Punkt i debatten

Det har blivit mycket om kränkningar och islamofobi på sistone på bloggen (och mer blir det snart, i ett annat format..). Men jag måste ändå tipsa om Torbjörn Elenskys artikel i gårdagens DN Kultur som utvecklar tesen jag har skrivit om tidigare, nämligen att islamofobistämplen används som slagträ i en kulturdebatt av de som har en annan dold agenda. Saxat från DN:

Samtidigt som vi gemensamt i alla demokratiska partier bör stoppa de rasistiska partiernas frammarsch, och klart avvisa konspirationsteorier om muslimskt maktövertagande i Europa, måste vi stå upp mot dem som håller upp skrämordet "islamofobi" för att sprida hat, isolationism och intolerans. Det ironiska är att personer som Andreas Malm i dag använder "islamofobi" på exakt samma sätt som de anklagat Israelvänner för att missbruka ordet "antisemitism": de använder det för att tysta kritik av religiösa och politiska organisationer och institutioner genom att svepande kalla dessa "rasistiska".

Ett citat som säger det mesta, egentligen. Givetvis kan yttrandefrihet användas av faktiska islamofober (ja, givetvis finns dom). Men lösningen är rimligen inte att försöka kväsa deras röster genom att i tid och otid hänvisa till "kränkningar" och försöka inskränka allas våra friheter. Dumhet botas med en öppen debatt. Inte med inskränkningar i yttrandefriheten eller misstänkliggörande av de som försvarar det öppnat samhället både från islamofober och islamister.

Intressant? Andra bloggar om liberalism, islamofobi, islamism

Att förorda en lösning som är värre än problemet

Petter, känd ifrån SVT:s toppkandidaterna, tillika finansiär av osynliga partiet skriver på SVT om att våld är ojämlikheter i levnadsstandard och all form av tvång eller omständigheter som begränsar valmöjligheter. Kort sagt, får inte Petter göra som han vill utsätts han för våld. Det han saknar i politisk tankegods kompenserar han friskt med sina försök att definiera om begrepp.

Inkomstskillnader, och att rikare socioekonomiska skikt i snitt lever längre än fattigare är inte våldsutövning. Att människor inte kan göra helt fria val obundna av sociala och ekonomiska realiteter är ett livets faktum, inte våldsutövande. Våld är att åsamka en annan individ fysisk skada. Vare sig mer eller mindre.

Som andra har påpekat är Petters statistik om livslängd just statistik. Det säger blott att vissa statistiskt sett lever längre än andra. Siffror säger ingenting om varför de lever kortare, och än viktigare, det säger ingenting om hur vi får dem att leva längre och bättre liv.

Petters tankefel är att han ogillar marknadsekonomi så mycket att han föredrar alternativ som bevisligen är sämre. Ja, även för den statistiska livslängden, som går att använda som talande exempel för liberalism. Vi vet empiriskt att i inget annat ekonomiskt system lever människor längre än i just välutvecklade marknadsekonomier. Se exempelvis FN:s Human Development Index (pdf), som är ett sammanvägt mått av livslängd, läskunnighet, utbildning och levnadsstandard.

Petter exemplifierar hur den autonoma vänstern ser på världen när han bemöter Fredrick Federleys replik:

"Ja, i länder där människor svälter upprätthålls privategendomen på bekostnad av deras liv. Patent på mediciner, inhägnad av landegendomer, skövling av urbefolkningars mark. Allt i namnet av liberal kapitalism. Dess faktiska effekter. Inte vad den kallar sig. Inte vad den säger. Vad den gör."

"Liberal kapitalism" är inte ett enhetligt system. Det går utmärkt att vara för en liberal kapitalism och vara bl a emot patent på medicin. Det finns lika många former av kapitalistiska ekonomier som det finns länder. Vad gäller kapitalismens effekter så har den halverat den absoluta fattigdomen på ett par årtionden, och lyfter varje månad miljoner människor ur absolut fattigdom. De rikaste länderna i världen med högst levnadsstandard är också de med en marknadsekonomi.

Intressant? Andra bloggar om livslängd, liberalism

Att blanda korten

I Malmgate-affären har Malms faktiska artiklar kommit lite i skymundan p.g.a. hans lögner. Men läs för all del DN-artiklarna (1 & 2). De är i högsta grad intressanta, då de är utmärkta exempel på vänsterns senaste projekt - att koppla samman liberalism med rasism och islamofobi.

