Likabehandling är en liberal fråga

I dag står det att läsa att trafikskadeersättningen (DN) till barn baseras på föräldrarnas yrke, inkomst och utbildning. Inte på barnens skada. Det går att uppskatta problematiken i det rådande systemet, ju yngre ett barn är ju svårare är det att beräkna det framtida inkomstbortfallet. Med andra ord, ju yngre barnet blir ju mer påverka föräldrarnas socioekonomiska situation.

Men det ändrar inte att principen om föräldrarnas inkomst ska avgöra barnets ersättning är galen.

Vänsterbloggare tar chansen att proklamera att det är klassamhället som visar sitt tryne. Klassamhället, i den marxistiska meningen - arbetare blir utsugna av kapitalägare - finns inte. Däremot är detta ett tydligt exempel på att staten inte behandlar alla medborgare lika. Att kalla det för klassamhället är givetvis effektfullt, men inte riktigt i enlighet med begreppets ursprungliga mening.

Som liberal blir jag i vilket fall upprörd, det borde alla bli. En grundval i liberalismen är lika rättighet och likabehandling. Hur människor blir behandlade ska uteslutande och enbart avgöras av den enskildes situation. Kort sagt, svår skada - hög ersättning. Lätt skada - lägre ersättning. I dag är däremot "karräreffekten" hos barn upp till 100 000 kronor mer än för barn till låginkomstagare eller lågutbildade.

För de med arbete är ersättningsmodellen ypperligen som den är. Ersättning baseras på en normalinkomst inom branschen man verkar i, eller en historisk inkomst om man är mellan jobb. Problemet uppstår när barn och ungdomar kommer in i bilden.

Franceschi argumenterar för en schablonersättning. Som princip bryter dock även detta med liberal tradition att behandla människor som individer. Svensk skadeståndrätt bygger som bekant på individuell bedömning. När det gäller barn är det dessvärre oerhört svårt att göra en individuell bedömning, vilket gör en schablonersättning till det mest lämpliga.

Läs även Henrik Sjöholm, som argumenterar kraftfullt i frågan.

En homofobisk diktaturkramare fyller åttio

Ali Esbati: "Jag kan nog säga att "upptäckten" av Jan Myrdal i mitten på 1990-talet betytt mer för min egen världsbild, språkuppfattning och politiska utveckling än någon annan läsning".

Åsa Lindborg: "Att Jan Myrdal är marginaliserad i dag beror inte på att han blivit gammal eller att hans åsikter är föråldrade utan på att vänstern är organisatoriskt svag".

Andres Lokko: "Varje gång jag börjar vackla, under de kolsvarta ögonblick när jag fylls av uppgivenhet och överväger att göra något helt annat än att skriva – det är då jag vänder mig till Jan Myrdal".

Jackie Jakubowski skriver också.

Beroende oliberal

Efter flera månaders väntan har till slut Isabella Lund fått klarhet i varför hennes länkningar till Dagens Nyheter inte dyker upp på DN:s Twingy. Var det ett tekniskt fel? Nej, tydligen har DN "tagit beslutet" att inte acceptera länkningar ifrån hennes blogg. Varför kan man fråga sig. Isabella Lund är uppenbarligen mycket kunnig inom ämnet hon i huvudsak behandlar, antagligen en ledande expert i landet. Hon har dessutom en inte obetydlig läsarkrets. Hon länkar inte till något olagligt, hon använder inte ovårdat språk eller bilder som kan anses stötande.

Nej. Isabella är blockerad för att hon säljer sex - vilket är lagligt i Sverige. Men hon säljer inte sex på sin blogg. Hon diskuterar prostitutionens politiska dimension. Orsaken till blockeringen tycks vara ett mysterium.

DN säger sig vara "oberoende liberal". Tyck vad man vill om prostitution. Det finns pro- och kontraargument för båda sidor. Men prostitution som fenomen, och prostitutionslagstiftning i synnerhet, är en liberal brännfråga. Den går till kärnan av liberal ideologi, äganderätten till den egna personen. Oavsett ställningstagande i själva sakfrågan borde alla liberaler, tidning som privatperson, kunna förenas i önskan att ha en öppen och ärlig debatt. Att en "oberoende liberal" tidning istället väljer att konsekvent agerar megafon åt statsmakten i denna fråga är inget annat än beklämmande. Den uppenbara frågan måste ställas:

Vad är DN oberoende ifrån?

Som en granskare av makten, inte en medlöpare, är det DN:s skyldighet och uppgift att problematisera politiken. De ska ha mod ge båda sidor utrymme. Men inte nog med att DN konsekvent upplåter utrymme till statsmaktens officiella åsikter i frågan i diverse artiklar (med tillhörande "faktarutor"), nu har de inte ens mod längre att ge Isabella (bland vanligtvis tio - tjugo bloggare med lika många ställningstagaden) en liten, liten länk tillbaka när de agerar megafon åt staten.

Dagens Nyheter har givetvis rätten att radera Twingy-länkar bäst de vill. Men då har de missförstått sitt uppdrag. Media är den tredje statsmakten. Det är ett tungt ansvar. I en demokratisk rättsstat som Sverige är det medias institutionaliserade roll att granska, kritisera och allmänt vara till besvär för politiker. Extra höga förväntningar ställs på tidningar som rubricerar sig som oberoende och liberala.

Tidningar driver ofta en "linje", vilket de uppenbarligen gör i fallet med Isabella då sexförsäljning inte är illegalt i Sverige, trots detta väljer DN att censurera henne. Tidningar med politiska ställningstaganden är inte ett problem - såvida inte situationen ser ut som den gör i Sverige, där den samlade pressen tycker i stort samma sak angående sexförsäljning. Hoppet för en liberal linje i frågan ligger inte direkt hos Flamman.. Att DN som av egen hävd är både oberoende och liberal konsekvent väljer att inte problematisera eller släppa fram avvikande åsikter i liberala kärfrågor när koncensuskulturen är starkare än på länge är häpnadsväckande. Värre, det är att svika sitt uppdrag.

