Libertariansk replik

Mattias Svensson svarar på gårdagens replik på hans ursprungliga inlägg om socialliberalismen som tydligen inte alls var liberal.

Svensson menar att min invändningen att distinktionen mellan negativa och positiva rättigheter är bristfällig, inte är värd någon större vikt. Detta eftersom boken jag länkar till som konstaterar att kostnaden för att upprätthålla de negativa friheterna förutsätter de facto positiva rättigheter som utbildningsväsen, sjukvård, osv. som servar en modern stats tjänstemannakader, har kritiserats av libertarianer på Amazon. Slagkraftigt.

Svensson skriver "Jag ser inte detta som någon avgörande invändning mot distinktionen därför att med positiva rättigheter är hela idén att staten ska ägna sig åt att dela ut resurser som ursprungligen var någon annans"

Ovanstående är ett intuitivt argument. Sker en överföring frivilligt är den legitim. Att staten med tvångsmakt beskattar människor för att skapa/upprätthålla positiva rättigheter är fel - men inte fel baserat i en djupare politisk-filosofisk princip, utan strikt intutivt. Konsekvensen av Svenssons argumentation är att de med egenskaper som värderas på marknaden blir rika medan handikappade eller andra oförmögna att tjäna pengar på sina förmågor kommer svälta. Vanligen invänder libertarianer att sänker vi bara skatten kommer rika mer än gärna finansiera sjukvård och fattighjälp genom sin godhet, ty solidaritet kan inte tvingas fram. Förvisso rätt. Men man undviker att bemöta att positiva rättigheter är just det, rättigheter. De ska inte "garanteras" genom välvilja. De ska upprätthållas med statens tvångsmakt. På samma sätt som Svensson, antar jag, tycker det är legitimit att beskatta alla inom en stat för att finansiera polisen.

Svensson bemöter argument att frihet är en resurs som kan skapas och fördelas likt alla andra resurser, med att socialliberaler tydligen tycker att statens roll är att bota alla krämpor och likställa allas fysik. Så är det givetvis inte. En ideologiskt bevandrad man som Mattias vet lika väl som mig att modern socialliberalism utvecklades i polemik mot utilitarism, och både libertarianism och vi vanliga liberaler drar mycket ifrån kantiansk filosofi om människan som mål. Således anser både jag och min debattmotståndare att människor bör behandlas lika, och det därför finns gränser för hur människor får användas för att andra ska få det bättre. Det är inte där konfliktlinjen går, även om min motdebattör gärna vill påskina det.

Mattias fortsätter: "Enligt mitt enkla sätt att se på saken är man inte mindre fri för att det är synd om en, det är två helt olika saker. Bör så vara också, för annars görs vi till trälar under andras lidande"

Frågan är egentligen vad är frihet? Ska vi tro på Svensson är det något eteriskt inre väsen som alla oavsett livssituation har lika av. Alla är lika fria oavsett vilka sociala sammanhang de ingår i eller vilka livsförutsättningar de har. Det spelar ingen roll om du ligger i järnlunga eller i VD-stolen. Ponera att vi en brunn där en människa av ren klumpighet har ramlat ned i, och en annan blir nedputtad. Enligt libertariansk filosofi har vi här en helt fri människa och en som lidit en grov frihetsinskränkning. Trots att deras situation i all vesäntlighet är identisk. Är inte frihet mer än att inte blir misshandlad eller rånad? Är det inte valmöjligheter i livet? Den socialliberala ståndpunkten är att två människor med samma valmöjligheter definierade utifrån fysisk och social situation är lika fria.

Mattias fortsätter med att invända "Att det är synd om någon innebär inte att han/hon eller staten har rätt att tvinga andra människor att göra dem till målet för deras liv."

Argumentationen ovan följer den vanliga libertarianska linjen om en digital syn på livet. Ger staten en rullstol till en handikappad - japp, då lever Mattias under statens stövel enkom för att garantera handikappade hjälp. Att staten erbjuder individer med vissa egenskaper resurser och tar ut en skatt för att finansiera det, är enligt Mattias att jag ger specifika absoluta rättigheter över andras resurser till specifika individer. I själva verket är skälet att skapa en mer hederlig chans i livet oavsett ekonomisk bakgrund eller fysiskt tillstånd. Enligt argumentationslinjen han driver förhindrar jag nu honom från att ha andra mål än det statligt påtvingade att vara skattebas för rullstolsfördelning. Svensson försöker påskina att jag ger valda minoriteter absolut rätt över andras resurser, när jag i själva verket förkastar hela den libertarianska definitionen kring absoluta rättigheter till yttre resurser.

Har Mattias bara ett intresse i livet som absolut kräver precis varenda krona av hans lön är det en relevant invändning att ofrivillig fiansiering av rullstolar gör handikappade till målet. Men jag tror inte att han har det. Därför går det inte kategoriskt säga att skatt per definition innebär att den enskilde lever uteslutande för andra. Kritiken träffar även absoluta libertarianska krav på skatt för finansiering av rättsväsendet. Jag lever logiskt sett "för andra" oavsett vilka rättigheter jag finansierar åt andra enligt det argumentet.

Just resurser är en intressant infallsvinkel när vi ska kritisera libertarianism. Mattias utgår ifrån att självägarskap automatiskt leder till äganderätt. Det stämmer när det gäller den egna individen. Men de yttre resurser som skapas, utbyts eller approprieras kommer inte enkom ur den egna individen. Allting har - i något led - inslag av natur i sig. Libertarianismens huvudideolog, Nozick, såg också detta. Hans idé om äganderätt är att har någon en legitim rätt till en produkt har denne också legitim rätt av avyttra till en annan. Min rätt till t ex en bit mark är bara lika stor som den tidigare ägaren, som i sin tur har lika stor rätt som den tidigare, osv. ända tillbaka till den ursprungliga approprieringen vi förutsätter är legitim. Men baksidan av detta argument enligt Nozick själv är att är det ursprungliga förvärvet illegitimt blir följaktligen alla efterföljande förvärv också det. Själva avyttringsmekanismen - marknaden - har ingen bäring på legitimitet i sig.

