även i fortsättningen. Pengarna ska dock bara få användas till mätnings- och granskningsverksamheten."

Ursäkta, men tro fan det? Under lång tid har Byggnads som en del av "rörelsen" dragit in enorma summor (flera hundra miljoner / år) under täckmanteln "granskningsavgift". Detta är till stor del pengar som Byggnads som en del av "LOpranos" skickar vidare till SAP. Så det som Tilly är förvånad över är att hans intresseorganisation inte längre får ljuga för icke anslutna medlemmar, tvinga av dom pengar som sen ska gå till att finansiera ett politiskt parti som de sannolikt inte röstar på.

Bara i Sverige..

Vad är Sverigedemokraterna?

Frågan har stötts och blötts, inte minst efter valet då partiets har börjat omnämnas i tid och otid. Debatten om vad SD är - eller snarare inom vilket ideologiskt läger de hör hemma - har börjat likna pajkastning, där alla försöker sätta brunstämplen på partiet och sen förvisa det till sina motståndares ideologiska hörn.

Men vad är SD egentligen? Låt oss göra ett ärligt försök att reda ut det här lite. Från vänsterhåll påpekas ofta att Sverigedemokraterna för en "borgerlig" ekonomisk politik. Helsingborg-sossen Martin Tunström skiver:

"Sverigedemokraterna vill t.ex. sänka skatterna för de rika genom att avskaffa förmögenhetskatten och ta bort övre delen av den statliga inkomstskatt som många höginkomsttagare betalar. Man vill också ta bort utdelningsskatten och reavinstskatten vid försäljning av hus och aktier".

För en Socialdemokrat i världens antagligen mest socialdemokratiska land framstår givetvis varje skattesänkning inte genomförd av Partiet självt som "höger". Men sett ur ett Europeiskt perspektiv, med avstamp ifrån Tyska, Brittiska & Italienska socialdemokraterna - är ovanstående helt normal vänsterpolitik. Sverige är t ex tillsammans med fyra andra länder ensamma bland EU:s tjugosju medlemsstater att ö.h.t. ha förmögenhetsskatt då skatten har visat sig driva kapital ur landet (kapital utomlands kan inte gagna landets välfärd). Detsamma gäller övriga dubbelbeskattningar som kapitalvinst- och reavinstskatten. Att utmåla SD som ett systemstörtarparti är felaktigt - de ställer i högsta grad upp på välfärdssamhällets grundantaganden. Deras kritik av Socialdemokratisk ekonomi har karaktären av missnöje över en upplevd misskötsel av välfärdsstaten.

Tunström fortsätter:

"På den Sverigedemokratiska bloggen har man för övrigt ondgjort sig över fackets agerande gentemot den salladsbar i Göteborg som inte ville skriva på kollektivavtal. Likt de klassiska liberalerna inom MUF och CUF utmålar man facket som maffia och detta genom i att placera ut en bild från spelet Mafia".

Tunströms ideologiska förvirring verkar stor. CUF inte för en nattväktarstat. Vi är socialliberaler. När det gäller fackens påtvingade "frivilliga" avtal är det måhända oerhört liberalt att vara emot det i Sverige. I andra Europeiska länder som faktiskt styrs av sossar, t ex Storbritannien - där kan inte facken tvinga på någon avtal om personalen på ett företag inte själva vill ha det. Att respektera den negativa föreningsfriheten är förvisso ett liberalt värde, men ett som de flesta förutom den svenska Socialdemokratin respekterar. Att således instämma i klagokören över Wild n Fresh gör inte SD höger, det gör att de åtminstone i denna frågan respekterar rättsstatens spelregler. Tunström fortsätter att bygga sitt case för SD som högerparti genom att påpeka att en Sverigedemokratisk blogg har länkat till det näringslivssponsrade Centrum för Rättvisa. Vattentätt, Tunström. Verkligen.

