Folkpartiet och den påstådda socialliberalismen

Via Gudmundsson stöter jag på ett inlägg om Folkpartiets stundande riksstämma. Gudmundson spinner vidare till ett inlägg om FP:s ideologiska utveckling, utifrån det stämmoinlägg som har kommit, med förslaget att slopa partiets gamla visa och ersätta den med bl a följande rader:

"Folkpartiet (alt.liberaler) blåklint å en sång. Folkpartiet med buller å med bång. Folkpartiet går framåt nästa val om vi enar social och liberal!"

Partiets kamp mellan "högern" och "vänstern" fungerar som ett illustrerande exempel på ett av svensk liberalisms problem. Det sista textraderna är intressanta. "Vi ska förena social och liberal" - som om de är motsatser. Social har blivit synonymt med socialdemokrati eller sossighet, och detta ska fogas ihop med liberalism till ett vingligt ideologiskt hemmabygge. Vi tar lite här och där, och ingen blir egentligen nöjd. Social och liberalism förenade är tacksamt nog inte sossighet i allians med nedvattnad liberalism. Socialliberalism - eller egalitarian liberalism - som det är mer känt som utanför landets gränser är en egen förgrening på det liberala trädet.

Den ideologiska rymden är som bekant inte tvådimensionell. Här hemma tenderar dessvärre "socialliberal" att användas av de som vill distansiera sig ifrån liberalism, vilket enligt tvådimensionell logik blir höger. Bl a var LUF:s Frida Metso i ett NEO-nummer där de borgerliga ungdomsförbundens ledare intervjuades noggrann med att använda "socialliberal" om sin egen ideologiska övertygelse. De övriga kallade sig kort och gott liberaler. På detta vis uppstår en falsk diktomi i vår poltiska sinnesvärld. Antingen är vi socialliberaler, ligger ideologiskt nära vänstern och tycker därför att statsfeminism, statstelevision, systembolaget, horstigma och bejerotisk drogpolitik är toppen. Eller så är vi ny/liberaler och ogillar social ingenjörskonst, statlig paternalism och vänsterfeminism.

Socialliberalers olyckliga sammankoppling med social ingenjörskonst, och statlig paternalism är förvisso förståelig av historiska och språkliga skäl. Men det är inte en naturlig eller önskvärd koppling. I själva verket är den högst onaturlig och problematisk. En socialliberal minimidefinition kan uttryckas ungefär så här: "Socialliberaler är liberaler som erkänner positiva rättigheter" (rätt till, jmfr. libertarianernas frihet från). That's it. Följden av denna åsikt är att egalitära liberaler har en mer flexibel syn på äganderätt än libertarianer - all skatt är inte stöld, eftersom vi föds med positiva och negativa egenskaper som vi inte kan göra några moraliska anspråk på att ha förtjänat har vi heller ingen absolut rätt till de inkomster dessa egenskaper eventuellt genererar. Därför är det rätt att vi beskattar supermodellen för att ge den CP-skadade ett drägligare liv.

När en libertarian bara vill att staten ägnar sig åt försvar, rättsväsen och polis lägger jag gärna till sjukvård, socialhjälp och skola. Steget här i från till bl a marxistiska antaganden kring kön och nationalistiska antaganden kring missbruk är milsvid. Därför känns det beklämmande att iakta LUF:s utveckling ifrån ideologisk vakthund under Fredrik Malm till försvarare av tingens ordning, där tvättäkta socialliberaler utmålas som anarkister och libertarianer.


Intressant? Andra bloggar om Folkpartiet, LUF, socialliberalism, liberalism

Kränkt av Tintin?

De Kränktas kontinuerliga konflikt med yttrandefriheten tycks ha skördat ett nytt offer. Tintin i Kongo har anmälts till justitiekanslern för albument i fråga "inte platsar i ett demokratiskt samhälle". Begreppsförvirringen är lika intressant som den är beklämmande. "Demokratiskt samhälle" har gått ifrån att betyda ett samhälle där offentliga beslut avgörs enligt en demokratisk majoritetsprincip, till att betyda att det som är politiskt inkorrekt bör förbjudas.