Här ställs libertarianismen inför en paradox. Kan vi inte identifiera en princip för ett legitimt förvärv av oägda resurser blir alla efterföljande förvärv per definition illegitima. Är de det, då existerar inte längre något försvar för strikt negativa rättigheter - ty staten kan inte stjäla något om äganderätten hos de enskilde är illegitim. Gör användningen av våld det ursprungliga förvärvet och följdaktligen alla efterkommande förvärv illegitima, innebär det att det inte existerar moraliska skäl till varför staten inte ska vara berättigad att konfiskera egendom för att t ex upprätthålla positiva rättigheter. Hävdar man däremot att det ursprungliga förvärvet är legitimt trots att våld användes för att ta det, kan man inte hävda något moraliskt fel när staten i sin tur med våld konfiskerar egendomen.

Svensson skriver "Den ordning jag förespråkar, där politikens ledvärde är individens frihet och fria marknader (alltså frivilligt utbyte mellan människor) har också en term: liberalism"

Ett vanligt tecken på extremism är att placera in alla motståndare i samma ideologiska fack. Guilt by association. I Svenssons polära verklighet finns det bara libertarianer och grader av sosse. Fast detsamma skulle en inbiten bokstavskommunist givetvis också säga. Det finns bara renlärliga kpml(r):are och resten är liberaler. Och så är synen för alla med en inskränkt syn på ideologi. Det finns bara vi och dom. Ungefär ett lika intellektuellt hederligt politiskt-filosofiskt argument mot socialliberalism som att exemplifiera en ideologis felaktighet genom en DN-skribents kåserier.. Går vi istället efter en vedertagen minimidefinition jag tror varenda statsvetare, politisk teoretiker eller idéhistoriker kan skriva under på och som finns i NE är liberalism en "samhällsåskådning och politisk ideologi med den enskilda människans frihet i centrum".

Jo, och så drar Svensson upp det där om Nozick också. Fast det gör även Christian Gergils, jag citerar Nozick: "Jag tror att vi skulle kunna behöva något visst statligt ingripande om det fria samhället visade sig leda till att folk ligger och svälter".

Oj! Jag antar att han likt Mill sällar sig till det socialistiska gänget?


Intressant? Andra bloggar om Mattias Svensson, Robert Nozick, libertarianism

Mattias Svensson är ingen frihetsvän

Mattias Svensson skriver på den liberala idétidsskriften Liberal Debatt om "liberalismens" fiende. Socialismen eller konservatismen? Nej, socialliberalismen. Eller mer akademiskt uttryckt, den liberalism som erkänner positiva rättigheter, rätten till.

Svensson börjar med att göra en korrekt - om än implicit - genomgång av det tankegods som återfinns inom socialliberalismen, och den centrala idén att frihet är en resurs som kan fördelas. Därför har staten en roll i att skapa och fördela frihet, utöver dess negativa roll som beskyddare av individers liv och lem. Så långt allt väl. Men därefter börjar det spåra ur i ett hopkok av historierevisionism, intuitiv argumentation och felaktiga sakpåståenden. I Svenssons parallella verklighet är den positiva frihetstanken i själva verket inte alls en del av den liberala idétraditionen. Att John Stuart Mill filosofiskt erkände och drev krav på positiva friheter ignorerar Svensson bekvämt nog. Och John Rawls, vid sidan av Nozick 1900-talets största liberala tänkare kan man tydligen helt avskriva som ideologisk navelskådare. Ett ganska magstarkt påstående när det kommer ifrån en människa vars hela ideologi de facto är ett tankeexperiment. Svensson skriver:

"I den pragmatiska ambitionen att sammanväga motsägande frihetsprinciper landar socialliberalen i att etablera en principiell statlig överhet över människans frihet. Detta gör socialliberalen väsensskild från liberalen."

Tesen att det existerar vattentäta skott mellan positiva och negativa friheter, att de på något sätt är digitala - antingen strikt negativ frihetssyn eller nästa steg socialism - drivs vanligen av libertarianer. Det intuitiva argumentet är att erkänner du några som helst positiva rättigheter är det därefter en hal backe rätt ned i planekonomi, och full statlig detaljplanering av rubbet. I den digitala nyliberala synen på friheter räcker det med att staten ger fattighjälp för att friheten ska vara avskaffad. Svensson illustrerar lika talande som intellektuellt ohederligt sitt sluttande plan genom väl valda citat av DN:s politiska redaktör Niklas Ekdal - en man av oklar ideologisk hemvist - som tycks vurma för teknokrati, statscentrism och Nya Moderaterna.

Då var det ju klart. DN har en svajig syn på frihet - socialliberalism är skräp! Att gräva fram det bästa exemplet man kan hitta på ideologilöshet och pragmatism må vara tacksamt, men det utgör inget som helst politiskt-filosofiskt argument mot socialliberalism som ideologi. Det är givetvis rätt i sak att det existerar ett sluttande plan. Men det är ett politiskt faktum som är avhängt om den rådande regimen erkänner positiva rättigheter eller ej. Politiken utformas via demokratin, och bygger därmed på folkviljan i ett intrikat samspel med andra samhällsfaktorer som sällan bryr sig om ideologiska spetsfundigheter som positiva eller negativa rättigheter.

I själva verket kan det sluttande planet vara om inte nyliberalerns, så i varje fall oss vanliga liberalers stora lycka. Anledningen varför det inte skedde en socialistisk revolution i Tyskland under sena 1800-talet delvis tillskrivas den konservativa Bismarck som införde en liten om än historiskt viktig välfärdsstat - en idé byggd på positiva rättigheter - när landets röda var på uppsvinget i det helvete som var arbetarklassens livssituation. Hade en benhård ideolog likt Svensson varit kansler hade landet drivits in i kommunismen. Sluttande plan, indeed.

Socialliberalismens slagkraftigaste argument, som Svensson noggrant undviker att beröra, är att frihet är en resurs. Det kan finnas mindre eller mer av det, och den kan likt allt annat fördelas ojämt. När libertarianen ser absolut rätt till egendom och strikt skydd mot skada eller äganderättsinskränkningar som höjden av frihet ser socialliberalen att vissa har mer frihet än andra av omständigheter bortom individens kontroll. Frihetssynen är, här, diametralt motsatt. Den libertarianska synen baseras på att ofrihet enbart kan komma ur att negativa friheter kränks - att du blir bestulen, misshandlade eller på annat sätt berövad egendom. Ofrihet kan inte orsakas av naturliga omständigheter.

