Ur led är riksdagen - FRA och svensk parlamentarism

Jag har medvetet undvikt att blogga om lagen om "allmän avlysning", den så kallade FRA-lagen. Jag blir nedstämd, trött och svartsynt varje gång jag tänker på det grundskott mot privatlivet som en borgerlig riksdagsmajoritet snart kommer rösta igenom. På sin höjd kan jag uppbåda någon form av stoiskt lugn inför vad som fått öknamnet Lex Orwell.

Men snart är lagen här och man måste förhålla sig till det på något sätt. Hårddisken är krypterad, och från 17:e juni kommer även min mail och alla annan kommunikation där det är möjligt att vara det. Försök knäcka en 1024-bitars RSA-nyckel, FRA! Jag kommer visserligen klara mig dugligt, men resten av medborgarna kommer få hela sina privatliv på Internet filtrerade i "förebyggande syfte". I mina mörkaste ögonblick undrar jag dock om de inte förtjänar det - ett folk som uppbådar mer engagemang inför schalger än inför den enskilt största inskränkningen av privatlivets helgd får skylla sig själva.

I sak är FRA-lagen ingenting annat än avskaffandet av privatlivet på nätet. Det är ett system som är analogt med att Posten skulle öppna, granska, och läsa alla post du skickar i syfte att förebygga brott. Så som skedde i Sovjetunionen. Faktiskt än värre: FRA kommer avlyssna all elektronisk kommunikation som passerar landets gränser. Vilket är det mesta, Internet är gränslöst. Det parallella nät som FRA bygger upp i Sverige som ska användas minst sagt godtyckligt skulle få de forna telefonavlyssnarna i Stasi att bli gröna av avvund.

Med bakgrund av den harmoniska relationen mellan medborgare och statsmakten i Sverige är det förståeligt att svenskar tror att de kan ge upp frihet i utbyte mot "trygghet". Men det finns inga garantier för att framtida regeringar kommer vara lika välvilliga som denna. Övervakning är grunden för kontroll. I framtiden kanske sökorden inte är cyclotrimethylene trinitramine utan istället frihet, fildelning, eller homosexualitet. Regeringen hänvisar till hotet från terrorismen, när det antagligen inte finns ett säkrare plats att bo på än i det världspolitiskt perifera och neutrala landet Sverige. Terrorismen är föresten på stadig nedgång sedan flera år, trots bilden som förmedlas i media. Du löper större risk att dö av blixten än av en bomb.

Frågan som måste ställas är, vill verkligen en absolut majoritet - en total enighet så nära som tre - av de borgerliga ledamöterna ha en lag som i princip avskaffar privatlivet? Jag vägrar blankt att tro det. Det krävs bara fyra ledamöter som röstar nej för att lagen ska falla. Men det kommer de inte göra. Partipiskan viner hårt i riksdagens korridorer. En politisk karriär väger - tydligen - tyngre än att stå upp för principerna. FRA-lagen aktualiserar flera funderingar jag länge har haft kring svensk parlamentarism. Riksdagen lyder under folket, och regeringen lyder under riksdagen. På pappret. I själva verket är det omvittnat att Regeringen - det verkställande organet - står för det politiska navigerandet. Riksdagsledamöterna reduceras till att rösta för vad det verkställande organet vill. Det är inte bara bakvänt, det är odemokratiskt.

Samtidigt som vi har liberala riksdagsledamöter som helt plötsligt inte kan finna sina principer om de så letar med ljus och lykta har vi en direkt skenhelig opposition som vänder kappan efter vinden. Det finns en anledning varför det kallas för Bodströmsamhället. En opposion och en närmast samlad vänster som i grundlagsutredningsfrågan motsätter sig ökat skydd för individen klagar nu över att det folkstyre de vurmar för snart kommer att klubba en lag som kraftigt inskränker den personliga integriteten. Konsekventa åsikter efterlyses.