Tintin i Kongo skrevs 1930. Detta var tiden precis innan Hitler tog makten i Tyskland. Det var tiden när statens institut för rasbiologi var i full sving. Det var tiden då makarna Myrdal pratade om arvshygien och sterilisering, och ingen europeisk stat erkände någon av svarta afrikas nationer. Tintin i Kongo är ett eko från ett förflutet präglat av andra värderingar. Ska vi vara konsekventa, vilket "kränkta" människor sällan är, bör vi helt enkelt bränna upp nästan all litteratur, filosofi, konst och poesi framställd innan ca 1970.

Fast det är väl dit vi så sakterligen är på väg. Fahrenheit 451 IRL. Vem blir i dag inte kränkt av något? Historien är en veritabel guldgruva för de som vill hitta saker att bli upprörda över. Bokhyllorna på biblioteken dignar av "kränkande" litteratur. Men det samhälle vi har i dag är en produkt av vår historia. Vi har kastat av oss oket av vidriga ideologier och anitliberala värderingar. Att inte studera dem, att inte bevara deras texter är att glömma av varför vi har utvecklat det samhälle vi har i dag. Den största björntjänst vi kan göra den demokrati de förvirrade "kränkta" vill bevara är att förbjuda människor att läsa och studera antiliberala texter och verk, oavsett om det är filosofi, politik, eller bara serier.

Om en människa blir kränkt av bara själva tanken på att det finns ett seriealbum han aldrig behöver läsa på ett bibiotek han aldrig behöver besöka, och detta ses som fullt legitimt, är det blott en tidsfråga innan vi har avvecklat yttrandefriheten helt.

Det har sagts innan, men det tål att upprepas: Yttrandefrihet är friheten att säga precis det som andra ogillar. Även Stalin var för yttrandefrihet för sina egna åsikter. Erkänner vi inte meningsmotståndare rätten att säga det vi ogillar är vi helt enkelt inte för yttrandefrihet. Att ett fåtal blir kränkta av att andra säger eller skriver saker de ogillar spelar ingen roll. Frihet är digital - på eller av, finns eller finns ej. En "yttrandefrihet" som är kontinuerligt föränderlig efter vad som bedöms som politiskt korrekt för stunden är inte frihet.

Intressant? Andra bloggar om Tintin, yttrandefrihet, Afrosvenskarnas riksförbund

2007 är nya 1984

Årets citat bjussar socialdemokraterna på:

"Yttrandefriheten ska gälla så länge det framförda budskapet inte går emot partilinjen"

Sr.se

Säg nej till planekonomi på bostadsmarknaden

Har du någonsin funderat över varför det är omöjligt att hitta en duglig hyresrätt i Stockholm utan att köa i en halv livstid, när det går utmärkt att hitta all den mat, bilar, kläder och datorer du kan tänkas behöva på två röda?

Anledningen är den sönderreglerade hyresrättsmarknaden. Istället för att som på alla andra marknader, inklusive bostadsrätter, låta utbud möta efterfrågan genom den simpla principen att den som är betalningsvillig nog erbjuds att köpa, regleras hyresrätter enligt ett artificiellt och fiktivt värde, "bruksvärdet", som baseras bl a på byggår, materiell standard och storlek.

Hur verklighetsfrämmande det än låter för en svensk går det faktiskt att hitta centrala lägenheter i andra större europeiska städer på en eller ett fåtal dagar. I Sverige hinner du däremot se barnen växa upp och ta examen, bli gråhårig och hamna på hemmet innan du landar innanför tullarna den hederliga vägen.

Den omhuldade planekonomiska principen är verkningslös för att reglera hyror, och direkt skadlig för nybyggandet i landet. Ponera att vi har två bilar. En tvåsittsig vintage Porsche, och en fyrasittsig ny Wolksvagen Golf. Enligt bruksvärdesprincipen är Golften värd mer, den är både nyare och större. Men även den mest dogmatiska vänsterpartist förstår att Porschen betingar ett högre pris. Vad som betraktas som en självklarhet på en marknad ses, av någon anledning med fruktan på en annan.