När äganderätten är allt blir slutsatsen att beskattning för att t ex ge sjukvård åt fattiga, eller erbjuda hjälp åt handikappade en frihetsinskränkning. I Mattias Svenssons värld är det enbart berättigat att ta ut skatt för att ge vård när någon blir misshandlad, men inte om någon har oturen att födas så handikappad att hans situation och vårdbehov är likvärdigt. Den gode libertarianens svar blir givetvis att det inte är en inskränkning i den handikappades frihet att han hade oturen att födas i detta skick. Det finns ju ingen gärningsman. Den lätt bisarra slutsatsen av vårt tankeexperiment blir att två människor kan i sak ha lidit samma skada - men den ena är fri som en fågel, medan den andra har lidit en grov frihetsinskränkning. Konsekvent så det förslår.

En mer rimlig, filosofiskt konsekvent och intuitivt tilltalande slutsats är istället den socialliberala, där frihet inte enbart manifesteras i intakt äganderätt, utan också i valfrihet. Det är vad vi vanligtvis menar med frihet. Att vi kan välja mellan alternativ och att vi har möjligheter. Återvänder vi till vårt exempel med den misshandlade och den handikappade säger socialliberalen att båda har drabbats av skada och frihetsinskränkningar ty deras fysiska skick innebär att deras livsmöjligheter har kringskurits. "Frihet" är inget eteriskt som oberoende av den fysiska verkligheten alla har lika av. Även den gode Nozick insåg till sist att uteliggaren faktiskt inte är lika fri som VD:n.

När libertarianen över huvud taget inte erkänner naturliga frihetsinskränkningar, menar vi övriga liberaler istället att ingen har förtjänat att födas i en familj där man svälter eller det genetiska lotteriet har givit individen hjärntumör eller CP-skada. Frihet är en resurs, och det är moraliskt berättigat att beskatta en välskapt och intelligent man som Mattias för att omfördela hans stora mått av frihet till de som inte har förtjänat att av omständigheter bortom deras kontroll få mindre. Frihet måste fördelas för att vara substantiell. Att detta får honom med Niklas Ekdal som tacksamt exempel dra slutsatsen att liberaler inte är frihetsvänner må vara, men det är ingenting som stör min nattsömn.

Intressant? Andra bloggar om Mattias Svensson, socialliberalism, nyliberalism

Moderat vägval

"Vi stänger den diskussionen" sade Lars Lindblad i Moderaternas partiledning för två veckor sedan, om marknadshyrornas vara eller inte vara. Huvudideolog Schlingman tillsammans med statsminstern gick nyligen ut och hävdade bestämt att stämman skulle gå i "förnyelsens tecken". Senast ut i det signalpolitiska spelet inför Moderaternas stämma som börjar om några timmar är MUF-basen Wykman som på DN Debatt konstaterar att "MUF är ideologiskt irrelevant". Wykman fortsätter med att MUF måste bli "mer framåtblickande och mer intresserade av hur dagens och morgondagens samhällsproblem ser ut".

Det är en diger salva av självkritik Wykman avlossar. Frågan är i vilket syfte. Det är inte en slump att detta dyker upp på DN debatt dagen innan Moderaternas ödesstämma går av stapeln. Min uppfattning av Wykman efter att ha följt hans blogg i ett drygt år är att han är en typisk MUF:are. En ideologiskt renlärlig, lätt nyliberalt färgad man med den där distikt MUF:iga innerliga önskan till frihet.

Följ man debatten kring Nya Moderaterna låter det ofta ifrån ytterfallangerna att Moderaterna har gett upp allt ideologiskt gods de besatte innan Reinfeldt övertog partiledarskapet 2003. Så är inte fallet. Centerpartist till trots har jag ganska ingående kunskaper om Moderata Samlingspartiet då jag skrev min C-uppsats i statskunskap om just Moderat idéutveckling. Min slutsats, kraftigt sammanfattat kan kokas ned till att Nya Moderaterna sakpolitiskt - innan årets stämma - är samma parti som förr. Det enda område som på ett substantiellt sätt har reformerats är arbetsrätten.

Morgondagens stämma kan beskrivas som något av ett vägval för Moderaterna. Läser man den digra luntan motioner är det i "klassiskt" Moderata frågor som reformerad arbetsrätt, drogliberalisering, försvarsfrågor och förenklade skatte- och företagarregler som tas upp. Hur väl de faller ut när partiledningen med Reinfeldt, Lindblad och nu även Wykman har aviserat att stämman ska gå i förnyelsens tecken - inga politikområden är heliga - återstår att se om några timmar.

Utan någon egentlig inblick i det Moderata partilivet känns det ändå som ett rimligt antagande att de fallanger som vill vrida utveckligen tillbaka har fått en kraftigt försämrad position när den största bastionen av liberalt motstånd - MUF - nu har aviserat att tiden av "nyliberal trångsynthet" är över. Samtidigt rimmar Wykmans sena uppvaknande som Ny Moderat illa då han i egenskap av förbundsordförande har reserverat sig mot nästan allt som luktar sakpolitisk vänstervridning.

Hur som helst ska det bli intressant att följa stämman. Denna bloggarens stalltips är att det kan gå åt vilket håll som helst. Signalpolitik till trots, men partiledningen är i kraftig numerär minoritet.

De kränkta strikes again

Efter en hård dag på Dag Hammarskjölds-biblioteket kommer jag hem och upptäcker att de kränkta har slagit till igen. Det senaste offret i kampen mot liberala fri- och rättigheter är SL som nu på uppmaning av bl a RFSL börjar plocka ned de hemska affischerna som propagerar för hetronormativa äktenskap. På vuxnas och politikers egna lunarstorm - Facebook - finns nu uppropet "Agera mot SL's Homofoba Affischer".

Om vi bortser ifrån misshandeln av det svenska språket gruppen ägnar sig åt, har de något på fötterna? Det är principiellt bra att människor tycker saker och ting. En av få vänstercitat jag har tagit till mig (och även Ali Esbati vad det verkar) är italienska marxisten Gramscis "att leva är att ta ställning, jag hatar likgiltiga människor". Det är bättre att tycka något än att vara likgiltig. Hellre hundra vänsterpartister än hundra apatiker, ungefär.

