Valborg i Uppsala

I år igen. Men först kvalborg på tisdag. Första tecknet på att det börjar närma sig var det lämmeltåg av människor med systemkassar på stan i dag. När tre teknologer med lika många lock Sofiero iklädda tuppkammar - du vet, sådana fotbollshuliganer har på sig i klacken - gled förbi tänkte jag, yes äntligen ska vi snart fira våren.

Ironi åt sidan. Valborg i Uppsala är på många sätt en rolig händelse. Vissa säger rent av att det är årets högtid: Inte lika många släktingar som på julafton, mindre hypat än nyår, och inte lika klibbigt varmt som midsommar. Tre starka argument. Jag börjar i sammanhanget bli en veteran med mitt fjärde Valborg snart under bältet. Men än en bit kvar till farfar som firade Valborg i Uppsala varje år hela livet efter studenttiden i stan.

Valborg i all sin studentikosa charm har dock lite av ett bäst-före-datum. Högtidens traditionstunga upplägg som återkommer varje år kan bli tröttsamt repetivt - inte för att jag har gjort mycket annat än att på olika sätt och på olika platser inta alkoholhaltiga drycker. Vilket visserligen också är att upprepa samma inte fullt så traditionsrika sed år efter år. Charmen med Valborg ligger lite i möjligheterna att välja det högstudentikosa firandet eller det lite mer svenniga vardagsdrickandet. Det är kort sagt vad du gör det till. Själv blandar jag högt med lågt.

Valborg är i vilket fall förenat med flera risker: Många drabbas de flesta av nu jävlar ska vi ha kul-syndromet. Festa så du inte minns något, och förklara sen för hela umgängskretsen hur galet kul du hade 30:e april. Nja! Andra - fler för varje år verkar det som - klarar inte trycket och väljer att antingen lämna den eviga ungdomens stad över helgen eller att jobba. Det kanske kallas att växa upp? Vad vet jag.

Jag planerar för att försöka ha kul på ett förhoppningsvis opretentiöst och avslappnat sätt med champagnefrukost, lite observatoriepark på det, sen champagnegalopp för att sedan avrunda firandet med en redig ännu ospecificerad fest. Därpå - klockan fyra på morgonen - bär det av för mig och kamrat Persson till Jönköping för att hoppa in i soldaritetståget, och dagen därefter sitta ombud på CUF:s förbundsstämma.

Intressant? Andra bloggar om Valborg, Uppsala

Kårfullmäktigemajoritet färdigförhandlad

Sedan ett par dagar är fullmäktigemajoriteten för Uppsala studentkår färdigförhandlad. Som medlem i Borgerliga Studenter är ömsom surt ömsom sött. Det kunde varit värre, men också bättre: UUS bildar tillsammans med Gröna Studenter och VSF majoritet för nya verksamhetsåret.

Det är lite av en överaskning att det tidigare väldigt folkpartistiskt präglade UUS lierar sig med Vänsterpartiets studentförbund över Borgerliga Studenter som gärna hade sett en majoritet med UUS, Piratstudenter och/eller Gröna Studenter.

Det finns visserligen anledningar bortom det sakpolitiska - ska vi säga prestigemässiga - som alla införstådda med förhandlingarna känner till som har lett till situationen vi nu alla tvingas förhålla oss till. Biter man efter hela stycket så, ja, ni kan anekdoten.

Borgerliga Studenter är inte i majoritet, men det är å andra sidan inte heller S-studenter. Ett mål med valet är uppfyllt. Som kuriosa kan för övrigt berättas att jag på plats nummer tio på listan fick fler personvalskryss än S-studenters förstanamn. Alltid något.

Vår huvudfråga - sektionalisering - kommer antagligen att utredas av majoriteten. VSF och Gröna Studenter kommer sannolikt agera bromsklossar i frågan, men UUS är i stort sett på samma spår som oss. Om det finns politiskt vilja att driva frågan finns det tacksamt nog en majoritet i fullmäktige för någon form av sektionalisering.

Och så ser det ut för 2008 års verksamhetsår.

Snälla, lägg ned din blogg omgående

Det blev sex ord, va?

Knuff har på senare tid översvämmats av bloggosfärens motsvarighet till kedjebrev, sexordsrörelsen. Kulturbloggaren come gangstarap-fetischisten Donnie Donut på Kinky Afro förklarar varför det är en ganska meningslös sysselsättning.

Min kritik: En karta är alltid en förenkling av verkligheten, men visar den rätt väg spelar det ingen roll. Sex ord som skalar bort romanen om ens liv, komprimera ihop händelserna och sätta fingret på "det där" låter som en fin idé. Men det räcker inte för att säga något av substans. Det blir inte en förenkling, utan fördumning.

Hemingway lyckades förvisso bra (For sale: Baby shoes. Never worn). Själv skulle jag också lägga till H.P. Lovecraft som en man som kunde säga allt med några få ord (puerile symbolism sammanfattar Freud väl). Men låt oss acceptera att gemene man är ingen stilistisk virtuos som kan komprimera ihop vare sig resonemang, händelser eller livshistorier i sex ord.