Han fortsätter med att påpeka att SD är emot homosexuellas rätt att adoptera, ingå äktenskap och insiminera. Likaså är de emot aborträtten. Allt detta stämmer - men vart gör detta partiet brunt? (för att låna en annan sosses ord, Joel Malmqvist). Snarast är ovanstående plankat av Kristdemokraterna. Tunström går vidare i sin analys och nämnet att man vill "försvaga arbetsrätten". Det stämmer. Men det är en del i ett utbudekonomiskt synsätt anpassat till en globaliserad ekonomi. Då kapital är rörligt måste länder attrahera investerare genom fördelaktiga villkor - det inkluderar en flexibel arbetskraft och bra företagarvillkor. Inget av detta gör partiet "höger". Utbudsekonomisk politik propageras för av Europeiska socialdemokrater då, återigen, kapital utanför landet inte kan gagna välfärden.

Tidigare nämnda sossen Malmqvist skriver som en kommentar till Tunström ovan:

"Vi måste visa att den som söker trygghet i osäkerhetens tid inte har något annat att hämta hos sd än klassisk högerpolitik".

Betraktar vi Sveriedemokraterna i en historisk jämförelse med Socialdemokraterna ser vi vart de har hämtat sin sociala politik ifrån. Det löst definierade "folkhemmet" är en del av Socialdemokratiskt tankegods (där folk även har betonats av Socialdemokraterna kring andra världskriget). Idén kommer förvisso ifrån de konservativa, men den övertogs av Per Albin Hansson på 30-talet. Varför tog han en konservativ idé och gjorde socialistisk? Om vi ska tro på Anders Isaksson (författare till bl a den utmärkta "Den Politiska Adeln") sökte Per Albin en "samlande metafor", och var "uppenbarligen väl medveten om potentialen i föreningen mellan hemmet, nationalismen och socialismen".

Detta ser allt lite småbrunt ut för mig. Och då har vi ännu inte gått in på Socialdemokratins grand old lady, Alva Myrdal som förespråkade sterilisering i "arvshygienisk synpunkt". För att inte heller nämna att saker som i dag tas för givet av unga Socialdemokrater - homoadoption, inseminering, könsneutral äktenskapsbalk, m.m. - bara för ett fåtal år sedan inte alls var policy i Rörelsen. Det var t ex så sent som 2002 som homoadoption godkändes.

Så medan vurmandet för konservativa värden länkar samman SD & KD har det karaktären av en längtan tillbaka till gamla Socialdemokraterna - när folkhemstanken var stark, den sociala politiken inte liberal, och framförallt, landet var "etniskt rent". Sverigedemokraterna har trots allt etablerat sig med kraft parallellt med att Socialdemokratin bli allt mer socialt liberalt. Det är i sammanhanget värt att påpeka att de största strömmarna till SD faktiskt kommer ifrån Socialdemokratiska väljare. SD:s socialpolitik har en avgjord konservativ prägel - men det gör inte partiet nödvändigtvis höger. Lika gärna kan vi argumentera att partiet mest av allt förvaltar Socialdemokratins gamla värderingar. Och när det kommer till de redan nämnda ekonomiska ställningstaganderna så förstår jag mycket väl att en svensk sosse tycker de är höger. Sett ur ett Europeiskt perspektiv är det dock stabilt i mitten-vänstern av det politiska spektrumet.

Vad nog däremot både sosse & liberal är rörande överens om är att Sverigedemokraterna är ett främlingsfientligt, närmast rasistiskt parti. Men att som Malmqvist ovan försöka putta över partiet till vår sida genom den retoriska finten "högerpolitik" är antiintellektuellt. Rasism och främlingsfientlighet - brun sådan, för att använda debattörens egna ord, var en rörelse som hämtade och plockade lite vart den ville. Och låt oss för all del inte glömma att det bruna originalets långa namn var Nationalsocialistiska arbetarpartiet.

Den nya folkligheten

Då och då brukar jag läsa tidningen BON. Inte så mycket för att jag gillar den, deras modereportage är riktade till en annan publik än mig, som är nere i streetwear-träsket. Men då och då får de till det. Bl a i sommras när de hade ett stycke om "pophögern" - de menade, kortfattat, att popvänster-vågen har ersatts av en högervåg. Vilket inte minst avspeglar sig i mode, där den rådande stilen är kraftigt inspirerad av borgerligt 50 & 60-talsmode: kavaj, cardigan, slips, skjortor. Allt med en touch av retro i bild och formspråk. Där mer eller mindre ofrivilliga talesmänniskor för denna våg exemplifierar konservatismen inte bara i kläder men också i åsikter, som "fina flickor dricker inte", eller "bär aldrig vita skor". Detta sammanfogas med en "pop-liberalism" som är lika slentrian som kulturetablisemangets vänsteråsikter.