Hade vi inte haft det socialdemokratiska uppenbarhetsrekvisitet skulle en lag som denna blivit tvungen att ställas mot grundlagen. Med all sannolikhet hade den fallit i en författningsdomstol givet de formuleringarna för intergritetsskydd som finns i RF 2 kap 1§ & 13§. Men vi ska väl ändå inte inskränka folkviljan? Den kan ju inte missbrukas. Staten är god - efter den 17:e juni kan alla känna den verka genom FRA.

Andra som skriver bra om FRA är Oscar Swartz, Rick Falkvinge, Opassande, & Hanna Wagenius

Intressant? Andra bloggar om FRA, övervakning, Bodströmsamhället

Planekonomisk rättvisa

Fastighetsägarna har undersökt hyresregleringens effekt på hyror i en ny rapport (pdf). Slutsatsen är att hyrorna i innestaden ligger i nivå med de i ytterområden. Föga förvånande - syftet med regleringen är att avkoppla hyresnivå med läge genom "bruksvärdesprincipen" där hyra sätts efter antal rum och byggnadsår istället för adress.

Mer intressant är att hyran reellt är högre i ytterstadsområderna då rikare som bor i innerstaden (en inkomstkoncentration hyresregleringarna misslyckats med att motverka men ofta motiveras utifrån) lägger mindre andel av sin disponibla inkomst på hyra. 32% på Järvafältet respektive 18% på Östermalm.

Utredningen: Både USKs studie om hushållens disponibla inkomster och studier från KTH och Handelshögskolan visar att hyresrättshushållen med de högsta inkomsterna bor i de mest attraktiva bostadsområdena. Är det motiverat att fortsätta att ha en skyddsreglering som inte skyddar någon – men skapar kaos på bostadsmarknaden.

Och detta system försvaras med rättviseargument från både höger som vänster.

Öppet, brett och kompetent

Läs Karl Malmqvist som granskar den nybildade politiskt obundna organisationen Klimataktion. En bred organisation med ett vitt spektra av åsikter. Styrelsen inkluderar syndikalister, Attac-medlemmar, riksdagsledamöter från Miljöpartiet, medlemmar från Vänsterpartiet och Socialistiska partiet.

Åsiktspluralism så det står härliga till.

S & V - koalition för svaga rättigheter

Det är mycket glädjande besked från grundlagsutredningen som presenteras i dag. Tack vare att Miljöpartiet är med på tåget finns det en majoritet för en grundlagsändring som kräver ett mellanliggande val. De två stora bristerna i svensk demokrati ska åtgärdas: Det svaga grundlagsskyddet och de höga personvalsspärrarna.

Svensk grundlag formaliserar mycket som är gott, grunderna för en funktionell demokrati. Men det är ett dött dokument eftersom uppenbarhetsrekvisitet (RF 11 kap 14§) stipulerar att domstolar bara får bortse från lagar och förordningar om de "uppenbarligen" strider mot grundlagen. I juristlingo är det en mycket stark formulering som i praktiken innebär att svenska medborgare inte kan åberopa grundlagen när riksdagen vill inskränka medborgarnas rättigheter. Svenskar har starkare lagskydd via EG-rätten än vår egna grundlag.

Personvalsspärren till riksdagsval är i dag satt till 8% (och 5% på övriga val). För de flesta valdistrikt är det en omöjlighet att personvalskryssa sig in. Att få 8% av ett partis röster i valfri storstadsdistrikt är i praktiken närmast omöjligt. Det sitter bara ett halvt dussin personvalskryssade i riksdagen denna mandatperioden. Men att personvalet har varit en flopp är inte konstigt. Personvalssystemet är ineffektivt, mätt i antal inkryssade och få vet om det existerar. En reform skulle öppna upp politiken på ett helt nytt sätt, revitalisera partierna som riskerar att dö sotdöden om de inte attraherar yngre generationer som inte är villiga att anpassa sitt engagemang till stela partistrukturer.

Vänsterreaktioner på utspelet är intressanta att iakta. Att förklara för semikommunister värdet i ett skydd för den minsta minoriteten som finns, individen, är antagligen övermäktigt för vem som helst och inte värt ansträngningen. Jag ska inte ens försöka. Däremot fungerar de som illustrativa exempel på en mycket skruvad demokratisyn.

