Landet där alla håller med varandra

Via Federley stötte jag på denna utmärkta krönika som förtjänar att citeras:

"Ett enat Sverige – från vänster till höger, från radikala feminister till kulturkonservativa kristdemokrater, från socialdemokratiska moralväktare till borgerliga anständighetsivrare, från partier till kyrkor via i stort sett alla folkrörelser – är överens: totalförbud är det enda rätta! Hittills har det endast varit några muppiga nyliberaler i Frihetsfronten och Fria moderata studentförbundet som haft den dåliga smaken att tycka annorlunda. Nu verkar Centerns Ungdomsförbund ha tagit upp fanan; två företrädare har vågat sticka ut hakan. Givetvis får de på tafsen så det smaskar."

De som "fick på tafsen" var givetvis Fredrick Federley själv när han erkände att han hade använt andra droger än alkohol, och tyckte det var OK. Samt Jönköpings Leo Pierini som i en debattartikel yrkade på avskaffandet av sexköpslagen. Ramaskrina lät inte vänta på sig.

Som svensk med blicken riktad mot framförallt Sverige är det lätt att tro att vi på något sätt inte sticker ut - att det är normalt att grundläggande antaganden som i själva verket är ideologiskt vridna delas av alla partier oavsett färg. Att de mest mörkblåa till de djupaste röda tycker likadant. Så är det givetvis inte. Det räcker med att lyfta blicken till våra grannländer, Norge, Finland och Danmark. I dessa länder är debattklimatet ett annat. Avvikande åsikter får uttryckas utan risk för stigmatisering. Debatten är bred, betydligt djupare och med vassare argument. I Sverige råder motsatta förhållandet; "Alla" håller med varandra, argumenten är i stort känslobaserade och de som avviker utsätts för medial mobbing.

Konsensuskulturen är ett mycket svenskt fenomen. Varför det är så är en och annan sida i statsvetenskaplig litteratur ägnad åt. Antagligen hänger detta fenomen ihop med ett par andra utpräglade svenska fenomen; korporatism och socialdemokratisk hegemoni. Korporatism är konsensuskulturens förverkligande. En bred förankring inom många politikområden har varit normen under modern svensk politisk historia. Alltifrån arbetsmarknadspolitik till utrikespolitik har förankrats från höger till vänster. Politiken har förutsatt att de grundläggande uppfattningarna om hur samhället ska organiseras delas av alla inblandade.

Men kanske än viktigare förklaring till dagens smala och undertryckta debatt är socialdemokratin. Utan några längre avbrott har partiet styrt Sverige under hela vår moderna politiska historia. Detta är världsunikt - inget annat socialdemokratiskt parti har varit lika framgångsrikt som det svenska. Oundvikligen sätter det en prägel. När en politisk kultur är vid makten så länge börjar den - också mycket medvetet från S - att genomsyra samhället. Socialdemokratin har i sin tur sedan 70-talet varit influerade av andra närliggande ideologier som via socialdemokratin också har börjat genomsyra samhället. Marxistisk feminism (radikalfeminism) t ex. Nu mera institutionaliserad och delad av de flesta partier som statsfeminismen.

Att man måste utge sig för att vara socialdemokrat för att vara politiskt gångbar kan nog inte exemplifieras bättre än genom Nya Moderaterna - förvisso i stort samma parti som innan, om än inte med samma patos för föreningsfrihet. Men retoriskt och imagemässigt nu mer mycket nära Socialdemokraterna. Varje uttryck för någon sorts radikal, ifrågasättande eller omdanande politik har åtminstone tillfälligt lämpats överbord. Bo Rothstein exemplifierade poängen med all tydlighet på DN Debatt i fjol:

"Vad vi har sett är ett val där skillnaderna i den reella politiken mellan alternativen varit synnerligen små och där alliansen i allt väsentligt accepterat den socialdemokratiska samhällsmodellen."

Jag skulle hävda att situationen i Sverige är så pass allvarlig att det nästan finns ett självändamål i att tycka annorlunda. Yttrandefrihet är just det - rätten och möjligheten att säga sin mening utan risk för represalier. Men i takt med att allt fler frågor hamnar i någon politisk död zon begränsas och kringskärs debatten. Vad som är politiskt korrekt avgör vad du får säga, inte vad du själv känner eller vad lagen säger. Du får tycka precis vad du vill - men använder du yttrandefriheten för att säga att varje människa ska vara suverän härskare över sig själv, eller att det svenska skattetrycket bör vara i nivå med Europas övriga välfärdsstater betraktas som samhällsomstörtare i flera kretsar.

Jag har själv mer än en gång stött på storögda, djupt indignerade socialister som inte tror sina öron när jag vågar prata om liberala idéer som faller utanför den gängse retoriken från borgerligt håll. De förutsätter att alla delar samma grundsyn på samhället och individen oavsett om man är röd eller blå - att politik enbart handlar vem som kan administrera staten bäst inom redan definierade ramar.

