F.A. Hayek om frihetens ideal

Frihet är inte bara ett system som varit allt statligt agerande baseras på principer, utan det är också ett ideal som inte kommer att kunna bevaras om det inte i sig självt accepteras som en överordnad princip som styr all lagstiftning. Där man inte envist håller fast vid en sådan fundamental regel som ett yttersta ideal, vilket man inte får kompromissa om för materiella fördelars skull - som ett ideal som även om det kanske kan utsättas för kränkningar i ett tillfälligt nödläge måste ligga till grund för alla varaktiga arrangemang - kommer friheten med största sannolikhet förstöras av ständigt återkommande övergrepp, ty i varje enskilt fall kommer det att vara möjligt att utlova konkreta och påtagliga fördelar som ett resultat av att friheten beskärs, medan de fördelar man offrat till sin natur alltid kommer att vara okända och osäkra.

Från sida 91 i Hayek, F.A. von, 1960, The Constitution of Liberty. I svensk översättning här.

Den liberala utopin och värdepluralismen

Johan "Mothugg" Karlsson skriver om ett ämne jag har funderat en del kring - den svenska liberalismens utopiska positivism. Det som underfundigt getts öknamnet panglossliberalismen (efter en hopplöst optimistisk karaktär i Voltairs satir Candide). Det något elaka öknamnet åt sidan är det frågan om en idéströmning som har den liberal utopin vid horisonten: Allt är A-OK och det blir bara bättre. I Sverige är det en sida av det liberala myntet som kanske bäst exemplifieras av Norberg och hans maka Nerbrand.

Ska man tolka den positivistiska synen de representerar generöst lever vi visserligen faktiskt i den bästa av världar. Den av tankesmedjor väldigt influerade svenska liberalismen som driver någon form av kantiansk perpetual peace-agenda bör nog också förstås i ljuset av den svenska kontexten där vi dels har haft Den Goda Staten, där det aldrig fanns utrymme eller anledning att utveckla den "skräckens liberalism" Karlsson talar om, och dels en stark socialdemokratisk rörelse. Det är helt enkelt ett ganska simpelt politiskt projekt med låg ambitionsnivå att peka på att avregleringar och äganderätt inte innebär död och förstörelse utan snarare framsteg och tillväxt.

Gott så. Men är det inte ett ganska tragiskt framtidsprojekt att räkna utveckling i form av större TV-apparater och snabbare datorer? Vad som är viktigt i livet är en evig diskussion, men svensk liberalism - med sitt eviga fokus på samhällsekonomiska frågor - fastnar i en ganska kall och materialistisk värld. Det går också att le snett åt att "panglossliberalismen" lyckas bli både konservativ i sitt dogmatiska bästa världar-perspektiv, och samtidigt hitta beröringsytor med de totalitära ideologierna nazismen och kommunismen som också drevs av tanken på drömmarnas land vid horisonten befolkat av den nya människan.

Jag har själv en positivistisk syn på utvecklingen, i ett materiellt hänseende åtminstone. Men jag har en insikt om det är en framtid som bygger på en skakig grund. Vi har ett samhälle helt baserat på fossila bränslen, och en ekonomisk regim som tolereras, nätt och jämt, när den kan uppvisa fantastisk tillväxt. Hayek noterade redan på 60-talet att den liberala staten blir utrotningshotad när massorna inte längre får ta del av tillväxtens frukter. I dag har vi en aldrig tidigare skådad globalisering, som trots många positiva effekter också bidragit till att sätta fascister vid makten i Italien när ekonomin går kräftgång, och ger luft under vingarna åt Sverigedemokraterna som kan spela på en förändringsrädsla.