Att göra det i politiskt desarmerade och "säkra" frågor är illa nog. Där finns åtminstone andra tidningar som konkurrerar med att granska. DN:s uppgift är extra viktig i frågor som ligger under allmänhetens och den allmänliberala radarn. Tyvärr väljer DN konsekvent att fega ur. Tråkigt. Den där prenumerationstallongen jag hade fyllt i åker nu i papperskorgen.


Läs även Blogges och Louises inlägg.

Radikalfeminism är marxistisk

I mitt tidigare inlägg berörde jag de underliggande marxistiska antaganderna som ligger till grund för vänsterns skepsis mot det nya lagstiftningsförslaget om ökad arbetskraftsinvandring (för en argumentation om att det istället är ett uttryck för en nationalisering av vänstern, klicka här). Samma antaganden återfinns inte bara hos Vänsterpartiets representanter, utan även Sverigedemokraterna. Två partier som i sin övriga syn på invandring har diametralt motsatta åsikter (..) förenas i sin tro att marknadsekonomin är ett nollsummespel.

Sverigedemokraterna skallar "invandrarna stjäl våra jobb". Vänsterpartiet ojar sig över ett påstått "låglöneproletariat". De misslyckas med att förstå att vare sig arbetsmarknad, eller marknadsekonomin i stort är nollsummespel om en statisk kaka pengar och arbete. Både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet har beröringspunkter i sin syn på ekonomi. Jag har tidigare även behandlat hur den svenska drogpolitiken har marxistiska förtecken. Kontaktytor mellan till synes motsatta eller orelaterade ideologier eller policies är intressanta att studera. Radikalfeminism, som under 90-talet institutionaliserades i de flesta svenska partier, även borgerliga har även den marxistiska förtecken.

Radikalfeminism ("porr är patriarkatets teori, och våldtäkt är dess praktik", "prostitution är slaveri", osv. in absurdum) kom till Sverige på 70- och 80-talen. Rörelsen kan bäst beskrivas som en naturlig fortsättning på den porr- och prostitutionsfientliga rörelsen som existerade innan, som bestod av lösa nätverk av kristna- och kvinnoföreningar, både i utgångspunkt och slutsats. Svensk feminism var, och är starkt influerad av amerikansk feminism, med sin förgrundsgestalt Andrea Dworkin (bild ovan). En kvinna som under 80-talet effektivt drog gaddarna ur den sex- och porrbejakande feministiska fallangen i de s.k. "feministiska sexkrigen". Slaget var vunnet. Den marxistiska feminismen exporterades sedermera till Sverige när det blev politiskt korrekt att vara feminist.

Den marxistiska ansatsen blir synlig i radikalfeminismens sätt att bemöta sexförsäljning. I liberal idétradition betraktas i regel avtal ingångna mellan samtyckande vuxna som giltiga. Avtalsfrihet är som bekant grunden för både en marknadsekonomi och personlig frihet. Radikalfeminismen ser däremot aldrig sexförsäljning som ett frivilligt val. Det är en fråga om kvinnan som handelsobjekt oavsett om hon bedyrar att det sker av fri vilja eller ej. Hon blir exploaterad i en kapitalistisk världsordning. Prostitution är likt proletarisering en konsekvens av ett kapitalistiskt samhälle.

Argumentationslinjen löper rakt ifrån svenska sociala ingenjörer som paret Myrdal till kommunistiska stater som Sovjet och gamla Kina. Sysslan betraktas som exploatering av arbetarklassen av bourgeoisien. En ovärdig sysselsättning i ett jämlikt samhälle. Socialisternas svartvita samhällsanalys har helt intakt förts över till feminismen. Nu är det inte borgarklassen som är kollektivt ansvarig för kvinnlig prostitution, utan män - "patriarkatet" - som kollektiv. Kontaktytan mot de mest marknadskritiska partierna till vänster, och feminismens syn på prostitution som en konsekvens av kapitalism är blottlagd.

Intressant nog har klassisk marxism alltid gjort en distinktion mellan handel med arbetskraft och handel med människor. Kapitalägare köper inte arbetare, de köper arbetskraft. ROKS-feministerna ser dock all form av tjänstehandel som involverar sex som köp av människor, d.v.s. ägande av andra. På radikalfeministiskt nyspråk är även en kvinnas fria val att sälja sex slaveri. Här går om möjligt feministerna ännu ett steg åt vänster. Den klassiska marxistiska analysen om rätten till eget arbete, att inte bli exploaterad av kapitalägare har som bekant en del kontraktytor med libertarianska krav om att inte bli bestulen av staten. Det går t ex att försvara kvinnans rätt till att prostituera sig genom att hävda hennes rätt till sin arbetskraft med avstamp i antingen liberal- eller klassisk marxistisk idétradition.

De gemensamma utgångspunkterna för radikalfeminism och modern vänsterpolitik synliggörs även när vi undersöker de båda rörelsernas syn på invandring och relation till tredje världen. När socialister till slut gav upp och insåg att det inte går att framstå som politiskt trovärdig att hävda att kapitalism suger ut arbetare, när just arbetare har fått se en oerhörd välståndsökning i den moderna marknadsekonomin skiftade de fokus till att kapitalism suger ut andra arbetare. De i tredje världen. Den neo-marxistiska beroendeskolan var född. En teoribildning inom disciplinen internationell politik, som bryter med klassisk marxism som betraktade imperialism som en nödvändig moderniseringsprocess i den dialektiska materialismen. För neo-marxister och radikalfeminister är västvärldens kontinuerliga "utsugning" av tredje världen ett uttryck för kapitalismens inneboende sjukdom och en patriarkalisk ordning. I Sverige tillhör bl a Vänsterpartiets Ali Esbati och Aron Etzer denna idéströmning. Argumentationen brukar låta ungefär så här:

"Vi lever i en kapitalistisk värld där många måste ha det dåligt för att några få ska kunna ha det mycket bra. Eftersom vi samtidigt lever i en patriarkal värld innebär detta att de fattiga kvinnorna är de som råkar värst ut. Och då är det klart att prostitution framstår som ett positivt alternativ. Det går inte att skilja prostitutionen och kapitalismen åt."