Jag tror BON är någonting på spåret. Den nya folkligheten är höger - vilket inte minst understryks av att Alliansen faktiskt vann valet, och vad är mer folkligt än allmäna val? Jag har funderat kring detta till och från - inte minst när jag då och då besöker Stureplan, både platsen, men framförallt siten. Som kan framstå som rent vältrande i Svenne Banan-mässiga försök att framstå som exclusif. Men även om det stämmer kan jag inte annat än att beundra Stureplan som fenomens benhårda ovilja att ursäkta champagnesprut och vältrande i lyx. Helt i kontrast till Sveriges socialistiska jantelag som ligger som ett vått täcke över landet. Stureplan vågar tro att det är bättre. Stureplan är ett uppror mitt i landets hjärta.

Stureplan-siten är mer än bara klubbilder. Här kan man hitta guldkorn som mycket underhållande "toung in cheek"-redovisningar för vad som skiljer "old school" & "new school"-överklassen åt (tyvärr inte online längre). Populärsociologi när det är som bäst. Hela sidans redaktionella material är skrivet i en subtil post-ironisk stil som inte drar sig från att driva både med outtalade normer och regler. Ta till exempel "StureplansOmbudsmannen" som skriver passive-agressive-brev till människor som gör Stureplan "mindre glamoröst" - en fulländad parodi på den gamla överklassen stelbenta oförmåga att anpassa sig. Eller chefredaktören Schulmans blogg som balanserar på en mycket fin linje mellan humor, smått oacceptabla åsikter och ironi. Lika ofta som man skrattar sätter man det i halsen. Titta t ex på densammas "tal till nationen", angående sidans satsning på "STV" - deras egna TV-kanal. Eller för den delen logon. Underbar!

Den nya folkligheten är onekligen här. Men är "Stureplans-folkligheten" någonting att ha? Det är en plats som persofinierar oblygt inte bara glamor och skillnader mellan folk - i skarp kontrast till jantelagens Sverige, utan också en egen sorts likriktning. Inte minst stilmässigt. När tjejerna religiöst följer modeoraklet Ebba Von Sydows "hot or not", försöker killarna se ut som investment bankers. Gissningsvis med åtföljande åsikter. Att Stureplan som någon sorts stilförebild har fått genomslag går att se på klubbar och uteställen över hela Sverige. Sprut i Ralph Lauren-skjortor & Prada-jeans. Så är Stureplan - som representant för högervågen - bara en ny variant av kollektivismen och populismen, fast åt höger istället för vänster? Jag vet faktiskt inte.

Jag vet däremot att slentrianhöger är lika menlös som slentrianvänster. Att flyta med strömmen, oavsett om den går åt höger eller vänster, spelar egentligen ingen roll. Att inte ta ställning är det som är illa. Jag hoppas att Stureplan fortsätter sin obenhörliga jakt på det glamorösa och sitt lilla uppror mot mediokriteten och jantelagen lika starkt även om tio år. Oavsett om högervågen skulle visa sig ersättas av en ny västervåg. Det är att ta ställning. På ett sätt - på sitt sätt. Då är det genuint, i någon mening.

Först tar vi den personliga integriteten, sen..

“Varje medborgare är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp även i annat fall än som avses i 4 och 5 §§. Han är därjämte skyddad mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande.” - Regeringsformen, 2 kap, §6

I dag dök Lagrådets utlåtande (pdf) upp om vår tjänare Staten ska få grönt ljus att spionera på sina herrar. Som väntat är det ingen skarpare kritik som formuleras. Lagrådet ger i princip grönt kort till FRA:s ökade övervakning av Svenska medborgare. Tyvärr ställer sig även tidigare skarpa kritiker som Federley bakom lagrådet: "Lagrådet är väldigt tydligt med att förslaget inte strider mot grundlagen, vilket sätter hela debatten i ett annat ljus. Det kan vara så att det har varit lite mer heta känslor än sanning i debatten tidigare". (från DN:s nätupplaga).