Ung Vänster slår på stora trumman och ropar att "högern vill strypa demokratin". Demokrati i deras mening är alltså ett oinskränkt majoritetsvälde utan kontrollmekanismer. Demokrati är även när två mobbare tar pengar av en tredje. Jag menar dock att rätt inte mäts i antal huvuden, vapen, eller uppsträckta röstkort. En vital demokrati behöver både ett starkt skydd för den enskildes rättigheter och ett starkt demokratiskt mandat. De lärda tvistar om vart gränsdragningen görs. Säkert är att den inte är vid Ung Vänsters rousseauanska mobbvälde.

Ung Vänster fortsätter med att mena att eftersom EG-domstolen är "höger" (den driver på integrationen) kommer även en svensk konstitutionsdomstol följa en liknande linje linje i Sverige. Glöm att det är frågan om två skilda institutioner med olika uppdrag, varav den ena inte existerar i dagsläget och ingen vet vilka politiska sympatier eventuella domare kommer att ha. Vad gäller liknelsen med EG-domstolen är det kul att notera att i nästan alla andra länder betraktas den som pådrivande i ett vänsterprojekt att centralisera makt till Bryssel. Den enes högerinstitution är den andres vänsterdito.

Ali Esbati för en nästan lika fascinerande argumentation som Ung Vänster. Liberaler gillar förslaget - därför finns det anledning att vara emot. Vänsterpolitik reduceras till negationer av liberala inspel. I den mån det finns en progressiv vänster håller den uppenbarligen inte hus i Vänsterpartiet. I övrigt är det idel snarlik argumentation som Ung Vänster: borgarna försöker inskränka demokratin genom att göra det lättare för enskilda att hävda sina grundlagsstadgade rättigheter.

Till slut kommer frågan ned till vilken syn man har på vår grundlag och våra fri- och rättigheter. Lagtexten går att läsa online. I 2:a kapitlet 1§ står bland annat att var och en är gentemot det allmänna försäkrad yttrandefrihet, mötesfrihet, pressfrihet, demonstrationsfrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet.

Det vill Allianspartierna och Miljöpartiet förstärka. Det vill Socialdemokraterna och Vänsterpartiet inte göra.

Intressant? Andra bloggar om grundlagsutredningen, Vänsterpartiet, Alliansen

Jag, i form av en lista

Kanske inte hela mig, men en bit. Jag vet inte om det är statsvetaren i mig, men jag gillar listor och välkonstruerade matriser. Gärna fyrfältare - allt blir så överblickbart. Inspirerad av partikollegan Rebecka Pershagen, i syfte att tillfredställa både min listningslust (och lathet att slippa skriva något intelligent) som att ge er läsare lite mer inblick i min person presenteras här..

Oscar Sundevall - den definitiva (?) listan:

Ideologi: Livstilsliberal
Familj: Mor & far
Svaghet: Otålig
Styrka: Arbetsam, självgående
Laster: Sporadisk feströkare, sneakersamlande
Examen: fil. kand, snart M.A.
Favoritplatser: Uppsala & Bohuslänska skärgården
Bästa lunchen: Myu-Myu, Kungsholmen
Bästa baren: G-H Nationsbar
Här går jag ut: V-Dala & Kalmar Nation
Dricker: Latte, öl, vatten, vin
Favoritprodukt på systemet: Kronenbourg 1664
Procent: Fluktuerande
Bästa festmaten: Rosa Pantern, Uppsala
Dyraste inköp: MacBook Pro
Lysssnar på: Electroniskt, indie, hip-hop
I iPoden: Port-Royal, Mogwai, Lil' Wayne
Senaste impulsköpet: Chinos från Acne
Stilideal: Färglatt, preppy, streetwear
Favoritskor: Vans Authentics
Klädkonto: Omfattande
Mode jag aldrig vill se igen: Stentvättade jeans
Hobbies: Goda böcker, sällskapsspel, bra umgänge
Favoritfilosofer: F.A. Hayek, John Rawls
Internationell filosofi: Neorealism
Favoritförfattare: Houellebecq, Heinlein, Auster
Motionerar: Flanerar i Uppsala, sporadiskt gymmande
Favorit-lyxartikel: Limiterad denim & sneakers
Favoritfärg: Blått
Transportmedel: Sneakers & pendeltåg
Håller på: HV 71, Inter Milan
Ser på: Battlestar Galactica
Återvinner: Glas, plast, plåt, papp

