Inger Enkvist, professor vid Lunds universitet, menar i en artikel i Axess Magasin att det är sju pedagogiska trender som förklarar varför svenska elever faller i ranking efter ranking. Ett axplock:
Fokuseringen på arbetssätt. Konstruktivismen understryker arbetssättet mer än lärarens kunskaper och förmåga att förmedla. Den förespråkar individuellt arbete eller grupparbete, något som i sin tur haft en enorm inverkan på avsaknaden av lugn i klassrummet. Vissa elever kan använda tiden väl, vissa arbetar någorlunda och andra mycket lite. Läraren får rollen som den som föreslår ämnesområden, tar fram material och finns till hands om eleverna vill fråga om något. De föreslagna uppgifterna ska vara roliga, för endast då kommer eleverna att använda tiden väl. Trots att det inte är läraren som längre egentligen leder arbetet, anses denne vara ansvarig för elevernas resultat.
Miljöteorin. Denna teori menar att duktiga elever inte ska få gå fram snabbare än andra utan ska finnas i klassrummet som miljö för långsammare elever. Eftersom det inte är kunskapsnivån utan jämlikheten som är det egentliga målet, ses det inte som något problem att de duktiga eleverna inte utvecklas så mycket. Miljötanken används också när det gäller elever som har problem med uppförandet. Genom att blanda dem med elever som uppför sig väl och vill lära sig, antas problemeleverna bli hjälpta. Den här synsättet innebär att man använder vissa elever som medel för andra elevers bästa.
Någon annan 80-talist som känner igen sig?
Mitt bestående minne av min grundskoletid långt innan jag formade en politisk uppfattning är vilket jäkla liv det var. Jag gick i en skola där man fullt ut anammade de fashionabla pedagogiska trenderna med öppna klassrum (aldrig en lugn stund), grupparbeten till leda (de ambitiösa gjorde allt), och ändlösa sessioner vid Internet för att finna kunskapen (det blev mycket chattande). Läraren var en coach snarare än en förmedlare av kunskap (ingen respekterade henne).
Åsikter om skolan blir lätt politiserade och alla är av hävd av sin egen skolgång självutnämnda experter. Det går antagligen inte komma från att åsikter om skolan oundvikligen är kopplat till politiska åskådningar. Jag gillar borgerlig skolpolitik - skolan är en tävling mot sig själv och andra där man ska inhämta kunskap och fullt ut realisera sitt egna potential. Jag är ganska nöjd med samhället, därför vill jag inte ha en skola med den nya människan, betygs- eller utfallsjämlikhet och andra utopiska strävanden som överordnade mål.
Men vänstern var inte nöjd. De socialdemokratiska skolexperimenten under efterkrigstiden kan härledas till den radikala vänstervågen som rådde (LGr 69 implementerad under Palmes tid som skolminister var början på förändringen). Skolan var länge en mycket borgerlig domän (dock i stort sett skapad i sin form fram till 60-talet av de tidiga socialdemokraterna) dominerad av en lärarkår med högt anseende och hög lön, präglade av klassiska bildningsideal. Men i den ohämmat framtidsoptimistiska eran som rådde fanns det ingen gräns för tron på social ingenjörskonst.
Ska svensk skolpolitik sättas i sin kontext är den ideologisk broder med proletariseringen av den tidigare oberoende medelklassen, straffbeskattningen för att tvinga båda föräldrarna att arbeta och sätta barnen på statliga daghem, rivningar av oräkenerliga gamla stadskärnor för att rensa ut de gamla (borgerliga) strukturerna, och monopoliseringen av apoteken.
40 år senare tjänar en lärare mindre än en renhållningsarbetare och den vanligaste arbetsskadan är hörselproblem. Jag har haft ett fast jobb i ett halvår och tjänar lika mycket som min mamma som har varit lärare i 30 år. Det är skamligt.
Intressant? Andra bloggar om skolan, skolpolitik, Axess magasin
2 comments:
Jag är 80talist och ja, jag känner igen mig väldigt väl. Jag var en av de där eleverna som lärde mig att allt i skolan är enkelt, gör det när du bara absolut måste och inte har nåt bättre för dig.
Konsekvensen blev förstås ett ihärdigt skolkande från högstadiet och uppåt. Jag klarade t o m gymnasiet dugligt snitt (kring 14) fast jag skolkade säkert 50% av tiden.
Straffet är att jag inte kan plugga. Jag är helt värdelös på det, och mitt tålamod att lära mig saker jag inte automatiskt lär mig utan ansträngning är lika med noll.
Skolan borde lära ut lärande, inte trycka i oss fakta där vi inte har nytta av 70% av det vi lär oss. Det enda skolan givit mig är ett förrakt för skolväsendet.
Skolkar mina barn kommer jag säga "ja gör det, jag skolkade och det gick utmärkt. Lär dig saker på egen hand ist". För idag driver jag två företag, har gott om fritid (prioriterar det före lön) och jag ångrar inte en dag jag skolkade. Jag ångrar att jag inte lämnade skiten tidigare.
Du klarade dig bra, och jag gjorde det också. Inte minst för att jag kom från ett akademiskt hem där jag aldrig fick strunta i läxor.
Men de riktiga förlorarna på "flumskolan" är elever från hem som inte pushar, och som tvingas gå i en skola som inte försöker realisera deras potential, utan bara ge dom "verktygen" att, i princip, bilda sig själva.
Det är vanligtvis elever från typiska arbetarklasshem. Vänsterns nutida inställning till skolan är därför ett stort svek mot den grupp de säger sig värna. Det är också en tragiskt förändring när det var socialdemokraterna till stor del som skapade den fram till 60-talets slut så oerhört framgångsrika skolmodellen vi hade.
Post a Comment