På sätt och vis är det symptomatiskt svenskt att det som rimligen är statens kärnuppgifter, att skydda medborgarnas liv och lem ständigt underprioriteras. Under ett par regeringars tid har försvarsbudgeten gått från en blocköverskridande och långsiktig överenskommelse om prioriteringar till att bli ytterligare en rad i finansministerns årliga budget.
I fjol när den ryska gasledningen var på tal planerade Ryssland att skydda den med sin östersjöflotta. Som ett mått på svensk styrka skickades de nya färdigställda Visby-korvetterna (á 40 miljarder kronor) upp till Gotland. De är långt mer avancerade än något som ryssarna har. Problemet? Finansdepartementet hade strypt budgeten för deras luftmålsrobotar. Flottans nya leksaker hade blivit världens dyraste sitting ducks om det hade blivit en fråga om strid. Gotland som förr i tiden hade fem fullt rustade baser - flygvapen, kustartilleri, pansar stadsskytte. I dag sitter där trettio värnpliktiga och sysslar med signalspaning. När Finland bygger ett nytt robotförsvar över Helsingfors placerar Sverige det enda luftförsvar vi har kvar i Halmstad. Inte av säkerhetsskäl, utan arbetsmarknadsskäl. Det hjälper föga vid ett anfall mot Stockholm. Militärt offrar vi Norrland, det senaste att läggas ned är flygvapnet norr om Mälardalen.
Definitionen av en suverän stat är att den har våldsmonopol inom sitt territorium. Ett kompani soldater från valfritt östersjöland skulle i dagsläget kunna anlägga ett brohuvud på Gotland för att bredda vägen för ett anfall mot fastlandet. Nu tror jag inte att det finns någon risk för det inom en överblickbar framtid. Vi behöver sannolikt inte motsvarande kalla krigets styrka i framtiden, men skulle läget bli prekärt 2025 då är det inte bara att plocka fram några vapensystem, lite välutbildade manskap och ett par baser ur fickan. Det invasionsförsvar Sverige hade 1990 tog fyrtio år att bygga upp. Just därför finns det ett behov av långsiktighet. Den militärhistoriskt bevandrade vet behovet inte minst utifrån debatten som fördes på 20-talet, det skulle ju aldrig mer bli krig. Kriget som gjorde slut på alla krig var över.
Att Sverige mer eller mindre är helt oförsvarat skulle inte vara optimalt oavsett det säkerhetspolitiska läget. Men situationen är osäker även enligt externa bedömmare. Den ryska demokratin är i all väsentlighet död. Samtidigt ser vi en ökande sjuklig nationalism och persondyrkan av sovjetiskt snitt på uppgång. Parallellt sker den största upprustningen av Rysslands militärmakt någonsin. Under en nioårsperiod satsas 2400 miljarder svenska kronor på nya system inom alla grenar. Sverige som efter muren falls inte längre placerades i Rysslands omedelbara intressesfär är nu åter tillbaka enligt gängse militärdoktrin. De världsomspännande patruller med kärnvapenbestyckade bombflygplan som slutade när Sovjet föll återupptogs i fjol, och större flottövningar utförs utanför Spanien och Frankrikes kuster. I trepartsmötet i Jekaterinenburg mellan Ryssland, Indien och Kina deklarerades att EU inte hade något att göra i att hjälpa Kosovos självständighetskamp. Ryssland är på uppgång igen, och befäster sin östeuropeiska intressezon. Det kalla kriget må vara över, men spelarna är desamma.
Det finns inom det akademiska fält som kallas international relations en debatt om olika säkerhetspolitiska doktriner och filosofier. Liberalerna (ej att förväxla med politiska liberalism) menar att handel och ökat beroende hindrar krig. Bastiat citeras kärleksfullt: Där varor inte korsar gränser gör soldater det. EU är ett talande exempel på en institution som har vävt samman forna fiender och omöjliggjort krig. För att förhindra konflikter är handel strategin. Handel höjer enligt klassisk ekonomiskt tänkande alla båtar, och därför alltid att föredra framför konflikt. Men det som är en rimlig inställning till EU är en lätt naiv inställning till Ryssland. Handel kan främja alla. Men det finns andra värden än ekonomiska, och ibland är det mer frestande att bara ta det man vill ha. Ryssland är ett land präglat av en oroväckande revanschism och fixering vid att uppnå "nationell storhet". Geopolitiskt är Skandinavien hot property av tidigare förklarade anledningar, men också på grund av världsmakternas intresse för Arktis och naturresurserna under isen.
