FP:s ideologiska irrfärd en fara för Alliansen

Så borde debattartikeln ha hetat. Ingen kan ha missat den vid det här laget, det rör sig fort i bloggosfären (om 'n inte så fort här, med en död dator på händerna).

Det är djupt olyckligt att Ullenhag väljer att använda sig av det gamla debattricket från vänster att försöka klistra "nyliberal"-stämpeln på sina motståndare. Ullenhag spelar enbart vänsterpartierna i händerna. Denna formulering har nu legitimiserats av en av alliansens partier. Var så säker på att den kommer användas om möjligt ännu mer från socialistiskt håll.

Dåligt, FP.

Att människor missförstår vad nyliberalism innebär är lika underligt som det är synd för det politiska debattklimatet. Nyliberalism är kort och gott rättsväsende (domstol / polis / kriminalvård) samt en militär styrka. That's it.

Centerpartiets påstådda "nyliberalism" kan således avfärdas redan här. Vi förespråkar inte en nattväktarstat. Men vi kan fortsätta: när det kommer till Centerpartiets påstådda nyliberalism så missar Erik ett par saker:

* CUF:s åsikter är inte Centerpartiets.

* Federley & Johansson representerar inte av hävd den sanktionerade åsikten i partiet.

Erik Ullenhag tar upp FP:s gamla slogan om "Det glömda Sverige", de marginaliserade och de utsatta, och menar att ett ensidigt betonande av ekonomiska frågor distansierar människor ifrån partiet. Tack för omtanken. Men Centerpartiet driver gott om frågor som inte har med just ekonomi att göra, bl a frågan om ungdomsarbetslöset - en del av det glömda Sverige skulle jag argumentera - där vi vill verka för att fler lättare ska kunna komma in i arbetslivet.

Erik nämner idén om grundtrygghet. Oavsett åsikt om tanken som sådan finns det ingenting som säger att det inte går att ha ett system som garanterar basala rättigheter som adekvat sjuk- och hälsovård, och utöver detta får var och en själv bestämma vad de vill använda för tjänster. Nyliberalt hävdar Ullenhag - placerat mitt i socialliberalismen hävdar jag.

Om man ska leka djävulens advokat och ge Ullenhag rätt i någonting får det dock vara att det finns en risk att Centerpartiet utmålas som det nya högerspöket. Nu har han själv bidragit till denna bilden av partiet. Men den blir inte mindre sann för det. Inom socialdemokratin finns åsikten att Centern är den nya högern. Och sannolikt kommer vi också utmålas som så i valet 2010. Att Moderaterna skulle vara ett nytt mittenparti är dock att lura sig själv, utöver arbetsrätten är det samma parti.

Boktips: Book of the New Sun

Jag var i mitt tidigare boktips inne på spåret att bra sci-fi är böcker som egentligen inte är sci-fi. Detsamma gäller fantasy-litteratur. I min ungdom läste jag en hel del billig fantasy - ingenting som fastnade eller känns särskilt minnesvärt. Förutom Sagan om Ringen möjligtvis. Gene Wolfs Book of the New Sun, som jag plockade upp först nyligen, är dock en i högsta grad minnesvärd bok. Just för att boken egentligen inte handlar om fiction utan använder det som bakgrund för att berätta en annan, större historia.

Den grundläggande handlingen, sett ur huvudkaraktären Severians ögon är förhållandevis enkelt och lite klyschigt. En ensam man på ett uppdrag att återföra solen till människorna. Boken utspelar sig nämligen i en väldigt avlägsen framtid där solen har svalnat och är ett rött litet klot nära att slockna (orsaken till detta är upp till läsaren att luska ut), månen är en bördig grön skiva på himlen, bergskedjor är omstöpta efter tidigare "autarchs" och sanden på stränderna är mångfärgad av tidigare civilisationers av tidens tand nedmalda byggnader. Book of the New Sun tillhör en subgenre av s.k. science fantasy som kallas Dying Earth.

