Med anledning av att jag nyligen avslutade en kurs i politisk ekonomi och att EU-kritikern
Sören Wibe nu lämnar Socialdemokraterna p.g.a partiets inställning till EU aktualiseras en fråga jag har funderat länge kring - vänsterns attityd till globaliseringsfrågor och Europeiska Unionen. Motståndet Wibe representerar är underlig beaktat att arbetarrörelsen alltid har haft internationella ambitioner. Vad har hänt med vänstern?
Kritiker på vänsterkanten, inte minst i Vänsterpartiet, utmålar EU som ett nyliberalt projekt. Det är både historielöst och felaktigt. Ett konfederalt samarbete med ambition att både bli en federation och peta i enskildas liv i en aldrig tidigare skådad omfattning är allt annat än nyliberalt. Men de har rätt i att EU är ett samarbete som vilar på en idé om frihandel, fri rörlighet, och inflationsbekämpning. Saker vanligtvis förknippade med liberala ekonomer och tänkare.
Globalisering av ekonomin, sociala fenomen, terrorism, teknisk utveckling och miljöproblem sätter frågan om vänsterns inställning till EU på sin spets. Alla liberaler omfamnar, med rätta, inte allt EU står för. Men det existerar ett grundmurat stöd för fri rörlighet och en entusiasm inför globalisering
som fenomen. Redan för fyra år sedan skrev
Rasmus Fleischer om
nationalvänstern, den strömning inom främst facket och vänsterpartiet som istället för att "tämja" kapitalet i Europa väljer slutenhet och fientlighet mot omvärlden. Av allt att dömma
från kommentarerna om Wibe har
globaliseringsvänstern och
nationalvänstern fortfarande inte förenats.
Argumentationen de senare torgför är smått
häpnasväckande i sin naitivitet. Aron Etzler menade t ex att försvagad nationalstat är en liberal idé. Av "naturliga" orsaker blir det socialismens roll att anta det motsatta. Definitionsmässigt reaktionärt. Hundra år av internationellt vänstertankegods har slängts ur fönstret. När socialdemokraterna kapade "folkhemsbegreppet" från Uppsaliensiske högerideologen
Rudolf Kjellén i början av 1900-talet var syftet att bredda sin attraktionskraft och desarmera högern. Att döma av den dagsaktuella debatten håller nationalvänstern
politiskt - vad som egentligen är en konservativ idé - mycket högt.
Jag tror dock inte vänstern är särskilt konservativ i en egentlig ideologisk mening. Men konservatism är mer än ideologi - det är ett förhållningssätt till omvärlden. En ovilja till förändring, nostalgiskt återblickande på den gyllende eran. För Vänsterpartiet är det Sveriges 1970-tal. Tiden då fackföreningsrörelse och antikrigsrörelsen var starka. Då vi hade höga gränser, stor blandekonomi, en växande offentlig sektor, och, låg invandring. Vänsterpartiet, och de politiska lösningar de förodrar löper som en röd tråd från då till nu. De har kämpat en strid i reträtt mot partier som omfamnar globaliseringen och ser det som en möjligt istället för ett hot. Både inom
akademien och i Bryssel
talas det friskt om EU:s
sociala dimension. Vad som i grunden är en europerisering av välfärdsstaten, i syfte att agera motvikt till europeriseringen av marknaden. Det är en debatt partiet är frånvarande ifrån.
Att LO-facken inte ställer sig positiva till EU må vara hänt. De är trots allt moderna skråväsen, med målet att skydda sina medlemmars löner och privilegier över allt annat. Soldaritet med fattiga lettiska byggarbetare som vill komma till Sverige och jobba är inte på agendan. Facket är en sak. Men Vänsterpartiets oförmåga att utveckla en progressiv inställning till invandring är underlig. Särskilt när vi beaktar att det är en fråga som bara kommer att aktualiseras allt mer p.g.a. demografiska förändringar. Vänstern har en positiv inställning till en generös asylpolitik som hedrar dem. Men det är aldrig frågan om politisk vilja för fri arbetskraftsrörlighet - en politik som skulle gynna de fattigaste mest - eller ett ifrågasättande av statssuveräniteten som idé. Den i grunden konservativt borgerliga principen född i Westfaliska freden på 1600-talet åtnjuter ett grundmurat stöd. Vänstern aktualiserade sin respekt för principen senast 2003 när statsuveräniteten var helig för diktatorn Hussein.
Vad är orsakerna till vänsterns reaktionära nationalistfamlande? Många och långa. Jag tror Fleischer återigen är på rätt spår. Det finns redan i Leninismen ett vurm för nationell suveränitet för alla "folk", som likt Maoismens kamp mot imperalism och den traditionella kampen mot USA:s "imperialism" i sydostasien har levt kvar i de mörkröda kretsarna. I en era av närmast chockartad globalisering av ekonomin kan det förståeligt vara svårt att bygga en politik som omfamnar de nya förutsättningarna. Nationalstaten är trots allt fortfarande den mäktigaste politiska enheten, vilket gör det naturligt för rörelser som har hela sin politiska referensram baserad på ett nationellt välfärdssamhälle att krampaktigt hålla fast vid den när det blåser nya politiska vindar.
Vänsterns återfunna vurm för nationen och folket bör nog också betraktas med bakgrund i deras grundläggande EU-inställning. Om kapitalet är globalt och elakt, och EU historiskt har verkat för avregleringar blir striden på den överstatliga nivån omöjlig. EU-staten och kapitalet sitter i samma båt. Men har Vänsterpartiet någon ambition att vara ens avlägset politiskt relevanta behöver de släppa sargen och komma med i spelet. EU kommer inte försvinna. Och Sverige kommer inte att gå ur - det existerar inte ens i dagsläget utträdesklasuler. En europerisering av välfärdsstaten sker medan jag skriver detta och ni läser det. Liberaler och progressiva socialdemokrater är med och utformar den. Det passar förvisso
mig utmärkt. Det borde inte passa vänsterpartiet.

Det gränslösa Europa
Intressant? Andra bloggar om vänstern, Vänsterpartiet, nationalvänstern