Det finns en rädsla för en öppen och ärlig debatt där alla åsikter tillåts brytas mot varandra, en debatt där argumenten blir vassare och bättre. Medvetet eller omedvetet, jag tror rädslan kommer ur att man inte vill att människor ska ifrågasätta en i stort konsoliderad socialdemokratiskt samhällsordning. Den nyligen avgångna CUF-ordföranden har skrivit om just detta fenomen på DN Debatt:

"..vi har drabbats av ångest inför åsiktsskillnader gör att det inte lönar sig att väcka nya tankar, utan framgång grundar sig i att man håller sig inom de uppgjorda ramarna."

Den riktiga borgerliga utmaningen på 2000-talet är inte, kan inte vara, att förvalta en röd konsenuskultur - eller skapa en blå. Vår uppgift måste vara vrida samhällsutvecklingen mot en friare riktning: Mot ett samhälle där fler åsikter, lösningar, människor och levnadssätt accepteras.

Makten över orden

Hur man betraktar omvärlden bestäms i hög utsträckning av de begrepp och deras underliggande antaganden man använder sig av. Skräckexemplet torde vara Orwells Newspeak i 1984 där vissa politiskt obekväma ord helt enkelt förbjöds och fasades ut ur det kollektiva medvetandet.

Ett mer obskyrt, och värre exempel, är Ascians i Wolfes magnum opus Book of the New Sun som bara kunde uttrycka sig genom citering av statlig propaganda. Varje individ kunde tusentals citat som passade in i en mängd vardagliga situationer. En medgörlig befolkning skapades som var oförmögen att tänka något annat än det av härskarna godkända.

Båda exemplen är extrema varianter av Saphir-Whorf-hypotesen som säger att ett språks uppbyggnad influerar tankemönster hos talarna.

Även i mer vardagliga politiska sammanhang används ord för att definiera verkligheten, och därmed begränsa eller definiera de politiska lösningarna. Socialister har exempelvis lagt beslag på ord som jämlikhet, och liberaler frihet, detta trots att jämlikhet i högsta grad är en del av all liberal ideologi - egalitär liberalism är dessutom den dominerande liberala inriktningen.

Ett aktuellt exempel av definiering av begreppen som jag stötte på i dag, som har blivit vanligt efter Alliansen vann valet är "skattesänkningar kostar pengar". Vid första anblick inte så kontroversiellt - klart det kostar att sänka skatten?

Uttalandet bygger dock på ett i högsta grad kontroversiellt socialistiskt antagande om ägande. När jag betalar hyra då kostar det mig pengar. En utgift är en förutsättning för en kostnad, och anledningen varför det kostar mig är för att pengarna är mina. Om jag däremot får mindre intäkter för att jag går ned i arbetstid kostar det mig inte pengar. Mindre intäkter är enbart mindre intäkter.

Antagandet bakom "skattesänkningar kostar pengar" är alltså att staten äger allting - vår egendom och vår inkomst - och det är bara genom dess goda välvilja som vi får behålla den lilla mängd vi faktiskt får. När medborgarna får behålla mer av sina pengar är det alltså en fråga om en kostnad för staten.

Utgångspunkten för uttalandet är egentligen så pass kontroversiellt att även de flesta socialdemokrater och vänsterpartister skulle ha svårt att köpa antagandet om totalt statligt ägande. Men genom ovanstående slentrianmässiga uttalanden om skattesänkningar vrider de opinionen omedvetet mot en skrämmande syn på individen och dess förhållande till samhälle och stat.

Facket hatar de svaga

I Europa finns en sund och saklig inställning till tjänstemarknaden. Om två vuxna samtyckande personer frivilligt ingår ett avtal ska staten respektera det. I egenskap av aktörer på arbetsmarknaden ska de också i enlighet med föreningsfriheten få ansluta sig till fackförbund om de så önskar.

Men LO/TCO/SACO vill inte organisera just dessa arbetarna det nu tisslas och tasslas om i samarbetsorganet Europafacket. Lustigt - facken vill väl att alla inom deras område ska vara fackligt organiserade..? Ja, så vida det inte rör sig om människor som arbetar i de områden av tjänstesektorn facken hatar. Jag talar givetvis om sexsäljare.

Den liberal holländska linjen som drivs i Europafacket skulle ge alla prostituerade inom EU rätten att ansluta sig till fackförbund. Och därmed ha tillgång till ombudsmän, fackliga försäkringar, garantier om arbetsförhållanden, etc. För denna marginaliserade grupp som ofta står helt utanför samhällets skyddsnät - inte minst i Sverige - hade det varit en stor vinst.

Här finns en möjlighet för sveriges samlade fackföreningar att ta ett krafttag för att inkludera en grupp som är i reellt behov av stöd ifrån det civila samhället. En grupp som med fördel kan liknas med det sena 1800-talets arbetare i fråga om utsatthet.