I sin pågående kamp med Norberg skriver Malm i Expressen att den liberal problemformuleringen har glidit över i en rasistisk. Detta då Eurabien-författare menar att välfärdsstaten pacificerar, och dövar medborgare inför "hotet" från muslimer. "Tydligare än så blir det inte" enligt Malm, när han exemplifierar sin tes med att invandrare i Sverige inte längre ska kunna läsa SFI hur många år som helst. Rasism? Jo, men visst..

Liberaler kritiserar välfärdsstaten för att den pacificerar medborgare, dövar initiativförmåga, och leder till missbruk av allmäna resurser. Vi säger försvinnande lite - ingenting - om välfärdsstatens effekter på något påhittat hot från några muslimska horder. Anledningen varför Malm måste använda sig av sin kreativa citatteknik är för att det är omöjligt att koppla samman respekt för liberala värderingar med islamofobi.

Vad Malm gör är att använda Islam som skyttegrav för att bedriva krig mot liberala värderingar. Syftet är att koppla samman upprätthållandet av liberala värden så som yttrandefrihet med islamofobi.

Vänstern har alltid haft ett schizofrent förhållande till grupper som de upplever som svaga eller kränkta. Men att ifrågasätta religioner är inte att kränka någon, inte heller är det rasistiskt. I själva verket är det grundbulten i hela det liberala statsbygget - demokrati förutsätter ett fritt ifrågasättande av åsikter, oavsett om de är politiska eller religiösa.

Malm är så förblindad av vad han upplever som "hets" mot muslimer, att han ursäktar vad som helst. Men vi ska inte acceptera vilka värderingar som helst - där islam (eller vilken annan religion) inte är förenlig med saker som yttrandefrihet ska vi inte backa. Respekt betyder inte värderelativism.

Vad Malm och andra socialister allvarligt borde fundera över är hur vänstern som en gång var ett projekt mot religionernas mörker i dag kan sitta och försvara fundamentalister och deras regimer som rutinmässigt avrättar homosexuella och frisläppta kvinnor. I vilket samhälle är en fundamentalistisk islamist nöjd?

Carl Rudbecks svar till Malm, även det på DN Kultur är läsvärt:

"Om sociologisk forskning talar sanning vill de flesta muslimer som kommit till Europa leva helt vanliga liv. De är varken det hot som Bruce Bawer och Bat Ye'or gör dem till men de är inte heller de ständigt förödmjukade offer som Malm hittar överallt.

De har i många fall flytt från religiöst och politiskt förtryck i sina hemländer till Europa där de får de dyrka vilken gud de vill. Att det sker inom de liberala ramar som tillåter kritik ser Malm som ett tecken på förnedring och förföljelse. Andra kallar det frihet."

Intressant? Andra bloggar om Andreas Malm, Islam, liberalism

Politisk indoktrinering, 210-330 HP

Som vanligt brukar det bli bloggande när jag hittar något jag blir upprörd över. Och ingenting får mig att gå igång lika snabbt som inflationen i "kränkningar".

Missa inte Maciej Zarembas andra del av tre i artikelserien om de som missbrukar begreppet. Denna gång är det ett nedslag på lärarhögskolan vid Stockholms universitet, där den politiskt korrekta konformiteten är absolut i fruktan för vedergäldningar från "kränkta" studenter.

Artikeln visar med all tydlighet hur absurd situationen är. Jag håller med Henrik Sjöholm i det han skriver som kommentar - ideologiska knäppgökar gör verkligen progressiv politik en otjänst. I den mån vänstern sitter på bra idéer förvanskas och undermineras dessa av de högljuda galningarna som inte tål att t ex queer-perspektiv kontrasteras mot andra synsätt.

För en vän av akademisk frihet gör det nästan lite ont att se hur politiserad undervisningen faktiskt är vid Stockholms universitet. Inte för att jag kan säga att Uppsala universitet är bättre alla gånger. När jag började min akademiska bana för några år sedan hade vi obligatoriska feministiska föreläsningar, som låg utanför den faktiska utbildingen och inte gav poäng. Missa och du fick inte fortsätta utbildningen.

Jämför med om vi hade haft obligatoriska indoktrineringssejourer där vi ska lära oss om liberalismens förträfflighet. Hittar jag några frivilliga..?

Jag har tidigare skrivit om forskningens politiska styrning, och kan bara understryka den självklara poängen. Politiserad vetenskap är osaklig och egentligen ovetenskaplig. Politik som i sin tur säger sig hämta tankegods ifrån den (politiserade) vetenskapen är inte vetenskapligt underbyggd, och därför heller inte särskilt trovärdig.