Felprioriterad och underfinansierad

Jag trodde inte att den skrivelse CUF antog om Sveriges försvarspolitik skulle bli aktuell så snart. Men den pågående tragikomiska historia som är svensk försvarspolitik tar en ny tur med en allt mer hunsad överbefälhavare, rapporter om ett land som ligger vidöppet i händelse av militär konflikt och en bottennotering för tilltron till försvarsmakten.

På sätt och vis är det symptomatiskt svenskt att det som rimligen är statens kärnuppgifter, att skydda medborgarnas liv och lem ständigt underprioriteras. Under ett par regeringars tid har försvarsbudgeten gått från en blocköverskridande och långsiktig överenskommelse om prioriteringar till att bli ytterligare en rad i finansministerns årliga budget.

I fjol när den ryska gasledningen var på tal planerade Ryssland att skydda den med sin östersjöflotta. Som ett mått på svensk styrka skickades de nya färdigställda Visby-korvetterna (á 40 miljarder kronor) upp till Gotland. De är långt mer avancerade än något som ryssarna har. Problemet? Finansdepartementet hade strypt budgeten för deras luftmålsrobotar. Flottans nya leksaker hade blivit världens dyraste sitting ducks om det hade blivit en fråga om strid. Gotland som förr i tiden hade fem fullt rustade baser - flygvapen, kustartilleri, pansar stadsskytte. I dag sitter där trettio värnpliktiga och sysslar med signalspaning. När Finland bygger ett nytt robotförsvar över Helsingfors placerar Sverige det enda luftförsvar vi har kvar i Halmstad. Inte av säkerhetsskäl, utan arbetsmarknadsskäl. Det hjälper föga vid ett anfall mot Stockholm. Militärt offrar vi Norrland, det senaste att läggas ned är flygvapnet norr om Mälardalen.

Definitionen av en suverän stat är att den har våldsmonopol inom sitt territorium. Ett kompani soldater från valfritt östersjöland skulle i dagsläget kunna anlägga ett brohuvud på Gotland för att bredda vägen för ett anfall mot fastlandet. Nu tror jag inte att det finns någon risk för det inom en överblickbar framtid. Vi behöver sannolikt inte motsvarande kalla krigets styrka i framtiden, men skulle läget bli prekärt 2025 då är det inte bara att plocka fram några vapensystem, lite välutbildade manskap och ett par baser ur fickan. Det invasionsförsvar Sverige hade 1990 tog fyrtio år att bygga upp. Just därför finns det ett behov av långsiktighet. Den militärhistoriskt bevandrade vet behovet inte minst utifrån debatten som fördes på 20-talet, det skulle ju aldrig mer bli krig. Kriget som gjorde slut på alla krig var över.

Att Sverige mer eller mindre är helt oförsvarat skulle inte vara optimalt oavsett det säkerhetspolitiska läget. Men situationen är osäker även enligt externa bedömmare. Den ryska demokratin är i all väsentlighet död. Samtidigt ser vi en ökande sjuklig nationalism och persondyrkan av sovjetiskt snitt på uppgång. Parallellt sker den största upprustningen av Rysslands militärmakt någonsin. Under en nioårsperiod satsas 2400 miljarder svenska kronor på nya system inom alla grenar. Sverige som efter muren falls inte längre placerades i Rysslands omedelbara intressesfär är nu åter tillbaka enligt gängse militärdoktrin. De världsomspännande patruller med kärnvapenbestyckade bombflygplan som slutade när Sovjet föll återupptogs i fjol, och större flottövningar utförs utanför Spanien och Frankrikes kuster. I trepartsmötet i Jekaterinenburg mellan Ryssland, Indien och Kina deklarerades att EU inte hade något att göra i att hjälpa Kosovos självständighetskamp. Ryssland är på uppgång igen, och befäster sin östeuropeiska intressezon. Det kalla kriget må vara över, men spelarna är desamma.