Bruksvärdesprincipen innebär att en tvåa på Birger Jarlsgatan har samma "bruksvärde" som en tvåa i Solna och därmed samma hyra (den förstnämnda har kanske lägre då den är byggd på 1800-talet). Men stureplanslägenheten har ett betydligt högre pris på marknaden - den svarta marknaden, med kontrakt och pengar under bordet. En marknad präglad av fri prisbildning existerar de facto, men utanför lagen och utan kontroll.

Den planekonomiska modellen har utöver skapandet av en gigantisk svartmarknad den negativa effekten att den stryper nybyggnationen. Just det som skulle kunna lösa bostadsbristen. Den konstgjort låga hyran alla måste använda som riktlinje är så låg att det är ekonomisk galenskap för fastighetsbolag att bygga nytt. Det är omöjligt att gå med vinst. Detta eldar i sin tur på den växanade svartmarknaden, ty där efterfrågan inte kan mötas ökar priset. Stockholm är som bekant en inflyttningsregion.

Rent praktiskt resulterar det socialdemokratiska partiorganet Hyresgästföreningens planekonomiska misslyckande - du vet, organisationen som sänder lätt rasistiskt nedlåtande reklam om en invandrare som är dum nog att hyresförhandla själv - i att fattigare ute i orterna subventionerar den infödda Södermalmbons trea på Hornsgatan. Robin Hood-politik, fast omvänt. Solidaritet heter det tydligen.. De som har turen att ha landat förstahandskontrakt innanför tullarna betalar en obetydlig summan för sitt boende vars pris artificiellt hålls nere. Medan mindre bemedlade i utkanterna betalar precis lika mycket, eller ironiskt nog mer, för någonting som alla förutom Hyresgästföreningen vet är mindre värt.

Den svenska hyresmarknaden, särskilt den Stockholmska, är en orätt av mått. Alliansen förändrar sakta marknaden mot en modell som svagt liknar fri prisbildning. Men det går långsamt. Oppositionen har ett gyllene tillfälle att trycka på utvecklingen. En reform ifrån den sedan femtio år sönderreglerade svenska marknaden kommer att ta minst ett par mandatperioder. En bred politisk överenskommelse är därför nödvändig.

Men Sahlin pratar istället om fler planekonomiska lägenheter. Och när hon på bästa koloniala manér gör turnéer ute i orten är det med löften om ytterligare bidrag. När det de boende verkligen behöver är jobb, och ett slut på det bostadspolitiska privilegiesystemet där fattiga subventionerar rikas boende. Det är hög tid att slå sista spiken i planekonomins kista.

Rekomenderad läsning: Det röda hyresimperiet

Intressant? Andra bloggar om marknadshyra, planekonomi, hyresgästföreningen

Vem har sagt att facket inte gör bra saker?

Jag har varit ganska tystlåten på bloggen om vad jag arbetar med. Jag har haft många jobb under min relativt korta tid på arbetsmarknaden, men nu i sommar jobbar jag med flygfrakt. Vi på kneget kan bäst beskrivas som flygets hamnarbetare. Det är blåkläder, truckar, snus i långa banor, stämpelklockor och.. Svenska Transportarbetarförbundet - sannolikt det mest hårdförda LO-facket i gänget, som inte tvekar på att rikta verbala smockor inte bara åt höger utan även vänster.

I år är det förhandlingstider på jobbet, lönerna ska matcha eller överträffa inflationen. Själv fick jag i veckan den glada nyheten av fackets förhandlare att vi timanställda får en retroaktiv löneförhöjning på nästan 17%. Förvisso p.g.a. att både arbetstagare och fack tolkar kollektivavtalet på samma sätt, efter mycket om och men. För mig innebär det ytterligare minst sex tusen kronor i lön för sommarens arbete. Inte mycket pengar för vissa, men för en CSN-uppbärande student som mig själv är det inte att förakta. Andra på jobbet som har arbetat längre får upp emot tjugotusen utbetalade i en klumpsumma. Det hade inte skett utan facket. Vad vill jag ha sagt med denna lilla anekdot?

Det uppenbara! Facket gör många gånger ett bra arbete. Frågan i rubriken är föresten ärligt ställd. Vem har sagt att facket inte gör bra saker? Som centerpartist har jag tagit mer än en tur i debatten om fackföreningar. Medan jag tycker att den svenska arbetsmarknaden är i behov av en stor reform, låter det ofta från vänstern som om liberaler helst skulle vilja förpassa fackföreningar och med dem den positiva föreningsfriheten som idé till historiens skräphög.

