CSN är bättre än många tror

Det har varit Centerpartiets dag i bloggosfären. Först kom den undersökande intervjuen med Maud Olofsson, därefter förklarade partiledningen att de vill avskaffa CSN. CUF tog som bekant vid stämman i maj ställning för avslag på motionen för att verka för att slopa CSN, istället vill vi konkurrensutsätta nämnden samtidigt som den bibehålls.

I studentsvängen hörs ofta "CSN suger". Det är en åsikt som jag tidvis har haft stor sympati för. Efter tre år i Uppsala har jag fortfarande inte hittat lokalkontorer, och webbsidan eller telefonservicen är inte mycket att hurra för heller. Jag tror att många människors negativa upplevelser av CSN kommer av kraven på poäng / termin samt de nya återbetalningskraven som har skärpts, snarare än lånet som sådant.

Sanningen är den att CSN som lån har många fördelar banklån saknar. Dessa inkluderar bl a att ett CSN-lån inte kräver säkerhet. Ur en egalitär synvinkel är detta mycket betydelsefullt, ens ekonomiska bakgrund har ingen inverkan på ens möjlighet att ha ett uppehälle under studietiden. CSN-lånet har också fördelen att du behöver inte behöver betala av det under själva studietiden - räntan under studietiden läggs till skulden. Lånet kan till skillnad ifrån banklån generellt skrivas av vid 68 års ålder. Skulle låntagaren råka dö i förtid ärvs inte skulden, detta till skillnad mot banklån där kvarvarande skuld hamnar i dödsboet.

CSN-systemet har även fördelen av att generellt har lägre ränta än banklån. Räntan inom systemet bestäms av genomsnittskostnaden för staten under de senaste tre åren av upplåning för att finansiera systemet. Systemet har därför en trögrörlig ränta, som inte fluktuerar lika mycket som t ex boräntan. Faller räntorna blir CSN:s ränta högre än den vanliga boräntan, men råder det motsatta förhållandet får studentlånet en lägre ränta. Historiskt har räntan på CSN-lånet varit lägre än räntan på vanliga banklån.

Så vad finns det för anledning att avskaffa CSN? Lånet i sitt funktionssätt är på många sätt utmärkt -- bättre än de flesta banklån. Partiledningens ställningstagande för ett avskaffande motiveras, enligt DN, med att handläggningstiderna och bemötandet är undermåligt. Den underliggande premissen tycks vara att konkurrensen kommer innebära fler och bättre lån med större variation. Det är en lovvärd ambition. Men CSN inrättades inte enbart för att Socialdemokratin älskar statliga lösningar, utan för att bankerna inte erbjöd generella lån som alla oavsett inkomst och ekonomisk bakgrund kunde ta del av.

Genomdrivs partiledningens förslag till faktisk politik kommer staten sannolikt tvingas ha någon form av mål- eller ramstyrning för att garantera att CSN:s standard inte undergrävs. En klassisk NPM-åtskillnad av beställare (staten) och utförare (bankerna) således. Men då blir frågan om vi har tjänat på det. Att administrera och övervaka bankernas studentlån kan potentiellt bli en lika stor och kostsam uppgift som att administrera och finansiera det tusen man starka CSN. För studenternas del riskerar det att bli ökat krångel då staten enligt förslaget fortfarande ska handhålla bidragsdelen, och bankerna låndelen. En enhetlig ansökan lär sannolikt inte existera till båda delarna.

Potentialen finns att förbättra - mer valfrihet, större variation med bibehållen lånestandard till lägre kostnad för skattebetalarna. Risken är att fixa någonting som inte är direkt trasigt. Det ska bli intressant att närmare studera förslaget, i det rådande läget går det inte säga vare sig bu eller bä.


Pingat till intressant. Andra bloggar om CSN, Centerpartiet

De Nya Mauderaterna?

Via Gudmundsons blogg snappar jag upp hans kommentar på SvD till den nu publicerade Fokus-artikeln om Centerpartiets förnyelse. Det är mycket intressant läsning. Från sammanfattningen:

"Enligt den klassiska valmatematiken lockar en tydlig liberal linje snarare borgerliga kärnväljare än de marginalväljare som trugades över till alliansen av Reinfeldt./../ Sanningen är att Maud Olofsson inte har något val. Reinfeldt och Sahlin rör sig nu så nära mitten att den som försöker placera sig mellan dem sannolikt skulle kvävas."

Vad Reinfeldt och Sahlin sysslar med är triangulering -- att överta konkurrenternas åsikter och image, samtidigt som de försöker ge sken av att det är deras egna. Skolexemplet i Sverige torde vara Reinfeldts egna Nya Moderaterna. I sak är dock Moderaterna i stort samma parti (efter fyra månaders intensiva studier av ett parti för en C-uppsats känner man igen politiken). Den enda egentliga brytningen från den tidigare linjen är arbetsmarknadspolitiken och, framförallt, marknadsföringen av politiken.