Delar av borgerligheten betraktar säkerligen den stora TV:n som utvecklingens essens, smått komiskt exemplifierat av Fredrik Reinfeldts gåva av en platt-TV till Victoria Bernadotte. Men som John Gray menar, som Karlsson också berör, borde liberalismens snarare handla om tolerans för olika livsstilar istället för en allomfattande marknadsfundamentalism som ska leda oss alla till det positivistiska lyckoriket. När kommunismen föll var det tal om historiens slut. De hade fel, ideologiernas kamp är aldrig över, vilket vi alla blev påminda om när den gröna fascismen slog till den 11 september.

Vi behöver förlika oss med att andra har andra mål i livet - det är liberalismens andra sida sida som nästan aldrig uttrycks i Sverige. Om vi rör oss framåt blir den intressanta frågan om det går att förena en den positivistiska liberalismens syn på rättigheter med den modus vivendi-liberalism Gray ger uttryck för. Kan vi respektera värdepluralismen och ändå framhärda de universella rättigheterna?

Will Kymlicka gör ett bra försök i sin Multicultural Citizenship. Han skiljer mellan 1) Interna restriktioner: Möjligheten för styrande i en minoritetsgrupp att upprätthålla kulturen gentemot den egna befolkningen genom olika former av tvångsmedel eller manipulation och 2) Yttre skydd: Statlig hjälp att upprätthålla kulturen genom monopol över resurser, hemspråk, med mera.

Kymlicka menar att den första punkten är illegitim men den andra är förenlig med liberal likabehandling. Dels då den erbjuder exit-möjligheter och dels eftersom majoritetsgruppen definitionsmässigt har ett "kulturellt övertag" i form av normer, seder, traditioner och samhällsinstitutioner som genomsyrar nationen. Att därför ge minoriteter rättigheter som territoriell autonomi och vetorätt är inte att bryta med den fundamentala liberala principen om likabehandling, det är att använda sig av den. "Illeberala" minoriteter får på individnivå utsätta sig för vilka kulturella seder de vill, men de får inte tvinga på andra individer i minoriteten seder mot deras vilja, och ej heller förvägra deras exit-möjligheter.

Personligen tycker jag det är ett ganska sympatiskt ramverk som förenar de universella rättigheter vanligtvis sammanhängande med positivistisk liberalism samtidigt som det sträcker ut en hand till modus vivendi-liberalernas värdepluralism. Positivism och en paranoid pessimism i skön symbios.

Intressant? Andra bloggar om liberalism, panglossliberalism, Will Kymlicka, John Gray

FRA - en generationsfråga

Jag var tidigare inne på att inställningen till massavlyssning antagligen är en generationsfråga. Nu verkar SIFO bekräfta den bilden. City rapporterar om deras undersökning:

Uppdelat i åldersgrupper har lagen flest anhängare i gruppen 30-49 år: 46 procent. Svagast är stödet i gruppen 18-29 år, där 11 procent är för lagen.

89% av alla ungdomar & unga vuxna är alltså emot lagen (!). På rak arm har jag svårt att komma på någon annan fråga med en så tydlig åldersdimension - eller så tydligt utpräglat ungt motstånd. Partier som vill attrahera unga väljare (eller inte stöta bort dem) lär finna resultatet intressant. Bland partierna i Alliansen är motståndet, oaktat ålder, störst hos centerpartister.

Internetoperatören Bahnhof tänker inte följa FRA-lagen

Kanske gamla nyheter, men nytt för mig. Det i internetföretagandets värld smått legendariska företaget Bahnhof - som nu mera håller hus i en atombombssäker bunker under Stockholm - har låtit meddela att de inte tänker följa FRA-lagen. VD:n Jan Karlung säger:

FRA-lagen hör till en förgången tid, och definitivt också till en syn på individer och rättssäkerhet som inte finns längre i Europa. Tankarna far omedelbart till Östttyskland och det övervakningsväsende som verkade där. Det här är ingenting som har en plats i ett modernt samhälle, och vi tänker inte följa lagen om den klubbas igenom.

Kul med ett företag som har civilkurage. Om jag nu bara kunde hitta ett sätt att byta ut mitt Upunet-abonemang mot ett Bahnhof-dito..