Jag kan inte tala för andra, men för min del kan det inte vara längre ifrån sanningen. Den kritik mitt parti formulerar och artikulerar kring svensk arbetsrätt håller jag fullt ut med om. Men i ärlighetens namn bör många liberaler, mig inkluderad, ägna oss åt lite självkritik. Ingen borgerlig debattör hävdar att facken uteslutande är dåliga. Att den bilden uppstår har vi däremot delvis oss själva att skylla för. Det är lätt att prata om facken när de missköter sig. Men det är sällan vi uppmärksammar facken när de arbetar mot diskriminering, regelrätta kontraktsbrott, eller hjälper visstidsanställda med arbetsrättsliga frågor.

Den svenska modellen är långt ifrån perfekt. Kollektivavtal som modell för löneförhandling är dock oavsett arbetsmarknadsmodell rent praktiskt väl fungerande för arbeten utan långa förkunskapskrav. Programeraren, juristen eller statsvetaren kan resa sig upp och spatsera ut med all sin kunskap om villkoren inte passar. Förhandlingspositionen är en annan för industri- eller lagerarbetaren.

Kollektivavtal är realpolitiskt effektiva. Sverige har med Europa som måttstock en låg konfliktgrad på arbetsmarknaden. För att inte tala om att det är rätt bekvämt att lämna över det juridiska mumbo-jumbot till expertförhandlare. Faran är att vi går ifrån att betrakta människor som individer i en grupp till bli en grupp, ett kollektiv, med ett gemensamt intresse som står i konflikt med arbetsgivare.

Arbetstagare organiserade i kollektivavtal har mycket riktigt ett gemensamt intresse om högre reallöner. Men vi får aldrig glömma att rättigheter uteslutande och enbart moraliskt kan tillmätas individer. Därför måste liberaler stå på individens sida oavsett om det är facket eller arbetsgivaren som strular.


Intressant? Andra bloggar om LO, transport

Ovärdigt en demokrati

Ingen har sannolikt undgått nyheten om flickvännen till en SD-politiker som blev överfallen. Det går egentligen inte att säga mer än det som borde vara uppenbart, men tyvärr inte är det för många: Våld mot politiker och deras anhöriga måste mötas med nolltolerans oavsett vem det riktas mot. Det spelar ingen roll om det var en sverigedemokrat eller en socialdemokrat som blev överfallen. Ett angrepp mot en politiker är per definition ett angrepp mot rättsstaten och demokratin.

Många journalister tycks ha svårt att nå den insikten. Länge har etablisemanget valt att ignorera våld mot utomparlamentariska partier. När det nu uppmärksammas i en liten skala, DN tycks t ex igen ha stängt av Twingy-länkning, sker det med en misstänkliggörande ton från bl a TV3 och Expressen. Mindre noggräknade rycker på axlarna - det var ju bara en Sverigedemokrat som blev överfallen. Men ingen skulle själv vilja bli hotad till livet med kniv bara för att de var politiskt aktiva, eller tillsammans med någon som är. Varför acceptera, uppmuntra, eller rent av understödja någonting man själv aldrig skulle vilja bli utsatt för? Det visar på en vidrig dubbelmoral.

De vänstergrupper som nu sitter och fnissar över en traumatiserad 19-årig tjejs situation skulle själva aldrig acceptera om vänsterpartister eller socialdemokrater rutinmässigt fick yxor i dörrar, sten kastade mot sig, eller sina flickvänner knivhotade. Det är intressant att notera att få tongivande vänsterdebattör i bloggosfären uttrycker sympati med kvinnan. Jinge - bunkervänster extraordinaire - försöker däremot propagera för teorin att det hela var en konspiration. Mannen som tycks leva vid sin blogg och aldrig missa ett tillfälle att berätta om någon oförätt, Ali Esbati, säger hitills inte flaska. Joel Malmqvist håller även han, än så länge, tyst. Den enda som stämmer upp bland liberalerna är Jonas Morian.