I modern feministisk diskurs är det en självklarhet att utgå ifrån att kvinnor inte säljer sex frivilligt. Radikalfeministerna har dock det pikanta problemet att det finns många kvinnor som faktiskt säljer sex frivilligt utan tvång. Människor som Isabella Lund, profilstarka debattörer som vägrar hålla tyst. Men eftersom den radikalfeministiska dogman inte har utrymme för frivillig kvinnlig prostitution - kom ihåg, all sexförsäljning är ju tvång - bemöts dessa kvinnor genom att helt enkelt förneka att de kan ha gjort ett frivilligt livsval feministerna inte själva skulle ha gjort. Doktoranden Jenny Westerstand under den radikalfeministiska profeten Eva Lundberg, förklarar krasst att kvinnans trovärdighet beror på om hon är inne eller ute ur prostitutionen. Horor lider kort sagt av något omedvetet Stockholmssyndrom.

Denna paternalistiska inställning till människor är även den påtagligt marxistisk. I marxistisk teori är idén om det falska medvetandet central. Människor, särskilt de förtryckta klasserna, förleds i marknadsekonomin till att inte förstå sitt objektiva intresse. Arbetarklassen kan p.g.a kapitalismens institutioner ha präglats med ett borgerligt medvetande. Likt arbetarklassen, vars objektiva intresse är att störta kapitalismen, är det kvinnors objektiva intresse att krossa patriarkatet. Kontrasten till en liberal världsåskådning, där människor betraktas som herrar över sina egna liv, medvetna om sina intressen, kan inte göras större.

Den vetenskapligt intresserade läsaren har antagligen noterat att det falska medvetandet inte är falsifierbart. Därför är det också ovetenskapligt. Marxistiskt influerade feminister kan hävda bäst de vill att kvinnor inte förstår sitt eget bästa. Oaktat att det är en paternalistisk åsikt som historiskt har använts av män för att trycka ned kvinnor, är det också ett gummibegrepp. Det brukliga tillvägagångsättet inom vetenskap är att förkasta teorier som motbevisas eller inte finner stöd i empiriska observationer. Den marxistiska feminismen vänder istället på steken och förklarar att ju fler kvinnor vars åsikter inte överensstämmer med de radikalfeministiska, ju mer lurade är dom. Därför har både marxism och dess feministiska avart mer gemensamt med en tro - en religion - än vetenskap och empiri.


Pingat till intressant. Andra bloggar om radikalfeminism, marxism, neo-marxism. Läs även Louise P:s inlägg på ämnet.

Invandring är inte ett nollsummespel

Regeringens beslut att reformera arbetskraftsinvandringen rör upp känslor. Delar av oppositionen som rutinmässigt anklagar regeringen för att vara rasistisk tycks inte riktigt veta hur den ska reagera när regeringen driver en liberal linje i invandringsfrågan. Men istället för att glädjas över att en dålig invandringspolitik nu reformeras måste det givetvis finnas någonting dåligt med ökad rörlighet?


You bet. Slutsatsen hos flera vänsterbloggare är att syftet med reformen är att skapa ett låglöneproletariat. Det tycks helt enkelt inte spela någon roll vad regeringen gör. Det är dåligt per definition. Hade de stängt gränserna hade de varit rasister. Hade de istället öppnat upp ännu mer hade de varit (än mer) onda kapitalister som vill skapa en ny underklass.

Den underliggande premissen som delar oppositionens kritik bygger på är marxistisk. De menar att ekonomi är ett nollsummespel. De onda borgarna vill skapa en ny underklass så företagen kan göra ännu större vinster, och suga ut arbetarna än mer.

Vinner du förlorar jag.

Detta kunde inte vara längre ifrån sanningen. Den marxistiska ekonomiska teorin, som mycket vänsterpolitik bygger på medvetet eller omedvetet, motbevisades redan under Marx egna levnadstid. Att dess spöke hänger kvar är nog samhällsvetenskapens största mysterium. Marx förutspådde att de engelska arbetarna gradvis skulle se sin ekonomiska levnadsstandard minska - bli proletariserade - för att slutgiltigen göra revolution.

Marx hade fel. När han dog 1883 var den genomsnittliga engelsmannen tre gånger så rik som när han föddes. Människor proletariserades inte. Tvärtom, genom marknadsekonomin blev de och alla vi andra oerhört mycket rikare än vad några andra människor någonsin har varit innan vår tid. Den genomsnittliga väst-europén har tack vare kapitalismen tillgång till bättre sjukvård, mat, kläder, transporter och boende än vad kungafamiljen hade på Marx tid.

Det vackra med marknadsekonomin är att alla vinner. Det är sällan vi vinner lika mycket, då mängden individuella nyttor ökar exponentiellt med antal aktörer. Och hur mäter vi nytta och lycka? Men hade det inte existerat en ömsesidig vinst - hade inte båda aktörer fått någon nytta - hade det inte skett transaktioner.

För en irakisk lärare som hemma i Kirkuk drar in $3 i månaden är en möjlighet att städa toaletter i fredliga och säkra Sverige för 9000/månaden närmast en dröm. För att inte tala om möjligheten, och lönen ett lärarjobb erbjuder i Sverige jämfört med hemlandet.