Ojämlikhet? Ja, varför inte?

Arbetarrörelsens ekonomiska råd presenterade i dagarna sin delrapport i låginkomstutredningen. För vänstern är mer jämlikhet ett slagord som ganska många borgerliga står handfallna inför. DN:s ledarsida kritiserar AER och Sahlin ur ett utilitaritiskt perspektiv, inkomstskillnader kan vara nödvändiga för att nå mål om minskat bidragsberoende och få fler i arbete. Men kan man inte kan vara emot jämlikhet ur ett filosofiskt och moraliskt perspektiv? Det korta svaret: Ja, det kan man. Om man är det på rätt nivå.

Att den (socialistiska) vänstern har lagt beslag på jämlikhet som begrepp är konstigt givet att det är ett ideal intimt förknippat med liberalismen historiskt och filosofiskt: Liberal jämlikhet realiseras i rättsstaten vars princip är lika behandling och lika rättigheter. Det går också, givetvis, försvara plattskatt, grundtrygghetssystem med en rad jämlikhetsargument i linje med de principer rättsstaten baseras på.

"Jämlikhet" har dock inte ett egenvärde. Det är bara en fördelning av någonting. Som Amartya Sen argumenterar i Inequality Re-examined är jämlikheten mångdimensionell. I och med att människor har många färdigheter och är olika är deras jämlikhetsdimensioner också olika sammankopplade (t ex utseende, social färdighet, studiebegåvning). Så länge vi har individuell frihet går det inte att få jämlikhet i alla dimensioner. Accepterar vi jämlikhet i en dimension får vi ojämlikhet i en annan. Det är vare sig ett realistiskt eller ett önskvärt mål att sträva efter total jämlikhet. Det är ett mål som, kanske, går att uppnå i en totalitär stat.

Frågan blir alltså: Vilken jämlikhet är eftersträvansvärd?

En socialist skulle antagligen svara att jämlikhet i möjligheter och utfall är målet. Men som Sen visar, jämlikhet i det enda leder inte till jämlikhet i det andra. Om utfallsjämlikhet ändå är målet (börsstyrelser könsfördelning är ett kärt exempel i feministiska kretsar) kan man lika gärna slopa illusionen om personlig frihet och bara låta politiker överpröva individers beslut.

Jag svarar istället jämlikhet i frihet, och i vissa fall möjligheter, men inte jämlikhet i utfall är det vi bör eftersträva. Är samhället ordnat efter principen att alla åtnjuter samma negativa friheter, och de med uppenbart behov av stöd tilldelas resurser som fördelar om möjligheterna är utfallet, definitionsmässigt, acceptabelt. Vidare, byts resurser frivilligt mellan två individer är även det utfallet definitionsmässigt acceptabelt. Av detta följer att jag till exempel motsätter mig kvoterad föräldraförsäkring som CUF efter årets stämma förespråkar.

Vän av ordning kan invända mot denna utläggning att det visst går att vara för både jämlikhet i frihet och i utfall så länge inte de två dimensionerna krockar i det specifika fallet. Därför kan också liberaler, om än med ganska stor möda, försvara t ex kvoterad föräldraförsäkring. Som kontraargument går det dock att framhärda att dels 1) Vi får ett samhälle med mycket godtyckliga rättigheter när jämlikhetsdimensionerna sporadiskt överprövas av politiker i syfte att få ett "bra" utfall. Idén med rättigheter är att de inte ska kränkas eller vara godtyckliga, och 2) Jämlikheten - det vill säga jämlikhet i frihet - rimligen borde vara som störst i den personliga sfären.

Utfallsjämlikhet är mer försvarbar i ekonomiska frågor eftersom de förutsätter externa resurser som inte går att lägga samma moraliska krav på som rätten till den egna personliga sfären. Mer om den distinktionen vid annat tillfälle, tills dess kolla in den liberala klassikern On Liberty om du är lika nördig som mig.