Men är det verkligen allt? Inom statsvetenskap brukar man säga att partier fyller funktionen av att aggregera och kanalisera den politiska opinionen. Men en minst lika viktig funktion är att ange riktingen - att agera politisk kompass. Staka ut vägen. När jag valde att gå med i Centerpartiet var det inte bara för att jag gillade den ekonomiska politiken, eller tyckte Centerns fokus på miljö var viktigt. Minst lika viktigt för mig var riktiningen. När Reinfeldt sjöng den socialdemokratiska statens lov under valrörelsen, Leijonborg pratade språktester och underlivskontroller, och Hägglund pratade angiverilagar argumenterade Maud för ett värderingsskifte. Vi ska inte längre vara "matade fågelungar". "Nånannanismen" måste försvinna.

För det är trots allt det politik är. Eller borde vara. Visioner. När politiken reduceras ned till att uteslutande handla om administrering av ett system, tillika skapat av socialdemokrater, dör debatten. I sin iver att appelera till flest antal människor har Nya Moderaterna gradvis börjat omforma sin politiska plattform till den minsta gemensamma nämnaren. De starka formuleringarna stryks, värderingar slätas ut.

Strax efter valet kommenterade jag Centerpartiets utveckling i en essä på tankesmedjan Helios - Val vinns i mitten. Så här nästan ett år efter jag skrev den får jag delvis revidera min uppfattning. Det Moderata vågspelet med att röra sig mot mitten bygger på att även om partiet förflyttar sig finns det inget alternativ till höger som indignerade liberaler kan rösta på. Det finns det ju faktiskt - Centerpartiet. Det är dock värt att ha i åtanke att det är ett vågspel att bli en måltavla för Socialdemokratiska nidbilder. Moderaterna, som under hela efterkrigstiden har drivit en politik den vanliga arbetaren har (skulle ha) tjänat på utmålas konsekvent som överklassens försvarare och arbetstagarens fiende. Att utmåla det gemytliga gamla gröna samarbetspartiet som det nya högerspöket är en uppgift av rang som antagligen är övermäktig Socialdemokratin.

Detta är nämligen pudelns kärna. Vi har möjligheten att göra en omvänd Nya Moderaterna - driva en konsekvent liberal politik, med samma Centerpartistiska språkbruk och image utåt som innan "Mauderniseringen". När Nya Moderaterna imagemässigt gjorde en helomvändning, ökade stort och vann valet, på i stort sett exakt samma politik som gav dom 15% 2002, har vi möjligheten - valet - att vara liberala men retoriskt och imagemässigt samma parti som tidigare.

Det är ett val jag tycker vi ska förkasta.

Det viktigt att belysa den inneboende konflikt som alltid ryms mellan sakpolitik och längre visioner. För att driva en sakpolitik krävs det en vision. En riktning måste anges. Anger inte Centerpartiet en liberal riktning blir inte heller sakpolitiken liberal i det långa loppet. Partiet appelerar inte till liberaler, liberaler röstar inte på partiet, eller löser medlemskap. När det råder en stor diskrepans mellan image och sakpolitik blir alltid något av de två lidande. I Moderaternas fall blir sakpolitiken allt mer vänster, i syfte att triangulera mera och ta fler vänsterröster. Image och politik kommer allt närmre varandra.

Väljer Centerpartiet att vara sakpolitiskt liberala - uppluckrad arbetsrätt, grundtrygghetssystem, fri rörlighet, osv. - men inte låter detta följas av retoriken och visionerna riskerar vi att avstanna i utvecklingen, rent av gå bakåt, och tappa vår ideologiska klarsynthet.Därför är det viktigt att Maud Olofsson och alla andra Centerpartister är visionära, och fortsätter vara det. Riktningen är lika viktig som sakpolitiken.

Pingat till intressant. Andra bloggar om Maud Olofsson, Maudernisering, Fokus, Centerpartiet, liberalism

Länge läsvärda texter

Det är på bloggar den riktigt levande politiska debatten förs. Inte på pappersmedias ledarsidor. Men de flesta bloggar, även politiska sådana, har en karaktär av kortare och "snabba" inlägg, och mindre av längre artiklar, eller essäer. Därför presenterar jag nedan ett axplock av de bättre och längre rapporter och artiklar inom politik, kultur och samhällsdebatt som årligen produceras i Sverige, som jag tycker förtjänar lite extra uppmärksamhet.

Den frihetliga Centern
(Utgiven av Captus. PDF, 14 sidor)

Fredrick Federley, Annie Johansson, Gustav Andersson & Fredrik Runebert har skrivit kortare essäer om Centerpartiets liberala ådra, och dess liberala historia. För många har Centerpartiet historiskt setts som det pragmatiska bondepartiet som saknar ideologi. Det är i grunden en felaktig bild av ett parti som ända sedan sin början har kämpat för äganderätt, regionalism (nu mera benämnt federalism) och självbestämande.