Att läsa ett kort och dåligt blogginlägg sparar visserligen mer tid än att läsa ett långt och dåligt. Men jag föredrar att ge människor en sportslig chans att utveckla sin berättelse längre än sex ord innan jag slutar att läsa.

Några idéer om den framtida kårpolitiken

Kårvalet kom och gick. Borgerliga Studenter tappade ett mandat. Men med hänsyn till att vi inte gjorde någon sorts utåtriktad aktivitet på någon institution är det ett kvitto på att vi har ett inarbetat varumärke vi nu behöver vårda fram till nästa val. Tack till presumtiva läsare och studenter som lade sin röst på oss!

Det något otydliga resultatet blockmässigt lämnar arenan öppen för flera sorters koalitioner. Hur och vilken majoritet det blir kommer utkristaliseras under de närmaste dagarna. Ryktet på stan är att aspiranterna på ordförandeposterna är många och att intensiva förhandlingar pågår. Kåren - stora grejer.

På tal om vård av varumärke, under tiden vi borgarbrackor satt och sippade Moët & Chandon i våra Business Casual-outfits medan Upsala Nyas fotblixtrar sken klurade vi på framtida valvinnarfrågor. Några idéer som kom upp: Namnbyte. Borgerliga Studenter är played out. Valet 09 är vi Nya Borgerliga Studenter - vi har tittat på en grafisk profil vi tror kan passa vår plattform.

Men inget parti vinner på bara ett namnbyte (?). Därför har vi fyra nya sakfrågor vi vill driva:

- Vänuniversitet. Vårt kära Alma Mater Uppsala universitet behöver ta del av ett kulturellt och vetenskapligt utbyte med framstående universitet utomlands. Vi föreslår West Point, USA och University of Haifa, Israel.

- Vad då sektionalisering? Efter att framgångsrikt ha drivit frågan under 2008 års verksamhetsår föreslår vi att vi tar det ett steg längre. Konfederalisering. Tänk Confederate States of America. Om nordstatarna vill ha bråk är vi inte den som är den.

- Tyvärr lyckades socialisterna förstöra det svenska EMU-valet 2003. Men vad gör det när världens gräns ändå går där Uppsala universitets studentkvarter slutar? Kort sagt, inför EMU som intern valuta på universitetet. Heimdal får vara med också.

- Uppsala studentkår ser lite DRR-Sverige ut med sin fula ugla. Associationerna går till UR-program och betonggrått 70-tal. Sakpolitik i all ära, men apperance is everything. Ni gissade rätt, ta ned ugglan, sätt upp örnen. För en mer klassisk look.

Intressant? Andra bloggar om Borgerliga Studenter, Uppsala universitet, Uppsala studentkår

Kampen mot rasism och husnegrer fortsätter

När jag frågar ordföranden Irene Molina om hon anser att det är lämpligt att kalla motdebattörer för husnegrer, svarar hon: Det där är inte så lätt att svara på. Det måste man se från fall till fall. Men i vissa sammanhang kan det vara berättigat.

Läs Joakim Nilssons minst sagt intressanta artikel om det "antirasistiska" nätverket Antirastiska Akademien med bland annat den psudovetenskapliga pajasen Masoud Kamali i spetsen.

Husneger ja, kulturvänsterns favorituttryck har varit uppe för debatt på senare tid. Jag har tidigare skrivit om den "antirasistiska" vänstern och deras attityd mot borgerliga invandrare.

Kulturvänsterns analys utgår från en marxistisk och post-modernistisk syn på samhället. Klass mot klass är inte bara ett politiskt faktum, utan grundvalen för hela synen på historia, samhällsutveckling - och invandrare som har fräckheten nog att inte vara vänster.

Världen sedd ur en marxistisk lins filtrerar behändigt bort behovet av att ta och väga argument, koppling till vetenskap, empiri och andra jobbiga saker som grumlar den perfekta analysen. Det som avgör trovärdigheten är avsändare av budskapet.

Alla vet att liberaler för en politik som är för den vita hetrosexuella mannen och, ja, emot alla andra. Kontentan, invandrare som tror att de är liberala lider av ett falskt medvetande.

Hur tokig analys det än är, borde det oavsett ens vetenskapsfilsofiska inställning till postkolonialism och post-modernism generellt vara både alarmerande och obehagligt att en påstått antirasistisk rörelse har internaliserat både "vi-mot-dom"-perspektivet och rasisternas begrepp.

Intressant? Andra bloggar om Antirasistiska Akademien, rasism, vänstern

Ska vi tillåta doping av rättviseskäl?