Å andra sidan visar den kraftiga reaktionen ifrån lobbygrupper som RFSL och i skrivande stund tretusen sexhundra supporters på Facebook på en sjuk syn kring det offentliga rummet. RFSL Stockholms ordförande citeras på Aftonbladet med orden "det är förskräckligt att den här typen av kampanj tillåts". Ja, helst ska människor inte få uttrycka politiska idéer och tankar som går emot gruppenführer Jerry upplysta åsikter. Eller det är kanske okej att tycka att äktenskapet bör vara reserverat för man och kvinna, så länge man inte uttrycker det offentligt, eller betalar SL pengar för att sätta upp kräänkande reklam som består av ett hjärta med texten "mamma, pappa, barn" under?

Det är en obehaglig syn på det offentliga rummet och yttrandefrihet när instinkten är att verka för ett förbud för allt som inte faller en själv på läppen. Jag rör mig dagligen ute och ser i tid och otid människor med t-shirts med barn- och bögmördaren Che Guevera på bröstet. Osmakligt och upprörande. Grund för förbud? Nej. Givetvis inte. Facebook-gruppen som verkar för att SL ska ta ned reklamen använder legitima metoder för att framföra sina ståndpunkter - bojkotter, mobilisering och upprop.

I sak inget fel. Men när den spontana reaktionen är att inskränka andras friheter i det offentliga rummet för att man ser politiska uttryck vars värderingar man inte delar, då finns det något djupt ruttet i samhället. Yttrandefriheten finns inte till för att skydda Jerrys ack så politiskt korrekta åsikter i HBT-frågor - som jag delar - utan just för de som inte tycker som oss. Det är för övrigt kul att notera att Aftonbladet tycks jämställa en konservativ syn på äktenskap med nazism med sina ledande frågor till SL:s presschef.

Intressant? Andra bloggar om SL, RFSL, yttrandefrihet

Känner du dig kränkt? Vad bra!

Debacklet kring "porrbilar" (nyspråk för taxibilar med reklam av sexuell natur) har gått mer än en tur i bloggosfären. Bl a propagerar regelbundet folkpartisten Birgitta Olsson för ett förbud, ty det är tydligen "kränkande" att se saker som inte faller en i smaken. Nu senast vill S-kvinnor förbjuda dem. Det har kliat i skrivarfingret ett tag, och när jag läser den vänsterpartistiska lokalpolitikern Ilona Waldaus gillande kommentarer på sin blogg kan jag inte låta bli att kommentera.

I en stund av klarsynthet konstaterar Ilona att "debatten om pornografi och porrbilarna i Stockholm landar ofta i moralismen och för eller emot pornografi över huvud taget". Men går sen vidare till att debatten "nästan aldrig handlar om det viktigaste, kvinnors frihet att kunna röra sig i det offentliga rummet utan att behöva känna sig diskriminerade och kränkta". Synen på yttrandefrihet, som Ilona här får illustrera, är utilitaristisk. Så länge det finns en större nytta av att begränsa yttrandefriheten än att ha den kvar är det legitimt att göra så. En sådan yttrandefrihet vilar på mycket lös grund.

Yttrandefriheten finns inte till för det som är "middle of the road", det trygga, det medelklassiga. Den finns till just för att skydda "porrbilar", Ecce Homo-utställningar, kisskonst och rondellhundar. Det som alla gillar behöver inget skydd. Likaså finns inte yttrandefrihet för att uppfylla ett högre syfte eller för att få önskvärda konsekvenser, vara grund för "relevanta" eller "nyttig" kritik. Yttrandefriheten har ett egenvärde, och dumhet, provokation, och fördomsfullhet bör inte inskränkas mer än några andra yttringar.

Om "jag känner mig kränkt" ska vara grund för att inskränka våra friheter, då måste vänstern ge svar på följande frågor: Hur vi ska avgöra vad som utgör en legitim kränkning? Varför vi ska rasera våra friheter över dessa kränkningar? Avgränsas legitima kränkningar till sexuell natur, eller ska vi inkludera alla andra? Nymoralister blir givetvis jätteupprörda av nakenhet. Men kommunister blir upprörda av marknadsekonomin, jag blir upprörd av kommunister, veganer blir upprörda av köttätare, rasister blir upprörda av invandrare. Vilken kränkning accepterar vi? I konsekvensens namn bör vi väga alla kränkningar lika tungt om de är subjektiva.

Det finns ett instinktivt vurm för de som ses som svaga inom vänstern. På sätt och vis är det en beundransvärd kvalité. Inte desto mindre leder den oftast till helt huvudlösa slutsatser. Den vänster som en gång i tiden skallade att religionen var ett opium för folket sitter nu i skyttegraven i kriget mot yttrandefriheten tillsammans med religiösa fundamentalister som vill rulla tillbaka de liberala fri- och rättigheterna till medeltiden, och avskaffa alla rättigheter kvinnor har kämpat hundratals år för. Historien tar onekligen lustiga svängar, och det är en hal backe..

Att mena att vi bör inskränka yttrandefriheten för att inte uppröra nymoralisters finkänslighet, eller religiösa fundamentalister är inte en liten justering. Det är att upphöja deras privatmoral till lag. När vänstern sitter och funderar på hur vi kan få frihetshatande islamister och gamla torrnuckor "o-kränkta" borde de istället vända på steken och fråga sig, i vilket samhälle är de som vill ha Sharia eller kristen konservatism nöjda?

Att människor kan känna sig kränkta är priset vi betalar för ett samhälle med yttrandefrihet. Att några särintressen klagar är själva kvittot på att vi gör allt rätt.

Den sekulära demokratin förutsätter att vi kan ifrågasätta religiösa och moraliska övertygelser. Att säga "jag är kränkt" är enbart ett annat sätt att säga att jag har drabbats av övertygelseskada - du tycker eller tror inte som mig. Den dagen då islamister och nymoralister inte känner sig kränkta i Sverige vill jag inte uppleva. Det är ett samhälle där de mest lättkränkta sätter ribban för vad vi får och inte får säga - och det är alltid de som står längst ifrån liberala fri- och rättigheter. Att dessa krafter känner sig marginaliserade är inte fel. Det är helt rätt.