***
Uppdatering: Läs även CUF:aren Karl Malmqvist som är bekant med kvinnan.

Förbud, förbud, förbud, och varför de inte fungerar

På mitt sommarjobb finns det fri tillgång till kvällspress. Jag brukar vanligtvis aldrig läsa vare sig Aftonbladet, Expressen, eller GT. Men under sommaren har det blivit en och annan (inte minst för att Expressens vikarierande ledarredaktion är vass). Oundvikligen lär man sig ett och annat om den mediala logik pressen arbetar efter. I gårdagens Expressen (ej online) var både framsidan och ett stort uppslag ägnat åt ungdomar som stryper varandra på skoj tills de svimmar, och sedan laddar upp inspelningarna till "ungdomssiten" YouTube.

Spontant undrar i varje fall jag vad nyhetsvärdet är. Artikeln är ett utmärkt sätt att chockera och uppröra medelsvensson - och sälja lösnummer. I jakten på siffrorna finns det tydligen ingen journalistisk botten. I detta fallet kanske det inte blir mer än ett och annat indignerat mail till Expressen om dagens förtappade ungdom. Men då och då sätts bollen i rullning, oftast med resultatet att krav ställs att politiker stiftar en ny lag eller förbjuda ytterligare en sak.

Någonstans måste man börja prata om eget ansvar. Är man så urbotat dum att man frivilligt låter sig strypas, får man helt enkelt acceptera det faktum att det finns en risk att dö. Det går inte att uppmana, lagstifta, eller tvinga bort vare sig ungdomliga hyss eller ren och skär dumhet. Det spelar ingen roll om det rör sig om stryplekar, cycklande utan hjälm eller åka bil utan bälte. Men medialogiken i landet är att kvällspressen rapporterar den ena mer dumma "nyheten" efter den andra, och det politiska etablisemanget, uppfödd i den svenska paternalistiska, omhändetagande kulturen, reagerar med att stifta ytterligare en ny lag om allmogen klagar högt nog.

Att strypa varandra är sannerligen genomdumt. Men ungdomar har gjort dumma saker i alla tider. Det är heller inte direkt hälsosamt att ghostrida sin whip eller tågsurfa (jag bjuder på dom, Expressen). Skillnaden mot dagens ungdomar är att den generation som upprört läser om kidzen på YouTube, aldrig filmade och lade upp på nätet när de boffade tändargas och sen körde sin trimmade moppe. Hade mobilkameror och Internet funnits på 70-talet hade vi haft denna sortens löpsedlar redan då.

Sensmoral? Ungdomar må växa upp, men kvällspressen förblir densamma.

Skrota tryckfrihetesförordningen, yttrandefrihets- och hets mot folkgrupp-lagarna

I dagarna kunde man bl a i Borås tidning läsa ett stort upprop mot den utredning sjösatt av den tidigare regeringen och fortsatt av denna för att eventuellt slå samman de två yttrandefrihetsreglerande lagarna, yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) och tryckfrihetsförordningen (TF) till en grundlag. YGL är på pappret en mycket omfattande lag som garanterar vittgående friheter i radio och rörlig bild till medborgare. TF, även den omfattande på pappret, ger samma möjligheter i tryckta media. Allt gott kan tyckas (förutom kanske det pikanta faktum att YGL inte existerade innan 1991).

Dessvärre är inte allt gott i svensk grundlag. Vi har lagar som inskränker yttrandefriheten. Vi hade så sent som för något år sedan en justitieminister som helt sonika stängde ned en internetsida med några politiskt obekväma religiösa satirer. När push comes to shove visar sig den så omhuldade yttrandefriheten inte vara vatten värd. Anledningen är bl a "hets mot folkgrupps"-lagstiftningen (HMF) som ger vittgående befogenheter att stänga ned politiskt obekväma grupper. Vägen till helvetet är kantad av goda avsikter brukar det heta. HMF kan tyckas harmlös nog - nazister ska inte få gå och hetsa mot invandrare. Men HMF-lagstiftningen har över tid utöktats allt mer till att omfatta allt fler och allt mer harmlösa potentiella "brott", t ex brandmannen som nästan blev polisanmäld för att ha en sverige-flagga tatuerad på armen. Eller mannen som blev dömd enligt HMF för att ha sagt "sieg heil" til poliser, för att markera sin åsikt att de är fascister (poliser är via parxis ej en folkgrupp).