Via nationalekonomen Niklas Jakobsson stöter jag på ett spännande resonemang om doping. Han citerar den utilitaristiske filosofen Torbjörn Tännsjö som säger:

...en skytt som är lite osäker på handen tar betablockerare för att bli stadigare. Men det får han inte, det är fusk att kompensera ett naturligt handikapp på det sättet. Men om en darrhänt konsertpianist tar betablockerare för att kunna framför ett stycke av Chopin så har vi inga synpunkter på det. Det förtar inte hans prestation, snarare tvärtom.

En intressant poäng. En tänkbar invändning mot att tillåta prestationshöjare skulle vara att doping går emot sportsandan om tävlan på lika villkor. Men gränsen för doping och avancerad träning är i dag suddig, som Peter Singer poängterar. Och vad är det som säger att det bara finns en sportsanda eller att den bör sättas över idrottarens prestationsmöjligheter?

Tännsjö påpekar att en sportslig moraluppfattning skiljer sig avsevärt från den allmänt accepterade politiska moralen. I den sistnämnda är rättvisa fördelning efter prestation, och inte fördelning efter omständigheter bortom ens kontroll. Inom sporten premieras och belönas däremot de egenskaper som den enskilde har fått från födsel. Tävlingen är aldrig på lika villkor. Kenyaner vinner inte tiotusenmetersloppet för att de tränar bäst, utan för att de har en fördelaktig genetisk bakgrund och uppväxt.

Accepterar vi och använder den rawlsianska differensprincipen formulerad för det politiska livet - där vi upprättar system och institutioner för att hjälpa de drabbade av omständigheter bortom sin kontroll - och applicerar den på sporten torde resultatet bli att vi borde tillåta doping. Åtminstone för de sämre idrottarna som har haft oturen att födas med en för sporten ofördelaktig genetik.

Vän av ordning som inte tror på universiell moralism utan associativa rättigheter invänder nu att differensprincipen är skapad för det politiska livet inom en stat (Rawls själv förnekade principens giltighet på andra områden, bl a globalt och på individnivå). Så länge alla tävlar inom sport frivilligt är det acceptabelt att en annan moral än den politiska är normerande.

Eller inte..? Tål att lura på i reklamavbrotten från sommarens OS-sändningar hur som helst.

Intressant? Andra bloggar om doping, sport, filosofi, OS

Konstig debatt om hyresrättsutredningen

Med anledning av den osakliga debatt som nu förs på olika håll om utredningen EU, allmännyttan och hyrorna (pdf) kan det vara läge att reda ut ett och annat sakfel. Utredningens slutsatser:

Vi föreslår dels att långa bostadsköer, där efterfrågan på hyresbostäder påtagligt och varaktigt överstiger utbudet, ska kunna leda till högre hyror, dels att stora vakanser, där efterfrågan är påtagligt mindre än utbudet, ska kunna leda till lägre hyror. Vi föreslår också att hyresbostäder inom samma tätort ska kunna jämföras med varandra, även om de ligger i olika kommuner. För att värna hyresgästernas reella besittningsskydd föreslår vi attbostadshyrorna inte ska kunna öka mer än med ca fem procent per år, även om bruksvärdet skulle motivera en större höjning än så. Slutligen föreslår vi en normerande roll för kollektivt avtalade hyror, så länge dessa håller sig inom en rimlig tolkning av bruksvärdet.

Det socialdemokratiska partiorganet Hyresgästföreningen skriver på DN Debatt att hyrorna i Örgryte, Gamla Stan och Limhamn kommer att drastiskt öka - med 150% i Stockholm, t ex. Detta efter att föreningen konstaterar själva att hyran inte föreslås kunna öka med mer än 5% per år. Det existerar alltså ett pristak. Knappast en fråga om marknadshyror där pris styrs av utbud och efterfrågan. Det liggande förslaget är ett hybridsystem, med bevarad, men reformerad bruksvärdesprincip.

Skillnaden gentemot dagens system är att hyrorna i attraktiva områden föreslås att tillåtas sättas över den i dag normerande bruksvärdesnivån. Men också att hyrorna ska kunnas sättas lägre i mindre attraktiva områden. Med andra ord kommer det att bli dyrare att bo i centrum - där hyresrätter i dag är undervärderade på den vita marknaden - och billigare att bo i förorter där de är övervärderade.

Östermalms blåhåriga tanter som har häckat på ett hyreskontrakt i femtio år skriker säkert av ilska över att nu få betala något som vagt liknar ett marknadspris. Ung Vänster hakar på och kallar det för ett systemskifte. Det är ett skifte från ett system där unga, invandrare och andra marginaliserade utan kontakter nu tillåts konkurrera på bättre villkor med de med bra kontaktnät på marknaden eller många år i kö. Systemet i dag håller uppe en artificiellt hög hyra i invandrartäta områden, och en artificiellt låg hyra i svenska innerstadsområden, där de tidigare subventionerar de senares lyxvåningar. Solidaritet hette det tydligen.