Att hjälpa dessa människor tar Sveriges samlade fackföreningar "kraftfullt avstånd ifrån". I vanlig ordning agerar periferistaten Sverige Europas moralkonservativa samvete. De svenska statsfeministiska facken skrek och grät sig genom förhandlingarna. Till slut blev det en kompromiss som blidkade de världsfrånvända svenskarna, de slapp bry sig om den mest marginaliserade gruppen i Sverige. Phew! Nära ögat.

Statsfeministen tillika SKFT-ordförande Eva Nordmark säger:

"Vi kan leva med den här kompromissen. Det står i alla fall ingenting om frivillig prostitution längre. Det var det viktigaste. Något sådant finns inte i vår föreställningsvärld".

Framgång! För om inte Eva skulle kunna tänka sig sälja sexuella tjänster måste det ju givetvis vara så att ingen annan heller kan göra det. Och de som faktiskt säljer sexuella tjänster måste ju vara tvingade till det.

Statsfeminism och kristen-konservativ sexualmoral at it's finest.

Andra som har bloggat om moralism: Blogge och Frykman.

Epoken Federley 2002 - 2007

Hur ska man sammanfatta Fredrick Federleys ordförandeskap?

Att Fredrick idé- och opinionsmässigt är en av de viktigaste politikerna i dag i Sverige är inte en överdrift. Ensam har han fått de mäktiga LO-facken på knä med Wild n Fresh, och sin egen salladsbar. Samtidigt har han skapat den PR-mässigt största katastrofen för LO i modern tid.

Han har knäckt det socialdemokratiska tankemonopolet kring koncensusfrågor som narkotika genom att hävda individens rätt till sin kropp. Tillsammans med Maud Olofsson har han varit drivande i att göra Centerpartiet mer liberalt.

En av Fredricks mindre kända bedrifter men mest betydelsefulla bedrifter var att öppna upp för kritik mot den rådande koncensusuppfattningen om kärnkraft i partiet. Allians för Sverige hade aldrig varit en möjlighet om inte den något dogmatiska synen på kärnkraft från vårt håll gick att jämka med övriga borgerligheten.

Jag kom på att rubriken egentligen är missvisande. Fredricks tid som ordförande för CUF må ha varit en epok. Men Fredrick fortsätter i riksdagen att driva CUF-politik. Och med Magnus som ny förbundsordförande kan vi vara säkra på att den liberala linjen fortsätter.

Hans egna ord sammanfattar egentligen bäst det arv han bör - och kommer - bli ihågkommen för:

"De som vågar ta den rollen och axla ett politiskt ledarskap som på allvar bryter ned invanda föreställningar och som förändrar debatten, kommer att kunna vara med och skapa framtiden. De andra är bara med och administrerar gårdagen."

Läs hela debattartikeln. Det bästa som har skrivits om svensk politik på länge. Hatad och fruktad blir man inte för att man har avvikande åsikter, så länge de inte avviker för mycket. Man blir det när man ifrågasätter koncensusuppfattningar som mycket av politiken bygger på.

Tack för trogen tjänst Fredrick, och även Annie och resten av gänget som nu har lämnat förbundstoppen. Ni har gjort CUF till vad det är i dag. Utan er hade jag inte varit Centerpartist. Jag tror många andra kan säga detsamma.

Eftervalsrapport

Vart ska man börja? Den fyra dagar långa stämman kändes som en vecka. På ett bra sätt. Oerhört mycket hände innan som utanför stämmolokalen. Många spännande frågor diskuterades både från scenen som i korridorerna.

Stämman var långt mer intressant, rolig och spännande än vad jag hade kunnat tro. Inte minst tack vare mina sköna bänkgrannar Stockholms CUF. Tack för många roliga stunder, Rebecka, Gabriel, Karl och resten av gänget! I sommar drar vi igång Sveaförbundet igen tycker jag.

Rent sakpolitiskt får stämman dock betecknas som något av ett misslyckande för min del. Vi tog ställning för ett yrkesförsvar tacksamt nog. EMU-omröstningen förlorade vi förespråkare däremot med en röst! Surt. Och som väntat blev vi som förespråkade en legalisering av lättare droger och avskaffandet av sexköps- och kopplerilagstifningen nedröstade.

Det var väntat. Att ifrågasätta invandra och självklara sanningar är en långsam process som ofta gör ont. Jag hade inte förväntat mig ett ställningstagande för i någon av frågorna. Men det finns inom förbundet en icke obetydlig opinion för avkriminalisering i båda frågor (ca 1/3 av ombuden). Med lite tur och arbete från vår sida kan vi vända opinionen. Att CUF ska vara det enda liberala ungdomsförbund för status quo kommer förhoppningsvis ändras.