Gene Wolfe tar denna enkla grundmall till handling och ger den ett oerhört djup, dels genom sin vackra prosa, ordflöde och närmast poetiska formuleringar, dels genom att Wolfe har lagt ned oerhört mycket tid på att bygga upp den värld boken tar plats i. Många, nära nog alla materiella ting karaktärerna interagerar med har arkaiska eller utdöda namn. Detta ger berättelsen en mystik, och eggar fantasin - man tvingas använda sin fantasi för att full ut tillgodogöra sig berättelsen. Som läsare sugs man in.

Wolfe har tagit det litterära greppet att författat boken som mannen som har översatt Severians framtida språk och meoarer till engelska. Severian som berättare har inte skrivit "för oss", utan antar att läsare är bekanta med hans värld. Detta medvetna grepp att inte dumma ned, eller förklara bidrar till bokens aura av mystik. Mot bakgrunden av den röda solen återberättar Severian sitt äventyr på Urth, samma planet som vi bor på, men ändå helt främmande och egen.

En annan recensent menade att nyckeln till att låsa upp den mångbottnade historia som Book of the New Sun är var att förstå spelets regler. Förstår man Wolfes litterära spel förstår man också boken. Det som höjer detta verk över praktiskt taget all annan fiction är dess lager. För gemene fantasy-läsare går boken att läsa precis så. Som fantasy. Under detta döljer sig dock långt mer - Severian är inte en pålitlig berättare, den uppmärksamma läsaren märker att han i sina memoarer är inkonsekvent, ljuger och förvanskar sanningen. Wolfe uppmanar hela tiden läsaren att ifrågasätta sina fördomar och antaganden, att få läsaren till den litterära nivå där han kan lägga det pussel Wolfe har slängt ut, som vid anblick ser ut som en vanlig fantasy-roman. På en djupare nivå utgör Book of the New Sun en utmaning att se förbi Severians återberättande kommentarer, som inte förklarar mycket av omvärlden, för att se vad som egentliga försegår.

Ytterligare ett annat lager i berättelsen är de judeo-kristna parallellerna som går att dra - på sin färd över Urth samlar Severian på sig kunskap och makt, Jesus-liknande makt. Den bakomliggande historien, att återföra solen till Urth uppmanar också till eftertanke och jämförelse med den kristna lärans messianska idéer om en världsledare och skapare av ett utopia. Världen Severian rör sig i är förtappad. Mänsklig värdighet är det ont om (även hos återberättaren själv..), spillror av människor rör sig bland de uråldriga ruinerna av större och visare civilisationer. Det finns även gott om kabbalistisk terminologi i de hintar som finns kring hur den meta-fysiska Urth-världen är uppbyggd. De religiösa övertonerna återfinns även i den kronologiskt föregående "duologin" Book of The Long Sun, som går att läsa som en parallell till helvetet.

Gene Wolfes magnum opus är inte i min mening bara den enskilt bästa fiction jag har läst. Den placerar sig på topplistan över all litteratur jag har läst. Wolfes förmåga att författa fascinerande och mångbottnade berättelser fyllda med unika och säregna karaktärer märks inte minst på den mängd akademiska kommentarer boken har genererat. Hela böcker har skrivits som kommentarer och försök att nysta i handlingen, bl a Attending Daedlus & The Solar Labyrinth.

Folkkapitalism

Kanske inte samma sak som den gamla Moderata idén om folkhemskapitalismen, men snarlik. Timbro-medarbetaren Dick Kling släppte i dag folkkapitalism.nu. Tanken är att staten, vars ägare faktiskt är du och jag, ska få tillbaka en del av de pengar vi har betalat in i skatt nu när regeringen säljer ut en mängd onödiga statliga företag. Företag till ett värde av drygt 700 miljarder.

Per person blir det en andel på ca 75 000 kr. Ett tillskott som de flesta svenskar sorgerligt nog är i behov av. I Sverige har varannan när alla skulder är borträknade ett mindre privat kapital än 28 000 kr. Mer än en tredjedel av alla hushåll ligger på nollan, eller har skulder som överstiger sparkapitalet. Svenskar är krasst uttryckt, ganska fattiga.