Det ligger också en påtaglig ironi i att sura tanter och islamister känner sig kränkta och klagar högljut över detta. Det är ju enbart i det liberala samhället de ges möjlighet att uttrycka hur upprörda de är. För hundra år sedan hade islamisters krokodiltårar inte getts någon som helst hänsyn. I själva verket vill många avskaffa precis de rättigheter de nyttjar.

Men för att återvända till de famösa bilarna och vänsterns schizofrena syn på sex, är inte problemet egentligen "porrbilarna" per se. Vi ser inga upprop eller politiska påtryckningar för att förhindra toppless-solande på stränderna, eller förbjud mot kyssande på stan eller grovhångel och promiskuös klädsel på nationen. Nej, problemet är givetvis att pengar är inblandade. Den goda och fiina sexualiteten är tvåsamhet och kärlek, mellan man och kvinna i ett stabilt förhållande. Allt avvikande ifrån detta, och denna ack så "radikala" feminism gör gemensam sak med de konservativa krafterna.

Övertygelseskada är inte en legitim grund för inskränkningar av friheter. Oavsett om det är sex eller religiösa tabun. Löper vi linan ut avskaffar vi både yttrandefrihet och demokrati. Hundrafemtio år efter JS Mill skrev sin On Liberty är hans skadeprincip mer aktuell än någonsin, och den enda legitima moraliska grund för att avgöra vad som är kränkning:

"The object of this Essay is to assert one very simple principle, as entitled to govern absolutely the dealings of society with the individual in the way of compulsion and control, whether the means used be physical force in the form of legal penalties, or the moral coercion of public opinion. That principle is, that the sole end for which mankind are warranted, individually or collectively, in interfering with the liberty of action of any of their number, is self-protection. That the only purpose for which power can be rightfully exercised over any member of a civilized community, against his will, is to prevent harm to others. His own good, either physical or moral, is not sufficient warrant".


Intressant? Andra bloggar om kränkt, skadeprincipen, övertygelseskada

Hur är värdeskapande slöseri?

Ali Esbati skriver om det oerhörda slöseri med samhällsresurser som är lyxkonsumtion. Istället för att erbjuda kollektivtrafik och tandvård går resurserna till att tillverka 22-karats Porches!

..Eller?

Jag har tidigare skrivit om det marxistiska ekonomiska synsättets felanalys. Tyvärr blir ämnet aldrig inaktuellt. Jag har full förståelse för att det sticker i ögonen på vissa att några lever ett liv i oerhört överflöd, medan andra lever på marginalen. Men ingenting hade på något sätt blivit bättre om vi förbjöd eller straffskattade lyxkonsumtion. Tvärtom.

Företaget Cartier fungerar som illustrativt exempel på vänsterns felsyn. Med ett hundratal gram ädla metaller och stenar skapar Cartiers urmakare ett konstverk som betingar ett marknadspris på upp emot 200 000 dollar. Utan Cartiers namn och urmakarnas expertis hade vi bara haft en handfull metalskrot i näven. Om ens det. Råmaterialet hade legat i marken om inte ett gruvföretag visste att de kunde sälja metall och stenar vidare.

Om vi ska följa vänsterns rekomendation bör vi helst förbjuda eller kraftigt straffbeskatta s.k lyxkonsumtion. Frågan är vem som tjänar på detta? Inte är det urmakaren, hans familj eller de han har ekonomiska handhavanden med. Utan Cartier hade han gått arbetslös, vilket hade gett ekonomiska bieffekter i hans närmiljö. Matbutiken han handlar i, kläderna han köper, hyran han betalar. Allt kommer ifrån den där lyxklockan.

Om vi ska tro vänstern är det alltid en avvägning mellan att satsa på extra universitetsplatser, bättre tandvård åt folket, och lyxkonsumtion för ett fåtal. Den gamla synsättet ifrån jägarsamhället hänger kvar. Den underliggande premissen är alltid att kakan är statisk. Den enes bröd den andres död. Det är därför Esbati et. al. indignerat läser att USA:s rika blir allt rikare. Uppenbarligen rör det sig om en stöld ifrån fattiga. Eller?

Till vänsterns förtret är det inte så. Rika blir rikare, fattiga blir rikare. Ty kakan växer ständigt. Markndsekonomin är värdeskapande. Vissa blir rikare snabbare än andra. Men hakar man upp sig på det då bryr man sig mer om ekonomisk jämlikhet än fattigdomsbekämpning.

Cartier stjäl inte från någon - företaget skapar ett värde där det tidigare inte existerade något. Exemplet kan illustreras ännu tydligare med ett lands bruttonationalprodukt. Väljer alla svenskar att stanna hemma ifrån jobbet ett år sjunker vår BNP till noll. Det värde Sverige producerar skapas varje dag på varje arbetsplats. Förbjuder vi lyxklockor, guldbilar, eller vad du vill dirigeras det värdet inte om någon annanstans - det slutar bara att existera. Och det är svårt att distribuera något sådant.

Så vem förlorar egentligen på vänsterns förbudsiver? Urmakaren, hans familj, hans närmiljö, samhällsekonomin i stort, och den av dem själva så omhuldade välfärdsstaten.

Intressant? Andra bloggar om Ali Esbati, konsumtion, marknadsekonomi, marxism



Ali försöker förstå hur marknadsekonomin är värdeskapande

Utnämningen av Al Gore skadar fredsprisets trovärdighet

Om det inte redan var tippat innan hade jag satt kaffet i vrångstrupen när jag surfade in på DN och läste att Al Gore får Nobels fredspris. Det är i sig lite galghumoristiskt att en dynamittillverkares eftermäle ska bli ett pris i fred. Än dock har Nobels fredspris tidigare gått till människor som har gjort reella insatser för fred i världen och främjandet av humanism - Martin Luther King Jr, Aung San Suu Kyi, mflr.

Nobelkomittéen har å andra sidan gett fredspriser till människor som Henry Kissinger - mannen som har gett cynisk realpolitik ett ansikte, Yasser Arafat och Shimon Peres. Al Gore sällar sig tyvärr till den senare gruppen. Inte för att han är en makthungrig semidiktator likt Arafat, eller en realpolitiker som Kissinger, utan för att vi krasst inte kan säga att han har gjort någonting för freden.