Intressant? Andra bloggar om liberalism, politisk filosofi, principer

Går du på svartklubb? Nej, jag svartbloggar

I grunden är jag positivt inställd till EU-projektet.

Även om svenskar många gånger intellektuellt kan ta till sig vilket fredsprojekt det har varit och institutionens betydelse för europeisk samverkan tror jag få har samma känslomässiga koppling till EU som medborgare i kontinentala länder har. Det märker nog alla som har rest mycket i Europa.

Med det sagt är det svårt att behålla tilltron till konfederationen när det kommer en aldrig sinande ström av korkade förslag från Bryssel som träter på den mest tålmodiga liberals paneuropeiska patos. Det senaste: Parlamentets kulturutskott vill att bloggar ska ha ansvariga utgivare och tvingas erbjuda möjlighet till replik. Bloggar är nämligen en utmaning för EU.

Estniske socialisten Marianne Mikko säger: jag tror att allmänheten fortfarande väldigt mycket litar på bloggar, de ses fortfarande som ärliga. Och de ska fortsätta att vara ärliga. För det behöver vi en kvalitetsstämpel, upplysning om vem som verkligen skriver och varför.

Jomenvisstsåattvetdu. En (över)statlig kvalitétsstämpel är lösningen på "problemet" med "oärliga" bloggar. Jag saknar den statskritiska socialismen mer än någonsin.

I kommunikationsfrågor tror jag - för att återknyta till den aktuella Lex Orwell-debatten - att det existerar en generationsdimension som är helt frikopplad från ideologi i övrigt. De flesta av oss som har vuxit upp med Internet förstår antingen medvetet eller omedvetet att dess anarkistiska natur är en del av dess styrka.

På samma sätt som FRA-lagen är motsvarigheten till att den teknikutmanade äldre generationen skulle få sin post uppsprättad av Försvarets Postgranskningsanstalt är denna briljanta EU-idé motsvarigheten till att varenda obskyrt och perifert fanzine skulle bli godkänd av en myndighet för att få utgivningsbevis.

Låter väl inte alls som något som öppnar för missbruk, och inte heller riskerar att strypa debatter eller stävja utbyte av idéer?

(Via HAX).

Konsekvent moralism efterfrågas

Jaha, och så kom det till slut. PSW rapporterar om att livstilsmoralismens riddare äntligen har kopplat ihop två med två och nu kommer med krav på att klämma dit tjocka människor för att de är klimatskurkar.

Ann Heberlein, som jag upplevde som en mycket skärpt kvinna när jag träffade henne i samband med "kränkt"-debatten, koserar fritt på Expressen Kultur om att Nina Björk kan hetsa mot lattemammor med Hérmesväskorna kan man med gott bevåg göra detsamma mot tjockisarna.

Min reflektion är att "Nina Björk tycker" inte så mycket hjälper ett argument som stjälper det. Det stämmer att feta människor i regel har en större belastning på miljön. Men frågan som borde ställas är vilket samhälle vi får där individuella val alltid ska överprövas? Nej Ann, överprövningsmyndigheten bedömer att du inte behöver det där sommarhuset på Österlen..

I grund och botten kokar frågan ned till vilken miljösyn man har och vad man bedömer som viktigast mellan livskvalité och en orörd miljö. Min grundinställning är 1) Miljön finns till för oss, vi finns inte till för den, och 2) De problem vi har löser vi med teknisk utveckling, inte förbud.

Miljöpartister motionerar i Stockholm om att förbjuda flaskvatten. Tanken är att människor gott kan dricka kranvatten. Och det kan man ju tycka om man verkligen ser förbud som lösningar på problem. Men varför bara gå åt vatten och inte alla produkter på flaska? Den debatten avslöjar samma godtyckliga moraliserande som Heberlein ger uttryck för på kultursidan.