Att förneka människor möjligheten att förbättra sitt liv är inhumant och cyniskt. Stängda gränser för människor, kapital och varor leder till fattigdom. Fråga dig själv varför det över huvud taget finns arbetskraftsinvandring - det är för att det existerar avgrundsdjupa ekonomiska skillnader mellan länder. Invandring till liberala marknadsekonomiska stater kommer ifrån de länder som är minst kapitalistiska och minst demokratiska. Kubaner flyr ifrån det marxistiskt-ekonomiska Kuba till USA, f.d öst-tyskar flyttar till väst, och så vidare.

För att illustrera den ömsesidiga nyttan: Sveriges samhällsekonomi har ett massiva behov av ny arbetskraft. Enligt t ex denna SCB-rapport (pdf), är behovet av arbetskraftsinvandring i miljontalen i ett femtioårsperspektiv för att klara välfärdsstaten. Sverige vinner på invandringen. Arbetskraftsinvandrare vinner. Men vänstern ägnar sig mest åt att klaga.


Pingat till intressant. Andra bloggar om arbetskraftsinvandring, marxism, Alliansen

En Göteborgshistoria

Folkpartiets gruppledaren i staden, Helene Odenjung vill stänga sexsäljarstråket Rosenlund. Odenjung noterar helt korrekt att "vi har en lag som förbjuder sexhandel". Hennes slutsats blir därför att gatan ska stängas för biltraffik, och skyltningen som visar vägen till Rosenlund ska tas ned (!). Går inte det ska gatan kameraövervakas (!). Helt oaktat att det faktiskt finns människor som vistas i Rosenlund som inte är ute efter sex, vars liv skulle påverkas negativt av Odenjungs förslag kommer stängandet och kameror inte att påverka sexhandeln i Göteborg.

Sexförsäljning må inte privatmoraliskt vara detsamma som andra yrken i tjänstebranschen (konsulterande, etc.), men det är en marknad som lyder under samma ekonomisk lagar som styr alla andra marknader.

Är produkten på marknaden illegal kommer en andel aktörer, både köpare och säljare att avskräckas och välja andra produkter att konsumera. Men då det är en svartmarknad som är fri från beskattning kommer nya aktörer lockas, drivna av möjligheten att göra övervinster. Då marknaden inte regleras av staten och är fri från beskattning innebär det att kriminella element lockas till inträde. Att anställa vitt är dock omöjligt. Detta leder till att de aktiva försäljarna på marknaden står utan både socialt skydd, som skydd mot att bli lurade, hotade eller misshandlade (att gå till polisen är att bli ytterligare stigmatiserad för man verkar på en illegal och enligt den moraliska majoriteten en förkastlig marknad).

När vinsterna är stora kommer de kriminella elementen använda ännu billigare arbetskraft i syfte att stoppa mer i egen ficka. De importerar från utlandet. Aktörerna som kommer hit gör det gladeligen i hopp om ett bättre liv (högre inkomst). Detta är nämligen grunden för all form av arbetskraftsinvandring, ekonomiska ojämlikheter mellan länder. Som svar gör den moraliska majoriteten sitt bästa för att stävja importen av arbetskraft och de inhemska producenterns försäljning. Förslaget om Rosenlund är det senaste försöket.

Vad uppnås då om Rosenlund stängs? Utbudet minskar ytterligare något, marknaden hamnar än mer i händerna på kriminella och lockelsen för mer än en östeuropeisk tjej att flytta över dammen för lite snabba pengar blir större. Utbudet ökar återigen, men nu ännu mer under allmänhetens radar. För de prostituerade som redan är aktiva innebär stängningen att de flyttar på sig. Inte att de slutar sälja. Istället för att gå på gatan kommer de finnas på hotell, i hyreslägenheter och på Internet. Platser där det är än mer svårt att kontrollera att kvinnorna (och männen) som säljer tjänster inte blir misshandlade, våldtagna eller dödade.

Frågan om Rosenlund är en fråga om moral. Odenjung kunde inte bry sig mindre om vad de prostituerade tycker eller deras livssituation, trots sitt bedyrande att hon har varit engagerad i prostituerades situation i tjugo år. Tydligen har hon all kunskap som behövs, för att prata face-to-face med en prostituerad gick inte när GT intervjuade. Reporten fick springa över gatan för att förmedla åsikterna. Odenjung har en bestämd uppfattning om hur min hemstads gatubild ska se ut, och vad kvinnor ska och inte ska göra, och den uppfattningen ska hon tvinga på omgivningen.

Får gruppledaren igenom sitt beslut, vilket inte är otroligt kommer hon få sin - officiellt - "prostitutionsfria" stad. I sina egna ord förklarar hon dock "jag förstår att det finns risk att prostitutionen flyttar någon annanstans, men det är en princip-fråga".

Ja, vad gör man inte för sina principer?


(Läs även Isabella Lunds två senaste inlägg i debatten)

Pingat till intressant. Andra bloggar om prostitution, Helene Odenjung, Rosenlund

Den nya adeln, och monarkins slut

Med en 72-timmars arbetsvecka blir det svårt att både hänga med i nyhetsflödet och bloggandet. Jag vill än dock tipsa om, och snabbt kommentera statsvetaren Per Anderssons utmärkta inlägg på DN Debatt.

Både kung och regering har i enlighet med grundlagen veto i valet av den blivande monarkens äkta hälft, och i förlängningen den näst-nästa monarkens ursprung. I realiteten har dock regeringen ingen egentlig makt, det är blott en formalitet. En regering som underkänner de populära kungabarnens gemål kan se sig om efter ett nytt jobb kom nästa val. Kungen däremot har ett faktiskt val att underkänna, i detta fallet Victorias val av gemål, i sin egenskap av landspatriark.

Den svenska monarkin står inför ett vägskäl. Redan 1980 genom en grundlagsändring som i all egalitär välmening innebar att statschefsämbetet också kan gå i arv på mödernet. Av en biologisk slump blev Carl-Gustav och Silvias förstfödda en flicka. Av kunglig tradition letar alltid alla europas monarker efter gemål i andra kungliga och furstliga släkten. Detta är avgränsningen - det som garanterar kungahusets exklusivitet, som avskaffades 1980. Dessa tre händelser kan mycket väl visa sig vara tre spikar i kistan för monarkin.