Det finns inom det akademiska fält som kallas international relations en debatt om olika säkerhetspolitiska doktriner och filosofier. Liberalerna (ej att förväxla med politiska liberalism) menar att handel och ökat beroende hindrar krig. Bastiat citeras kärleksfullt: Där varor inte korsar gränser gör soldater det. EU är ett talande exempel på en institution som har vävt samman forna fiender och omöjliggjort krig. För att förhindra konflikter är handel strategin. Handel höjer enligt klassisk ekonomiskt tänkande alla båtar, och därför alltid att föredra framför konflikt. Men det som är en rimlig inställning till EU är en lätt naiv inställning till Ryssland. Handel kan främja alla. Men det finns andra värden än ekonomiska, och ibland är det mer frestande att bara ta det man vill ha. Ryssland är ett land präglat av en oroväckande revanschism och fixering vid att uppnå "nationell storhet". Geopolitiskt är Skandinavien hot property av tidigare förklarade anledningar, men också på grund av världsmakternas intresse för Arktis och naturresurserna under isen.

Sverige har en lång och stolt historia av internationella insatser som vi bör upprätthålla även i framtiden. Men tvingas vi prioritera ska alltid territorialförsvaret komma först. I ljuset av vår regions säkerhetspolitiska utveckling är vår försvarsmakt underfinansierad, underprioriterad och underutrustad. Sverige kunde en gång mobilisera 800 000 man. I dag kan vi med nöd och näppe skrapa ihop 8000. Militären ska vara dimensionerat efter hotet. Men det har inte minskat i takt med nedskärningarna. Det finns alltså all anledning att ifrågasätta dagens försvarspolitik.

Sukhoi S-37 Беркут (Gyllene örnen) - teknikdemonstrator för nästa generation ryska stridsflygplan

Intressant? Andra bloggar om Ryssland, försvaret, försvarspolitik, säkerhetspolitik

The rise of disaster polemics

Har du läst Naomi Kleins The Shock Doctrine? Känns det som om att allt inte riktigt går ihop? Verkar argumenten och förklaringarna lite väl enkla?

Läs då Norbergs The Rise of Disaster Polemics (pdf). En på Cato Institute nyutgiven punkt för punkt-uppgörelse med Kleins tegelsten.

Snart kommer även en längre bok på svenska på temat Klein och tesen hon driver i sitt senaste alster.

(Via Johan Norberg)

Ska man skratta eller gråta?

Jag vet inte om det antingen är humoristiskt eller tragiskt - kanske både och - men strax efter jag skrev föregående inlägg om Israel där jag beskrev debatten som historielös och skruvad skriver Ung Vänster samma sak. Fast från andra hållet, föga förvånande.

Polariseringen är ganska extrem. Och då menar jag inte att jag tillhör någon av ytterkanterna i denna debatt med mitt upprop för sakliga argument och ett stopp för begreppsförvirring. Min entusiasm för konflikten är ljummen, och skuld finns det gott om att fördela till alla inblandade aktörer.

Det är intressant att notera hur en fråga som egentligen är relativt frikopplad från politiska ideologier ändå så klart löper längs med vänster-höger-skiljelinjen. Alla som grattade Israel är borgerliga riksdagsledamöter. Alla bloggare som fördömmer Israel är vänster. Kan någon nämna en tongivande vänsterpolitiker som intar en verkligt ursäktande position till Israel? Eller vice versa med Palestina för en borgerlig politiker? Jag kommer inte på en enda.

