God jul och allt det där

Jag drar mig söderut för att ägna mig åt de borgerliga dygderna i någon vecka. Om inget makalöst intressant händer under politik-Sveriges juluppehåll är jag tillbaka vid tangentbordet första veckan i januari. Tills dess, god jul och gott nytt. Syns på andra sidan!

(Bild från Bad Santa - enda julfilmen du behöver se)

Krig är fred, rörlighet är apartheid

Det är inte alltid lätt att vara borgerlig när oppinionen går sin vanliga kräftgång. Men sakpolitiskt går det åt rätt håll, som ex. i går när EU-domstolen dömde emot Byggnads (pdf) och stod upp för en av EU:s grundprinciper, den om fri rörlighet för arbetskraft.

Kavalkaden av osmakliga liknelser från vänstern låter inte vänta på sig. Ska vi tro Byggnads boss, Hans Tilly var domen inte en vinst för den fria rörligheten, och därmed alla som vill göra ett bättre liv för sig i ett rikare land som Sverige, utan ett slag för "jobbtrafficking". Det vill säga mer eller mindre ofrivillig smuggling och utnyttjande av människor. Socialdemokratin har redan vunnit priset för årets mest osmakliga citat - "yttrandefriheten ska gälla så länge det framförda budskapet inte går emot partilinjen" - och nu tar de kakan för årets mest groteska liknelse. High five, LO!

Men det blir nästan ännu roligare när LO:s vice ordförande Olausson i ett bisarrt nyspråkligt pressmedelande jämför löneskillnader med apartheid. För den som behöver uppdatera sig på definitioner kommer begreppet ifrån afrikaans ord för "åtskillnad", och var ett samhällssystem som syftade till att avgränsa kontakten mellan svarta och vita. Hur ökad rörlighet och solidaritet med fattigare som vill göra ett bättre liv för sig genom gästarbeta en tid i Sverige skulle vara likställt med rasism har jag ännu inte lyckats klura ut. Man kanske måste vara socialdemokrat för att förstå?

Ung Vänsters alltid lika underhållande ordförandeblogg kommenterar och driver tesen att Byggnads i själva verket "har agerat utifrån byggarnas intressen". De lettiska alltså. Vad som inte förklaras är hur de lettiska arbetarna skulle tjäna på att inte få arbeta. Det vill säga det som skulle vara resultatet ifall utländska arbetare inte fick använda sina löner som konkurrensmedel - det som blev resultatet. Företaget konkade som följd av blockaden. Varför i hela friden skulle någon kommun upphandla ett kontrakt med en lettisk byggfirma om den kostar precis lika mycket som en svensk? Det skulle resultera i verklig åtskillnad.

Samma blogg skriver "Facket har krävt av företaget Laval att teckna kollektivavtal eftersom avtalet är den enda garanten för att de lettiska arbetarna ska få samma löner och rättigheter som deras svenska arbetskompisar". Brukar man verkligen skrika go home till sina kompisar? Byggnads har givetvis inget intresse av att hjälpa några letter. Byggnads är en intresseorganisation - ett modernt skråväsen - för sina medlemmar, vare sig mer eller mindre.

Det är samma felslut som vänstern alltid gör, och av någon anledning kallar solidariskt. Lön är ett konkurrensmedel. Det finns en anledning varför produktion förläggs i tredje världen - möjlighet till större vinster. Det är denna mekanism som resulterar i ett aldrig tidigare skådat välstånd för de mest öppna utvecklingsländerna. Om principen om fri rörlighet skulle tillåtas fullt ut i Europa skulle de fattigaste få se snabbast ökning i välstånd. Det är själva motsatsen till vidriga fenomen som apartheid och trafficking.


Intressant? Andra bloggar om LO, vänsterrasism

Ingen blir lyckligare av fattigdom

SvD hade häromdagen en intressant artikel om konsumtion och dess påstått negativa effekt på välmående och lycka, med utgångspunkt ifrån den amerikanska psykologen Tim Kassers (bild till vänster) bok "The High Price of Materialism". Till stor del slås öppna dörrar in. Konsumtion är inte svaret på alla problem för individen, prylar kan inte ersätta relationer, vänner, familj, och shopoholics är kanske inte de mest välmående av människor.

