Johan "
Mothugg" Karlsson skriver om ett ämne jag har funderat en del kring - den svenska liberalismens utopiska positivism. Det som underfundigt getts öknamnet
panglossliberalismen (efter en hopplöst optimistisk karaktär i Voltairs satir
Candide). Det något elaka öknamnet åt sidan är det frågan om en idéströmning som har den liberal utopin vid horisonten: Allt är A-OK och det blir bara bättre. I Sverige är det en sida av det liberala myntet som kanske bäst exemplifieras av
Norberg och hans maka
Nerbrand.
Ska man tolka den positivistiska synen de representerar generöst lever vi visserligen faktiskt i den bästa av världar. Den av tankesmedjor väldigt influerade svenska liberalismen som driver någon form av kantiansk
perpetual peace-agenda bör nog också förstås i ljuset av den svenska kontexten där vi dels har haft Den Goda Staten, där det aldrig fanns utrymme eller anledning att utveckla den "skräckens liberalism" Karlsson talar om, och dels en stark socialdemokratisk rörelse. Det är helt enkelt ett ganska simpelt politiskt projekt med låg ambitionsnivå att peka på att avregleringar och äganderätt inte innebär död och förstörelse utan snarare framsteg och tillväxt.
Gott så. Men är det inte ett ganska tragiskt
framtidsprojekt att räkna utveckling i form av större TV-apparater och snabbare datorer? Vad som är viktigt i livet är en evig diskussion, men svensk liberalism - med sitt eviga fokus på samhällsekonomiska frågor - fastnar i en ganska kall och materialistisk värld. Det går också att le snett åt att "panglossliberalismen" lyckas bli både konservativ i sitt dogmatiska bästa världar-perspektiv, och samtidigt hitta beröringsytor med de totalitära ideologierna nazismen och kommunismen som också drevs av tanken på drömmarnas land vid horisonten befolkat av den nya människan.
Jag har själv en positivistisk syn på utvecklingen, i ett materiellt hänseende åtminstone. Men jag har en insikt om det är en framtid som bygger på en skakig grund. Vi har ett samhälle helt baserat på fossila bränslen, och en ekonomisk regim som tolereras, nätt och jämt, när den kan uppvisa fantastisk tillväxt.
Hayek noterade redan på 60-talet att den liberala staten blir utrotningshotad när massorna inte längre får ta del av tillväxtens frukter. I dag har vi en aldrig tidigare skådad globalisering, som trots många positiva effekter också bidragit till att sätta fascister vid makten i Italien när ekonomin går kräftgång, och ger luft under vingarna åt Sverigedemokraterna som kan spela på en förändringsrädsla.
Delar av borgerligheten betraktar säkerligen den stora TV:n som utvecklingens essens, smått komiskt exemplifierat av
Fredrik Reinfeldts gåva av en platt-TV till Victoria Bernadotte. Men som
John Gray menar, som Karlsson också berör, borde liberalismens snarare handla om tolerans för olika livsstilar istället för en allomfattande marknadsfundamentalism som ska leda oss alla till det positivistiska lyckoriket. När kommunismen föll var det tal
om historiens slut. De hade fel, ideologiernas kamp är aldrig över, vilket vi alla blev påminda om när den
gröna fascismen slog till den 11 september.
Vi behöver förlika oss med att andra har andra mål i livet - det är liberalismens andra sida sida som nästan aldrig uttrycks i Sverige. Om vi rör oss framåt blir den intressanta frågan om det går att förena en den positivistiska liberalismens syn på rättigheter med den
modus vivendi-liberalism Gray ger uttryck för. Kan vi respektera värdepluralismen och ändå framhärda de universella rättigheterna?
Will Kymlicka gör ett bra försök i sin
Multicultural Citizenship. Han skiljer mellan 1) Interna restriktioner: Möjligheten för styrande i en minoritetsgrupp att upprätthålla kulturen gentemot den egna befolkningen genom olika former av tvångsmedel eller manipulation och 2) Yttre skydd: Statlig hjälp att upprätthålla kulturen genom monopol över resurser, hemspråk, med mera.
Kymlicka menar att den första punkten är illegitim men den andra är förenlig med liberal likabehandling. Dels då den erbjuder
exit-möjligheter och dels eftersom majoritetsgruppen definitionsmässigt har ett "kulturellt övertag" i form av normer, seder, traditioner och samhällsinstitutioner som genomsyrar nationen. Att därför ge minoriteter rättigheter som territoriell autonomi och vetorätt är inte att bryta med den fundamentala liberala principen om likabehandling, det är att använda sig av den. "Illeberala" minoriteter får på individnivå utsätta sig för vilka kulturella seder de vill, men de får inte
tvinga på andra individer i minoriteten seder mot deras vilja, och ej heller förvägra deras exit-möjligheter.
Personligen tycker jag det är ett ganska sympatiskt ramverk som förenar de universella rättigheter vanligtvis sammanhängande med positivistisk liberalism samtidigt som det sträcker ut en hand till
modus vivendi-liberalernas värdepluralism. Positivism och en paranoid pessimism i skön symbios.
Intressant? Andra bloggar om liberalism, panglossliberalism, Will Kymlicka, John Gray