Orsakerna till den dominerande borgerliga inställningen till Israel vet jag inte. Men vänsterns inställning till Palestina baseras antagligen på samma tankesätt som även dominerar i debatten kring muslimsk extremism: Håll på David istället för Goliath. Den lille är ju liten, och ja, därför också värd att försvara framför den store. Moraliska ställningstaganden inkluderas helt enkelt inte i ekvationen. Israel har enligt uppgift världens fjärde största krigsmakt (nej, det har de inte). Klart misstänksamt. Glöm att Israel är omgiven av ett dussintal stater som gärna ser landet förintas.

Att den lilla använder mänskliga sköldar, spränger oskyldiga och låter granater regna över tramatiserade civilister är en bisak. En acceptabel strategi i kampen för den palestinska staten. Ja, den stat som inte existerade när Israel bildades. FN-förslaget att skapa två stater förkastades ju av arabvärlden 1948, varpå de inledde ett anfallskrig mot Israel. Resten är, som man säger, historia.

Att tala om ockupation förutsätter att det existerar en stat att ockupera. Ung Vänster tycker att debatten om Israel är historielös. Jag håller med. Det är historielöst att prata om ockupation när Palestina som nationalstat är en politisk föreställning skapad efter Israels tillkomst.

Likaså är det skruvat att använda sig av begreppsglidning och att försöka få positiva associationer till den palestinska kampen genom att kalla det multikulturella Israel för en apartheidstat och göra groteska nazistliknelser. Det finns sakliga argument för den palestinska saken. Jag saknar dem fortfarande från vänsterhåll.

Bild tagen av en vän på semester i Iran

Intressant? Andra bloggar om Israel, Palestina

Efterlyses: En saklig debatt om Israel

Jag är medveten om att jag antagligen för all tid stämplar sig som partisk i den sandlådedebatt jag länge har undvikit. Men med anledning av den historiska dagen och det uppskruvade tonläget kan det vara läge att kommentera Israel-Palestina.

Att mycket svåra övergrepp har begått och begås från båda lägren, det vill säga den Israeliska staten och vissa palestinska organisationer och ibland de palestinska myndigheterna är självskrivet. Men kritik ska framföras på sakliga grunder. Debattklimatet i Sverige är dock så skruvat att debattörer väljer att mörka fakta, förvränga sanningar och begrepp för att främja sin egna agenda.

I många fall är kritiken mot framförallt Israel antingen förljugen eller direkt felaktig:

- Förintelse är inte rätt ord att använda om Israels politik gentemot de autonoma palestinska territorierna. I nazisternas dödsläger dödades tiotusen judar per dag på ett medvetet, systematiskt och industriellt sätt. Det är ett ord, ett begrepp, för en historisk tragedi. Det existerar ingen systematisk utrotning av palestinier (vars dödsantal räknas - i sammanhanget - i ett fåtal tusen under en tioårsperiod). Liknelsen är ett groteskt försök att främja sin egen agenda genom att retoriskt slå mynt av en av mänsklighetens mörkaste stunder.

- Utrotning ja. Israel är regionens enda parlamentariska demokrati och också det enda land i området som ger palestinier fulla medborgerliga rättigheter, för att inte nämna det enda landet i regionen med HBT-rättigheter. Hur det är förenligt med den nazistiska politik Israel driver, som vissa delar av vänstern insinuerar har jag fortfarande inte fått en förklaring till. Jordanien med flera använder till skillnad från Israel palestiniernas permenterade och torftiga flyktingstatus som en maktpolitisk bricka.

- Ung Vänster säger att Israel bygger en aphartheidmur, när det är frågan om en barriär där blott 5% av sträckan är mur. Att försöka måla upp det i högsta grad multikulturella och multietniska Israel som en stat som praktiserar etnisk åtskiljning är nästan lika historielöst som förvrängningen av förintelsebegreppet. 20% av Israels befolkning är arabisk, arabiska är ett officiellt språk, araber får göra värnplikt, och judar kommer från alla världens kontinenter och i alla färger.