Grundfelet hos ekonomiskt okunniga är att de inte förstår att det alltid finns ett marknadspris. Formellt sett kostar en innestadstrea i Stockholm kanske fem lök i månaden. Men de som har turen att sitta på ett kontrakt är inte dummare än att de förstår att marknadsvärdet är mycket högre då det existerar en brist på centrala lägenheter. Eftersom bruksvärdesprincipen är normerande för privata hyresrätters hyror blir det svårt att få ekonomi i att agera hyresvärd. Färre hyresrätter byggs, vilket spär på bristen och höjer marknadspriset. Incitamenten ökar för att antingen trycka på kontraktet till döds eller hyra ut det svart.

Betalningsviljan påverkar också alltid vart man bor. I ett vitt system är det dock bara betalningsvilja som avgör eftersom det finns lagar mot diskrimieringar och andra godtyckliga urvalskriterier. Pengar som pengar. Bruksvärdessystemet stävjar inte segregation som förespråkarna hävdar - hyresmarknaden är mer segregerad än bostadsrättsmarknaden. Det beror på att i ett system präglat av brist, där betalningsvilja inte är det huvudsakliga urvalskriteriet fördelas resurser efter gatekeepers fördomar. Det är mindre risk att hyra ut svart till en svennebanan än till en invandrare.

Bruksvärdessystemets reella effekter är således att hålla lantisarna och blattarna borta från innerstaden samtidigt som de tvingas subventionerar den vita elitens hyresrätter på Södermalm. Jag förstår att vissa tycker det är bra. Men det är underligt att Ung Vänster och andra självutnämnda försvarare av svaga håller sig med den sortens åsikter.

Intressant? Andra bloggar om hyror, hyresgästföreningen, marknadshyror

Klokt skrivet om miljön

Magnus Andersson skriver på UNT:s debattsida om behovet av en långsiktig energipolitik fri från partipolitiska låsningar. Välskrivet och högst angeläget. Ledarsidan kommenterar debattartikeln.

Partiet jag och Magnus är medlemmar av behöver ha en konstruktiv inställning till framtidens energiutmaningar, där vi släpper det bitvis nitiska kärnkraftsmotståndet. Men även andra partier, inte minst Folkpartiet, behöver sluta med signalpolitiska utspel och sitt kärnkraftskramande, som alltför ofta utmålas som universiallösningen på energiproblemen.

Det är inte politikers roll att specificera exakt antal reaktorer, vindkraftverk eller solenergiparker vi behöver. Det som behövs är ramverk, inte minst för basindustrin, där man via välutformade incitamentsystem låter den naturligt bästa lösningen växa fram.

Intressant? Andra bloggar om CUF, miljöpolitik, kärnkraft

Från progressiv till reaktionär - nationalvänstern och EU

Med anledning av att jag nyligen avslutade en kurs i politisk ekonomi och att EU-kritikern Sören Wibe nu lämnar Socialdemokraterna p.g.a partiets inställning till EU aktualiseras en fråga jag har funderat länge kring - vänsterns attityd till globaliseringsfrågor och Europeiska Unionen. Motståndet Wibe representerar är underlig beaktat att arbetarrörelsen alltid har haft internationella ambitioner. Vad har hänt med vänstern?

Kritiker på vänsterkanten, inte minst i Vänsterpartiet, utmålar EU som ett nyliberalt projekt. Det är både historielöst och felaktigt. Ett konfederalt samarbete med ambition att både bli en federation och peta i enskildas liv i en aldrig tidigare skådad omfattning är allt annat än nyliberalt. Men de har rätt i att EU är ett samarbete som vilar på en idé om frihandel, fri rörlighet, och inflationsbekämpning. Saker vanligtvis förknippade med liberala ekonomer och tänkare.

Globalisering av ekonomin, sociala fenomen, terrorism, teknisk utveckling och miljöproblem sätter frågan om vänsterns inställning till EU på sin spets. Alla liberaler omfamnar, med rätta, inte allt EU står för. Men det existerar ett grundmurat stöd för fri rörlighet och en entusiasm inför globalisering som fenomen. Redan för fyra år sedan skrev Rasmus Fleischer om nationalvänstern, den strömning inom främst facket och vänsterpartiet som istället för att "tämja" kapitalet i Europa väljer slutenhet och fientlighet mot omvärlden. Av allt att dömma från kommentarerna om Wibe har globaliseringsvänstern och nationalvänstern fortfarande inte förenats.

Argumentationen de senare torgför är smått häpnasväckande i sin naitivitet. Aron Etzler menade t ex att försvagad nationalstat är en liberal idé. Av "naturliga" orsaker blir det socialismens roll att anta det motsatta. Definitionsmässigt reaktionärt. Hundra år av internationellt vänstertankegods har slängts ur fönstret. När socialdemokraterna kapade "folkhemsbegreppet" från Uppsaliensiske högerideologen Rudolf Kjellén i början av 1900-talet var syftet att bredda sin attraktionskraft och desarmera högern. Att döma av den dagsaktuella debatten håller nationalvänstern politiskt - vad som egentligen är en konservativ idé - mycket högt.