Medges att lyckoforskning inte är mitt gebit, men som metodologiskt intresserad samhällsvetare skulle det vara intressant att veta bl a hur väl orsakssambanden är belagda, och hur "konsumism" och "materialistisk livsorientering" definieras. Det är lätt att utifrån SvD:s sedvanligt taffliga sammanfattningar av forskningsläget i en given fråga dra felaktiga slutsatser. Läser man bloggkommentarerna framkommer några vanliga logiska kullerbyttor: Vi blir inte lyckliga av (ohämmad) konsumtion, och konsumtion som ersättning för relationer. Alltså blir vi lyckligare om vi konsumerar mindre. Vilket i sig innebär att mindre produceras och samhället i stort blir fattigare. Fattigdom är lycka, ungefär.

Men bara för att shopoholics inte mår bra betyder inte det att de inte mår bra för att de shoppar. Vad som utmålas som orsak (konsumtion) till problemet (olycka) kan i själva verket vara symptom på andra problem som inte omnämns. En kausal mekanism identifieras aldrig. Vad artikeln kallar för "koppling" är inte orsak. Osäkerhetsproblem på sjuttonhundratalet ledde inte till shopping sprees på NK, men betyder inte att NK orsakar osäkerhet år 2007.

Ett tankefel som är lätt att falla in i är att vi blir lyckligare av att bli fattigare. Om (ohämmad) konsumtion (på bekostnad av personlig utveckling och relationer) inte leder till någon inre tillfredställelse, måste det motsatta förhållandet råda: Icke-konsumtion leder till lycka. Men icke-konsumtion betyder också icke-produktion. Det som inte går att sälja produceras heller inte. Då säger man implicit att fattigdom gör oss lyckligare. Vi vet att det inte stämmer då materiellt välstånd korrelerar mycket starkt med lycka, åtminstone upp till en viss nivå.

Den sjätte lussebullen smakar sannolikt inte lika gott som den första. Det är egentligen allt artikeln säger. Allting har avtagande marginalnyttor, så även konsumtion. När jag läser SvD:s uppföljning med den lätt surrealistiska titeln "Olga saknar enkel glädje från Sovjet" går det inte komma undan känslan av att det är ett medelklassfenomen att vara fashionabelt trött på konsumtion. (När de enda komparativa lyckostudier som genomfördes mellan väst och Sovjet visade att vi var lyckligare).

Som lyckoforskare har påpekat frågar och mäter vi kanske fel. Uteliggaren på gatan skulle antagligen vara väldigt lycklig om denne skulle få chansen att shoppa helt hejdlöst, då det förutsätter ett visst mått av rikedom. Svenssons med plasman och hela möbelsettet kan i sammanhanget vara ett otacksamt undersökningsobjekt.

Artikeln tar en lätt obehaglig vändning när Kasser - uppgivet antar jag - konstaterar att förr agerade religionen motvikt mot människors ha-begär. Förr agerade också många gånger religionens uttolkare både domare och bödel för unga frisinnade kvinnor som blev kallade för häxor och brändes på bål. Homosexuella avrättades rutinmässigt, och kyrkorna mer eller mindre lade sig i alla aspekter av den enskildes liv. För att inte glömma att på den gamla goda tiden betraktades man som gammal om man överlevde femtioårsdagen.. Jag vet inte vilken era Kasser föredrar. Jag föredrar just nu - den period i historien som präglas av störst materiellt välstånd, minst sjukdom, minst antal krig, bäst miljö och störst lycka.

(För den som vill fördjupa sig lite i forskningsläget kring lycka rekomenderar jag Norbergs paper och podcast på ämnet).

Intressant? Andra bloggar om Tim Kasser, lycka, konsumtion

En chockerande dålig doktrin

Jag spekulerade tidigare i höst om det inte skulle bli en revival för antiglobaliseringsrörelsen i samband med Naomi Kleins släpp av "Chockdoktrinen". Svenska var det första översättningsspråket, och en mindre Sverige-turné var inplanerad för författaren. Men Klein ställde in, och Johan Norbergs lilla lustmord ikväll drar så mycket folk att Timbro har varit tvugna att byta lokal. Sign of the times? I svenska kulturkoftspressen får givetvis Klein pliktskyldigast god kritik. Eller, kritik och kritik. Det är precis det som svenska vänstern tycks sakna förmåga att formulera.