Löp hela linan ut! Innan vi börjar prata om de fetas miljöpåverkan bör vi rimligen ta i tur med fossila transporter i gemene, alla plastprodukter och all mat som fraktas med lastbil? Att cyckla till filosofiska institutionen vintertid, säga hej då till weekendresor med flyg, samt äta barkbröd ur en aluminiumburk framstår antagligen inte som lika lockande som att trycka ditt några tjockisar som inte förstår sitt eget bästa, eller, Ann?

Intressant? Andra bloggar om konsumtion, Ann Heberlein

Det rör på sig

FRA-lagen har blivit en följetång på denna blogg, som jag är säker på att alla läsare inte tycker är fullt lika intressant som jag gör. Men det finns i dagsläget antagligen ingen viktigare politisk fråga.

Det rör nu på sig i Centerpartiet, Magnus Andersson pratade i morse om att tillsätta en kommission som ska granska hur det kunde gå så snett som det gjorde. Och för några dagar sedan lanserades CenterUppropet av flera namnkunniga partister.

Några sponatana reflektioner om det sistnämnda: Det är ett lovvärt initiativ, även om jag vare sig tror det är realistiskt eller egentligen önskvärt att hålla en extra partistämma på grund av en enskild fråga. Det är även att förekomma själva stämman om man redan i förväg signalerar hur stämman ska besluta.

Sanningen är att det egentligen vare sig behövs en stämma eller någon form av omröstning för att konstatera att riksdagsgruppen i princip är helt isolerade i frågan, och beslutet står i stark kontrast till det öppenhetsmanifest som redan antagits demokratiskt där FRA nämns som ett hot mot den personliga integriteten.

Som Henrik Sjöholm påpekar har partierna uppenbarligen grovt missbedömt de känslor lagen river upp. Man håller mycket snabbt på att bränna det förtroende man med stor möda har byggt upp under flera år. Inte minst mitt eget parti riskerar att rasera broarna till frihetliga och opinionsbildande krafter som pratar för vår sak.

Att skapa ett förtroende tar lång tid, att förstöra det går genom en knapptryckning.

Aaron Israelsons partinlaga

I efterdyningarna av FRA-omröstningen sker det ett intensivt lobbande från framförallt folkpartistiskt håll att få det att framstå som om det var FP:s förtjänst att de förbättringar som presenterades i elfte timmen kom till stånd.

Man bör ha det i åtanke när f.d. förbundsstyrelseledamoten i LUF, Aaron Israelson vädrar ut sin frustration över DN:s okritiska efterrepportage om Annie och Fredrick, och skadeglatt deklarerar på ledarsida att "Centerns dans med liberalismen nu är över".

De källor jag har menar att Folkpartiet bidrog till förbättringen av FRA-förslaget, och att den ombudsman som nu ingår i förslaget är deras förtjänst. Hur pass effektivt det blir återstår att se. Jag tror det kommer innebära lika stora förbättringar för integriteten som Centerpartiets nya myndighet: Det vill säga knappt alls. Lagen är ett definitionsmässigt grundskott mot den personliga integritetet eftersom den innebär proaktiv massavlyssning.

Jag kan visserligen förstå Israelssons ärende. Det finns inom vissa folkpartistiska kretsar en frustration kring Centerpartiets uppgång i storstäderna. När det egna partiet talar om, eh, liberala saker som muffkontroller, kulturkanon och språktester talar Centerpartiet om värderingsskifte, förändrad arbetsrätt och arbetskraftsinvandring. Vårt parti går också framåt i storstäderna särskilt bland den grupp 30-somethings i karriären som brukade rösta folkpartistiskt.

Det sker en liberal resning på nätet, och det finns en fullt rättmäktig och motiverad frustration över Annie och Fredricks beslut. Men det blir parodiartat att mena att "liberalismen" borde göra slut med "det gamla bondepartiet" när alla borgerliga partier, inte minst Folkpartiet, är lika goda kålsupare. Hur mycket Fredrik Malms tal om personlig integritet var värt upptäckte vi i onsdags.