Vad de flesta politiker tycks ha missat är att Lagrådet enbart är en remissinstans - det faktiska beslutet ska passera riksdagen. Att "ge upp" bara för att några konstitutions-jurister har gjort den dubiösa tolkningen att det är OK att staten ska tillåtas ohämmat spionera på alla Svenska medborgare, brottsmisstänkt eller ej, är i högsta grad olyckligt. I grundlagsfrågor finns det inga definitiva svar på vad som är ett adekvat skydd för den personliga intregriteten. Lagrådets utlåtande är lika mycket ett uttryck för varje enskild inblandad jurists syn på övervakning som det är ett professionellt yttrande. Vad som är en acceptabel kompromiss går inte att koka ned till enbart rättsexperters utlåtanden.

Vi har trots allt en demokrati för att våra folkvalda ska kunna ta ställning till beslutslunderlag gjorda av tjänstemän. Inte bara passera igenom lagar redan skrivna av teknokratin. Det är alla riksdagsledamöters plikt att ta en egen ställning till utifrån deras egna mandat och ideologiska övertygelse. En liberal är rimligtvis lika kritisk mot det reviderade förslaget - det är fortfarande en fråga om att staten ska ha rätt att bedriva signalspaning mot alla svenska medborgare, via dator, telefon & mobil, trots några mindre kontrollmekanismer för att blidka oss som gillar personlig integritet.

Liberal, mer liberal, mest liberal?

"Socialliberal" står det om mig till höger. Varför skriver jag en sådan sak? Varför inte bara nöja mig med "liberal", kort och gott? Ja, dels - givetvis - för att jag sympatiserar med socialliberala värderingar och filosofer som Rawls, Dworkin & Kymlicka. Men också för att debatten om ideologi i Sverige är för polariserad. Jag vet inte om det är en typisk svensk grej, eller om det mest beror på vänsterns okunskap om ideologier bortom socialdemokratin, men det finns fler ideologier på L än libertarianism.

Trots att jag känner mig starkt förankrad i socialliberal ideologi och uttrycker åsikter både i tal och skrift som majoriteten av fallen tryggt kan placeras i det socialliberala facket får jag höra att jag är.. nyliberal. Och från de nyliberaler jag har diskuterat med hörs att jag i själva verket är övertygad socialist. Gissningsvis är både nyliberalernas och kommunisternas oförmåga att placera in mig i rätt ideologiska fack mest ett uttryck för deras egna fanatism, och ett sätt att misstänkliggöra allting som inte är efter deras åsikt. Istället för att bemöta en åsikt är det alltid lättare att misstänkliggöra honom. S.k. Argumentum ad Hominem. Trist är det i vilket fall. Se mitt lilla ställningstagande i cyberrymden (gud vilket uttryck) som mitt lilla försök att bredda debatten något.

Men för att komma till kärnan i inlägget, och det som titeln syftar på: Det finns en del lustiga uppfattningar om vad liberal och liberalism är. Följer man debatter på liberala diskussionsforum som Flashback & Liberal Debatt hörs det ofta "vad tycker ni überliberaler", "vad anser ni som är mest liberala" [min emfas], osv. I alla fall är frågorna riktade till libertarianer.

Liberalism är dock ingen ideologi som bör betraktas som ett snöre lagt på marken, där de som står och tippar på högerkanten är mest liberala. Liberalism är likt alla ideologier en förgrening - se det som ett träd. Roten är en längtan efter frihet och vissa grundantaganden kring äganderätt, demokrati och mänskliga rättigheter. Förgreningarna är socialliberalism, libertarianism, anarkokapitalism, liberal-konservatism, osv. Där varje enskild gren erbjuder sina egna lösningar och uppfattningar kring frihet.

Att mentalt betrakta liberalism i vänster-höger-perspektiv är endimensionellt. Frågar en nyliberal mig varför jag inte är för "lika mycket frihet" som han är svarar jag att jag delar inte din uppfattning om frihet. Frihet är inte bara frihet för ett fåtal. Frihet inbegriper också ett jämliketsbegrepp, likaså är frihet en fördelningsbar resurs. För varje frihet varje människa åtnjuter måste man fråga sig vems frihet är detta, vem skulle kunna gagnas av att vi omfördelar delar av denna frihet, och på vems bekonstad finns friheten. Inget av detta lägger nyliberalen någon vikt vid. Istället formulerar han (för det är oftast en han) ett försvar för de som redan har frihet. De starka, och de framgångsrika. För mig är detta snarast antitesen till liberalismen.