För Socialdemokrater som mer än gärna pratar om trygghet kan man tycka att de borde uppskatta idén om ett personligt sparkapital som ger en just denna ekonomiska vardagstrygghet. Att veta att man har lite undanstoppat är helt enkelt lugnande. Själv har jag levt av mitt blygsamma sparkapital ett par månader nu. Utan det vet jag inte vad jag skulle ha gjort. Denna insikt är tyvärr främmande för de flesta till vänster.

Konceptet kallas fuck-off money. Den som är ekonomiskt fri är också fri att säga vad han tycker, till potentiella eller dåliga arbetsgivare, kommun och stat. Jag är trygg därför är jag fri.

För den stora mängden Socialdemokrater är dock idén främmande trots den sista parafraserade meningen i stycket ovan kommer ifrån SSU. F.d näringsminister Östros menade att "statens företag tillhör svenskarna". Utöver en halvdan privatisering av Telia har vi inte sett mycket mer av detta "tillhör" från vänster. Det ironiska är att Socialdemokratin i sin begynnelse gick till val - och vann - på att bekämpa vad som uppfattades vara orättvis ägarkoncentration till ett fåtal. I stället har de cementerat samma system, fast bytt ut krösusarna mot staten. I dag behöver vi inte stå med mössan i hand för godsägaren, utan för AMS-tanten.

Idén har dock potential att samla en blocköverskridande majoritet. Från borgerligt håll finns det knappast något ideologiskt motstånd mot att stärka det civila samhället. Det var t ex FP:s Ann Wibble som pratade om en årslön på banken för varje medborgare (och John Rawls som hade en vision om ett samhälle av kapitalägare). Utgångspunkten från vänster är en annan, men utförsäljningen av Telia motiverades delvis ur den gamla socialdemokratiska önskan att sprida den ekonomiska makten. Någon sorts folkhemskapitalism helt enkelt.

Frågan löper tacksamt nog inte efter de tradtionella skiljelinjerna i politiken. Det är svårt att argumentera mot mer ekonomisk makt och självbestämmande i sitt liv (även om jag tror att få med Vänsterpartiet är en lost cause). Som Centerpartist ligger detta också helt i linje med den decentraliseringsidé vi driver: Mer makt så nära folket som möjligt. När det kommer till ekonomin blir inte närmare än i plånboken.


Andra som har uppmärksammat detta är Annie Johansson & Johan Ingerö. Läs gärna Dick Klings ursprungliga rapport här (pdf).

Arbetarklassens utveckling

"Arbetarklass" är som Bibeln. Det går att tona ned de fulare sidorna när opinionsvindarna svänger. Begreppet håller sig därför alltid relevant. Arbetarklass som socio-ekonomisk kategori utvecklades dock ursprungligen hand i hand med Marx proto-libertarianska krav att just arbetare som fysiskt arbetar i manuella yrken ska få hela vinsten vid produktion.

Men i takt med att kapitalismen har lyft upp denna kategori till en oerhört mycket högre materiell nivå har den klassiska väljarbasen för socialistiska rörelser undanröjts. Det är socialdemokratins paradox att i takt med att befolkningen får det bättre blir de mindre benägna att rösta rött. Men socialdemokratin har anpassat sig, genom att hålla uppe världes blötaste finger har de kunnat läsa av både opinionen och den socioekonomiska utvecklingen.

På 60 & 70-talet genomfördes strategiska inbrytningar i den begynnande medelklassen. Genom allt ifrån statliga daghem, skolor, till mer eller mindre ofrivilligt fackligt medlemskap radikaliserades även denna grupp och gjordes beroende av staten. Detta trots att det socioekonomiska spannet "medelklass" egentligen inte ingick i arbetarklassen. Hand i hand med den ekonomiska och sociala utvecklingen har begreppet således urvattnats och kommit att omfatta allt bredare grupper. Den udd och analytiska pregnans som den ursprungliga analysen hade kunnat erbjuda har gradvis förvanskats.

Spola fram 40 år. Enter SACO-sossen.

Ett typexempel på denna grupp är socialdemokratiska bloggaren Joel Malmqvist. Han har en fäbless för NK, klär sig i klassiska herrkläder, bor i centrala Stockholm, och pluggar på en prestigefull teoretisk linje vid Skandinaviens mest prestigefulla universitet. När han tar examen kommer han sannolikt ägna sitt yrkesverksamma liv inom rörelsen, alt. statlig förvaltning.