Annie och Fredrick stupade visserligen på mållinjen, men de uppvisade en vånda jag få gånger har sett i politiska sammanhang och de bidrog till reella förbättringar. Förslaget är inte längre fruktansvärt, bara väldigt dåligt. Fredrik Malm - denna förmenta liberal - konstaterade däremot glatt att lagstiftningen var utmärkt och tryckte utan huvudbry på ja-knappen. Vad gäller den principfasta Camilla Lindberg, all heder till henne, är det lätt att symboliskt trycka nej när det inte finns någon risk att faktiskt fälla förslaget.

Lite motiverad skadeglädje över liberaler som tappar sina principer har jag inget principiellt emot, även om jag själv inte tänker ägna mig åt att basha Annie och Fredrick. Men kritik borde vara konsekvent. Annars blir det bara uppenbart att det är en partinlaga och mer uttryck för en glädje att en konkurrent till Folkpartiet har fått sig en opinionsmässig smäll, än en reell kritik att liberala riksdagsledamöter, oavsett parti, fegade ur.

Alliansen tar en springnota

En beklämmande aspekt av FRA-lagen, så här i backspegeln är hur lätt det hade varit kostnadsmässigt för regeringen att avstå från att driva igenom den, men de, ja, avstod från den möjligheten.

Jag talar om priset av negativa rättigheter. Det vill säga att friheten från är näst intill gratis. Positiva friheter rättigheter däremot är alltid en fråga om fördelning och har alltid en monetär prislapp. De rättigheter som står inskrivna i grundlagarna är nästan uteslutande av negativ natur. Var och en garanteras gentemot det allmänna rätten till t ex privatliv - så länge inte staten lägger resurser på att begränsa friheten är den både total och kostnadsfri.

Men nu har man valt annorlunda. Och nu kommer krav på ökade resurser från FRA. De har redan en av världens snabbaste kluster, men i och med den nya lagen vill de ha mer beräkningskraft, mer personal, och större lokaler - till det facila priset av 500 miljoner per år. Vad notan blir 2009 när massövervakningen tas i bruk återstår att se.

Så vad blir prislappen för Alliansen? I kronor och ören inte särskilt stor, staten har 1200 miljarder att spendera varje år. Men det politiska priset är garanterat högre. För egen del har mitt ideella engagemang tagit sig en knäck. Mer välkända partister som Björn Pedersen överväger att lägga ned verksamheten, och partisten Marcus Berglund som var en av spindlarna i nätet innan omröstningen funderar på att byta parti.

Det startas Facebook-grupper med namn som "Alliansväljare mot Alliansen" och bloggar som Liberal 2010 där desillusionerade liberaler samlas. MUF:s ordförande Wykman överväger att hoppa av. Dessa exempel representerar inte alla integritetsvänner som röstade borgerligt eller alla de som företräder Alliansen. Men det är ett tecken i tiden och tecken på en trend. De pratare som bidrog till Allianssegern faller av en masse.

Regeringen har jävlats med sin väljarbas på ett aldrig tidigare skådat sätt. Vilket man glatt fortsätter med i en aldrig tidigare skådad brist på fingertoppskänsla genom att nu tillsätta en utredning om PKU-registret. Har regeringen någon som helst integritetspolitisk kompass?

Valforskning visar att väljare inte röstar så mycket på vilket regeringsalternativ som framstår som dugligast, utan mer som en utvärdering av sittande regering. De integritetsvänner som sitter på PR-byråer, tjänstemän inom staten, journalister, opinionsbildare av de olika slag, de pratare som bidrog till valvinsten, vilket betyg ger de Alliansen 2010?

Intressant? Andra bloggar om Alliansen, FRA-lagen, Lex Orwell, riksdagsvalet 2010

Glad midsommar, integritetsvänner

Nu ska jag dränka sorgerna.