Stämmoupplägget är tyvärr dåligt för att diskutera laddade frågor, åtminstone ifrån och mellan podiet. Har man tur får man 2 x 2 minuter bland ett femtontal talare där man både ska lägga fram sina egna argument och bemöta motdebattörerna. I både frågan om prostitution och droger finns det tyvärr oerhört många osakliga, känslobaserade argument att en debatt på en saklig faktagrund blir omöjlig med bara fyra minuter till förfogande.

En av de mer tragikomiska ögonblicken var när Gabriel Bergins yrkande på (ung) "narkotikaupplysningen i skolan ska vara baserad på en saklig och vetenskaplig grund" blev nedröstad till förmån för den rådande formuleringen som hyllar den svenska varianten av D.A.R.E. (SANT - Sniffning, Alkohol, Narkotika, Tobak).

Och så var det val av Förbundsordförande och Förbundsstyrelse. Trots att Marie Wickberg var valberedningens favorit blev Magnus Andersson vald, med en marginal på sex röster (52 - 46). Marie blev första vice. Stort grattis till båda!

Stora delar av förbundsstyrelsen byttes ut. Den nya ser ut så här:

Första vice förbundsordförande: Marie Wickberg

Andra vice förbundsordförande: Ida Karlsson

Tredje vice förbundsordförande: Johan Pettersson

Övriga ledamöter:
Lars Nyborg, Sunnemo (omval) 94 röster
Julia Färjhage, Göteborg (omval) 93 röster
Per Johansson, Falkenberg (nyval) 91 röster
Johan Kling, Umeå (nyval) 87 röster
Andreas Strömberg, Stockholm (nyval) 74 röster
Lisa Falk, Enköping (nyval) 71 röster
Josefin Isaksson, Falkenberg (nyval) 62 röster

Jag vill särskilt rikta ett stort grattis till de nyinvalda, inte minst Lisa Falk från Enköping som får "representera" Uppland i FS efter att ha varit utanför politiken en längre tid.

CUF:s förbundsstämma 17 - 20 maj

Det börjar dra ihop sig till stämman. Själv far jag med mjölktåget ned till Kalmar redan i dag eftermiddag. Årets stämma, vilket är den första för mig, kommer bli oerhört intressant. Inte minst då vi ska välja en ersättare till Fredrick. Jag har tidigare uttryckt mitt missnöje med delar av kandidaten Marie Wickbergs åsiktspaket.

En feministisk analys som tar avstamp i en marxistisk idétradition rimmar illa med ett förbund som vilar på en liberal grund. Ty varje liberal människas grund borde vara självägandet. Rätten till sin egen kropp. Denna rätt inkluderar givetvis rätten att utföra vilka tjänster man själv behagar med sin egen person.

Nu kanske det låter som om prostitution är den avgörande frågan för mig. Så är det inte. Oavsett vilken kandidat vi får är Marie och Magnus två i huvudsak bra representanter för CUF! Men när man håller med varandra om det mesta blir det att diskutera det man har delade meningar om.

För CUF:s del gäller att ha kvar det "driv" som Federley har ingjutit i organisationen. Det blir den blivande ordförandens viktigaste uppgift. CUF måste våga utmana, på en liberal grund. Och vilka två mer utmanande frågor finns det i dag än drog- och prostitutionslagstiftning? Båda välmenande, men ack så skadliga lagar.

Hur som helst, det kommer bli dåligt med bloggande under själva stämman. Men räkna gott om uppdateringar nästa vecka både i form av texter och bilder.

Liberalerna har rätt om knarket

Den svenska politiska logiken är intressant att betrakta, sett utifrån: Om någonting är dåligt är lösningen att förbjuda det. Så går resonemanget från höger till vänster. Att förbud i själva verket har liten reell effekt - t.o.m. motsatt effekt många gånger - är övermäktigt de politiska beslutsfattarna som följer den enkla logiken att det som jag och mina väljare inte gillar ska inte få finnas.

Narkotikapolitiken är typexemplet. Området har utvecklats till paradgrenen i politisk populism, där partier tävlar i vilka som kan ha de mest repressiva åsikterna. Att Sveriges ca 25 000 tyngre narkomaner lider under den rådande politiken tycks inte betyda så mycket.

Men hur står det egentligen till med svensk narkotikapolitik? Är den bra? Uppnår den målen? Har den effekt? För enkelhetens skull presenterar jag nedan både pro- och contra-argumenten för dagens lagstiftning:

Knark måste vara förbjudet då det uppenbarligen är mycket skadligt!

Om vi bortser ifrån den uppenbara ironin att den repressiva svenska staten är den största knarklangaren i landet (courtesy of Systembolaget & Apoteket AB), är den nuvarande indelningen i lagliga (alkohol, tobak, koffein, diverse mediciner) och olagliga (marijuana, kokain, LSD, etc.) inte alls självklar. Menar man att droger ska vara förbjudna för att de är skadliga borde det första steget vara att kriminalisera alkohol och tobak. Det är de två överlägset största mördarna.