Liberalism som jämlikhet
(Utgiven av Ohlininstitutet. PDF, 54 sidor)

Ulf Öfverberg är en oförtjänt doldis i svensk ideologisk debatt. Han är skarp och klarsynt som få, med en vass penna och rolig argumentation. I denna lite längre artikel utgiven av Bertil Ohlininstitutet anlägger han ett historiskt perspektiv på liberalismen och dess förgreningar när han problematiserar libertarianism, och argumenterar för egalitär liberalism. Bland många liberaler, främst uttalade libertarianer, finns det en historielös syn på sin ideologi. Artikeln rekomenderas varmt till alla, vänster som höger, som vill ha en lite djupare politisk-filosofisk, men ändå lättillgänglig genomgång av liberalismens konfliktlinjer.

Det röda hyresimperiet
(Utgiven av Timbro. PDF / döda träd, 39 sidor)

Någonsin undrat varför det är omöjligt att hitta bostad innanför tullarna i Stockholm i annan form än tredjehands svartkontrakt? I denna artikel i Timbros enpartistatsserie behandlas det socialdemokratiska partiorganet Hyresgästföreningen, som genom sin planekonomiska förhållningsätt till hyresmarknaden sätter marknadsekonomins signalsystem ur spel. Signaleras det inte om brist genom högre (vita) priser uteblir nybyggnationen. Resultatet blir en gigantisk svart hyressektor, och en bostadspolitik som slår mot fattiga, studenter och de utan kontakter i innestaden.

Den nationella baksmällan
(Publicerad i tidsskriften Arena nr. 6/02 / HTML)

Att droger per definition - där alkohol av någon anledning ofta utelämnas - ska utrotas råder det stor uppslutning kring i Sverige. Men få känner till den ideologiska grund och antaganden som den svenska nolltoleransen bygger på. Det status quo som snart sagt alla partier och intresseföreningar i landet ställer upp på är grundlagt av en maoistisk 68-vänster till läkare vid namn Nils Bejerot. En man som genom en bisarr blandning av national(socialistisk) samhällskropps-retorik, försök till social ingenjörskonst, och kristeligt influerad moralism ensamt sjösatte den drogpolitik som dödar flest tunga missbrukare bland alla länder i Europa.


Pingat till intressant.se. Andra bloggar om Den frihetliga Centern, Den nationella baksmällan, Det röda hyresimperiet, Liberalism som jämlikhet.

FRA och svensk parlamentarism

Sveriges parlamentariska system är byggt på ett proportionellt listsystem. Du röstar (röstade) inte på en kandidat, du röstar på ett parti där alla i riksdagsgruppen i all väsentlighet förutsätts tycka detsamma. De individuella ledamöternas roll är att rösta fram den redan fastlagda kursen. Åsiktskonkurrens sker mellan partier, och i den utsträckning det sker inom partiet är det på lägre nivå än Riksdagen.

Den hårda verkligheten träffade Fredrick Federley som ett ton sten nyligen. Som liberal är han likt många (inklusive undertecknad) tveksam till att vår tjänare, staten, ska spioniera på sin herre - dig och mig, helt oavsett om vi är brottsmisstänkta. Federley redogör på sin blogg hur han i klartext riskerar att tappa allt politiskt inflytande - hamna i "frysbox" i tre år - om han inte rättar sig in i ledet och röstar för.

Federley som är inröstad på personval och därmed har en delvis egen politisk plattform kan inte utan risk för repressalier följa sina väljares vilja och rösta emot det lagda förslaget. Fredrick Federley är den Centerpartist som fick flest personvalskryss i hela valet. Detta efter en kampanj som betonade hans liberala profil, hans och partiets motstånd mot statlig övervakning. En rimlig gissning är att en betydande del av kryssen kom ifrån övervakningsmotståndare.

FRA-omröstningen belyser ett strukturellt förhållande i svensk politik få är medvetna om: Ledamöternas svaga ställning gentemot partiet och partigruppen. Hela det svenska personvalssystemet som är ett resultat av en komromiss fungerar hämmande på antalet personvalda. Spärren är på 8% av rösterna i en valkrets, i praktiken en omöjlig nivå i någon av de större valkretsarna. Att Federley kryssade sig in i Stockholm kan till stor del härledas till hans högprofilerade CUF-ordförandeskap fungerade som en personvalsplattform.

Men makten finns i all väsentlighet fortfarande hos partierna. De individuella ledamöterna är i beroendeställning gentemot partierna på många sätt. Bl a är en riksdagsledamots utredningsresurser undermåliga - ett fåtal politiska sekreterare delas av en mindre grupp ledamöter (ofta 1 per 2 ledamöter). Faktum är att riksdagens resurser i helhet är kraftigt underdimensionerade gentemot de utredningsresurser som regeringen besitter i regeringskansliet. Ledamöternas förmåga, rent organisatoriskt och administrativt att driva en väl underbyggd och självständig linje är små.