Gifter sig Victoria med sin oerhört medelklassiga pojkvän utan sin pappas tillåtelse förlorar hon i enlighet med grundlagen sin arvsrätt. I sig ett tungt slag för monarkin. Det kan närmast beskrivas som en kris. Väljer Carl-Gustav däremot att godkänna dotterns giftemål är det att trampa på avgränsningen, själva skyddet för monarkins exklusivitet och i förlängning popularitet och överlevnad.

Carl-Gustav står inför två till synes mycket dåliga val: Väljer han att neka Victoria arvsrätten står monarkin inför akut kris. Väljer kan istället likt kungahuset i Norge släppa in en ofrälse är det början av en nedvattning av monarkin. Likt sina kungliga grannar i väst kan det uppstå pikanta problem som när gemålets far gifter sig med en hälften så gammal strippa.

Kungahusets signum är exklusivitet och klass. Rojalisterns kärntrupper gillar monarkin för att det är en symbol för kontinuitet i en föränderlig värld, en avskärmad liten upphöjd elit som ska representera allt som är gott med landet. Det finns bra och dålig folklighet. Bra är när kungen klappar små barn på huvudet vid Solliden. Dålig är när prinsessan gifter sig med en gymägare som bär kamoflauge-byxor och truckerkeps.

Adeln fick sin dödsstöt 2003 när den slutgiltigen avskaffades. Men 1980 års grundlagsändring kommer av ett biologiskt faktum skapa en ny adelsklass om några dryga decennier, förutsatt Victoria får sin personliga tränare i heligt giftemål. Ty att ärva monarkin på mödernet innebär att Victoria och Daniels alla barn kommer vara framtida spekulanter till tronen. Men om appanaget inte utökas för att omfatta denna med tiden oändligt växande skara kommer våra barn och barnbarn antagligen bo granne med en och annan prinsessa eller prins. Folkligt? Mycket, men på helt fel sätt.

Sett ur ett rättsstatligt perspektiv är det dessutom en fullkomligt bisarr situation, där vissa enskilda individer, människor med jobb som dig och mig, enkom för sina gener har exklusiv rätt att bli statschef. Folket tolererar, gillar det, när det är ett halvt dussin i ett slott. Inte när det är hundratal, tusental i radhus och hyresrätter. Om Europas kungahus har nog med problem med ingifta ofrälse som tar med sina skelett i garderoben i dag kommer framtidens Tarras-Wahlberg ha mycket att stå i när det upphöjda hundratalet trampar i klaveret i tid och otid. Folkligt? Väldigt, men återigen på fel sätt.

Summan av kademumman är att Carl-Gustav antingen kan utdela nådastöten med en gång, eller sakta se det svenska (franska) kungahuset urvattnas tills det inte finns någonting kvar ens den mest trogna rojalist är villig att försvara. Den enda egentliga möjligheten som finns att rädda monarkin är om Victoria av egen vilja väljer att avsäga sig sin rätt till tronen till förmån för sin yngre bror. Frågan är om det kommer att ske.


Pingat till intressant.se. Andra bloggar om Victoria, Daniel Westling, monarki

Några Almedalsreflektioner

* Mona Sahlin tycks inte ha mycket förtroende för att SSU själva ska kommunicera sina och ungdomars politiska åsikter. Istället väljer hon att skapa ett "ungdomsråd" med ett trettiotal "inte nödvändigtvis" SSU-aktiva ungdomar som ska tycka till om bostäder, arbete och utbildning. En grupp som vare sig är statistiskt representant för ungdomar i stort eller representativ för partiets egna ungdomsförbund.

* Trianguleringen fortsätter och den socialdemokratiska interndemokratin haltar. Att väljare i stort har förtroende för skolminister Björklund och folkpartistisk skolpolitik i allmänhet verkar Socialdemokratin efter mycket om och men ha insett. Gott så. Men istället för att låta en förändring komma underifrån skapar man en arbetsgrupp som har det explicita syftet att arbeta fram vänsterns motsvarighet till "ordning och reda" som ska antas vid partiets förtroenderåd. Förvisso förståeligt. När f.d skolminister Bayalan pläderade på riksstämman för gräsrötterna här om året för nationella prov för årskurs tre blev han grundligt nedröstad.

* Kanske beror de interndemokratiska bristerna på SSU? Ett förbund som närmast persofinierar flumskolan: “Dagens betygsystem måste avskaffas. Vi vill istället se en betygskala med godkänt eller ännu icke godkänd". Den skolpolitiska arbetsgruppens ordförande, Marie Granlund, säger: "Det har framstått som om vi står för en flumskola och inte för kunskap". Översatt: Framtida socialdemokratisk skolpolitik kommer premiera betyg och prov. Vad SSU tycker om det vet vi redan.

* Miljöpartiet överaskar positivt. Peter Eriksson presenterade en vision av Sveriges framtida elkmarknad där tusentals smålskaliga elproducenter, med vind, vatten och bioenergi ska integreras i marknaden. Ett system där energiöverskottet köps och säljs mellan tiotusentals producenter, bönder, enskilda, mindre energiföretag och konsumenter.

* Vart var Alliansen? Enligt uppgift fanns inte ett enda gemensamt seminarium eller aktivitet, och alliansfärgen lös med sin frånvaro hos alla partierna. Almedalsveckan är vid sidan om valspurten vart fjärde år den tid då mest fokus ligger på partierna. Borgerligheten försatt ett utmärkt tillfälle att uppvisa enighet och fördjupa samarbetet. Någonting vi behöver med tanke på den opinionsmässiga kräftgången. Å andra sidan fanns det inte ett uns av samarbete hos oppositionen heller. Alliansen missade en homerun, och de röda sköt inte ens på mål.