- Palestina-vänner påpekar ofta att hundratusentals palestinier fick fly när Israel blev till för sextio år sedan. Det är sant, och det är en tragedi. Men vad som aldrig omnämns är att ännu fler judar blev tvungna att lämna sina hem i kringliggande arabdominerade länder p.g.a. förföljelser. Mäter vi lidande i mänsklig förflyttning, vilket visserligen är ett bristfälligt mått är den judiska förflyttningen en än större tragedi än den palestinska.

- Israel bombar bostadshus och dödar civila kan vi se på nyheterna. Det stämmer och det är sorgligt. Men det sker i stor utsträckning då samvetslösa palestinska miliser medvetet använder civila som mänskliga sköldar. Cyniskt, men opinionsmässigt lysande. Barnlik är bra PR mot Israel och för Palestina, om vi lägligt borser från att det är en medveten palestinsk strategi. Inte heller att glömma att det ger människor som Ali Esbati chans att ängna sig åt ohämmad barnlikspornografi.

Israel-Palestina är en tragisk konflikt. Ingenting förbättras dock av ett ohederligt debattläge där det har blivit legio att lägga all skuld på ena parten. Det finns en omfattande skuld att lägga på båda sidor. Hur tungt den vilar på respektive parts axlar, eller förtjänar att fördelas kan inte jag avgöra. Jag tror inte heller någon annan kan det. Men första steget mot en konstruktiv debatt är att den sker på sakliga grunder fri från förvanskningar, förvrängningar och felaktigheter.

Intressant? Andra bloggar om Israel, Palestina

Opinion över resultat?

Jag noterar att jag inte är ensam i att undra vad socialdemokraternas sysslar med i sitt senaste PR-utspel, där de förnöjt noterar att en majoritet i en SIFO stödjer arbetsmarknadsåtgärder som ligger i partiets linje.

Sven-Erik Österberg citeras: För oss var det naturligtvis överväldigande att de främsta förslagen ligger så nära vår egen politik. Det visar att vi är på rätt väg.

Att ha en majoritet av befolkningen bakom en given politik är visserligen trevligt. Men hur gör man när den politik man har erhållit mandat att driva kräver lösningar som gemene man i en opinionsundersökning inte ger stöd för? När det uppstår en målkonflikt mellan politiska resultat och politisk opinion?

Politik kan ju rimligen inte bedrivas enbart utifrån vad som är populärt. Det främsta kriteriet för en politisk linje - väl den politiska majoriteten erhållit mandat för den - är dess effekter på problemet man har fått mandat att ta sig an. Resultat över opinion alltså.

Socialdemokraterna menar istället att folkviljan, så den manifesteras i en opinionsundersökning är rätt arbetsmarknadspolitik. Det som är populärt är rätt. Ungefär all ekonomisk forskning konstaterar istället att för att tackla det faktiska problemet - strukturellt hög arbetslöshet - är sänkta nivåner i a-kassan snarare än blott omskolning rätt politik.

Oaktat att gemene man knappast sitter inne på några större nationalekonomiska insikter går det att ifrågasätta opinionsundersökningens validitet utifrån risken att de intervjuade svarar det man tror intervjuaren vill höra, och att man kanske ger det svar man personligen är mest bekväm med (det är ju trevligare att omskolas än få sänkt a-kassa).

Intressant? Andra bloggar om Socialdemokraterna, jobb, a-kassa

Efter stämman

Det har varit mycket annat efter stämman som har hindrat mig från att blogga. Som vanligt är det väldigt roligt att träffa CUF-vänner från hela Sverige, även om första dygnet i Jönköping inte var nådigt för vare sig mig eller Marcus. En påtaglig baksmälla från Valborg hängde kvar, och radhusrevolutionärerna i AFA försökte göra livet surt för oss.

Nåväl. Många bra debatter och betydligt fler bra beslut än förra året, och som vanligt en lyckad förbundsfest. Några punkter jag är nöjd med:

- Vi har en försiktigt avvaktande inställning till EMU, mycket tack vare nyvalde FS-ledamoten Rickards motion som bifölls och hans och Marcus sunda argument från talarstolen. I sak är det en positionsförskjutning mot EMU, men inte för gemensam valuta än.