Jag tror dock inte vänstern är särskilt konservativ i en egentlig ideologisk mening. Men konservatism är mer än ideologi - det är ett förhållningssätt till omvärlden. En ovilja till förändring, nostalgiskt återblickande på den gyllende eran. För Vänsterpartiet är det Sveriges 1970-tal. Tiden då fackföreningsrörelse och antikrigsrörelsen var starka. Då vi hade höga gränser, stor blandekonomi, en växande offentlig sektor, och, låg invandring. Vänsterpartiet, och de politiska lösningar de förodrar löper som en röd tråd från då till nu. De har kämpat en strid i reträtt mot partier som omfamnar globaliseringen och ser det som en möjligt istället för ett hot. Både inom akademien och i Bryssel talas det friskt om EU:s sociala dimension. Vad som i grunden är en europerisering av välfärdsstaten, i syfte att agera motvikt till europeriseringen av marknaden. Det är en debatt partiet är frånvarande ifrån.

Att LO-facken inte ställer sig positiva till EU må vara hänt. De är trots allt moderna skråväsen, med målet att skydda sina medlemmars löner och privilegier över allt annat. Soldaritet med fattiga lettiska byggarbetare som vill komma till Sverige och jobba är inte på agendan. Facket är en sak. Men Vänsterpartiets oförmåga att utveckla en progressiv inställning till invandring är underlig. Särskilt när vi beaktar att det är en fråga som bara kommer att aktualiseras allt mer p.g.a. demografiska förändringar. Vänstern har en positiv inställning till en generös asylpolitik som hedrar dem. Men det är aldrig frågan om politisk vilja för fri arbetskraftsrörlighet - en politik som skulle gynna de fattigaste mest - eller ett ifrågasättande av statssuveräniteten som idé. Den i grunden konservativt borgerliga principen född i Westfaliska freden på 1600-talet åtnjuter ett grundmurat stöd. Vänstern aktualiserade sin respekt för principen senast 2003 när statsuveräniteten var helig för diktatorn Hussein.

Vad är orsakerna till vänsterns reaktionära nationalistfamlande? Många och långa. Jag tror Fleischer återigen är på rätt spår. Det finns redan i Leninismen ett vurm för nationell suveränitet för alla "folk", som likt Maoismens kamp mot imperalism och den traditionella kampen mot USA:s "imperialism" i sydostasien har levt kvar i de mörkröda kretsarna. I en era av närmast chockartad globalisering av ekonomin kan det förståeligt vara svårt att bygga en politik som omfamnar de nya förutsättningarna. Nationalstaten är trots allt fortfarande den mäktigaste politiska enheten, vilket gör det naturligt för rörelser som har hela sin politiska referensram baserad på ett nationellt välfärdssamhälle att krampaktigt hålla fast vid den när det blåser nya politiska vindar.

Vänsterns återfunna vurm för nationen och folket bör nog också betraktas med bakgrund i deras grundläggande EU-inställning. Om kapitalet är globalt och elakt, och EU historiskt har verkat för avregleringar blir striden på den överstatliga nivån omöjlig. EU-staten och kapitalet sitter i samma båt. Men har Vänsterpartiet någon ambition att vara ens avlägset politiskt relevanta behöver de släppa sargen och komma med i spelet. EU kommer inte försvinna. Och Sverige kommer inte att gå ur - det existerar inte ens i dagsläget utträdesklasuler. En europerisering av välfärdsstaten sker medan jag skriver detta och ni läser det. Liberaler och progressiva socialdemokrater är med och utformar den. Det passar förvisso mig utmärkt. Det borde inte passa vänsterpartiet.

Det gränslösa Europa

Intressant? Andra bloggar om vänstern, Vänsterpartiet, nationalvänstern

Perceptionsproblem på den reaktionära vänsterkanten

Jag brukar följa Forum för Frihet. En lätt konspiratorisk blogg om Islam och islamofobi. I går postade de ett indignerat inlägg om att Dilsa Demirbag-Sten har nominerats till Röda Korsets styrelse i Sverige. Det kan inte bli bra. Ty Dilsa är lika välkänd för sitt hat för Islam som hon är Israelvänlig.

Eller, ja, hon pläderar kraftfullt för respekt för yttrandefrihet, och fastnade på bild på ett Svensk-Israeliskt seminarium. Inlägget var så roligt i sin milt sagt dåligt underbyggda argumentation, där slutknorren var att Röda Korsets förtroende bland muslimer nu är allvarligt skadat för att Demirbag-Sten kanske kan få plats i deras styrelse. Jag skrev en kommentar (note to self: gör inte om det) där jag sarkastiskt noterar att saker som yttrandefrihet och andra liberala fri- och rättigheter kan muslimer inte tolerera. Hur skulle det se ut? Muslimer som inte avskyr Israel, och tycker det är ganska kul att kunna yttra sina åsikter. Omöjligt!