Sanningen är tyvärr den att alkohol är en av de farligare drogerna sett både till samhällskonstnader (ca 30 miljarder / år), social skada, samt mängden som krävs för överdosering:


(klicka på bilden för att förstora)

Ordnar vi in alkohol i ett toxitetsspektrum faller drogen således i den farligare änden. Att droger är farliga finns det ingen tvekan om. Att knarka är inte bra för kroppen. Men det är en inkonsekvent, vetenskapsfientlig och populistisk politik där t ex LSD är kriminaliserat, men alkohol är lagligt. I Storbritannien fick man det pikanta politiska problemet att vid en omfattande vetenskaplig undersökning om fysiska skadeverkningar skulle alkohol enligt deras ABC-klassificeringssystem (A mest skadligt, C minst) klassas som A. Långt före LSD, Extacy och cannabis. I Sverige dör mellan 5 - 7000 personer årligen i alkoholrelaterade skador. Hitills har t ex inget dödsfall av cannabis påträffats. Någonsin, i hela världen.

Okej, men den svenska politiken har ändå minskat droganvändandet, och det är bra oavsett vilken drog som är farligast.

Den svenska starkt ideologiskt präglade drogpolitiken har som mål att elliminera droger i samhället. Sverige ska bli drogfritt. Uttryckt i ekonomisk terminologi ska både utbudet och efterfrågan nå noll. Sen bruk kriminaliserades 1988 har dock både utbud och efterfrågan starkt ökat.

Exempelvis har det illegala droganvändandet bland mönstrande män mer än tredubblats till 18% (CAN, sammanfattning 2006, s. 15). En fördubbling av mängden beslagtagen cannabis, amfetamin, heroin och kokain har skett sen sent 80-tal. Samtidigt har priserna på nämnda droger mer än halverats (även inflationsjusterat) (CAN, sammanfattning 2006, s. 15 & DN). Kort sagt har kriminaliseringen av bruk gett helt motsatt effekt. Priserna sjunker, och bruket ökar.

Den svenska drogpolitiken har visserligen lyckats med att få färre unga att prova droger. Den svenska siffran för högstadieelever med drogvana är i en jämförelse med övriga EU mycket låg. Men som FN påpekar har den svenska politiken en mindre vacker baksida (s. 6):

"Swedish drug policy is highly effective in preventing drug use, but seems to be less effektive in preventing drug users from becoming drug addicts".

Må vara, men det är sant att lättare droger leder till tyngre, och potentiellt missbruk!

Argumentet om cannabis och hasch som inkörsport till tyngre droger är lika välanvänt som det är felaktigt. Det stämmer att många tyngre missbrukare också har använt lättare droger. Men betyder det att lättare leder till tyngre? Nej, något orsakssamband mellan de två kategorierna har inte hittats. Att prata om lättare droger som inkörsport är lika vetenskapligt meningsfullt och sanningsenligt som att mena att saftdrickande leder till heroin-missbruk. De flesta har ju säkert provat saft innan heroin.

Ett av de mer drogliberala länderna i Europa, Holland, har hälften så många tunga missbrukare som sina betydligt mer repressiva grannar. Hollands siffra för tyngre missbrukare är 3 av 1000. Storbritannien, Norge, Luxemburg, Italien, Portugal, mflr. har mellan 7 - 10 på varje 1000-tal. Vad gör Holland som inte de övriga gör? De driver en klassisk skadereducerande politik (s. 179), som betraktar missbruk som en sjukdom istället för ett brott.

Trots att det inte existerar ett orsakssamband mellan lätt och tungt bruk går det intutivt att föreställa sig att kontakt med lättare droger kan leda till ökad kontakt med tyngre. De som säljer har ofta ett brett utbud. Men det är inte ett argument mot lättare droger per se, utan mot kriminaliseringen som driver de med sug efter en "joppe" på helgen till att också komma i kontakt med amfetamin och heroin. Lösningen är alltså en legalisering av drogförsäljning (utöver den statligt godkända™ drogen alkohol) inom ett licenssystem.

Jag tycker fortfarande inte att fler droger bör legaliseras, människor ska inte knarka!

Så länge ett "brott" inte har några offer är det inte ett brott. "Offerlösa brott" är en oxymoron. Vad var och en gör med sin egen kropp är upp till den egna personen. Att lägga sig i det är moralism. Och i fallet droger, direkt sanningsförnekande och potentiellt dödligt moraliserande. Om varje spritpimplande periodare bytte flaskan mot lättare droger som cannabis hade både dödstalen och kostnaderna sjunkit.

Den rådande ordningen får dessutom ses som extra cynisk när alkoholism betraktas som en sjukdom, och cannabis-rökande ses som ett brott. Trots det försnämnda missbruket har betydligt högre negativa externaliteter (faktiska offer) i form av döda i trafiken, mord och misshandel än det sistnämnda.