Det Al Gore har gjort är att sätta politiskt fokus på miljöförändringar. Oavsett om de är naturliga, skapade av människor eller är resultat av en kombination av faktorer är det till stor del Gores förtjänst att de nu uppmärksammas. Här är han förtjänt av beröm, vilket han också har fått.

De riktlinjer Alfred Nobel drog upp för nobelkommittéens fem medlemmar var att priset skulle tilldelas den som verkat mest och bäst för freden. Jag vet inte om det finns brist på humanister i år - men Al Gore verkar för miljön. I ett större perspektiv är detta givetvis att också verka för fred. Resurskrig, massförflyttningar och nya etniska konflikter kan vi undvika i framtiden genom att uppmärksamma miljöproblemen i dag.

Den springande punkten är att resurskrig, massförflyttningar och etniska konflikter kanske ligger i framtiden. Kanske. Vi har ju ingen möjlighet att faktiskt sia om hur framtiden kommer att te sig. Hade vi vetat 1985 att Sovjetunionen skulle börja krakelera 1989 hade vi redan då kunnat ge fredspriset till påve John Paul III - nu fick han förvisso inte priset någon gång (också ett lustigt val av kommittéen). Men poängen är att priset först kan tilldelas efter utförd förtjänst.

Al Gore torde vara den första pristagaren som får ett pris i dag för sitt arbete inom ett annat område än fredsarbete, som eventuellt i framtiden får positiva bieffekter för freden.

Intressant? Andra bloggar om Al Gore, Nobels fredspris

Moderaternas planekonomi gagnar enbart rika och besuttna

Moderaterna meddelar i dag att de officiellt är för planekonomi på bostadsmarknaden. Jag har tidigare skrivit om planekonomins negativa effekter här. Andra har också tagit upp ämnet.

Det är tyvärr bara att konstatera att Moderaterna har offrat ytterligare ett politikområde på pragmatismens altare. Man gör nu en "posititonsförflyttning", för den tidigare politiken har sänt "dåliga signaler" till medborgare, som "känt en viss rädsla". Om Moderaternas nya melodi är att hålla upp ett blött finger och läsa av vad folk är "rädda" för kommer ingenting förändras. Någonsin. Svåra politiska beslut är alltid kontroversiella - människor föredrar alltid status quo, för man vet alltid vad man har, men sällan vad man får. Politikers roll kan inte uteslutande vara att följa opinionen, det måste vara att också ibland leda opionen. Här har Moderaterna kapitulerat.

Att bryta planekonomin, och den kafkalikande situation människor hamnar i, på bostadsmarknaden i framförallt Stockholm är en nödvändighet. Under tolv år av socialdemokratiskt styre har situationen gått från dålig till usel. I dag är situationen närmast surrealistisk, med över två hundra tusen människor i bostadskö. Det sovjetiska kösystemet försvann inte 1991 - de existerar 2007 i Stockholm.

Det mest ironiska i kråksången är att Moderaterna säger sig vara ett parti för den vanliga knegaren. Det var dom - när de var för marknadshyror! Den stora tragiken med planekonomin är nämligen att låginkomsttagarna subventionerar dyra "hyreslägenheter" i innestan genom ett fiktivt s.k. "bruksvärde". Hyresläger sätter jag inom situationstecken av en anledning. Människor är inte dumma. De som sitter på ett hyreskontrakt innanför tullarna vet att marknadspriset är högt, det byggs ju för lite nya byggnader (också p.g.a. planekonomin).

Att köpa lägenheter går utmärkt, det är bara att köpa ett svartkontrakt på en hyreslägenhet. Men den omhuldade "tryggheten" Nya Moderaterna pratar om existerar inte vid svartkontrakt. Om man ens har tur nog att faktiskt hitta ett kontrakt. När kontakter förmedlas inofficiellt är det förspänt för de med kontakter. De besuttna. De rika.

Vänstern är som brukligt för planekonomi - ironiskt nog enbart till de rikas fördel. Det enda parti som driver frågan om marknadshyror med en relativ emfas är Centerpartiet. Men vi sitter inte i majoriteten i Stockholms stad, och har därför inte inflytande nog att driva igenom den. Marknadshyror som politisk fråga är nu tyvärr död - och detta trodde jag aldrig att jag skulle skriva - Moderaterna dödade den.

Intressant? Andra bloggar om Nya Moderaterna, marknadshyror, planekonomi

Svar till Aron Etzler

Jag skrev nyligen om Trondheimsmodellen - denna "nytändning" för vänstern i Norge (i dess tredje största stad i varje fall). Författaren till boken om vänstern i Trondheim, Aron Etzler, läste och svarade mig på sin blogg.

Jag hävdade att Trondheimsmodellen sakpolitiskt är samma gamla trötta vänsterpolitik som vanligt. Arons invändning är att detta är att undanhålla innehållet i politiken - vänstern har "demokratiserat" den offentliga sektorn. Aron har rätt, Trondheimsmodellens resultat må vara samma gamla slitna vänsterpolitik som vanligt - men modellen, att LO ger pengar till ett föredetta kommunistiskt parti är ny.

Om Aron när en förhoppning att svenska LO likt dess systerorganisation skulle ge upp sina starka band till SAP lär han dock få vänta. LO och SAP är som ler och långhalm, de har ett vittgående organisatoriskt samarbete och en gemensam historia som sträcker sig tillbaka till 1800-talet. Givetvis vill Vänsterpartiet har de sköna stålarna LO skänker till socialdemokratin. Särskilt nu när partiet har decimerats med en tredjedel. Men ledsen, det kommer inte hända så länge LO domineras av mjukisförbund.

Bokstavsvänstern har redan utkämpat ett slag om fackföreningsrörelsen med Socialdemokratin på 60 & 70-talen. Detta på tiden då LO var betydligt större, dominerades av radikalare förbund, och socialism faktiskt sågs som ett reellt samhällsalternativ. De förlorade då - och de kommer med all sannolikhet förlora igen. Ty Socialdemokratin håller hårt i LO, glastaken omvittnas av fackligt aktiva både från höger som vänster om SAP.