HMF bygger på en mycket skakig moralisk grund. Yttrandefrihet är just det, frihet. Hur bryter du mot friheten att yttra dig? Det går att avstå ifrån att yttra sig - men att "bryta mot yttrandefriheten" är en oxymoron av orwelliansk kvalité. Vad lagstiftningen, likt gummibegreppet "hatbrott" i själva verket vill markera är att det är moraliskt förkastligt när en nationaldemokrat dunkar på en iranier. Men att konstatera eller juridiskt markera det behöver vi ingen HMF-lag. Misshandel är redan olagligt och behäftat med hårda straff.

Lagens bisarra bieffekt är att klappar du till en libanes kan du få ytterligare två år än om du misshandlar en svennebanan på stan. Misshandeln kan vara precis lika allvarligt, men du hatade ju libanesen. Misshandlar en muslimsk man sin fru är det inte hatbrott. Han är ju själv, antar vi, invandrare. Att hata sin egen etnicitet går inte (..). Gifter sig däremot en svensk man eller kvinna men en respektive av annan etnicitet och religion och slår till denna är det återigen ett fall för HMF. Slår du till en homosexuell - det spelar ingen roll om du vet att mannen/kvinnan är det - blir det utredning om du kan åtalas för HMF. Motsatt gäller inte om den homosexuella misshandlade dig.

På detta vis uppstår en gradering av brott vars effekt i all väsentlighet är fullt likvärdiga. Att få en redig käftsmäll gör faktiskt precis lika ont om den levereras av en muslim, kristen, homosexuell, hetrosexuell, svensk eller utlänning. Själva idén om graderade straffskalor beroende på offrets etnicitet eller sexualitet är också kränkande mot offren som får olika upprättelse beroende på om de har råkats födas svart eller vit, hetro eller homo. Lagstiftningen slår mot grunden i den liberala rättsstaten där honörsordet över alla andra är lika rätt. Hatbrott gör att vi glider in på subjektiva områden, där tankar och åsikter blir kriminella. Tänk inte olagligt! Kärnan i HMF är thought crime.

Yttrandefrihetsgrundlagen är kraftigt inskränkt, och det sluttande plan gummilagar som HMF vilar på lutar allt mer (i Tyskland leder exempelvis förintelseförnekelse till fängelse, och i FN finns resolutioner om tankebrott mot Islam). Men TF då? Den är på pappret lika kraftig som YGL. Men även tryckfriheten inskränks av HMF. Tryckfriheten i Sverige erhålls mot betalning till staten (se Jonas Morians blogg för exempel). Betala 2000 och få frihet i tio år. Det blir inte bättre av att TF är en lag specifikt skriven för att garantera dinosaurmedias frihet, inte din egen. Det hörs till och med på namnet. "Utgivningsbevis". Detta "unikum" - tryckfrihet mot betalning - som flertalet av etablisemangets röster vill bevara är frihet för ett fåtal. Inte heller gagnas privatpersoner med utgivningsbevis, till ex. bloggar, av att praxis stipulerar att varje version av den "utgivna" sidan måste sparas. En oerhört omfattande och tidsödande process.

Att uttala sig nedsättande, kritiskt, yttra ord eller via andra medium på något sätt "kränka" någon är således per default olagligt. Svensken har ingen grundlagsskyddad yttrandefrihet. I SvD:s faktaruta om TF står det att läsa att den är unik genom att garantera tjänstemän anonymitet vid uppgiftslämning till media. En whistle blower-garanti. Men inte heller detta unikum garanteras gemene man. Tryckfrihetsförordningen, och egentligen hela den svenska yttrandefrihetstraditionen vilar på idén att media och etablisemanget är folkets röst. Att så är fallet är tyvärr en grov förenkling, ibland rent felaktigt. Gammal-media driver egna linjer, och agerar lika mycket megafon åt sig själva och staten som åt medborgarna.