Till detta kommer att partierna är de strukturer politiker, personvald eller ej, i stort vistas i och vars stöd de behöver. Riksdagens riktiga makt ligger i utskottssystemet - och vilket utskott en ledamot hamnar i bestäms av partiet. En för gruppen obekväm ledamot kan således hamna i ett dammigt utskott i fyra år, där han eller hon får sitta och behandla i stort sett harmlösa frågor tills tiden är avsutten.

Att makten i stort fortfarande innehas av partierna som organisationer är klart även för gemene väljare. Sedan införandet av personvalssystemet 1998 har användandet minskat med nästan 30%. Statsvetaren Henrik Oscarsson har gått så långt som att säga;

"Väljarna har väl genomskådat det här systemet och upptäckt att det inte blir några effekter av att kryssa en specifik person och då måste man ändra i reglerna. Antingen får man slopa hela personvalssystemet eller så får man slopa spärrgränserna i systemet och införa ett renodlat personval"

Det intuitivt rimliga är att de personvalda röstar efter det mandat de sitter på. Det är också det demokratiska idealet. Förhållandet mellan enskilda ledamöter och partigruppen måste ses i ljuset av de rådande styrkeförhållandena. Mandatfördelningen 178 - 171 till Alliansens fördel innebär att fyra avhopp ifrån en fastlagd linje kan sänka ett helt förslag. Partipiskan fyller alltså funktionen av att ge parlamentarisk stabilitet. I fallet med FRA var det dock redan från början fastlagt att vänstern skulle rösta för bordläggning i ett år. Mycket riktigt blev det också så. Partipiskan ven alltså inte för att Fredrick potentiellt skulle kunna sänka en stor reform - utan för att han ville uttrycka sin och sina väljares åsikter i en fråga där en enskild röst aldrig hade kunnat varit tungan på vågen!

Med detta sagt finns det ett behov av att reformera till ett personvalssystem utan procentsprärrar, som bl a Oscarsson föreslår. Situationen som den ser ut i dag underminerar både personvalssystemet som det parlamentariska systemet i helhet.

En bidragande anledning till varför riksdagen är låst i två block är att i försök att vinna makten från Socialdemokratin har borgerligheten varit tvungen att bygga sin politik kring den minsta gemensamma nämnaren (som inte är den mest liberala). En sammanjämkning av fyra bitvis mycket olika partiprogram. I denna process har alla mindre intressen fått stå undan. Ett mer renodlat personvalssystem som appliceras på alla partier kommer ge fler lösa koalitioner, luckra upp den strikta blockpolitiken, öka representationen och framförallt ge mer makt åt väljaren som känner att han eller hon har "sin" ledamot i riksdagen. Om en sådan reform sker på bekostnad av viss stabilitet och partimakt är det ett pris värt att betala.


Pingat till intressat.se. Andra bloggar om FRA, parlamentarism, personval.

Timbro podcast

I Timbros serie av podcasts har nu ytterligare tio postats. Det är en salig blandning av kultur, politik, samhälle och internationalism, allt med en trevlig liberal vinkel. Jag rekomenderar särskilt Petra Östergrens podcast om svensk feminism

On a related note.. varför finns det ingen profilstark tankesmedja till vänster i par med Timbro? Bara en fundering.

Nationell förvirring

Nationaldagen kom och gick, men förvirringen bestod.

Själv har jag inte firat någon nationaldag, eller ens märkt tillställningen, utöver alla stängda lunchställen när jag försöker slänga i mig en bit mat på lunchen. Jag har inte mycket nationalism i mig - men att fira vårt land som på många sätt är fantastiskt är en fin tanke. Inte minst för att ta tillbaka idén om Sverige och stolthet över landet ifrån rasister och nazister. Mindre bra är dock alla försök av diverse våldsgrupper att lägga beslag på dagen. I DN kunde man den 5/6 läsa:

"Stockholms gator kan på nationaldagen förvandlas till något som liknar ett slagfält om polisen inte lyckas stoppa den sökta konfrontationen mellan de högerextrema och de vänsterextrema."

Lika återkommande som våldsverkarna är den ideologiska förvirringen hos pressen. Smaka på orden: Vänster- och högerextremister. Vänstern utgörs av AFA, Attac och andra utomparlamentariska grupper, och högern är NSF, SD, och diverse lösa rasistiska, främlingsfientliga och nazistiska grupperingar. Men högern är i vanligt språkbruk i stort synonymt med borgerligheten eller liberaler. Faktum är ju att vi som rutinmässigt blir anklagade för att vara ärkehöger - CUF, tillsammans med LUF på nationaldagen annordnade Bevara Sverige Blandat. En manifestation för det mångkulturella samhället, mot murar mellan människor, och mot rasism.