Jag har dock för vana att inte säga att libertarianer inte är liberaler, såsom de gör med socialliberaler. Av historisk och lingvistiska anledningar är de två bröder-ideologier, och kommer alltid vara sammanlänkade (delvis befogat, båda delar en hel del tankegods ändå). Min åsikt är dock att libertarianism - likt socialistiska ideologier - kapitalt misslyckas med att skydda och upprätthålla det värde frihet är. Därför är jag socialliberal.

Världens sämsta "vi vill vara sju riksdagspartier post-2010-strategi"

Som liberal är jag inget anhängare av främlingsfientlighet och unken nationalromantism. Jag är dock villig att försvara alla människors rätt att uttrycka sin åsikt utan risk för förföljelse och hot. Det är en liberal, demokratisk och mänsklig rättighet att få säga sin åsikt utan risk för sitt liv. Tyvärr kan man inte säga att denna rätt gäller alla i Sverige. Bland annat tycks representanter för Sverigedemokraterna vara undantagna från denna regel.

Medan det tveklöst finns - som har visats upprepade gånger av Expo et. al. - kåkfarare och människor med band till nazistiska rörelser i kretsen kring partiet, finns det också "Svenne Banan" med ett nationalromantiskt patos, misstänksamhet mot Islam, och en restriktiv syn på invandring. Inte de mest smickrande åsikterna.

Men istället för att bemöta detta i en ärlig debatt, vilket - som få - bl a min avgående Förbundsordförande Federley har gjort, är svaret ifrån Sverige till SD yxor i dörrar, dödshot, och angrepp med tårgas. Från etablisemanget och de etablerade partierna är tystnaden kompakt. Möjligtvis kan f.d SSU-basen Sjödin sträcka sig till att anklaga Federley för att "spela främlingsfientliga i händerna". Oavsett åsikt om SD - är detta värdigt en rättsstat?

Givetvis spelar Sverigedemokrater kortet fullt ut: Från deras håll beskrivs verkligheten som om att de är the underdog, representerandes "den vanliga människan" mot ett oförstående elitistiskt etablisemang som inte längre kan bemöta det påstådda problem invandringen är, och som ser mellan fingrarna när rättsstatens spelregler tummas på när det bara berör deras egna politiska motståndare.

Det är hög tid att vakna. Vad alla riksdagspartier måste göra är att studera sina grannländers politiska nutidshistoria - SD:s systerpartier i Norge & Danmark spelade exakt samma kort. De utmålade sig som offer, som representanter för "mannen på gatan", som motståndare till kulturetablisemangets elitism, och lösningen på påstådda problem de etablerade partierna helt enkelt ignorerade. De kom båda in. I dag regerar koalitionsregeringen i Danmark på lov av Dansk Folkeparti. I Norge är det kraftigt främlingsfientliga Fremskrittspartiet (som bl a vill bannlysa Islam i Norge) i dag landets största parti.

I valen den 17:e september i fjol röstade över 100 000 svenskar på Sverigedemokraterna. De är i dag Sveriges största utomparlamentariska parti. 0.7% från maktens centrum. Vill Du att de ska sitta i riksdagen 2010? Nej? Ta då debatten. Jag gör det närhelst jag kan.

Alltid lika skarpsinta Ingerö är inne på samma spår.

Flyttyg

Det är först när man flyttar som man inser vad man lämnat bakom sig. Som infödd bohusläning (nåja, född i Göteborg) förstod jag som ung aldrig att människor från hela Sverige åkte till västkusten och Bohuslän för att semestra. Att kunna segla, åka motorbåt, ta en glass i hamnen, eller ligga och sola på någon pittoresk ö i kustbandet var så naturligt för egen del att det inte riktigt gick upp att många satt fast i inlandet eller städerna året runt.