Råkar du inte ha råd att betala staten regleras istället din yttrandefrihet av personuppgiftslagen (PUL). Även denna lag är asymetrisk och till etablisemangets fördel. Syftet med lagen är hedervärt nog, att förhindra att den personliga integriteten kränks. PUL kan sättas åt sidan av TF, men som bekant kräver TF utgivningsbevis vilket är få privatpersoner förunnat. PUL:s synnerligen svaga skydd för medborgaren gentemot media och stat kan bäst exemplifieras genom att det uttryckligen är förbjudet att kritisera politiker (!). Det är även förbjudet att behandla personuppgifter som avslöjar fackmedlemskap, religiös övertygelse, etnicitet, eller politiska åsikter bl a. Då personuppgift mycket vidlyftigt definieras som all information som går att härleda till fysiska personer kringskärs yttrandefriheten grovt. I realiteten blir all form av substantiell diskussion eller kritik av offentliga personer omöjlig.

Grundbulten i varje demokrati är yttrandefriheten, denna frihet kan inte vara graderad eller köpas mot betalning. Även diktaturer är för yttrandefrihet för sina egna åsikter. Yttrandefrihet ska per definition fullt ut omfatta alla medborgare och alla deras åsikter. Lika väl ska media vara garanterade vittgående friheter att granska och störa maktens män. Där har måhända författarna en poäng, tryckfrihetsförordningen hotas av EU-harmonisering. Men lösningen är inte att med näbbar och klor försvara blott sitt eget privelegium, utan att verka för en harmonisering av de två asymetriska svenska lagarna till en enhetlig yttrandefrihetslag som garanterar det yttrade, skrivna och publicerade ordet likvärdigt för alla. Skrota HMF, YGL och TF. Inför yttrandefrihet.


"Om frihet betyder någonting alls, betyder det rätten att säga till människor vad de inte vill höra." ~ George Orwell

Intressant? Andra bloggar om TF, YGL, PUL, HMF

Bloggen fyller ett halvår

Jag satt och bläddade lite i arkivet och kom helt plötsligt på att det är nästan på dagen ett halvår sedan jag startade bloggen. Time flies. Då var det mörkaste vinter, och jag satt och filade på min C-uppsats. Nu är det badväder och snart Way Out West.

Jag har läst bloggar sedan sent 90-tal (då de inte kallades för "bloggar"), men tanken att starta en egen kom först till mig 2006. Tanken att ha en blogg kändes nästan narcissistisk för mig. Men jag ville ha ett forum, ett medium, för att uttrycka lite längre och djupare tankar kring politik och samhälle i skriftlig form med möjlighet att få feedback. Bloggen som format uppfyller detta på ett sätt som inget annat medium gör.

På tal om att narcissism, så finns det några inlägg jag är mer stolt över än andra: Platt skatt, Den svenska modellen 2.0, Arbetarklassens utveckling, Liberalerna har rätt om knarket, Det alliansfria NATO-landet och Radikalfeminism är marxistisk.

När jag började blogga fanns en ambition att kommentera politik, kultur, studentliv och mode. I backspegeln ser jag att det mest har blivit politik och lite kultur. Jag har skrivit ett inlägg om mode, och ett om studentlivet. Bloggens gradvisa fokusering på politik beror dels på att det är vad mina läsare tycks vara mest intresserade av, men också att det finns så mycket bättre modebloggar. Jag kan bl a rekomendera Fräshness, The Hundreds och Hypebeast.

Jag läste någonstans att en framgångsrik blogg (ie: den som har många läsare) är inriktad mot ett ämne, uppdateras dagligen, och bryter av ibland med lättsammare inlägg. Tips jag inte helt har tagit till mig ser jag efter lite snabb huvudräkning. På drygt 180 dagar har jag postat ca 0.3 inlägg per dag. Eller ett inlägg var tredje dag om man så vill. Varav tre-fyra inlägg totalt kan räknas som lättare lektyr. Vissa veckor har det dock inte blivit några inlägg alls. Min ambition är att uppdatera två gånger i veckan, men har man ingenting att skriva om är det bättre att inte skriva alls i min mening.