- CUF är nu på initativ från mig, Karl (också nyvald FS-ledamot) och Gabriel för inte bara akut- men också primärvård för papperslösa. Vi avvisar den misstänkliggörande retoriken om "social turism" som slängdes runt i debatten om övergångsreglerna. Läkare ska inte agera migrationsverkets förlängda arm.

- Sexköpslagens effekter på de prostituerades situation ska utredas. Efter påtryckningar från vissa FS-ledamöter ska den inte utredas utan moraliska ingångar (ty det finns inget som är fritt från moral, konstigt att samma argument inte framfördes om den NATO-utredning vi nu förespråkar). En ledamot insisterade på att lagen inte alls skulle utvärderas. Varför kan man stilla fråga sig själv.

- CUF ställer sig negativt till nedmonteringen och den totala förflyttningen från invasionsförsvar till insatsförsvar. En bra skrivelse röstades igenom av stämman trots motstånd från större delen av FS. Har man insyn i Sveriges säkerhetspolitiska läge, och försvarets närmast totala avväpning är det svårt att acceptera den fortsatta nedrustningen. Det glädjer mig att vi väljer att gå före i denna fråga.

En lyckad dag

Utsikten från champagnefrukosten. Och det blev bättre.

Godwins Lag och Ali Esbati

Borgerlighetens bästa valarbetare, Ali Esbati är i farten igen med anledning av borgmästarvalen i London och Rom. Tesen är den gamla vanliga om en borgerlighet som glider över i rasism. Eller vad Esbati på sitt egna nyspråk kallar för fascistisering.

Att stora samhällsförändringar leder till konflikt mellan de som vill bevara tingens ordning och de som omfamnar förändring är antagligen så nära en truism det går att komma inom samhällsvetenskapen. Det finns främlingsfientliga både till vänster och höger över hela Europa (SD har sin primära väljarbas bland LO-anslutna), och de tenderar att få mer framgång ju sämre ekonomin blir och ju fler invandrare som korsar gränserna.

Italiens trögrörliga, genomreglerade och statstunga ekonomi har sannolikt hjälpt sätta semi-fascisten Gianni Alemanno på borgmästarposten. Vilket är ytterligare en anledning att neka ekonomiskt och arbetslöshetsdrivande vänsterpolitik - i dess spår uppstår rasismen. Någonting som Johan Norberg påpekade om de franska upploppen, och senare blev kallad islamofob för av Andreas Malm. Om det inte vore tragiskt hade det varit roligt.

Men tillbaka till Esbati. Det blir påtagligt krystat när han försöker driva hem sin "fascisterings"-tes genom att hänvisa till Gudmundsson som i sin tur hänvisar till detta. Det ligger mer än ett korn sanning i att vänstern har ett komplext förhållande till förment svaga grupper. Att försvara dem tenderar bli ett självändamål oavsett gruppens agenda.

Vad gäller multikulturalismen är jag en vän av fri invandring och ser inte assimilering som självändamål. Inte desto mindre bygger den värderelativistiska multikulturalismen på en underlig grund. Likt rasismen tilldelar den rättigheter efter grupptillhörighet. Esbati menar att kritik av den sortens multikulturalism är fascistisk. Andra kallar det liberalt att rättigheter och skyldigheter ges lika oavsett etnicitet och kultur.

På tal om något annat blev jag och ett hundratal andra människor som utövade vår grundlagsstadgade rättighet att demonstrera och nyttja vår mötesfrihet för att prata politik attackerade. Inbrott, vandalisering av bilar, poliseskorter, stölder och förstörelse var resultatet efter tre dagar i Jönköping. Gärningsmännen var vänsteraktivister inom Antifascistisk Aktion.

Vänstern bör se om sitt eget hus innan de börjar leka någon ettikeringslek.

Intressant? Andra bloggar om Ali Esbati, rasism, vänstern