Sverige har en lång och stolt historia av internationella insatser som vi bör upprätthålla även i framtiden. Men tvingas vi prioritera ska alltid territorialförsvaret komma först. I ljuset av vår regions säkerhetspolitiska utveckling är vår försvarsmakt underfinansierad, underprioriterad och underutrustad. Sverige kunde en gång mobilisera 800 000 man. I dag kan vi med nöd och näppe skrapa ihop 8000. Militären ska vara dimensionerat efter hotet. Men det har inte minskat i takt med nedskärningarna. Det finns alltså all anledning att ifrågasätta dagens försvarspolitik.
Sukhoi S-37 Беркут (Gyllene örnen) - teknikdemonstrator för nästa generation ryska stridsflygplan
Intressant? Andra bloggar om Ryssland, försvaret, försvarspolitik, säkerhetspolitik
2 comments:
Håller helt med. Jag tror förvisso att det inte finns någon egentlig motsättning mellan utlandsmissioner och ett starkt territorialförsvar; utlandsmissioner är utmärkta träningstillfällen för den krigsmakt som i princip aldrig har agerat i skarpt läge på hemmaplan.
Jag har länge funderat på vad du skriver om statens prioriteringar. Alla blir väldigt rädda om någon börjar prata om nattväktarstat, men jag måste säga att jag anser att det är värre med en stor välfärdsstat som inte ens klarar av att uppfylla nattväktatstatens grundläggande funktioner: att tillhandahålla ett försvar och ett fungerande inre rättsväsende.
Problemet i dagsläget är att vi inte lyckas med någotdera. Territorialförsvaret är i princip helt fråntaget sin slagkraft. Vi kan inte ens mobilisera en division. Knappt en brigad, faktiskt. Jämför med Tyskland som har ca 200 divisioner, eller Finland som är hälften så befolkningsrikt som oss men ändå har en armé-krigsorganisation som är tre gånger större än vår (ca 30 brigader, eller 3 divisioner).
Samtidigt har vi en utlandsstyrka som rapporterar brist på resurser och materiell.
Jag tror inte heller att det bästa för svensk säkerhet är att skicka ned soldater som beblandar sig med NATO-personal. I Afghanistan är det svårt att se var NATO slutar och ISAF börjar. Internationella insatser i all ära, men det bör ske med vetskapen att dåligt skött kan det snarare försämra svensk säkerhet än förbättra den. Ty svensk säkerhet är ändå vad försvarsmakten i första hand bör ägna sig åt, internationella uppdrag bör ske i den mån det passar inom ramen för den reguljära verksamheten.
Det finns mycket som staten kan - och kanske - bör syssla med. Men ett av de mest grundläggande måste ändå vara att skydda medborgarna från våld, oavsett om vi talar nattväktarstat eller välfärdsstat. Staten disponerar 1400 miljarder varje år. Ändå är alltid försvaret och polisen underfinansierade och felskötta.
Som sagt är det väldigt svenskt. Vi har tacksamt nog varit skonade från krig sedan 1800-talet. Jag tror det har invaggat oss i en känsla av att vi aldrig kommer hamna i konflikt igen. Men tittar vi historiskt (tillbaka till 1200-talet) har Ryssland och Sverige gång på gång hamnat på olika sidor i konflikter. All historisk erfarenhet säger oss att det tyvärr inte är sista gången vi är i konflikt med ett annat land.
Med tanke på den oerhörda tid (räkna med 10 - 30 år) det tar att förstärka försvaret i händelse av en drastisk säkerhetspolitisk försämring är den närmast totala nedrustningen av försvaret, där utlandsstyrkan ytterligare ska förstärkas på bekostnad av det inhemska försvaret oansvarigt.
Post a Comment