Under mina dagar som bloggare har jag inte upptäckt några andra i min direkta närhet. I samma tappuppgång som mig huserar dock några vänner sedan länge på den populära indiebloggen Lets Pretend We're Bunny Rabbits. Min värld tycks inte vara fullt så liten som Sakines och Tanjas.. På tal om bloggar mer i allmänhet, är Uppsala inte den bloggtätaste staden. Men några Uppsala-bloggare att slänga ett öga på är statsvetarna Stig-Björn Ljunggren och Stefan Olsson. Socialdemokrat respektive Moderat classic. Även Vänsterpartiets gruppledare i stan, Ilona Waldau är värd ett besök, för ett lokalt nedslag i Uppsala-politiken.

Planer för framtiden, då? Blogspot-formatet fungerar i huvudsak bra för det jag vill ha ut av en blogg. Även om jag ibland får lust att återuppliva mina gamla gymnasiala web skillz och koda en egen.. Jag har försökt förgäves att lägga till ett ettikett-moln (tag cloud). Om det finns någon läsare som är händig med koden tar jag gärna emot hjälp. I övrigt har jag planerat att göra en mer personlig designad överskrift.

På det hela taget är bloggandet både givande och stimulerande, även om det ibland känns som en plikt att uppdatera. Men jag kommer fortsätta simma runt i ankdammen några varv till. Antagligen lär bloggen få uppleva en och annan riktig födelsedag framöver.

Plattskatt är en knepig fråga

I går uppdagas en konfliktlinje mellan CUF och moderpartiet (SvD). Jörgen Johansson, partiets skattepolitiska talman, avfärdar CUF-förslaget på platt skatt inför kommande stämman. Men inte på särskilt sakliga grunder, Johan Pettersson kliar med rätta sig i huvudet. Även Karl Malmqvist kommer med relevanta invändningar mot kritiken. Frågan om platt skatt är dock alltjämt snårig. Själv är jag ambivalent inställd. Intuitivt tycker jag det är en sympatisk tanke att rika(re) betalar större andel av sin inkomst än fattiga.

Argumenten för platt skatt är i huvudsak tre: Dels är det ett enkelt system som i princip omöjliggör skatteplanering och fusk. Marginaleffekterna är icke existerande - det lönar sig alltid att jobba lite extra. Och till sist, ett rättviseargument - det är helt enkelt inte rättvist att beskatta hårt arbetande människor progressivt. De två första är objektivt helt korrekta. Det är på rättviseargumentet det blir krångligt, och subjektivt.

En vänsternisse skulle mena att "rättvisa" är stort fackligt inflytande och små inkomstskillnader. Min ekonomiskt-egalitära princip är att jag är för det som ekonomiskt gagnar de sämst ställda i absolut mening. Ojämlikheter i inkomst är acceptabla så länge det gagnar de med minst mest.

Det går, som jag har tagit upp innan, att helt enkelt åberopa Laffer-kurvans giltighet och Rawls differensprincip som jag formulerade i egna ord ovan och lägga diskussionen på hyllan. Plattskatt är toppen. Att Laffer-kurvan skulle vara giltig är dessvärre omtvistat, och en platt skatt tenderar också att ha en regressiv effekt, vilket går stick i stäv med differensprincipen.

Ju mindre du tjänar i ett plattskattesystem ju högre andel av din inkomst går bort i skatt. Ett progressivt system har inbyggda problem, vilka inte förmildras av snårig svensk skattelagstiftning. Men lika väl som det kan tyckas vara orättvist att få en höre procentsats i skatt ju större inkomst man får, måste vi ha i minnet att ett progressivt system också ger låginkomsttagare mindre skatt relativt höginkomsttagare.

Detta gör att progressiva system på ett principiellt plan uppfyller differenskriteriet, medan platta system faller redan vid startskottet. Progressivt beskattning kan inte bli regressiv. Till syvene och sist kokar frågan för en liberal som omhuldar differensprincipen ned till om platt skatt rent reellt ekonomiskt gagnar de med lägst inkomster. Plattskattens regressiva natur till trots tenderar länder med platta system att attrahera oerhörda investeringar som även höjer de med lägst inkomst.

Frågan om plattskattens nationalekonomiska effekter uppfyller det filosofiska kravet är således fortfarande öppet för diskussion.