Inte desto mindre skulle jag mer än gärna se att LO slutar att ge sina medlemmars pengar till partier de inte röstar på. Här är vi helt överens. Det mest rättvisa skulle vara att partistödet avgjordes av väljarpreferenserna. Men till Arons förtret skulle det innebära att LO gav majoriteten av kulorna till Alliansens partier. Demokratiskt klanderfritt, men antagligen inte en idé med bärkraft i Vänsterpartiet.

Intressant? Andra bloggar om Trondheimsmodellen

Varför socialdemokrater fruktar valfrihet

I bland författar någon en sådan där text som exakt sammanfattar läget i en fråga. Johan Ingerö spinner vidare med utgångspunkt ifrån en artikel om Stureplanscentern och Centerpartiets förslag om grundtrygghet, om det socialdemokratiska välfärdsstatsbygget:

"om bara de som har direkt nytta av välfärdsstaten får ut något av den så kommer acceptansen för densamma att gå förlorad i takt med att medelklassen ersätter arbetklassen som den dominerande samhällsekonomiska enheten. När och om så sker är det slut med det socialdemokratiska samhällsbyggandet. Folket kommer inte längre att efterfråga det, och därmed kommer det att sluta säljas, ungefär som vedkaminer och vinylskivor."

Detta är, utan överdrift, centralt för socialdemokratins syn på staten och dess roll. Den socialdemokratiska statens arkitekter var mycket medvetna om att för att uppbåda ett brett politiskt stöd för en expansiv välfärdsstat var statens institutioner tvugna att hålla toppkvalité. Detta är vad statsvetare kallar för den högkvalitativa standardlösningen. Den bygger i sin tur på två idéer: universialitet och centralisering. Genom att "muta" de välbeställda skikten med god vård, skola, och omsorg skulle de fås att vara "solidariska" med arbetarklassen och acceptera transferering av medel från de välbeställdas fickor ned till välfärdsstaten.

Om socialgrupp 1 & 2 hölls nöjda skulle krav på diversifiering och valfrihet aldrig uppstå. Staten skulle centralt bestämma och organisera välfärdsstaten. Själva tanken på att välja i det högkvalitativa standardlösningssystemet var närmast absurd, det går ju inte att välja någonting som är bättre. Det socialdemokratiska "samhällskontraktet" är hög skatt, och som följd stort beroende av staten för alla samhällsskikt, i utbyte mot välfärdstjänster i världsklass. Den socialdemokratiska paradoxen är att i takt med att fler blir rika - arbetarklass ersätts av medelklass - minskar det reella beroendet av staten. Medelklassen har enbart ett behov av välfärdsstaten när de lever under en högskatteregim, och en acceptans för den när den håller högst kvalité.

Problemet för den generella välfärdsstaten är att Sverige inte längre är en monolitisk en-storlek-passar-alla-stat och korrelationen högre skatter bättre vård inte längre gäller. Efter kalla kriget har det skett en veritabel revolution i fråga om valfrihet, kommunikation, levnadsmöster, och kulturell diversifiering. I efterdyningarna av 90-talskrisen började standardlösningen knaka i fogarna. Jag själv tillhör den första generationen i Sverige på femtio år som upplevde en försämrad skola och vård.

Välfärdsstater över hela kontinenten har tvingats anpassa sig till ett Europa präglad av pluralism, valfrihet, och där man inte längre kan tvinga kapital att stanna inom landet. Utbudsekonomi, högskattestater och jättebyråkratier går sällan hand i hand. Sverige har dock fortfarande relativt bra vård, men strukturella problem med tillgänglighet. Och vi har en kommunal skola präglad av laissez-faire - inte den bra formen.

Det är i ljuset av detta det socialdemokratiska motståndet mot den valfrihetsrevolution som har skett på senare år bör betraktas. S-studenters ordförande Kajsa Borgnäs sammanfattade mycket av socialdemokratins fruktan nyligen i Expressen:

"Om samhället inte erbjuder den allra bästa skolan och vården kommer de resursstarka välja bort gemensamma lösningar. Privata försäkringssystem är helt rationella för dem som inte täcks av statlig inkomsttrygghet. Så skapas ett stöd för en politik som ser medelklassens valfrihet som den högsta formen av frihet. Med sänkta satsningar på det som tidigare ansetts tillhöra den gemensamma välfärden börjar medelklassen, de som har valmöjligheterna, att sympatisera med den samhällsmodell där de kan överleva, och leva väl."

Jag delar inte Kajsas oro. Jag vet att det går att förena valfrihet för alla med hög standard. Inte desto mindre ringar citatet ovan in en utmaning vi står inför. Även liberaler bör ta detta på allvar: Frihet är en resurs likt alla andra, den kan vara jämlikt eller ojämlikt fördelad. Substantiell frihet uppnås först när det inte är arv eller bakgrund som avgör ens lott i livet.

Intressant? Andra bloggar om den högkvalitativa standardlösningen, valfrihet, välfärdsstaten

Unga Socialdemokrater - en studie i att ta sig friheter med saninngen

I går gästade statsministern Utrikespolitiska Föreningen i Uppsala med ett intressant fördrag om miljöpolitik. Reinfeldts nya vurm för miljön kan kanske tyckas vara lite sent påkommet. Men att han nu lägger fokus på miljön visar ändå på en ödmjukhet och förändringsvilja man måste respektera. Politiskt sa Reinfeldt helt rätt saker: Tillväxt och miljöpolitik går hand i hand - en effektiv miljöpolitik förutsätter rent av tillväxt. Det är först när länder är rika som de har råd att ägna sig åt miljön. Ungefär det som står i Centerpartiets miljöprogram.

CUF var där tillsammans med MUF & LUF och delade ut Alliansmaterial. Vänstern var även representerad med den söta banderollen "Var det mer klyftor vi röstade för" och trevliga socialdemokrater som delade ut appelsinklyftor. Klyftigt. Även om det går att fundera kring om det är bra för vänstern att ge "klyftor" positiva associationer genom att bjuda på frukt.. Socialdemokraterna delade också ut flygpblad där de rundhänt behandlar sanningen.