Högern bekämpar alltså högern om man ska tro DN! Vad denna rapportering belyser är vänster-höger-skalans oförmåga att fånga in politiska konfliktlinjer. I Sverige har höger blivit synonymt med det som inte är vänster, helt oaktat vad det står för. Liberaler är höger eftersom de ogillar socialism. Nazister är höger eftersom de också är fiende till socialismen. Att vi liberaler har ungefär lika mycket kärlek till nazism som vi har till socialismen noteras inte.

Än mer förvirrande blir det när vi blandar in "extrem" i mixen. Liberaler kallas rutinmässigt för höger (trots att ideologin historiskt har klassats som vänster). Enligt den endimensionella logiken är alltså liberaler höger, och ju mer liberala de blir ju mer höger är de. Rimligtvis. Till slut när de är "jätteliberala" är de extremhöger. Slutsats: mycket liberalism är detsamma som nazism!

Men det är en helt huvudlös slutsats. Denna begreppsförvirring är inget annat än ett tacksamt retoriskt knep, vars fortsatta användande propageras av hög som låg inom vänstern. Mona Sahlin trummar ex. efter bästa förmåga in att Sverigedemokraterna är ett "klassiskt högerparti". Att väljarströmarna mellan SD och S är bland de största av alla partier, och att SD bygger på den gamla Socialdemokratiska folhemstanken talas det tyst om. Experten på främlingsfientliga ideologier, Heléne Lööw kommenterar:

"Sverigedemokraterna är ju varken höger eller vänster, utan en blandform, vilket många politiker tycker är besvärligt eftersom det inte passar in i vårt sätt att tänka"

Främlingsfientliga idéströmningar är helt enkelt avhängda övriga politiska ställningstaganden. De politiska skiljelinjerna bör således betraktas i två dimensioner, eller bättre i en tredimensionell rymd (men det är överkurs). Alla politiska konfliktlinjer är nämligen inte endimensionella.



The Political Compass ovan är ett exempel på ett betydligt mer lyckat försök att kategorisera politiska ideologier. 'Left' resp. 'Right' representerar kollektivism, resp. individualism, och den lodräta axeln representerar auktoritära drag resp. frihetliga. Testet som sådant lider av allvarliga bister, men som modell är fyrfältaren överlägsen höger-vänster för att ringa in ideologier.

Trots vänstermänniskors ihärdiga försök att placera nazister i "extremhögern" är både nazism och kommunism två sidor av samma mynt. Båda är ideologier som är utopiska - målet är skapandet av en ny människa. Båda är kollektivistiska och statsorganiska ideologier där gruppen alltid är överordnad individen. Människor ingår i en samhällskropp där massans intressen överordnas varje enskild del. Individuella rättigheter existerar i den mån de främjar det påstådda gruppintresset. Båda är auktoritära, ofta totalitära ideologier, där politiken genomsyrar hela samhällslivet från topp till botten.

Kommunismens och nazismens skrämmande likheter har avhandlas av mer än en akademiker, men en av de mest läsvärda böckerna på ämnet är Peter Englunds essäsamling "Brev från nollpunkten". De totalitära ideologiernas likheter blir oroväckande klara i allt ifrån det vi brukar kalla politik (vilket i totalitära regimer tenderar att omfatta hela samhället), konst, litteratur till arkitektur. Kollektivistiska ideologier kan ha många ansikten och motivera sig på olika sätt. Men till syvene och sist är den totalitära naturen och dess uttryck snarlika oavsett tid och påstådd vänster-höger-inriktning.

I vår tid exemplifieras det bäst med de våldsamma idioterna som springer runt med kängor, rakade skallar och taffliga Tor-tatueringar och misshandlar / blir misshandlade av våldsförhärligande villarevolutionärer i AFA. Båda är uttryck för ett synsätt på människan som står diametralt mot den liberala, vars grund är frihet och individualism, deras är våldsamma, revolutionära, kollektivistiska och auktoritära utopier. I framtiden rekomenderar jag således att pressen klistrar rätt ettikett på dessa grupper. De främlingsfientliga kallas med fördel för, just det, främlingsfientliga. Alternativt extremnationalister, fascister, rasister eller när det passar nazister. De kollektivistiska och demokratiföraktande vänstergrupperna kallas med fördel för fascister, utomparlamentariska antidemokrater eller när det passar kommunister.

Pingat till intressant.se. Andra bloggar om nationaldagen, kollektivism, AFA & främlingsfientlighet

LO, Syndikalister och hyckleri

En av rättsstatens grundbultar är föreningsfriheten. Både rätten att stå utanför en förening, och rätten att gå med. Konflikten på Wild n Fresh i fjol och i våras handlade om negativ föreningsfrihet. De anställda nyttjade sin rätt att stå utanför, och HTF flög i taket. De anställda måste ju ha "tryggheten" av ett fackmedelmskap - de måste få utnyttja sina "fackliga rättigheter" (LOspeak för att alla måste vara med i LO inom vissa branscher).