Om jag hade varit socialist skulle jag kalla honom för överklass.

Vad är skillnaden mellan denna sortens socialdemokrater, och valfri nationalekonomistuderande mörkblå Heimdalare utöver åsikter? Ingenting. Även om bakgrunderna eventuellt är annorlunda kommer ingen av dom jobba inom arbetaryrken. De är tjänstemän, ödesbestämda för höga positioner och löner. Och Heimdalaren skulle hittas död innan han definierade sig själv som "arbetarklass".

Det är här den socialdemokratiska klassanalysen bryter ihop och hela den påklistrade arbetarhjälteromantiken blir genomskinlig. För Joel är det en "seger för arbetarklassen" när Applegren sålde sin Wild n Fresh. Trots att Joel aldrig kommer spendera en dag med att jobba i det slitsamma serviceyrket när han tar examen.

Arbetarklass som social markör och verktyg för att analysera samhället har alltså gått ifrån att vara en benämning på en specifik socioekonomisk grupp (som mycket väl kunde ha borgerliga sympatier), och ett närmast libertarianskt krav till "sitt arbete". Till att bli ett utsmetat krav på 80% a-kassa och tvångsanslutning till kollektivavtal - uttalat av vem som helst.

Därför är det kul att Malmqvist i sin eftervalsanalys menar att Socialdemokratin måste driva en mer "radikal fördelningspolitik" och

"i god tid före valet 2010 lägga förslag som högern inte kan acceptera".

Lycka till. Det är precis den sortens återgång till bunkersocialism som kommer exkludera inte bara den socioekonomiska grupp Joel tillhör, utan också få den sortens akademisk-intellektuella sossar han själv tillhör att framstå som än mer - om den socialistiska retoriken ursäktas - klassmässigt ur fas med partiet de representerar.

Bland tomtar och troll - en dag på Socialistiskt Forum

Okej, rubriken är lite elak. De flesta jag diskuterade med var rätt trevliga. Men det var mer än en gång man slog sig för pannan.

Av de föreläsningar jag besökte var "ekonomisk demokrati" mest intressant. Inte så mycket för att den gav någonting substantiellt, utan för att man med skräckblandad förtjusning fick sitta och höra den ena flosklen, missförståndet och generaliseringen efter den andra om ekonomisk politik. På scen satt två företagsekonomer och en ekonom-historiker - Sten Ljungren, Peter Gustavsson & Ali Esbati. Författare till "Nya Ekonomihandboken" och lektor, Socialdemokratiska oppositionspolitiker, respektive bloggare extraordinaire. Upplagt för kvalificerade uttalanden om fungerande samhällsekonomi och realitistiska lösningar kan tyckas.

I wish.

Ljunggren börjar med att dra fram den gamle liberala politiska filosofen Robert Dahls teorier om uttökad och mer omfattande demokrati som försvar för tvångsövertagande av privat egendom. "Vi kan använda hela det liberala arsenalet för demokrati för att argumentera för ekonomisk demokrati". Nu råkar jag ha läst boken Ljunggren hänvisar till - Demokratin och dess antagonister - fram och tillbaka mer än en gång, och Dahl har inte formulerat något liberalt försvar för förstatligandet av privat egendom i massiv skala. Ljunggren är antingen intellktuellt ohederlig eller bara för dum för att förstå Dahls bok. I vilket fall olämplig att uttala sig om politisk filosofi.

Han fortsätter med att presentera sin idé om ekonomisk demokrati: En anställd en röst. Okej med mig. Om Sten vill driva ett företag så är han och alla andra fria att ha en sådan företagsform - om den är effektiv kommer också dessa "sociala" företag konkurrera ut traditionellt strukturerade företag. Den som bäst kan tillgodose kundens behov vinner helt enkelt. Men i god socialistisk ordning vill han givetvis förstatliga andras privata egendom - med Dahls som försvar - inte nog med att Ljunggren vill stjäla ifrån alla som har arbetat hårt för att bygga upp någonting i norra Europas mest företagsovänliga land, han vill också underkänna kundernas val på marknaden, samtidigt som han släpar en liberal i smutsen. Samma unkna tvångsideologi som vanligt alltså.