Lägg ut ett krokben för övervakningsstaten

Är du likt mig född efter 1975? Då finns det kanske anledning att oroas över de signaler som kommer om att medicinska blodregistret PKU - där du finns med - ska få användas av polisen.

Finns information tillgänglig kommer oundvikligen tryck på att användningsområdena ska utökas. Det kan vi se i Storbritannien där hastighetskameror som skulle stävja brott mot fartbestämmelser nu används vid bl a skattebrott. I sig kanske inget fel, men det är en trend mot ökad övervakning trots alla försäkringar från staten om annat. Status quo förflyttas ständigt åt fel håll.

Vi ser början på en liknande trend i Sverige där PKU-registret och FRA-lagen är två verktyg vars användningsområden gradvis kommer att utökas. Lägg därför alla krokben du kan för övervakningsstaten genom att skriva nedanstående med dina uppgifter:

På grund av det hårdnande övervakningsklimatet och demokratiunderskottet i Sverige vill jag meddela att jag, FÖR EFTERNAMN, med personnummer XXXXXX-XXXX född den Dag Månad År, på Ditt Sjukhus/Lasarett av moder Din Mamma med personnummer XXXXXX-XXXX, härmed återkallar mitt tidigare samtycke för användning av mina vävnadsprover. Enligt §6 lagen om biobanker i hälso- och sjukvården (SFS 2002:297) ska därmed vävnadsprovet omedelbart förstöras.

Bekräftelse skickas till:
Namn
Adress
Ort

DIN UNDERSKRIFT
Datum, Ort

Och skicka till: PKU-laboratoriet, CMMS, C2-71 Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge 141 86 Stockholm

----------------

On a related note, ta en titt på den nya lovande bloggen Skydda Dig, med guider och tips för hur du kan skydda din kommunikation från övervakarna.

Tankar om den illiberala demokratin, del I

Säg vad man vill om FRA-debacklet. Men den aktualiserar en mycket eftersatt konstitutionell debatt. Sverige lider av fyra mycket allvarliga brister, som alla hänger ihop och påverkar varandra.

1) Vi har en synnerligen svag konstitution 2) Vi har en riksdag med få möjligheter att kontrollera regeringen 3) Vi har för svaga personliga riksdagsmandat 4) Vi har mycket lite maktdelning

Nu skulle jag kunna skriva ett inlägg och utveckla dessa fyra punkter. Det ska jag göra vid tillfälle. Men det är dagen innan midsommar, och jag är både för trött och nedstämd efter veckans turer. Det lär finnas anledning att återkomma.

Tills dess, läs statsvetaren tillika Uppsala-sonen i exil, David Ekstands mycket initierade inlägg som gör en stor del av jobbet åt mig.

Intressant? Andra bloggar om FRA-lagen, Lex Orwell, grundlagen

Det svider i hjärtat

Om signalspaningen fortfarande innebär risker för integritet och frihet utan att ha en bevisad effekt, kan jag inte stödja ett sådant beslut. Och därför är jag tvungen att följa min övertygelse. Det är jag och ingen annan som accepterat ansvaret att på riksdagens plats 199 representera mina väljare i Dalarnas län. Om det inte spelade roll vem jag är och vilka idéer jag representerar hade riksdagen inte behövt bestå av 349 ledamöter. Det hade räckt med sju partisekreterare som träffas och avgör frågorna med olika antal röster efter senaste valutslaget.

- Camilla Lindberg, riksdagsledamot (FP)

Vi är ett konstitutionellt U-land

Jag har aldrig fält en tår över ett politiskt beslut. Men jag har aldrig varit så nära som nu.

På sätt och vis är hanteringen av FRA-lagen och det sannolika utfallet i kväll ett kvitto till varenda engagerad partist, förbundare och medborgare att våra åsikter inte spelar roll för regeringen.

