Realismens återkomst

Jag tänker inte fördela skuld i Georgien-konflikten - det är inte den svart-vita fråga en del utmålar den som. Mer intressant med konflikten är dess säkerhetspolitiska implikationer, och hur den levandegör hur två dominerande säkerhetspolitiska perspektiv krockar med varandra.

Efter kalla krigets bipolära ordning har det perspektiv som heter liberalismen åter populariserats. Den ska inte förväxla med politisk liberalism trots att den delar samma positivistiska åskådning som de framtidsentusiaster som " älskar frihet och framsteg, halvfranska band och krämig cappucino" (den gemensamma klangbotten gör det däremot lite pikant att positivismens förkämpar i Sverige verkar ha blivit realister). Den "icke-politiska liberalismen" är en åskådning som i grunden är modernistisk och en del av upplysningsprojektet: Världen blir bättre och fredligare för var dag. Vi saknar visserligen en leviathan - en global stat - men genom att skapa institutioner som främjar samarbeten och tillit mellan suveräna stater går det att bygga bort nollsummespelet och misstänksamheten. Riktningen är mot en global stat och Kant's "perpetual peace". Stöter du på någon som är närmast fanatiskt entusiastisk över FN (eller NATO och EU) - då har du träffat en liberal. När Bastiat insiktsfullt påpekade "där inte varor korsar gränser gör soldater det" håller liberalen med. Men eftersom länder tjänar mer - i monetära termer - på handel går det att handla bort riskerna för krig. Det är ett idealistiskt perspektiv: hoppas inte på fred men förbered för krig. Hoppas på fred och förbered för fred, mer frihet och ökad integration mellan länder. Det är en tidsfråga innan krig har förpassats till historiens skräphög.

Försvarsberedningens omvärldsanalys från i fjol, där klimatförändringar bedöms vara det största hotet mot Sverige, sammanfattar i en rad vilket paradigmskifte som har skett sedan 1989 när Sverige kunde mobilisera 730 000 man och 40 pansarbataljoner på en vecka. I dag kan Sverige skramla fram 2000 infanterister på samma tid - för att skicka dem till någon perifert tredje världen-land. Ryktet gör gällande att hemvärnet kommer överta territorialförsvaret i framtiden. Sverige är sedan 90-talet ett exempel på hur försvarspolitiken, medvetet eller omedvetet, har styrts av en liberal världssyn.

Mot det liberala perspektivet står realismen. Ett perspektiv som inte har några förhoppningar om en fredlig värld. Hobbes bevingade men svartsynta "life is solitary, poor, nasty, brutish, and short" sammanfattar kärnfullt realismen utgångspunkt. Det internationella systemet är anarkistiskt - ett Hobbesianskt naturtillstånd - till skillnad från interna statsrelationer som domineras av en hierarki och en statsmakt: Varje stat är därför sin egen herre i världen och ansvarar för sin egen säkerhet. I den moderna realismens fader, Kenneth Waltzs ord: "Self-help is necessarily the principe of action". Realismen delas i de som argumenterar för att stater är säkerhetsmaximerare (defensiva), eller maktmaximerare (offensiva), men de förenas i att målet för stater är överlevnad i en värld präglad av att krig är en evig mänsklig aktivitet. Den ena statens säkerhet är, definitionsmässigt, den andra statens osäkerhet. Av realismens pessimistiska verklighetssyn följer maximen "hoppas på fred, men förbered för krig".

Situationen i Georgien, en ohämmad geopolitisk tävlan om naturresurser belyser med smärtsam klarhet hur liberalismen i ett slag har förlorat sin relevans. Vad som närmast kan betraktas som en rysk annektering av Sydossetien genom att placera "fredsbevarande styrkor" och dela ut ryska pass - det senaste i en lång rad buffliga ryska utrikespolitiska manövrar - är ett uttryck för en renodlad realism. Och här är den springande punkten: Liberalism är ett two-man game. Ett idealistiskt förhållningssätt i utrikes- och försvarspolitiken är helt verkningslöst, rent av potentiellt livsfarligt, när motparten är en benhård realist.

Robert Kagans kommentar borde vara vad varje varje försvarspolitiker, general och militärstrateg i Rysslands närområde tänker just nu:

Historians will come to view Aug. 8, 2008, as a turning point no less significant than Nov. 9, 1989, when the Berlin Wall fell. Russia's attack on sovereign Georgian territory marked the official return of history, indeed to an almost 19th-century style of great-power competition, complete with virulent nationalisms, battles for resources, struggles over spheres of influence and territory, and even -- though it shocks our 21st-century sensibilities -- the use of military power to obtain geopolitical objectives. Yes, we will continue to have globalization, economic interdependence, the European Union and other efforts to build a more perfect international order. But these will compete with and at times be overwhelmed by the harsh realities of international life that have endured since time immemorial.

Intressant? Andra bloggar om realism, liberalism, internationell politik, Georgien, Ryssland