Den tidigare koncensusuppfattningen kring droger börjar tacksamt nog att upplösas. En skadereducerande politik minskar kostnaderna, minskar dödligheten och erbjuder mer personlig frihet. Det är en seger för alla, och framförallt för de som sitter fast i missbruk.

Panik - någon valde bort alkohol

Det finns få saker i Sverige som kan få en människa att tappa tilltro till etablissemanget som svensk drogpolitik. Den är djupt moraliserande, direkt vetenskapsförnekande, och till största del helt osann i sina utgångspunkter och slutsatser.

Det tar tio minuter av googlande och ett öppet sinne för att se att den till största delen består av rena lögner. Än dock presenteras den gängse uppfattningen som en helt oifrågasättbar sanning. Försvararna har ofta mer karaktären av religiösa dogmatiker än öppensinniga och vetenskapligt nyfikna tjänare av folket. Man kan ju stilla fråga sig själv om tilltron till staten på något sätt ökar när den helt öppet ljuger för sina medborgare?

Jag minns själv som liten i grundskolan hur polisen kom på besök med sin - vad jag har fått ta reda på själv långt senare - osanna propaganda om droger. Detta var tidigt 90-tal när förbudsvindarna blåste hårdast. Alla droger var livsfarliga, och även de som inte direkt dödade dig ledde oundvikligen till tyngre missbruk. Kort sagt, en karbon-kopia av det amerikanska D.A.R.E.-programmet, som ingick i den politiska floppen The War on Drugs. Vi fick t.o.m. t-shirten.

Mitt misstroende mot statlig propaganda började egentligen först när människor i min vänkrets började använda lättare droger så som marijuana strax efter gymnasiet. Till skillnad från vad farbror polis berättade i mellanstadiet började ingen av de med tyngre droger som resultat. Faktum var att några av de mest intellektuellt skärpta människor jag kände rökte på som andra i dag dricker billig nationsöl. De blev vare sig missbrukare, pundare, eller dummare.

Varför skriver jag det här då? Moralpaniken utlöstes nyligen när Fredrick Federley erkände utan omsvep att han dragit en lina och rökt lite hash på en fest. Partisekreterare Flanking, som jag upplevde som en ganska liberalt sinnad man när vi träffades, fördömmer att Fredrick gör vad han vill med sin egen kropp:

"Vi har en hård syn på narkotikabruk och tycker att Fredrick bagatelliserar sitt innehav. Det går helt enkelt inte ihop med partiets linje"

Nu kan jag inte recitera partiprogrammet ur huvudet, men en snabb genomsökning uppvisar det vanliga svävande formuleringarna om "drogfria samhällen" (vilket då betyder att Centerpartiet vill kriminalisera alkohol, cigaretter och snus? Think not).

Det enda jag kan säga är att partiets drogpolitik är förlegad och skadlig. Ett drogfritt samhälle är precis lika mycket en utopi som samhället där ingen dör i trafiken. Vi ska inte ägna oss åt att lova saker som är strikt omöjliga att infria. Människor har använt droger så länge det finns en nedskriven historia, och ja - alkohol är också i högsta grad en drog.

Att partiet saknar en formulering om avkriminalisering är också någonting som bör förändras. Den nuvarande inställningen är ett allvarligt problem, inte för att ungliberaler ska få sitta och röka på (personligen nöjer jag mig med öl). Utan för att Sverige innehar toppositionen i Europa för överdödlighet bland missbrukare.

Dagens politik kostar bokstavligt talat liv.

I Sverige kan man få behandling för nära nog alla missbruk. Gillar du sex för mycket? Inga problem. Alkohol? Check. Spelande? Det löser vi. World of Warcraft? Givetvis. Förutom drogmissbrukare. De slängs i fängelse - den plats där ett permanent och till tung kriminell verksamhet kopplat missbruk är enklast att utveckla. Vissa missbruk är tydligen mer moraliskt förkastliga än andra..

För att avsluta, ett citat av den alltid lika träffsäkra och syrliga Ingerö:

"Givet de rika möjligheterna till ytterligare drogbruk i fängelserna är det snarast jämförbart med att låsa in alkoholister i Vin & Sprits lagerlokaler."

(Ett längre inlägg med mer faktaunderbyggda argument mot den nuvarande lagstiftningen / politiken kommer inom en snar framtid)

En vinnande strategi

Göran Persson har likt Leijonborg fått lite av ryktet att vara en politisk överlevare. En som kommer tillbaka och tillbaka gång efter gång. Att hålla sig kvar vid makten både inom partiet och i landets högsta politiska ämbete i över ett decenium kräver ett taktiskt sinne och en politisk fingertoppskänsla.