Precis när man trodde att LO hade tonat ned sina hätska angrepp mot föreningsfriheten börjar fackförbundet Kommunal attackera arbetare i Göteborg som inte vill vara en del av "familjen". De är nämligen redan organiserade i ett annat förbund. I det aktuella fallet utnyttjar de anställda sin positiva föreningsfrihet, de har valt att organisera sig i Slottskogens LS, tidigare medlem i SAC Syndikalisterna på arbetskooperativet Beda Trädgård. Nu varslar Kommunal om stridsåtgärder.

Det är alltså inte en fråga om att arbetarna saknar kollektivavtal eller andra rättigheter anställda har rätt att ingå enligt föreningsfriheten - det är en fråga om att de har valt "fel" fackförbund. Att det enligt svensk lag är olagligt att ta stridsåtgärder för att tvinga fram kollektivavtal när ett annat redan existerar tycks inte beröra Kommunal nämnvärt:

"Håkan Persson säger till Arbetaren att att varslet lagts utifrån LO:s organisationsplan som utgår ifrån att det är LO som har rätten att teckna kollektivavtal i branschen".

Rätten, enligt vem?

– "Enligt LO".

I sak rör det sig alltså om att LO mot lagen har monopoliserat utvalda branscher där både den positiva och negativa föreningsfriheten rutinmässigt sätts åt sidan. Det spelar ingen roll om du är med i ett fack - du ska vara med i La Cosa LOstra. Det handlar ju trots allt om "arbetarnas trygghet". För Slottsskogens LS har inte detta bara resulterat i en potentiellt kostsam och utslitande konflikt med världens mäktigaste fackförening, utan också att deras uppdrag åt stadsdelsförvaltningen muntligen sades upp.

Men finns det någon rent praktisk grund för Kommunals agerande? Slottsskogens LS kanske har kanske ett riktigt skräpavtal och Kommunal som tidigare inte har funnits på företaget/kooperativet har ett bättre? I Kommunals avtal (Löneavtal 05) står det att läsa att lägsta lönen för de över 19 ska vara 13 800 kr/mån vid 40h arbetsvecka. Slottskogens LS avtal innehåller en likalön på 19 250 kr/mån med 35h arbetsvecka, religionsneutrala helgdagar samt arbetarledda arbetsdagar. Syndikalisternas avtal är alltså bättre än Kommunals på flera punkter, inte minst ekonomiskt!

Att denna konflikten skulle röra sig om någons rätt till en skälig lön eller rättigheter på arbetet, ett argument som även felaktigt användes förra gången är kort sagt nys. Kommunal vill i konflikt med lagen och i strid med föreningsfriheten tvinga de anställda till sämre lön och förmåner. Att LO:s tvångsmässiga kollektivavtalspropagerande inte är mer än en rökridå för deras maktfullkomliga ambition att monopolisera, och tvinga alla individer inom vissa branscher att ge upp sin föreningsfrihet kan nog inte bli mer pinsamt uppenbart än vad det har blivit i veckan.

Nu är förvisso inte Kommunal statligt - även om det förståeligt uppfattas så - men Slottsskogens LS Igge Olsson sammanfattar kort och koncist vart Kommunals beteende hör hemma:

"Myndigheterna ska inte kunna gå in och styra vilken förening medborgarna väljer att vara med i. Så är det i diktaturer"




Förtryckta - med 19 250kr/månaden och kollektiavtal

Pingat till intressant.se. Andra bloggar om Kommunal, LO, Slottskogens LS, Beda Trädgård, föreningsfrihet.

Det alliansfria NATO-landet

På SvD brännpunkt kan man i dag läsa Vänsterpartiets utrikespolitiske talman Hans Linde, och partisekreterare Anki Ahlstens indignerade artikel (pdf) om Socialdemokraternas påstådda fall från den sanna läran om "fred, folkrätt, alliansfrihet och en självständig utrikespolitik".

Att Sverige skulle ha varit alliansfritt under 1900-talet är en av de mest spridda officiella lögnerna som existerar i detta land. Man kan tycka att ett partis utrikespolitiska talman faktiskt skulle ha något på fötterna rörandes modern svensk militärhistoria.

Sanningen är ju den att blott genom att stå utanför Sovjetunionen och vara en integrerad del av Europeisk ekonomi (tillika stor exportör till USA) hade Sverige från dag 1 efter krigets slut åtaganden mot övriga Europeiska länder. Från västligt håll hade redan vid 1940-talets slut USA ambitionen att militärt stödja Skandinavien - där Sverige bedömdes som det viktigaste landet - militärt.