* Det är en liten politisk värld. Min f.d. förbundsordförande Fredric Federley och min kompis kompis, Niclas Holmberg, pol. sek. för moderaterna i riksdagen tycks ha funnit varandra på Gotland. Kul! Grattis till båda.

Almedalsveckan

Eller politikerkollo som en viss centerpartistisk riksdagsman uttryckte det. Tyvärr (?) inte för egen del - istället blir det tandläkarbesök och begravning. Trist dubbelt upp. Många andra drar däremot dit, eller är redan där, för "veckan" började ju egentligen i dag, söndag. Några av de bloggar värda att slänga ett öga på om man vill följa vad som händer på seminarier, fester och PR-jippon:

Föreningar och organisationer:

Timbro
Politikerbloggen (Enbart bilder)
Almedalsbloggen (Jonas Morian / Magnus Ljungkvist)

Enskilda:

Claes de Faire (PR & politikerskvaller)
Johanna Nylander (gräsrotsliberal)
Magnus Andersson (CUF-ordförande)
Fredrick Federley (Sveriges Thatcher)

Filtreringsregimen Sverige

Är det veckans statsminister som nu uppfyller sina innersta önskningar? Tydligen inte. Beslutet att föra upp The Pirate Bay (TPB) på polisens blocklista av barnporrdistributörer har pyrt i över ett år. Ungefär sedan USA:s administration beordade Sverige att stänga ned sidan. Nästa vecka kan de få sin vilja igenom -- drygt 80% av Sveriges internetleverantörer kommer att blockera tillgång till TPB.

Rikspolisstyrelsen säger att TPB distribuerar barnporr. Men några försök att kontakta sidans personal för att kunna ta ned materialet har inte gjorts. Sajtens grundare, Peter Sunde får höra nyheten i media. Givetvis är det inte en fråga om barnporr, utan om att stänga ned en politiskt obekväm grupp. Hade The Pirate Bay verkligen distribuerat barnporr (agerat länk mellan distributör och konsument) och på polisens uppmaningar vägrat tagit bort det - vilket de alltid har varit noggranna med när enskilda användare uppmärksammar det - då hade det varit grund för arrest. Men det har inte skett.

Men slutet är inte nått än för The Pirate Bay. Via mediaomvägen är nu administratörerna uppmärksammade på "efter klagomål ifrån allmänheten" att trackern dirigerar barnpornografi. Om administratörerna hittar något återstå att se. Eventuellt finns möjligheten att slippa hamna i censurfiltret.

Tyvärr uppmärksammas i debatten om Peer 2 Peer-teknologi sällan att det är neutrala teknologier. Bittorrent är inget mer än ett protokoll, likt TCP/IP som alla datorer anslutna till nätverk är utrustade med. Ett oerhört välfungerande och effektivt protokoll dessutom, vilket inte minst förklarar succén. The Pirate Bay som bygger på bittorrent används för att skicka hemmasnickade MP3:or, dela ut semesterbilder, litteratur, och allehända material som inte omfattas av upphovsrätten. TPB likt alla fildelningsiter är vad användarna gör det till.

Därför är det en fråga om censur av människors fullt lagliga aktivitet, lika väl som det är ett slag i luften för att begränsa upphovsrättsbrott. Det är som att förbjuda TV-apparater för att någon sänder piratsändningar, eller stänga alla tryckpressar för att någon trycker material den "moraliska majoriteten" inte tolererar. Det är att döda en myra med en tank.

Efterfrågan försvinner inte heller för att ett leveransmedium kringskärs eller blockeras. Det finns gott om substitut till The Pirate Bay dit användare kommer söka sig. När det finns en efterfrågan kommer någon lagligt eller olagligt att tillgodose den. Blockeringen är för övrigt en smal sak att ta sig runt. Något datorkunniga och barnporrkonsumenter alltid har kunnat.

Den enda effekten barnporrfiltret i allmänhet och i TPB-fallet i synnerhet har är att göra den moraliska markeringen att barnporr inte är OK. Men gemene man är inte intresserad av barnporr då det är en hårdkodad sexuell preferens som vare sig går att vänja sig till eller avvänja sig ifrån. Censurens effekt på efterfrågan efter barnporr är alltså icke-existerande.

Vad gäller den signal Rikspolisstyrelsen vill skicka till de två miljoner medborgare som fildelar annat än barnporr - du ska inte duplicera ettor och nollor - struntar de flesta i vad statsmakterna tycker. Lagar och regler, eller i detta fallet censur, som inte har någon reell effekt agerar urholkande på människors förtroende för staten. Det enda rikspolisstyrelsen kommer att ha uppnåt är att få ytterligare några ungdomar att sympatisera med Piratpartiet, ytterligare lite bad kharma, och förstärka en bild av Sverige som lydstat till imaterialrättsimperiet i väst.

Nästa vecka sällar sig eventuellt Sverige till den stolta klubben av filtreringsregimer i världen, Kina, Kuba, Nord-Korea och Iran. Big up, Rikspolisstyrelsen.

(Läs vet även Blogges och Oscar Swartz inlägg i debatten)

Pingat till intressant. Andra bloggar om censur, The Pirate Bay, Rikspolisstyrelsen.

Grundtryggheten, igen

Debatten går hög i grundtrygghetsfrågan. LUF:s Frida Metso polemiserar mot Magnus Andersson på radio. På sin blogg (som inte tillåter kommentarer..) presenterar hon sina argument mot en grundtrygghet i sjukförsäkringssystemen. En sak jag vill tydliggöra som jag i all hast inte hann med att skriva tidigare (jag skrev faktiskt fel t.o.m.) är att jag helhjärtat stödjer Magnus och Gustavs förslag om grundtrygghet i fråga om a-kassa, men stödjer Fridas motstånd mot det i sjukförsäkringssytemen.