Kleins tes är lika intuitivt tilltalande som den är intellektuellt ohederlig. Liberala marknadsreformer går hand i hand med ekonomiska katastrofer. Det är när samhällen utsätts för chocker som de blir mottagliga för den "nyliberala" politik skapad av Milton Friedman och propagerad av amerikanska administrationer. Utan katastrofer - ingen liberal ekonomi. För vilket folk kan vara så dum att medvetet välja marknadsreformer?

Katrine Kielos propagerar den vanliga missuppfattningen presenterad i Chockdoktrinen att Friedman var "skyldig" för Chiles reformer under Pinochet. "Friedman skulle sedermera mottaga Nobelpriset ur Carl XVI Gustafs hand och extraknäcka som den chilenska diktatorn Augusto Pinochets ekonomiska rådgivare". Vad Kielos är lyckligt ovetande om är att Friedman träffade Pinochet en gång. Diktatorn frågade hur han skulle vitalisera sin ekonomi. Friedman svarade sanningsenligt att han måste sänka tullar, och få ett slut på protektionismen. Friedmans egna åsikter om diktaturer sammanfattas ganska bra i hans egna ord:

“I approve of none of these authoritarian regimes—neither the Communist regimes of Russia and Yugoslavia nor the military juntas of Chile and Brazil. But I believe I can learn from observing them and that, insofar as my personal analysis of their economic situation enables them to improve their economic performance, that is likely to promote not retard a movement toward greater liberalism and freedom.”

Det är intressant att Klein har valt att fokusera så mycket på Friedman och Chile för att stödja sin tes. En snabb faktakoll, någonting som borde vara legio innan man skriver en sexhundrasidig bok hade visat att den övergripande tesen om att Chicagoskolans under Friedmans vaksamma öga hand i hand med amerikansk fascism försöker påtvinga världen "nyliberal" politik är felaktig. Friedman var inte en fascismens hantlangare. Det tal han höll i Chile var närmast revolutionärt i en diktatur, där hans tes var att ju friare marknader ju friare politik. En tes sedermera bekräftad av statsvetenskapen. Friedman har gjort samma tal i Kina, men ingen har ännu anklagat honom för att vara kommunist..

Men hur går det för Chile nu då? Om vi ska tro Klein kan livet inte vara lätt i detta nyliberala helvete. Vi vet hur det var under Allende och vad han benämnde "Chiles väg mot socialismen" - brödköer, hundraprocentig inflation, ett budgetunderskott på 25% av BNP, hamstring och blomstrande svarta marknader. Under juntans tid mer än halverades barnadödligheten, undernäringen minskade drastiskt. Medellivslängden hoppade upp från 65 till 71 år. Ironiskt nog har inte bara alla samhällsgrupper blivit rikare under de dryga sjutton år juntan ledde den ekonomiska politiken - det skedde reallöneökning på 9% på bara två år t ex - inkomstfördelningen har dessutom blivit jämnare. Spola fram till år 2000 så var genomsnittslönen 45% högre än 1989. Andelen fattiga i landet har drastiskt minskat från 39% av befolkningen 1987 till 17% år 2000.

Sanningen är att kriser inte alls tenderar att expandera "marknadens" (människans) makt på bekostnad av staten. Vi vet historiskt att stater tenderar att svälla, inte tvärtom. Nästan varje kris under hela 1900- och 2000-talet har lett till mer kontroll över marknaden, inte tvärtom. Se på 11/9, Madrid- och London-bombningarna, SARS-krisen, och så vidare. Klein driver likt många andra socialister tesen att USA är fascistiskt, samtidigt som USA driver en - påstådd - radikal marknadsvänlig politik. Den med huvudet på skaft noterar att fascism är helt väsenskilld ifrån en liberal marknadspolitik. Fascistiska stater är uteslutande varierande grader av kommandoekonomier. Liberalism och fascism är två oförenligheter, förutom i Kleins värld där mer individuell makt är granne med Hitler.

Är du ett blattealibi, lille vän?