I gott samarbete med NATO-landet Norge förbättrades under kalla krigets tidiga dagar infrastrukturen mellan Norge och Sverige under civil täckmantel. Närmare bestämt Storlien - Trondheim. I händelse av krig räknade vare sig Sverige eller USA att kunna föra in förnödenheter och materiell via Göteborg. Den norska hamnstaden Trondheim skulle bli, för att parafrasera historikern Wilhelm Agrell vårt "andhål". Detta markerade den väg Sverige skulle slå in och utan större avsteg hålla hela efterkrigstiden: Goda samarbeten med NATO, i all hemlighet eller under civilt skydd.

1960 formluerade USA i sitt policydokument U.S. Policy Towards Scandinavia sitt mycket omfattande militära stöd till Sverige i händelse av krig. Sverige må ha stått utanför NATO formellt, men i praktiken åtnjöt vi precis samma säkerhetsgarantier som de Europeiska medlemmarna, med fördelen att vi aldrig tvingades binda upp oss formellt i ömsesidiga avtal. Från svenskt håll svarade man med i all tysthet att anpassa militära flygfält för amerikanska B-52 Stratofortess-bombplan. I händelse av ett varmt krig i Europa skulle den massiva amerikanska bombflotta som skulle slå mot Västra ryssland mellanlanda och/eller få fri lejd över Sverige.

Sveriges påstådda alliansfrihet brukar ofta betonas av att vi hade en inhemsk försvarsindustri som stod mellan blocken. Även detta är i grund och botten fel. Det är sant att Sveriges lågteknologiska vapen (artilleri, etc.) utvecklades i stort sett självständigt. Men alla tyngre och teknologiskt utmanande projekt - Viggen, Jas mflr. - var nära samarbeten med västerländska, oftast statsägda, förvarskonglomerat. På 60- och 70-talen ingick svensk militär mer än tjugo militärindustriella sekretessavtal med NATO-länders militärindustrier. Svenska Viggen var t ex utrustad med en amerikansk motor och amerikanska missiler, samt till stor del amerikansk elektronik. Sannolikt hade inte Viggen utvecklats så fort som det gjorde om inte teknologiutbytet "37-annex" med USA hade skett.

Långt många fler exempel går att ta upp. Vad som är fastställt bortom allt tvivel i historiska och militära kretsar, som av någon outgrundlig anledning inte tycks ha nått diverse politiker, är att Sverige aldrig var alliansfritt. Formellt, ja. Praktiskt, nej. Med så betydande och omfattande samarbeten och garantier mellan NATO och Sverige var vi en politiskt frispråkig, men militärt uppbunden informell NATO-medlem.

Men varför all denna fokus på Sverige och skandinavien kan man fråga sig? Vi betraktar ofta oss själva som en liten ointressant avkrok i vår del av världen och tror att alla andra också gör det. I kalla kriget-sammanhang kan det inte vara längre ifrån sanningen. Den skandinaviska halvön har (i högsta grad även i dag) den tveksamma äran av att vara en viktig bricka i ett eventuellt Europeiskt storkrig. Genom vår närhet till Ryssland och vår position vid en norra flank i händelse av krig har vi ett dubbelt strategiska värd för USA och deras bombflyg som angreppsväg och mellanlandning mot Ryssland. Samtidigt vill givetvis inte USA se Sverige som frontbas för sovjetiskt långdistansflyg så som TU-22M & TU-95.

Från ryskt håll var värdet precis detta - de skulle bemöta amerikanskt flyg över skandinavien, och skandinavien skulle vara vägen ut mot nordsjön för att slå ut amerikanska hangarfartyg med sina kärnvapenbestyckade KH-22-missiler. Nyckeln till vinst på de centraleuropeiska slagfälten stavades - stavas - nämligen atlantisk dominans. Utan förstärkningar ifrån USA skulle de teknologiskt avancerade men numerärt underlägsna NATO-arméerna bli överkörda av ca 40 000 sovjetiska pansarvagnar.

När kalla kriget var som kallast, ca 1970 - 1985, och den sovjetiska ledningen som mest paranoid fanns det en betydande andel hökar i sovjetiska militärledningen som förespråkade ett första anfall mot väst innan NATO:s tekniska kapacitet sprang iväg. Om svenskarna generellt var övertygade om att vi var alliansfria under kalla kriget var ryssarna nämligen precis lika övertygade att vi inte var det. I händelse av ett fullskaligt krig skulle bland de första dragen för NATO-flyg att anfalla över skandinavien, och det första ryska motdraget skulle vara ett massivt kärnvapenangrepp mot Sverige.

Enbart baltikum hade under dom glada dagarna tillräckligt med nukleär död lagrad för att ta kål på allt liv på jorden. En beskärd del av det var reserverat för oss och vår "alliansfria" militär. Västerås, Uppsala, Arlanda, Norrköping - större delen av mellan-Sverige skulle upplösas i ett brinnande inferno. Precis så mycket var - är - vår högburna "alliansfrihet" värd - de två minuter det tar för en SS-18 "Satan" att korsa östersjön.