Det är loss-loss. Förutom för auktoritärt lutande lärarstudenter intresserade av att tvinga på andra sina politiska idéer, förstås.

***

Är du intresserad av att läsa mer om akademisk frihet och hur det faktiskt står till på universitet och högskolor rekomenderar jag nya Skyttenska professorn Li Bennich-Björkmans rapport för högskoleverket. Du hittar den här (pdf).

Intressant? Andra bloggar om akademisk frihet, kränkt, Maciej Zaremba

DN Kultur, Zaremba och Heimdal

Efter debacklet med den patologiske lögnaren och kulturskribeten Andreas Malm känns det skönt att läsa någonting välskrivet från DN Kultur. Som vanligt är det Zaremba som levererar. Denna gång är det en bredsida mot ett fenomen jag själv har ett.. passionerat förhållande till, de kränkta.

Väl på ämnet tidningar och skribenter, läs föresten mitt eget inlägg hos UNT om kårobligatoriet. Andemeningen försvinner tyvärr lite när UNT:s redigerare har tagit bort citationstecknen kring "solidariskt". Nåväl. Hur som helst vet man att det är Sverige man bor i när en utredning som explicit ska utreda hur ett tvång ska avskaffas istället kommer fram till tvånget bör utökas till hela befolkningen..

På ett annat ämne, i går bidrog jag och CUF:arna Hanna och Marcus till det historiska beslutet att öppna upp Föreningen Heimdals arkiv för allmänheten. Ett nödvändigt beslut som jag hoppas kommer leda till att Heimdals högst oförtjänta nazistrykte försvinner. Den stora frågan som hänger i luften är vad DN-kulturskribeten Ola Larsmo nu ska göra med sin tid när han inte längre kan sprida falska rykten om Heimdal.

Under strecket, uppdateringstakt på bloggen har avtagit avsevärt. Allting går i vågor, så även bloggandet. Mycket annat tar tid just nu.

Outad som demokrat, men är egentligen republikan?

Amerikansk politik är för mig ett stort mysterium. Med det sagt är den fortfarande intressant, inte minst i den utsträckning den påverkar resten av världen. Med tanke på att det faktiskt är supertisdag i dag och några andra redan har gjort det, är det kanske läge att outa mig själv: Hillary är min kandidat.

Jag tog flera tester som bekräftade det - jag är definitivt nere med Hillary. Vilket känns lite lustigt. Hon verkar lätt tokig (se bild till vänster). Men vad är alternativen? Obama må lanseras som nya JFK och får Reinfeldts gillande (mycket kan hända på åtta år) men likt många kandidater är det mycket rökridåer, där kandidaterna gör sitt bästa för att formulera så otydliga åsikter som möjligt för att appellera till flest grupper. I det fältet går det att uppskatta fru Clintons hårdnackade stöd för ex. universiell sjukvårdsförsäkring.

Som vanligt i politiken får man dock välja den kandidat som bäst passar ens åsikter. Det är omöjligt att gilla alla. Clintons och Obamas iver för högskattestaten är politiskt avtändande. Utrikespolitiskt är Clintons åsikt att hastigt dra sig ur Irak kontraproduktiv för den långvariga freden i landet. Men det republikanska fältets utrikespolitiska åsikter lämnar också en del att önska. Höken Giuliani som tyckte vattentortyr av krigsfångar var en bra idé är tur nog ur leken.

McCain, den favorittippade republikanen går likt Hillary att uppskatta blott för faktumet att han inte är en politisk populist. Han har hållit fast vid sina politiskt impoulära men helt rätta frihandelsåsikter även när det kostade honom nomineringen 2004. Han är även en imigrationsvän. Vilket också är impopulärt i det isolationistiskt präglade GOP. Men om Hillarys utrikespolitiska linje är för latteliberal, är John "vi bör stanna hundra år i Irak" McCain för mycket av en hök. Han får dock plus i kanten för sina klassiskt republikanska åsikter i skattefrågor.

Min idealkandidat hade kombinerat McCains ekonomiska politik (frihandel, imigration, låga skatter) med Clintons socialpolitik (universiell sjukvård, aborträtt), tillsammans med en moderering av de bådas utrikespolitiska ståndpunkter. En liberal kort sagt? Jag förenar mig med min förbundsordförande, lämnar titelfrågan obesvarad och säger att jag helst ser att striden står mellan Clinton och McCain.

I morgon vet vi förhoppningsvis hur det föll ut.