Som bekant ligger Uppsala utslängt på en lerplätt i Uppland. Långt ifrån allt vad västkusten heter (även om Uppland faktiskt har en fin kust). Det är lätt att få hemlängtan när man tänker på somrarna vid kusten - inte minst när man sitter med -20 C och känner sig som en isglass i en kylbox. Nu kompenserar förvisso det utmärkta studentlivet och Uppsala som kulturell och historisk stad upp den avgjort o-akademiska miljön som råder i väst. Men i något hopplöst försök att återfå känslan av både sommar och kust har jag tagit upp den pinsamma (?) aktiviteten av att läsa seglartidningar. Längtan efter vatten blir inte direkt mindre när man i dessa ser massa högupplösta bilder på så här vackra segelbåtar & skepp:





Maltese Falcon - kan kontrolleras helt av en person, alla segel i den revolutionerande riggen sköts maskinellt.





Esense - Bara Wally kan designa en så vacker, samtidigt egen konstruktion. Notera den totala avsaknaden av överbyggnad.

Mode 101 vid UU

Som student vid Uppsala universitet har jag inte bara haft nöjet av att röra mig inom Nordens äldsta universitet och den akademiska miljö det erbjuder (eller näst äldsta, beroende på om du är skåning eller ej ;). Jag har också fått chans att - med viss initial skepsis - vara del av studenttraditioner som Flogstavrålet & gasquer. Men det som mest fascinerar mig inom studentmiljön på universitet är klädseln. Mer specifikt - hur människor på olika institutioner och fakulteter klär sig. De institutioner jag främst har pluggat vid, och rört mig i ligger alla inom den samhällsvetenskapliga fakulteten: Statsvetenskapliga, Nationalekonomiska, ILU (institutionen för lärarutbildning) & Juridikum. Detta leder en kanske att tro att "alla klär sig likadant". Så är det inte.. låt mig ge Dig the run down på hur de går till inom samhällsvetenskapen!

Ekonomikum: Enbart Ekonomikum står uppskattningsvis för 27% av Acnes andel av jeansmarknaden. Passform? Stl. 28. En och annan avvikare bär Levis eller Nudie. Också stl. 28. På överkroppen bärs med fördel slimfit RL-pikétröjor, Acne-tees, skjortor från Stenströms, Shirt Factory, eller i värsta fall H&M. På vintern är slipover-bärarna dominerande, då gärna en tight sak från Gant (som efter omdaningen till ungt herr-mode har stigit i status). De som passformsmässigt sticker ut på Ekonomikum är de som bär storlek M i kläder. På skofronten bärs Loafers, "fina" sneakers eller Johpurs.

Nyckelord: Acne, Whyred, Tiger, H&M, Ralph lauren, Stenströms.

Juridikum: Egentligen, se Ekonomikum. Den subtila skillnad som finns kan bäst beskrivas i klasstermer: Om Ekonomikum-borgen är medelklassens domän, är juridikum socialgrupp 1:s område. När den CSN-finansierade medelklassungdomen glassar i Acne, bär jurist-studenten Prada. Rockar företagsekonomen "street"-skor som Adidas Stan Smith sitter lackskorna fast på juristens fötter. Notera upp på detta vis för alla klädesplagg. En Whyred-rock för ekonomstudenten blir en hästjacka från Burberry för den blivande tingsnotarien, osv.

Nyckelord: Louis Vuitton, Burberry, Prada, Rolex, Ralph Lauren.

Statsvetenskapliga: Den renodlade statsvetenskapsstudenten som kan fem språk, är involverad i tio ideella organisationer och har bott halva livet utanför Sverige - som går pol. mag. eller samhällsvetarprogrammet klär sig oftast en stil som bäst kan beskrivas som "tjänsteman in the making". Det är medelklassiskt mode när det är som bäst: Skor från "Din sko", jeans från H&M, JC eller Solo. Ibland plockas kavajen fram, dock aldrig kostym. På överkroppen sitter skjortor från H&M, tröjor från H&M, eller vanliga tees. När juriststudenten går ned i storlek håller sig stats-studenten true to size. Stats-studenten är ingen modemässig trailblazer - en fabläss för passformer, färger och material som var inne ett antal säsonger bakåt går att se i bl a de förslitna jeansen och en högre andel bootcuts än vad som går att iakta på Juridikum.