Varför? Är man för det i det ena borde man vara för det i det andra, kan man intuitivt tycka. Men det är att missförstå ambitionen med egalitära välfärdssystem. Låt mig förklara. Att vara arbetslös är att vara utan jobb, det är principiellt och fundamentalt samma situation för alla. Man saknar jobb. Ens tidigare inkomst är irrelevant för själva saktillståndet.

Att vara sjuk är någonting helt annat. Det finns lika många sjukdomstillstånd som det finns sjuka människor. Just för att vi i Sverige generellt är för en egalitär sjukförsäkring ges vård jämlikt efter behov. Notera skillnaden mot ett grundtrygghetssystem där en mängd pengar ges lika till alla.

Följer vi argumentationslinjen om grundtrygghet i sjukförsäkringen till sitt logiska slut är det ett ifrågasättande av det generella svenska sjukvårdssystemet i helhet, vilket jag är säker på att Magnus och Gustav inte vill skrota. För att ta ett löjligt men fullt analogt exempel: Cancerpatienter behandlas inte med en pacemaker-operation. Därför är det inte en "jämlik" behandling enligt den presenterande argumentationslinjen. Men det är precis vad det är, det är jämlikt i den riktiga betydelsen: vården ("ersättningen") matchas efter behovet.

Det uppenbara problemet med ett grundtrygghetssystem i sjukförsäkringsfrågan tornar upp sig. En lika mängd pengar garanterar inte lika trygghet, då sjukdomstillstånd och den ersättning som krävs för att kunna rehabiliteras, alt. leva drägligt om sjukdomen är permanent, varierar från person till person. Genom att vara "ojämlika" och ge olika ersättning beroende på sjukdomstillståndets allvarlighetsgrad är vi i själva verket egalitära i en substantiell mening.

Av samma anledning ska A-kassan, eller dess ersättare, bestå av ett gruntrygghetsbelopp. Ens ekonomiska ställning ska inte påverka vilken sjukvård eller sjukersättning man får. I enlighet med det resonemanget ska heller inte ens ekonomiska ställning påverka vilken arbetslöshetsersättning man får. 50-plusaren med en tidigare månadslön på 30 000 ska inte kunna sitta på sofflocket med 22 000+ i a-kassa, medan dagisfröken, 20, plockar ut magra 11 000 kr. Båda är arbetslösa. Den ena är inte mer arbetslös än den andra.

Det går att invända att den relativt välbärgade övre medelklassen i Sverige visst ska kunna plocka ut mer i a-kassa än vad låginkomsttagare har i lön. Metsos invändning mot grundtrygghet i arbetslöshetsersättningen var tydligen att höginkomsttagaren "har valt att betala in mer". Prova att använda det argumentet konsekvent även inom sjukersättning och sjukvård och se vad slutsatsen blir.

Själv känner jag vissa sega arbetsdagar ett behov av att sitta framför en 40" plasma-TV och spela PS3 hela dagen. Men det är ett "behov" jag vet att jag inte kan tvinga någon annan att bekosta. På samma sätt är det inte ett legitimit behov för en f.d. höginkomsttagare att alla vi andra som betalar a-kassa ska delfinansiera hans oxfiléätande i sin mångmiljonvilla.

Samma princip - ens ekonomiska situation ska inte påverka vilken samhällsservice man erbjuds - leder oss till två till synes olika slutsatser om ersättningar. Egentligen är det dock samma princip omsatt i praktiken. Därför säger jag ja till grundtrygghet i arbetslöshetsersättningen, och nej till grundtrygget i sjukförsäkringssystemen.

***
Tillägg: Ett tydliggörande efter Magnus Perssons kommentar som jag borde gjort redan i första postningen. Inkomstbortfallsprincipen bör inte styra sjukersättningen. Jag håller med Metso i kritiken mot grundtrygghet i sjukförsäkringssytemet, men jag stödjer inte det hon försvarar. Sjukersättning bör likt sjukvård ges efter behov.

Pingat till intressant. Andra bloggar om grundtrygghet.

Underskatta inte Internets kommunikationsmöjligheter

Jag läste precis ett kort om än intressant inlägg om internetstrategi på Centerbloggen Departementet. Internet genomgår en social (r)evolution som sällan uppmärksammas i partisverige. Jag har försökt driva Internets ökade betydelse för politisk kommunikation både lokalt som på riksplanet.

I USA är Demokraternas Partybuilder ett centralt verktyg för gräsrötterna att föra ut budskapet. Och i den web 2.0-drivna internetvärlden är Facebook, onlinestaden MySpace och den mångmiljonhövdade YouTube fundamenten för kommunikation, socialt nätverkande, och social påverkan. YouTube är t ex en integrerad del i det pågående mediakriget mellan amerikansk militär och irakiska upprorsmän.

Men vart är de svenska partierna på webben? Utöver sina relativt tråkiga hemsidor, och diverse bloggare - som sällan bloggar på uppdrag av sina partier - är det tunt. Partierna hänger kvar vid dinosaurmedia, vilket i sig inte är konstigt när man har i princip fri tillgång till SVT och DN Debatt. Problemet är att internetgenerationen inte är lika stora fans av papperstidningar och Aktuellt. Socialdemokraterna startade förvisso en egen YouTube-kanal vid årsskiftet. En elogé till en gnista av socialdemokratiskt nytänkande. Även vissa borgerliga representanter har hoppat på tåget - Maud Olofsson med sin bildblogg, och långtida bloggaren Carl Bildt som nu mer regeringsbloggar.

Centerpartiets nätsattsning är tyvärr tråkig och föråldrad. Utöver hemsidan har vi en internwebb. Men den är just intern. Och den bygger på ett databassystem som ser ut att vara från sent 90-tal. Det är en lösning som är direkt användarfientlig, som nästan omöjliggör en strukturerad och överblickbar debatt. Glöm allt vad Skype, Facebook och MySpace-funktionalitet heter. Mycket riktigt sker heller inte den principiella idédebatten på internwebben, den sker på bloggarna.