Medan jag sitter där och slår mig för pannan kommer nästa briljanta uttalande. Denna gången från den socialdemokratiska kommunala oppositionspolitikern Gustavsson: "Jag vill helst ha en jättestor offentlig sektor". Jaha..? Varför? Jag räcker upp handen: "Hur menar du att vi ska tackla inflationen då? Den Rehn-Meidnerska modellens oförmåga att hålla tillbaka inflation kommer bli än mer kännbar om vi har en ännu större offentlig sektor än vad vi hade tidigare". Min invändning viftas givetvis bort med ursäkten att en stor offentlig sektor innebär jobb "åt alla". Som ekonom-historiker kan man dock tycka att Gustavsson borde vara medveten om att den galloperande inflationen, och sedmera ekonomiska kollaps med den strukturella arbetslösheten vi nu har, delvis kom till för att Sverige bedrev en ekonomisk politik där nationalekonomerna struntade i inflationstakten.

Den ena ekonomiska snilleblixten avlöser den andra när Sten hasplar ur sig "om vi bara höjer skatten några procent kan staten få in 100 miljarder till!". Uppenbarligen krävs det ingen kunskap i nationalekonomi för att bli företagsekonom. Om vi höjer skatten med hundra miljarder (eller 6% ökad marginalskatt som det rörde sig om) kommer människor jobba mindre, och företag kommer flytta ut i högre takt än vad de redan gör. Det går inte att tvinga kvar företag när ekonomin är globaliserad! Den.. Stendumma grundsynen att protektionism är bra framträder som vanligt: Kan vi inte locka så ska vi tvinga. Att det rent praktiskt inte går såvida socialisterna vill helt stänga gränserna ignoreras givetvis. Likaså att Sverige, under socialdemokratiska regeringar har byggt sitt välstånd på en frihandelsvänlig politik med Europa och USA. Det välfärdssamhälle de säger sig försvara kommer inte ur protektionism, utan ur handel.

Givetvis drogs även luntan "Den nya ekonomihandboken" fram. Sten skallar: "Det finns ingen statsskuld!". Jo, det finns det. Den nya vänsterklychan "Staten har 500 miljarder på banken" ventilerades också. Det är sant att staten har tack vare överskottsmålet en s.k. negativ skuld på drygt 500 miljarder - pengar som ny-keynesianerna givetvis vill spendera på att massivt expandera offentligt sektorn, mitt i en brinnande högkonjunktur. Det finns inga sakliga argument för varför vi i detta läge skulle göra det. Särskilt inte när vi om drygt 10 år har en mycket kostsam demografisk utveckling att handskas med. Men den socialistiska reptilhjärnan säger givetvis att en stor offentligt sektor är ett självändamål.

Och så fortsatte det i två timmar. Det ena mer dumma förslaget efter det andra. Jag gick till Socialistiskt Forum med ett uppriktigt intresse för att höra några nyskapande idéer och tankar kring ekonomi och demokrati från vänster. I sydamerika har de experimenterat med kollektiva företag när privata företag har gått i konkurs - det överfört till svenska förhållanden hade varit intressant att höra om. Istället fick vi två timmar av 70-talskeynesianism, lögner, dumma förenklingar, demonisering av företagare och inga ekonomiskt fungerande förslag. Om Socialistiskt Forum representerar spjutspetsen av socialistisk idéutveckling i Sverige sitter Alliansen tryggt på makten en lång tid framöver.

De längsta tio poängen i mitt liv

Äntligen klart, i dag lämnar jag in min C-uppsats. Ska bli oerhört skönt att bli av med den. Inte för att jag är särskilt nöjd med den - valde lite felaktigt upplägg. Att jag skrev en tredjedel av uppsatsen i går, inklusive hela metodkapitlet gör också att jag misstänker att en del småfel har smugit sig in.

I vilket fall, detta är anledningen varför det har varit dåligt med uppdateringar. Men frukta ej, jag har en del texter på G. Bl a en genomgång av min dag på Socialistiskt Forum. En unik upplevelse, om jag uttrycker mig så. Ränka med mer och fler uppdateringar framöver alltså!