Frågan är vart det har tagit vägen. Först gick Persson ut i den omtalade - närmast ökända - Ordförande Persson-dokumentären och sågade socialdemokratins då främsta partiledarkandiat, nu mer partiledare längs med fotknölarna:

"Det är inte så märkvärdigt det som kommer över hennes läppar men hennes styrka är inte tänkandet utan att förmedla ett budskap"

Det enda som möjligtvis skulle vara mer splittrande är om han gick ut och kallade henne en idiot. Fast det är ju i princip det han gjorde. Talat så rakt som en yrkespolitiker kan. Resultatet blev att den (positiva) mediala fokusering som skulle ha blivit på Sahlin uteblev, istället riktades strålkastaren mot Person och hans sista dagar på partiledarposten. Han fick det sämsta tänkbara slutet, och hon fick den sämsta tänkbara början, underminerad av föregångaren när samling mot borgerligheten var första prioritet.

Att vara socialdemokrat år 2007 är inte lätt. Partiet led sitt största valnederlag sedan den allmänna rösträtten infördes. Ett partiledarbyte genomförs, och varenda socialdemokratisk tänkare liten som stor försöker analysera anledningarna till förlusten. En samlande punkt under vintern och våren har varit att attackera Bildt för påstått jäv i sina f.d styrelseuppdrag.

Då blir Persson lobbyist åt en Moderat-dominerad PR-firma. Anställd just för sitt breda kontaktnät och sin förmåga att påverka beslut. Göran P:s klasskampsutspel om onda kapitalister och flinande finansvalpar ringer helt plötsligt något mer ihåligt. Än mer intressant blir hans omvändelse när man har hans tal på socialdemokraternas extrakongress den 17:e mars i färskt minne:

”Lobbyisterna arbetar inte för det nya. Lobbyisterna arbetar för det gamla. Framtidens lösningar har inga lobbyister. Det är gårdagens lösningar som har lobbyisterna.”

Nu låter melodin istället:

”Jag lockas av att kunna delta i samhällsutvecklingen i en annan roll … Den verksamhet som JKL bedriver blir allt viktigare för företag och organisationer och jag ser fram emot att kunna bidra med min kunskap och mina erfarenheter.”

Först en verbal snyting till sin efterträdare, sen sliter han undan mattan på Bildt-kritikerna. Det är givetvis en skillnad mellan att utnyttja kontakter efter förtroendeuppdrag, och ha åtaganden innan ett uppdrag som kan orsaka jäv. Men media kommer givetvis spinna det här som den Socialdemokratiska motsvarigheten till "Bildt-affären". Det borde inte minst Person själv förstå.

Personligen ser jag inga problem med att det sker ett flöde av kompetens mellan de båda branscherna, så jag klagar inte. Men många andra gör det. Göran Persson är därför just nu borgerlighetens största vän.

Obligatorisk läsning

länk (pdf)

(Senaste NEO:s artikel om Bodst.. Odenbergssamhället)

Lögn och förtal

För den som mot förmodan har missat PJ Anders Linders utmärkta ledare om skatterna, läs den genom att klicka här.

"Regeringen kan inte huka utan måste stå upp för sina reformer och berätta hur landet ligger. Talet om avskaffad omfördelning har inget med verkligheten att göra. Även efter vårbudgeten är det svenska transfereringssystemet världens största och medelinkomsttagarna fortsätter att kallas ”höginkomsttagare” och klämmas på pengar efter konstens alla regler."

Jag har tidigare skrivit om den totala bluff den socialdemokratiska kritiken mot avskaffandet av dubbelbeskattningen. Linder har helt rätt - regeringen kan inte hukande låta oppositionens verklighetsbeskrivning som är helt osann bli den rådande. Sanningen är ju den att ideologiskt präglade skatter som förmögenhetsskatten driver ut långt mer kapital ur landet (ca 100 miljarder årligen) än vad den drar in (ca 5 miljarder). Mer pengar i sverige betyder bättre ekonomi, vilket betyder bättre välfärd.

Detta samband förstår även socialdemokrater, men i sin iver att kritisera allting regeringen gör släpper de uppenbarligen alla ambitioner att framstå som resonliga.

Lars Ohly, Venezuela och resursförbannelser

En av de stora behållningarna med att bo i Uppsala som samhällsintresserad student är den mängd intresseföreningar och nätverk som annordnar intressanta tillställningar. Uppsalas finest, Utrikespolitiska föreningen hade nyligen Lars Ohly på besök. Temat var "vänstervågen i Latinamerika".

Ett intressant ämne för varje utrikespolitiskt intresserad. Fokus låg naturligtvis mycket på Kuba och Venezuela. Det var skönt att höra Ohlys kraftfulla avståndstagande ifrån diktaturen på Kuba, och - efter några påtryckningar ifrån publiken - de tendenser till renodlad diktatur i Venezuela. Ingenting jag hade väntat mig från en med förflutet i brunvänster-organisationen Svensk-Kubanska Föreningen.

Venezuela som land framhålls ofta som ett föredöme bland den yttersta vänstern. Företag förstatligas i en rasande takt, Chavez tillskansar sig allt mer parlamentarisk makt. Den kommunistiska charaden upprepas i ännu ett land ända ned till de stora paraderna, aggitatoriska massmöten och låånga TV-sändningar med presidenten.