Dilsa Demirbag Sten skriver bra om den blinda fläck hos vänstern som är föraktet för icke-socialistiska invandrare - i Arena av alla tidningar. Det är en obeveklig uppgörelse med den socialistiska rasimen som helt öppet florerar så fort vänsterskribenter ska avhandla invandrardebattörer som har mage att inte vara socialister. Demirbag Sten, Sakine Madon, Sabuni, Rojas, mflr. har alla rutinmässigt blivit anklagade för att vara "husnegers" eller "blattealibi" för högern, av åtskilliga debattörer till vänster. Hög som låg. Ett behändigt sätt att slippa bemöta argument. Ungefär som att kalla motdebattörer för "nyliberal". Det behövs inget mer.

Jag tror att Demirbag Sten sätter huvudet på spiken i sin analys. Samhället sett ur marxistisk lins är en kontinuerlig kamp mellan samhällsklasser. Av detta följer att en individs trovärdighet inte bedöms efter sanningshalten i argumenten, utan efter de intressen som antas dölja sig bakom. Jag är t ex automatiskt diskvalificerad eftersom jag är liberal - vi representerar medel- och överklass per definition. Ingen som kommer ifrån blygsamma förhållanden kan ju vara för liberal politik. Är vi det, är vi lurade och förstår inte vårt eget bästa.

Samma logik går igen i invandrarfrågan. Vi vet att "invandrare" är vänster och en "svag" grupp. Högern är de starkas politik. De besuttna. Av detta följer att politiskt engagerade invandrare som inte är socialister är lurade av ett falskt (borgerligt) medvetande och agerar alibi åt den riktiga (svenska) högern som faktiskt tjänar på borgerlighetens politik.

Paternalistiskt och förnedrande så det förslår.

Demirbag Sten tar även upp ett mycket förbisett område i debatten kring identitet. Det som på akademins kufiska språk heter intersektionalitet. Svensk feminism har förtjänstfullt fått vänstern att inse att bara för att någon är "förtryckt" på arbetsmarknaden betyder inte det att han i sin tur kan förtrycka någon annan, t ex inom hemmets väggar. Maktförhållanden varierar efter roll och situation. Tyvärr övergår det fortfarande vänsterns förstånd att Walid som är diskriminerad på arbetsmarknaden kan förtrycka sina döttrar och vilja förtrycka alla genom att verka för införandet av medeltida Sharia-lagar.

Det är någonstans i skärningspunkten mellan white mans guilt, klass och etnicitet jag tror mycket av vänsterns schizofrena förhållande till invandrare står att finna. Å ena sidan har man ett mycket stort vurm för invandrare som grupp och vill dem väl, på ett lätt paternalistiskt vis. De mest avskyvärda islamofascistiska kraven på inskränknigar i fri- och rättigheter försvaras eftersom de ställs av invandrare. Å andra sidan, de som bryter sig loss från den offeridentitet vänstern har gett dem - Demirbag Sten, Madon, Rojas, et. al. - straffas obönhörligen.


Intressant? Andra bloggar om Dilsa Demirbag Sten, rasism, invandrare

Vill ni ha det som i Sovjet?

Det finns ett uttryck som skämtsamt går, man vet att världen är galen när den bästa golfaren är svart, och den bästa rapparen är vit. Nu är förvisso vare sig Woods eller Eminem bäst i respektive fält. Vi borde kanske ersätta det med, man vet att världen är galen när brunvänstern polemiserar emot Sovjet?

Ung Vänster har givetvis rätt i att utvecklingen mot ett övervakningsamhälle är oroväckande. Det är bra att de har tagit till sig åtminstone några liberala värderingar. Inte desto mindre är det humor på en helt ny nivå när ungdomsförbundet till partiet vars rikskansli finansierades av blodspengar från den masslakt av oliktänkande som var ryska revolutionen, frågar om vi vill ha det som i Sovjet.

Städa rent i eget hus, Ung Vänster.

Bloggpaus

Tack Magnus, Hanna, Marcus, Örjan, Magdalena och Elin för en rolig fredag! Med lite tur kommer några bilder dyka upp senare under veckan om vi kan få systemkameran att spela med datorn.

Jag försvinner några dagar. Drar till Bryssel för att hälsa på bl a Lena Ek, SKL, och parlamentet inom ramen för "Hållbara städer". Ska bli kul! Håller tummarna för fint väder. Sist jag besökte Bryssel låg dimman tätare än vid Lützen.

Åter vid tangentbordet på torsdag.