Nyckelord: Din Sko, JC, H&M, Dressman.

ILU: Läraryrket har en distinkt medelklassig aura. FP-röstare helt enkelt. Denna tjänstemannamässiga röstpreferensen som också finns hos statsstudenter och tycks avspegla sig även i kläderna. Det är medel och mellanmjölk. Lärarstudenten flyter med stilströmmen i maklig takt. När statskunskapsstudenten har några mindre ambitioner på att vara "dressad" går lärarstudenten glatt runt i en gammal Ramones-tee och sina slitna Lee-jeans.

Nyckelord: Din Sko, Lee, Levis, H&M, Åhlens.


(Ta nu inte detta inlägg på fullt så stort allvar).

Platt skatt - den liberala tvistefrågan

Plattskatten är en fråga som länge har delat det liberala läget i två. På ena sidan har vi vanligtvis nyliberalerna (där mindre skatt automatiskt likställs med mer frihet), vi har s.k frihetliga liberaler, pragmatiker & en del socialliberaler. Förespråkarna för progressivitet inom det liberala lägret är vanligtvis socialliberaler & de som ligger och tippar på kanten till socialdemokratin. Frågan har inte minst aktualiserats på senare tid när mina partivänner Johansson & Federley gemensamt lade motion om införandet i Sverige, och sedermera startade Liberala gruppen, där passionerade anföranden för plattskatten har framförts från bl a Timbros Maria Rankka, Skattebetalarnas Förening och svenska småföretagare verksamma i Estland.

Som den politiska navelskådare jag är, blev jag positivt överaskad när jag mer eller mindre av misstag surfade in på Liberala Studenters sida och såg en rapport (pdf) för plattskatt, där ett ideologiskt och politiskt-filosofiskt perspektiv anlades utöver de torra ekonomiska som pro-argument. Med inte mindre än med referenser till socialliberalismens messias, John Rawls. En ideologisk nöt i min smak.

Rawls, som i akademiska kretsar ses som en av 1900-talets viktigaste politiska filosofer formulerade sin lättförstådda liberala fördelningsprincip i två delar. 1) Frihetsprincipen: Alla ska ha rätt till det mest omfattande system av grundläggande fri- och rättigheter som är förenligt med alla andras. Och 2) Differensprincipen: Ojämlikheter ska ordnas så att de är till gagn för de sämst ställdas del. Ojämlikhet i inkomstfördelning är acceptabelt så länge som detta gagnar de med minst. Där principerna i lexikalisk ordning går från 1 > 2.

Som socialliberal går det alltså kort och gott att åberopa Laffer-kurvans giltighet i Sverige, och hänvisa till Rawls andra princip. Både samhällsekonomiskt som politiskt-filosofiskt fungerar detta så länge som Lafferkruvan är giltig. Som socialliberal är det alltså fullt möjligt att försvara platt skatt. Men lika väl som man kan försvara den utifrån socialliberalt perspektiv kan man också problematisera den ibland förenklade bild som framförs:

Argumentet för progressivitet är vanligtvis att marginalnyttan hos pengar (och allt annat materiellt) avtar. Har du 50 hus betyder inte det 51:a lika mycket för dig som det 1:a gör för den som inte har något hus alls. Både intuitivt som nationalekonomiskt betraktas detta som en sanning av de flesta. Kontra-argumentet från Liberala Studenters sida är att progressivitet motiverat utifrån den avtagande marginalnyttan är paternalistiskt från statens sida. Detta är att missförstå axiomet. På samma sätt som det finns en avtagande marginalnytta med ökad inkomst, finns det även en ökande marginalnytta med minskad inkomst. En poäng som inte borde vara helt främmande för CSN-uppbärande studenter, LS-medlemmar eller ej. Ökande och avtagande nytta är två sidor av samma mynt.

Accepterar man den ena (stigande vid minskad inkomst), vilket nära nog alla gör, går det inte att förneka det andra (minskande vid ökad inkomst). Den bakomliggande intuitiva logiken i att erkänna att pengar betyder mer ju mindre man har är att människor har basala behov, om de riskerar att inte uppfyllas ökar pengars betydelse. Motsatt är det intuitiva försvaret för progressivitet att när de grundläggande behoven är uppnådda har människor inte längre samma anspråk på sina resurser om de kan gagna någon mindre lyckligt lottad bättre.