MUF har en bättre lösning med sin Frizon, som är som ett politiserat Lunarstorm. Där kan man gratis och enkelt bli medlem, oavsett politisk åskådning. När idéer bryts mot varandra går också debatten hög, blir bättre och vassare. Även Ung Vänster har hajat grejen och kontrar MUF med sin Kommunity.

Internet erbjuder oanade möjligheter för politisk marknadsföring. Web 2.0 är bara början. Med iPhone kan man redan i USA (i Sverige i höst) se socialdemokratisk propaganda trådlöst vart man än befinner sig i världen, via YouTube. När priset på abonemang, bandbredd och mobila internetplattformar sjunker kommer den fulla effekten av TIME Magazines "Person of the Year: You" slå till -- alla kommer kunna komunicera smärtfritt med alla andra vart som helst via högupplösta bilder, ljud, film och texter. Men för att nå ut måste varje människa, parti eller organisation vara delaktig i de kommunikationskanaler människor använder. Det är inte svenska partier.

Kanske är det för att Internet i grund och botten är ett anarkistiskt, liberalt och väldigt individuellt medium. Partier kan skaffa MySpace-sidor bäst de vill, men det skulle bara bli frågan om ytterligare en partihemsida som agerar megafon åt partistrukturen. Socialt nätverkande är på ett mycket grundläggande plan en individuell aktivitet som organisationer av naturliga skäl har svårt att ägna sig åt.

Partier är också territoriella i sin struktur - men Internet är globalt. När jag bloggar kommunicerar jag idéer lika mycket till läsare i Uppsala som Umeå. De riktiga skiljelinjerna i samhället är inte geografiska (inte i en enhetsstat som Sverige) utan åsiktsmässiga. Kanske är det därför partier, uppbyggda efter geografi har svårt att anpassa sig. Jag vet inte.

Vad som är säkert är att Internet bara kommer öka i betydelse. I valet 2010 kommer Internet spela en betydande roll för att kommunicera borgerlighetens budskap. Med tanke på att Alliansen knappast har gjort ett strålande jobb under 2007 att få fram vår verklighetsbeskrivning gäller det att lansera en modern, bärkraftig internetstrategi. Exakt hur den ser ut vågar jag inte ge mig in på. Men jag vet vad första steget är: Erkänna Internets betydelse för politisk kommunikation.


Internet visualiserat


Pingat till intressant. Andra bloggar om Internet, kommunikation, PR, Centerpartiet, Alliansen.

En jämlikhetsreform som heter duga

CUF-ordförande Magnus Andersson och landstingspolitikern Gustav Andersson presenterade i dag det ny-gamla Centerförslaget om grundtrygghet. Folkpartiets socialpolitiska talesman Tobias Krantz svarar med att det går stick i stäv med "vår" politik, och "det finns inget stöd för dem i befolkningen och därför är de politiskt omöjliga". Att det är politiskt omöjligt får stå för honom själv. Politik handlar inte bara om att göra det politiskt möjliga, utan också om att öppna upp för nya idéer. Det är kul att någon känner mod nog att faktiskt lägga förslag som inte bara är en procentuell modifiering av dagens system.

Grundtrygghetssystemet utmålas av vänsterdebattörer som ett "nyliberalt" påfund, och Folkpartiet säger att det leder till otrygghet. I själva verket är ett grundtrygghetssystem ett av de mest egalitära reformerna som går att göra i Sverige. Alla får samma ersättning vid sjukdom eller arbetslöshet. Det spelar ingen roll om du är städare, lärare, VD eller statlig tjänsteman. Som människa är du värd lika mycket som din nästa.

Statsvetare och ekonomer har sedan länge noterat att de skandinaviska ersättningssystemen till 80% transfererar runt pengar till de som finansierar systemet, vilket Magnus och Gustav påpekar. Bara 20% går till de som har ett reellt behov av stöd. Socialförsäkringssystemen är dessutom en betydande post i statsbudgeten, och en inte obetydlig del går till själva administrationen av systemen.

Så som de ser ut i dag är välfärdsstaten ordnad till att vara utskänkningssystem till en medelklass som om den bara ges chansen, och ekonomiskt utrymme, är fullt kapapel att ta hand om sig själv. Det är ju denna grupp som ekonomiskt bär upp välfärdsstaten redan. Anledningen varför Folkpartiet gör ett utspel är för att deras huvudsakliga väljargrupp, medelklassen i större städer, är en av de stora vinnarna (om vi nu kan kalla det för det) i dagens system. A-kassan utmålas ofta som en liv eller död-fråga, när det i själva verket till stor del rör sig om ett verktyg för att garantera medelklassens lojalitet till en stor stat, genom att ge gruppen lejonparten av den gemensamma köttgrytan.

Det som Tobias Krantz kallar för "solidariskt" är ett system där A-kassan finansieras gemensamt, men betalas ut efter den kategori ens tidigare inkomst placerar en i. Det kan låta självklart och oifrågasättbart. Men i sak innebär det att en lågavlönad dagisfröken är "solidarisk" med en hög tjänsteman när han får 75% av sina 30 000+ och hon 75% av sina 16 000. Solidaritet på svenska är tydligen någon inverterat Robin Hood-motto.

Ett grundtrygghetssystem rätt utformat skulle innebära att det inte blir någon egentlig skillnad för låginkomsttagare, fördelen - eller nackdelen enligt vissa - är att de välbeställda själva får finansiera sitt mer extravaganta leverne ur egen ficka istället för att ta ifrån de som lever på marginalen. Olyckligt enligt Folkpartiet och Socialdemokraterna - jättebra enligt mig och CUF.


Pingat till intressant. Andra bloggar om grundtrygghet, Centerpartiet, CUF, Folkpartiet, liberalism