Bland annat stod att läsa att just klyftorna har ökat i samhället. Frågan är för vilka? "Unga Socialdemokrater" i Uppsala hävdar mycket med hänvisar lite. SSU:s Jytte Guteland sågar Alliansen genom att hävda att antalet långtidsarbetslösa har ökat från 1700 till 7100, en fyrdubbling. Vad det är frågan om är att man har lagt ned de människofientliga aktivitetskurserna AMS "bjuder" på. Där människor tvingas sitta och fika av ett par timmar i ett kommunal datorrum. I själva verket var de givetvis arbetslösa innan, skillnaden är att de nu inte döljs i statistiken. Läser vi AMS egna kommentarer kring arbetslöshetsläget står det "3,4 procent av arbetskraften, eller knappt 169 000 personer, var inskrivna som arbetslösa vid landets arbetsförmedlingar i slutet av augusti månad. Det innebär en minskning med 1,2 procentenheter, eller 54 000 personer, jämfört med augusti 2006. Arbetslösheten har sjunkit påtagligt för både män och kvinnor."

Och ungdomsarbetslösheten? Den kulminerade i april i år, och vänder nu nedåt, också enligt AMS.

"Unga Socialdemokrater" i Uppsala skriver i flygbladen att förmögenhetsskattens avskaffande gagnar rika, till mindre bemedlades nackdel. Den marxistiska världssynen är alltjämt dominerande - Sverige behandlas som en statisk kaka där frågan bara är vem som kan roffa åt sig störst del. Tar rika en stor del får fattigare mindre. Så är det inte. Vi vet att förmögenhetsskatten driver ut minst tjugo gånger mer kapital ur landet än vad den tog in i skatt. Svensk ekonomi växer nämligen - att rik blir rikare är inte till nackdel för fattigare.

Tvärtom. Rika investerar, köper och konsumerar. Ekonomin växer ännu mer, vilket gagnar de med minst marginaler mest. Sedan murens fall har svensk ekonomi växt med 36%. På ett fåtal decenium kommer vi alla vara dubbelt så rika som vi är i dag. Detta inte trots att vi avskaffar förmögenhetsskatten, utan delvis för att vi avskaffar den.

I sammanhanget framstår "Unga Socialdemokraterns" nivelleringsiver som absurd, förljugen och direkt kontraproduktiv. Moraliskt existerar det heller inget fel i att vissa blir rikare än andra, ty rika blir inte rika på andras bekostnad. Så länge som de med minst tjänar mest på tillväxt, vilket de gör av det enkla ekonomiska faktum att marginalnyttan (ie: värdet av varje tillförd andel) är som störst för de som har minst, är tillväxt det enda rätta. När det kommer till jämlikhet i inkomster och förmögenhet kommer vi enbart uppnå det om vi överlåter all bestämmanderätt till staten. Men det är kanske vad "Unga Socialdemokrater" vill? Inkomstdiversifiering följer nämligen av att människor i stort bestämmer över sina egna livsval och ekonomiska handhavanden.


Intressant? Andra bloggar om arbetslöshet, förmögenhetsskatten, Unga Socialdemokrater

Vad är Trondheimsmodellen?

Den samlade vänstern har gått en ideologisk kräftgång sedan folken under kommunistiskt styre kastade av sig oket. Marknadsekonomin gick segrande ur 1900-talets ideologiska strid, och den socialistiska vänstern har försökt förhålla sig till det ända sedan murens fall. Socialistiska rörelser, som en gång stod för någonting människor betraktade som en realistisk utopi har tappat sin vision.

Vänstern i dag är en rörelse som famlar efter en ideologi. Rörelsen har förvisso anammat en brutal enögdhet i Israel-Palestina-frågan, och har fullt ut internaliserat den marxistiska feminismens lära. Men det som en gång gjorde vänstern till en skarp motståndare till liberalismen - dess ekonomiska teori - är intet mer.

Jag har tidigare förbluffats över den totala avsaknad av socialistiskt nytänkande som finns åtminstone i Sverige, det var därför jag med visst intresse började läsa om den av Aron Etzler hypade norska "Trondheimsmodellen". Denna påstådda vänsternytändning som ligger till grund för både en bok och en blogg. Så vad är Trondheimsmodellen? Den kan sammanfattas i dessa punkter:

* Stopp av konkurrensutsättning
* Stopp för försäljning av kommunal egendom
* Stopp för skolval
* Återkommunalisering av bio (!), energi, renhållning & parkering

Imponerad av den ideologiska nytändningen? Medan vänstern i dag saknar en ekonomisk teori och en större ideologisk grund att stå på har de fullt ut behållit sitt instinktiva vurm för allting statligt, och föraktet för allting som luktar marknad. Att konkurrensutsätta verksamheter, så som de flesta kommuner i Sverige gör (inklusive Uppsala), och säkert många i Norge, är nödvändigtvis inte ett självändamål. Konkurrens i kommunal regi och verksamhet är framförallt ett medel till att uppnå kvalité.

Vänsterns hårda motstånd till marknadslösningar är intakt femton år efter socialismens död. Statlig och kommunal drift och ägo var tidigare del i ett större socialistiskt projekt, i dag har det reducerats till ett självändamål. Pragmatismen är död: kommunaliserar vi blir allting bra. Jag kommer osökt att tänka på Peter Gustavssons kommentar på Socialistiskt Forum tidigare i år, "jag vill helst ha en jättestor offentlig sektor!". Men varför?

Trondheimsmodellen är samma gamla trötta vänsterpolitik som vanligt. Staten über alles. Det mest visionära och radikala den norska vänstern har mäktat med är ökad skatt och krav på återkommunalisering av valda delar av infrastrukturen, och.. bion (som historiskt var kommunal för att underlätta censur och folktuktande). Fortfarande saknas en större ekonomisk och ideologisk teori att stå på - marxismen och planekonomin är alltjämt lika död som Marx själv. Finns det inte ett större mål, en vision i någon form, blir vurmet för staten och kommunen blott form utan innehåll.

Vänstern i Sverige och Norge kommer alltjämt hålla fast vid sina kommunalt ägda företag, medan seriösa kommunpolitiker förstår att vi har en skyldighet att maximera det värde vi kan få ur varje kommunal skattekrona - oavsett om det är kommunen som producerar verksamheten, eller den beställs. Allt annat är en stöld av folket.

Intressant? Andra bloggar om Trondheimsmodellen, Aron Etzler