Vidare argument som framförs för platt skatt är att det påstås finnas en "godtycklighet" i progressiva system - hur bestämmer man hur skattetrappan ska se ut, hur vet man när nytta är avtagande? Det är en poäng, som dock är giltig för alla system. Även plattskattens nivåer, avdrag, m.m. är i någon mening ett uttryck för godtycklighet. Det viktigaste ekonomiska rättviseargumentet mot platt skatt är dock att platta skattesystem tenderar att ha regressiva effekter. Ju mindre du tjänar - ju högre proportion av din inkomst betalar du i skatt. Detta är samma effekt som går att iakta med momsens 25%, där låginkomsttagare upplever den regressiva effekten när de går på Ica och tvingas skatta lika mycket som höginkomsttagaren framför i kassan.

Liberala Studenters rapport tar även upp riktiga exempel på länder där platt skatt har införts med framgång, bl a "de baltiska tigrarna" och Ryssland, där inkomstskatten är 13%. "Det ledde till att skatteintäkterna ökade med nästan 50 procent året efter och mellan 15 och 25 procent per år under perioden 2002-04", enligt LS (s. 15). Enligt IMF däremot går det inte att observera något samband mellan skatten i Ryssland och intäkterna. I själva verket berodde den synbara laffer-kurvans effekt på ökade oljepriser (pdf) och hårdare tag mot skattesmitare. I Estland kan plattskatten har bidragit till ökade inkomster (vilket i sig inte är konstigt, då vid införandet var landet sedan 3 år en f.d Sovjetstat med icke-existerande privat näringsliv). Men lafferkurvans synbara effekt i Estland kan också delvis härledas till en ÖKAD mervärdesskatt.

Oavsett vart man står i frågan om platt skatt är alla överens om att inkomstskillnader sannolikt kommer att öka om progressiviteten avskaffas. Som akademisk liberal med förkärlek för fina tankekonstruktioner köper jag helhärtat Rawls andra princip, som kan uttryckas i ordspråket "om alla båtar höjs spelar det ingen roll om vissa höjs snabbare än andra". Människor i stort fungerar dock inte så. De jämför inte med hur bra deras föräldrageneration hade det. De jämför sig med grannen. Och har grannen en större bil, då gror missnöjet i jantelagens Sverige. Oavsett om lafferkurvan är sann när det kommer till platt skatt, och Rawls differensprincip uppfylls tror jag helt enkelt att den politiska viljan bland gemene Svensk för ett platt skattesystem inte finns. Bra eller dåligt? Du avgör..

Ytterligare en blogg. En "politisk" sådan dessutom - som om inte bloggosfären har nog med sådana? Jag håller helt med. Tur nog är det fritt att läsa det som intresserar en. Jag skriver för min egen del, men hoppas givetvis att även Du, kära läsare, ska tycka bloggen är värd att besöka och kanske kommentera. Anledningen varför jag startar en blogg är att jag har svårt att hitta andra forum som tillåter det navelskåderi jag gillar att sysselsätta mig med - allt ifrån sociologiska funderingar kring mode, till politisk-filosofi, till dagsaktuella omvärldshändelser och studentlivets egenheter. Vad bättre sätt än att "starta eget".

Min förhoppning är att här kunna presentera korta som långa inlägg skrivna med eftertanke, som både är läsvärda och erbjuder ett eget perspektiv. Jag skriver om det som ligger mig nära: politik lokal som global, politisk filosofi, Uppsala som studentstad, mode & stil. Först ut på banan om en liten stund är ett inlägg som behandlar plattskattens vara eller inte vara. Med avstamp i en rapport skriven av Liberala Studenter ska jag lägga smolk i bägaren för de som presenterar en lite förenklad bild av för- och nackdelarna.

Jag ber om översende för de nybörjarmisstag jag oundvikligen kommer göra i användandet av bloggsystemet, och bloggens något.. "spartanska" design. Förbättringar och förfiningar kommer. Det är ett löfte.