Varför redogör jag för detta kanske du undrar?

En reaktionär bloggare med grava perceptionsproblem menar att jag (och mitt parti) nu är islamofobiskt, antidemokratiskt, och att jag/vi attackerar yttrandefriheten. Sarkasm på Internet är kanske inte en hit alla gånger, men det borde vara svårt att misstolka mig. De som saknar argument tar dock varje chans de får att spinna motdebattörers inlägg på lämpligt sätt för att främja sin egen agenda. Vad den är i fallet Hampus Eckerman vet jag inte, men den verkar inte vara vacker.

Detta är givetvis en storm i ett mycket litet vattenglas. Men någon sorts dementi är det kanske värt.

Vad gäller "muslimers" åsikter om Demirbag-Sten har vare sig jag eller "Forum för Frihet" svaret. Men den största gallup som har genomförts bland 35 muslimska länder med ett urval på 50 000 visar att majoriteten, föga förvånande, är ungefär som vi. De vill leva i fred och frihet. Majoriteten är för åtskillnad av stat och religion. Majoriteten gillar även yttrande-, press- och tryckfrihet.

Intressant? Andra bloggar om lögnare

Propaganda is to a democracy what the bludgeon is to a totalitarian state

Kanske hade Timbros Maria Rankka Chomsky-citatet ovan i huvudet när hon gick ut i media med att Timbro inte vill se att Forum för Levande Historia utökar sitt uppdrag till att gälla även kommunismen.

Vänsterbloggare gnuggar händerna och ler över det oväntade stödet. Det går bara att dra en slutsats, tydligen. Rankka som uppenbarligen inte är kommunist visar att kritikerna inom den borgerliga sfären har fel i att historieupproret är ett vänsterutspel.

Den självklara invändning är att det kan vara ett vänsterutspel (jag tror inte att det är det), men Timbro stödjer det för att deras åsikter råkar sammanfalla. Om än av olika anledningar. Vänstern vill inte att kommunismen granskas, och Timbro vill inte ha statlig historieskrivning. Ungefär.

Själv tolkar jag Maria Rankkas utspel ett tecken på att det finns en åsiktspluralism och bredd i den liberala sfären. Det går att beakta både för- och motargumenten för utökad "upplysning" och hamna på vilken av sidorna i denna debatt. Att Forum för Levande Historia t ex inte kopplar sammans kommunismens teori med dess praktik är ett tecken på en underlig infallsvinkel.

Men på samma sätt som att staten inte ska talla på akademien eller pyssla med opinionsbildning finns det ett liberalt värde i konsekvent politik. Ett massmord är, trots allt, inte bättre än ett annat. I konsekvensens namn bör Forum för Levande Historia upplysa om alla fascistiska ideologiers brott mot mänskligheten.

Hade situationen varit att vi inte hade någon historieskrivning och det nu skulle införas hade jag motsatt mig det. Men nu har vi tyvärr Forum för Levande Historia. Och det kommer inte avvecklas. Det enda gångbara alternativet är att politiken tillåts vara konsekvent.

Intressant? Andra bloggar om historieupproret, Timbro

Kårvalsdebatten nu på nätet

Den kårvalsdebatt jag skrev om tidigare ligger nu uppe på kårens sida i sex delar. Titta, ta ställning, och rösta (gärna på Borgerliga Studenter).

Intressant? Andra bloggar om Uppsala studentkår, Borgerliga Studenter

Vad lärde du dig vid universitetet, Kajsa?

S-studenters ordförande Kajsa Borgnäs skriver på efterarbetet om Kina. Hon menar att likt vänstern har en blind fläck för Kuba, har "högern" det för ekonomiska mirakelländer som Chile och Kina. Hon skriver:

Hur många högerpolitiker har krävt ekonomisk bojkott av världens största antidemokratiska kapitalistiska ekonomi under de senaste åren. Svar: kan inte komma på någon? Hur många högerpolitiker kräver nu OS-bojkott när de mänskliga rättigheterna kränks av samma diktatur? Svar: många! Det är uppenbarligen mycket lättare att leva med att kapitalet kränker de mänskliga rättigheterna än att politiken gör det.

Det är en haltande argumentation av flera anledningar. "Högerns" ljumna acceptans av diktaturer, särskilt Chile, måste sättas i en kontext av kalla kriget, där en fascistiskt regim ansågs utgöra en bastion mot något man upplevde som ännu ondare. Kommunismen. Det borde Kajsa som pol. mag. vara medveten om.

Vad gäller OS och liberalers inställning till Kina finns det en och annan förvirrad idealist som av okunskap eller populism förespråkar bojkotter. Trots att vi vet med god empirisk grund att den inställningen till Kina skulle galvanisera stödet för regimen bland folket, skada landets ekonomiska utveckling, och i längden dess demokratiska utveckling.