För den som vill läsa mer om svensk allianspolitik under efterkrigstiden, eller bara har ett intresse av att veta Sveriges roll i ett hett krig rekomenderar jag: "Fred och fruktan" (Agrell, Wilhelm, 2000. Lund: Historisk Media) & "Undergångens skuggor" (Handberg, Peter, 2007. Stockholm: Natur & kultur)


Saab 37 Viggen - "63% amerikan"

Pingat till intressant.se. Andra bloggar om utrikespolitik, alliansfrihet & NATO

Det borgerliga miljöalternativet

Centerpartiets snygga miljösite är nu lanserad, och i dagarna sker en nationell klimatkampanj. Läs om klimatsmarthet här. Läsare av UNT kan annars i morgon med lite tur hitta signerads insändare om Alliansens miljöbilspremie.

Centerpartiet har drivit en miljöpolitik i över fyrtio år, 1962 lades första miljömotionen i riksdagen. Nu i regeringsställning kan vi återigen kraftfullt verka för ett grönare Sverige!

Olika lagstiftning för olika medborgare?

Den i dag största bloggosfär-nyheten (vilket ord..) är DN Debatt-artikeln av bl a Thorbjörn Fälldin, Alf Svensson & Ingegerd Troedsson. I skrivande stund finns 88 länkade blogginlägg på DN.

Debattartikeln har en mycket lustig bekvekelsegrund. Det är det vanliga "think of the children"-tugget som hörs i mer moralkonservativa länder. Författarna hänvisar till en fransk utredning som ska vara grund för att bevara den rådande lagstiftningen som ger olika medborgerliga rättigheter till människor beroende på deras sexuella läggning:

"Till skillnad från den svenska enmansutredningen rörde det sig i Frankrike om en parlamentariskt sammansatt utredning, och när den presenterade sitt slutbetänkande i januari 2006 var slutsatsen den rakt motsatta i jämförelse med den svenska: äktenskapet ska bevaras som en relation mellan en man och en kvinna."

Att den är "parlamentariskt sammansatt" är ett kodord för att det är en politisk vinklad produkt där alla moralkonservativa element i franska parlamentet har fått varit med och tycka. Det mest intressanta med debattinlägget är att författarna helt har lagt argumentationen på en praktiskt-politisk nivå - "tänk på barnen" - när detta i första hand är en politisk-filosofisk fråga.

Ska alla medborgare ha samma rättigheter eller inte?

Det hade varit klädsamt av författarna att i alla fall erkänna att de i grund och botten tycker att olika lagar bör gälla för olika människor inom samma land. Argumentationen de använder sig av är exakt densamma som varje reaktionär rörelse genom historien har nyttjat för att rulla tillbaka utvecklingen. Det finns alltid någon som skadas av att fler och fler omfattas av samma rättigheter. Tydligen. Att förändring kan vara smärtsamt och problematiskt i övergångsfasen må vara - för de moralkonservativa. Vi övriga ser det som en framgång att lagen gäller lika för alla.

De fortsätter:

"Det faktum att äktenskapet syftar till att säkerställa att livet förs vidare till nya generationer rättfärdigar också att det är förbehållet par som kan bidra till denna reproduktion."

Tvåkönade äktenskap har inte någonsin fyllt den påstådda funktionen. Äktenskap eller ej - människor har sex och barn föds. Äktenskapets roll i väst är uteslutande en religiös institution som syftar till att bevara trohet mellan en man och en kvinna och vara en miljö för barnafödande (när otrohet, d.v.s. spridning av sina gener till maximalt antal mottagliga är det naturliga). Att det har skett en sexuell revolution under de senaste femtio åren tycks också ha undgått författarna. I dag är det en stadigt minskande andel barn som föds inom äktenskapets helgd - av någon mystisk anledning tycks det gå alldeles utmärkt.

Om äktenskapet ska vara förbehållet par som kan bidra till reproduktion borde Troedsson, som sannolikt inte är fruktsam längre, upplösa sitt äktenskap? Vi ska även införa en särlagstiftning för sterila hetrosexuella par om vi ska tro författarna. Fullkomligt galen argumentation från början till slut.

Egentligen bör hela äktenskapsbalken skrotas och skrivas om från grunden. Statens roll bör enbart bli att reglera de ingångna avtal mellan två, tre, eller sex samtyckande parter, oavsett kön och läggning. De religiösa institutionernas roll ska uteslutande vara av religiös och cermoniell karaktär. Att privata institutioner har juridisk rätt att reglera avtal är en rest ifrån ett mindre upplyst förflutet.

Tur nog kommer KD och andra moralkonservativa element i riksdagen bli grundligt överkörda i denna fråga, och den könsneutrala lagstiftningen kommer antas. En seger för alla.