Vid anblick kan Venezuela se ut att vara ett socialistiskt mönsterland. De fattiga har fått det ekonomiskt bättre ställt - det är också därför Chavez är en oerhört populär president bland de fattiga. I själva verket är dock Venezuela ett typexempel på en misslyckad ekonomi och om några år en misslyckad stat och samhälle.

Venezuela lider av resursförbannelsen. Landets ekonomi fungerar inte, Chavez massiva utdelningar till folket kommer ur de förstatligade oljetillgångarna. Så länge det svarta guldet flödar kommer Venezuelas "sociala revolution" fortgå. Dagen det slutar kommer de planekonomiska misslyckandena fullt ut uppdagas. Resursförbannelsen är ett typiskt syndrom för fattiga men resursstarka länder. De vanligaste effekterna som alla återfinns i Venezuela inkluderar bl a:

1) Underutveckling av ekonomiska, judiciella och strukturella förutsättningar för privat sektor utanför resursförädlingen. Resultatet är en asymmetrisk ekonomi, där företag utanför resursförädlingen drabbas av "brain drain" till resurssektorn.

2) En ekonomisk sektor utanför resursförädlingen som av statens slapphänthet och ignorans blir ekonomiskt ineffektiv och oförmögen att konkurrera med utländska företag. Som följd blir landet än mer beroende av oljan och dess världsmarknadspris.

3) Ett folk utan ett samhällskontrakt, där staten kan överleva utan den stora massan. Skatt är en implicit överenskommelse mellan medborgare och stat om att så länge ni garanterar oss rättigheter och service betalar vi skatt. Vi ser också liberala fri- och rättigheter som pressfriheten minska i Venezuela.

4) En ökad risk för politisk korruption, genom köpta allianser med politiskt starka grupper i samhället. Även vänsterkällor i landet som Venezuelanyheter rapporterar om korruptionen innan som efter "revolutionen".


Resursförbannelsen är i sig illa nog utan politiker som driver på den. Chavez gör dock sitt bästa för att köra landet över kanten. Basindustrin utgörs nu mera av tolv större statliga företag - under paraplynamnet Coniba - som alla inhemskt producerar/förädlar aluminium, textilier, papper, etc. Helt emot den allmänt accepterade och genom århundradena bevisade tesen att handel ökar välstånd.

Frihandel är dessutom ännu viktigare för mindre länder, inte minst Venezuela som saknar en stor inhemsk marknad. Chavez hånar istället NAFTA - organisationen som banade vägen för Mexicos första folkvalda president i modern tid. Handel gynnar ekonomi, socialt välstånd som politiska rättigheter.

Historien har visat mer än en gång att där inte varor passerar gränser gör soldater det. Ändå har Venezuela det uttalade målet att exporten av basvaror ska reduceras till noll år 2012. Handel på Chavez-språk stavas istället ALBA. Ett subventionshandelsblock där Chavez subventionerar diktaturen Kubas oljeköp.

Det är inte frågan om något annat än ren misskötsel av landet. En politik som kommer drabba vanliga medborgare långt värre än de besuttna när de ekonomiska missförhållanderna når full effekt. Som vanligt ivrigt påhejat från vänsterhåll i Sverige. Vi kommer dock aldrig se något socialistiskt utopia realiseras. Om några årtionden kommer samma gamla avböner som vanligt, de vi redan har hört när de vedervärdiga brotten bakom muren uppdagades. "Vi visste inte". Förblindade av landet vid drömmarnas horisont.

Logisk stringens

"Jag är så rädd för att den utvecklingen som många länder har haft i Europa, där man ställer grupp mot grupp - därför tar jag debatten med Sverigedemokraterna."

- Mona Sahlin, sagt under SD vs S-debatten.

Intressant att höra att en kvinna vars marxistiska samhällsanalys bygger på det nödvändiga, rent av önskvärda med "klass mot klass" förkastar grunden för sin egen politik.

Massmöte

Varje år är det samma sak 1:a maj. Diverse politiska kommentatorer påpekar hur hur tunt det är bland leden i de röda tågen. Och vänstern svarar traditionsenligt med att hävda att de förstnämnda säger det varje år, vi var jättemånga, och vi hade jättekul.

Ali Esbati är en av de senare. Enligt hans uppgift gick högt uppskattat ca 15 000 människor i det centrala första maj-tåget i Stockholm. Utan att ha några historiska siffror att luta mig mot för en jämförelse med tidigare år kan vi ändå räkna på hur stor andel det var av Stockholms befolkning, som uppgår till ca 1.2 miljoner människor i tätorten.

Ca 1.2% procent av befolkningen slöt upp till denna oerhört viktiga dag. Uppenbarligen tycker stora delar av befolkningen att det är viktigt att demonstrera för socialistisk politik.