Som nationalekonom borde Kajsa vara medveten om den mycket starka korrelation som existerar mellan ekonomisk utveckling och demokrati. Bojkotter skadar ekonomisk utveckling som skadar demokrati. Nästan utan undantag blir diktaturer med industriell marknadsekonomi demokratier med tiden.

I Kinas fall sker det omfattande demokratiexperiment på lokal nivå. Borgnäs ondgör sig över den diktatoriska kapitalismen som kör som en ångvält över miljö och arbetsrätt medan liberaler som står och hejar på. Hade hon efterforskat lite hade hon vetat att enpartisystemet tillåter åsiktspluralism, att man infört äganderättslagar, och att det talas friskt om miljön även i Kina.

Liberaler kan acceptera att kapitalet - den fascinerande omdefinition av den kinesiska staten Borgnäs använder sig av - kränker de mänskliga rättigheterna. En begränsad tid. Det kan vi eftersom vi vet att bojkotter, som är alternativet till öppenhet, handel, utbyten och diplomatiska kontakter skadar den spirande utveckling av en rättsstat och demokrati som sker i Kina i dag.

Intressant? Andra bloggar om Kina, OS, S-studenter

Det går att bli trött för mindre

Jag noterar i förbifarten att Ung Vänsters nya förbundsstyrelse fortsätter i samma progressiva spår som tidigare när de argumenterar att en hyra satt efter utbud och efterfrågan är höjden av ondska.

Bland annat förklaras det att Sverige har ett unikt system där hyror oavsett om de är privata eller kommunala bostäder sätts efter bruksvärdesprincipen. Det vill säga, idén att hyrorna regleras av en planekonomisk princip baserad på bl a antal rum, och byggnadsår och inte läge. Styrelsen förklarar att tillskillnad från regeringen vill de statsa på bostadsbyggande. Det går sörru, om den politiska viljan finns. Ung Vänster fortsätter att förklara vad som är dåligt med Alliansens bostadspolitik:

"Hyrorna ska i framtiden sättas efter efterfrågan på bostäder i området"

Det kan ju inte bli bra. Tänk om även priset på bilar, mat, kläder, elektronik och transporter skulle sättas efter samma princip? Snacka om kaos, för att inte tala om övervinster för företagen. Det skulle genast bli matbrist, ty marknaden fungerar ju inte alls så att det som efterfrågas produceras. Men jag lovar att det går att producera mat! Bara den politiska viljan finns..

Sarkasmen åt sidan. Det är tragiskt att ett förbund som säger sig stå på de svagas sida ta ställning för en bostadspolitik som konsekvent utestänger låginkomsttagare, studenter och unga. Över en kvarts miljon människor står i bostadskö i bara Stockholm eftersom det inte byggs bostäder nog att möta efterfrågan. Hur kommer sig detta? Som Ung Vänsters styrelse sakligt förklarar men alltid misslyckas koppla samman med resultatet: privata hyresvärdar får inte sätta högre hyror än de kommunala bolagen.

Ergo, det går inte att tjäna pengar på att bygga och hyra ut lägenheter. Därför byggs det heller inte nytt. Och den så omtalade politiska viljan UV:s styrelse har, den delas inte av föregående vänsterregeringar som mest har tittat på när köerna har växt.

Min rekommendation till kommunisten Ida Gabrielsson och resten av de unga revolutionärerna är att de lyfter näsan ur Das Kapital och bokar billiga flygbiljetter (tack avreglerad flygmarknad) till London, Bryssel, Berlin eller valfri annan storstad och begrundar det faktum att där går det att hitta hyresrätter i innestaden inom loppet av ett par dagar.

Skillnaden gentemot Sverige? De sätter inte hyror efter "bruksvärde", utan efter utbud och efterfråga.

Tidigare skrivet om marknadshyror här.

Intressant? Andra bloggar om marknadshyror, Ung Vänster

Berglin om staten

.. och Uppsala kommun (via Ergo):

Kårpolitisk nytändning

Bor du i Uppsala? Då är du sannolikt student. Rösta i sådana fall på Borgerliga Studenter i kårvalet. Din röst lägger du här mellan den 7-21:e april.

Ovanstående mening är för övrigt (skamlöst) inspirerad av Ali Esbatis inlägg på samma tema, där han uppmanar studenter, föga förvånande, att istället rösta på Vänsterns studentförbund i samma kårval.

Och det kan man ju göra. Om man gillar psudovetenskapligt fikonspråk i det sakpolitiska programmet, med Marx-citat studentikost stulna från Wikipedia, och andra heta saker så som inkvoterade genusperspektiv på kurser och program.


Intressant? Andra bloggar om Borgerliga Studenter, Uppsala studentkår

Hur tänkte ni nu?

Dubbelmoralen är påtaglig i det utspel flera forskare nu gör gentemot Forum för levande historia. Om vi ska ha statlig historieskrivning - vilket vi inte bör ha - ska den i konsekvensens namn upplysa om alla brott mot mänskligheten.

Jag tror inte att alla 253 akademiker som har skrivit under "uppropet" är vänsterlutande. Inte desto mindre är det talande att detta uppror kommer först när kommunismen ska belysas. Lite upplysning om nazism kan den akademiska integriteten tydligen tåla. Alla vet att nazism är idioti.

Närmar vi oss däremot vad som i praktiken är dess ideologiska syskon blir det liv i luckan. Det luktar kulturkamp. Kommunismen omhuldas fortfarande som en vacker idé från många håll. Få lyckas koppla samman dess teori med praktik. Träffande case in point är forskningsminister Liljerots (m) kommentar till utspelet: "Om kunskapen inte finns kan man tro att kommunismens vackra ord speglar verkligheten".

Att skon inte klämmer för statlig styrning framkommer i att uppropet menar att det är "naturligt" att staten sätter "övergripande ramar" för forskning och skolundervisning. Principiellt existerar ingen invändning således - staten får skriva historia. Bara borgarna håller fingrarna borta från kommunismen.

Men det är en chimär att tro att akademien är fri även utan FFLH:s kampanjer. Jag drar mig till minnes Thamproffesurerna eller varför inte när föregående regering låter vänsteragitatorn Masoud Kamali utreda integration och makt. Exemplen är många, och problemet är alltid detsamma - staten tallar på den akademiska friheten.

Ett uppror mot statlig styrning är inte seriöst så länge det inte tar principiellt avstånd från det faktiska problemet.

Intressant? Andra bloggar om Forum för levande historia, propaganda, akademisk frihet

Grumligt vurm för Tibet

Med anledning av mitt tidigare Tibet-inlägg ser jag att Expressens Johannes Forssberg är inne på samma spår som mig:

Kina har begått fruktansvärda, oförlåtliga övergrepp i Tibet, men det gör inte den utopiska bilden av Tibets självständiga tid mindre falsk. Eller faktumet att Kina också har gjort gott i Tibet mindre sant. Överklassen hade det förvisso bra i det gamla Tibet - en liten aristokratisk elit ägde all jord. Men vanligt folk hade det ungefär lika roligt som vanligt folk brukade ha det på medeltiden.

Läs hela ledaren här.

Grattis på födelsedagen

Jag vet, det är höjden av allting nördigt. Men jag måste gratta ett företag som har gett mig många leenden på läpparna, har besparat mig många slitna hårstrån och mycket tid. Ett företag som alltid lyckas göra den ganska tärande sysslan att hantera en dator till någonting det går att stå ut med: Apple fyller 32 år, i dag den 1:e april.

Läs mer om Apples historia på Wikipedia: deras kamp mot The Beatles (!), uppgång och fall, återkomsten, iPodens segertåg, och världens antagligen mest briljanta/galna VD, Steve Jobs.

Denna blogg produceras på en MacBook Pro med Mac OS 10.4 Tiger

Tibet är inte ett frihetsprojekt

Mycket kan sägas om Tibet, och mycket har sagts. Några reflektioner kring den nuvarande situationen:

1) Bojkotter är sällan effektiva för att uppnå politisk förändring. Faktum är att de snarare påverkar demokratisk utveckling åt fel håll. Bodströms och Metsos moraliskt högtravande uttalanden må vara intuitivt tilltalande, men det är inte rätt väg att förändra Kina.

2) Den tibetanska "exilregeringen" (den flydde inte, utan upprättades i Indien) har få, om några, legitima frihetsanspråk. Tenzin Gyatso (Dalai Lama) är kommunist. Tibet innan Kinas återerövrande 1950 var en urfattig feodal teokrati, där folkflertalet levde som på medeltiden, kontrollerade av det prästskap och den aristokrati Gyatso representerar i exil.

3) Tibet har aldrig under modern tid varit en suverän stat fri ifrån utländska makter. Sedan medeltiden har Tibet skiftat mellan kinesisk och västerländskt inflytande. Först var det Qing-dynastin, sen var det britterna, sen var det Qing igen. Och så fortsätter det med olika politiska konstellationer fram till år 2008.

Så hur ska man ställa sig till demonstrationerna mot Kina i efterdyningarna av de, med all säkerhet, välregisserade och vältimade upploppen i Lhasa? Demonstrera för demokrati i Tibet. Men ge inte stöd till den "exilregering" (som inte erkänns av något land) och som spelar på västerlänningars okunskap om sina politiska och religiösa uppfattningar. Den samling Gyatso leder representerar inte en frihetssträvan, utan ett vurm för gånga tider, där en liten jordägande elit skodde sig på det stora flertalet.

I valet mellan en tibetansk feodal teokrati - som förvisso hypotetisk skulle vara suverän - där folket lever som på medeltiden, och en kinesisk moderniserande ex-kommunistisk diktatur som ger folkflertalet läskunnighet, medicin, högre levnadslängd, och på sikt ökad demokrati är den senare att föredra varje gång.

Intressant? Andra bloggar om Tibet, Kina