Jag har många gånger stått med glöd i blicken och berättat för ungdomar "jag gör skillnad, du, gör skillnad, vi gör skillnad!". Det blir efter denna dag, milt sagt, svårare att säga det med fortsatt övertygelse. Hur kan jag och du göra skillnad om alla vi inte gör det..?

Kvalitativt sett har förslaget blivit marginellt bättre, mycket tack vare Fredrick och Annie. Framförallt kommer inte längre Regeringskansliet oinskränkt kunna rikta FRA-sökljusen vart de vill. Visserligen är det något av det absoluta minimum som kan krävas i en rättsstat. Men i landet där konstitutionen åtnjuter samma respekt som en blöt disktrasa får man finna glädje i de små detaljerna antar jag.

Konstitutionen ja, den som Allianspartierna vill förstärka påstås det. Det krävs ingen jurist att förstå hur grundligt nedröstad den omtalade lagen hade blivit om Sverige, likt fungerande rättsstater, hade en konstitutionsdomstol. Moral är bra, men dubbelmoral är inte dubbelt så bra.

Ett stort steg framåt säger en riksdagsledamot. Mot vad då? Det ursprungliga förslaget stod mellan avslag mot bifall. Signalspaning ska inte vara oreglerad så FRA fritt kan härja i kabel. Men som en klok kvinna skrev, det är ungefär som att argumentera för lagreglerat övervåld. Släng proppen åt skogen och låt regeringen återkomma med en ny där regleringen av spaning i kabel inte köps på bekostnad av den personliga integriteten.

Fortfarande innebär förslaget utöver att vi alla kommer få vår kommunikation filtrerad att:

• Meddelarfriheten slopas
  
• Källskyddet avskaffas
  
• Att Regeringsformen 2 kap 3§ & 6§ utgår
  

Onekligen "ett steg framåt".

Att man kommer inrätta en "ny myndighet" som ska prova tillstångsgivningen säger oändligt mycket mer om det politiska snömos som går att sälja i Sverige än de rättssäkra garantier det innebär. En ny myndighet? Det löser ju problemet. Sign me up!

Vad gäller sossarna: Om de är blinda för opinionen, den veritabla folkstorm mot lagförslaget, och försöker pressa igenom det i händelse av en röd valvinst får de med oss att göra igen. Alliansen försitter just nu en historisk chans att både förstärka parlamentets ställning gentemot regeringen och rösta ned det mest illiberala som har legat på riksdagens bord med ursäkten att socialdemokraterna som inte sitter vid makten och med lite tur inte kommer få tillbaka den heller, antagligen inte skulle värna lika mycket om integriteten.

Om detta är liberalismens vänner behöver hon inga fiender. Peter Wennblad skriver om "pratarna" och deras betydelse för maktskiftet.

Jag kommer vara ganska tyst framöver.

Intressant? Andra bloggar om FRA-lagen, Lex Orwell, Centerpartiet, liberalism

Grönbetet hägrar

Rolf Gunnarson (m) vice ordförande i försvarsutskottet tror på en snabb hantering av omröstningen:

– Jag har goda förhoppningar om att det inte ska bli något strul. 349 ledamöter vill ut på grönbete så jag tror vi alla är måna om att få det här avklarat idag, inklusive oppositionen.

Nu skulle jag kunna göra en elak liknelse med röstboskap, men jag tror det är överflödigt efter dagens hantering.

Två effekter av Lex Orwell

Mycket kan sägas om lagen. I ett kort och ett längre perspektiv kommer den få två effekter:

1) Lagen kommer att ha en normerande effekt på medborgares kommunikation. I Tyskland som med Thomas "rättsmedvetandet" Bodströms förtjänst har infört teledatalagringsdirektivet tar människor märkbart mindre kontakt med psykologer, terepefter och andra experter där känslig kommunikation kan röjas. Lagar syftar inte främst till att användas som grund när brottslingar ska smällas på fingrarna, de är framförallt signalsystem från stat till medborgare om vad som accepteras. FRA-lagen kommer att föra med sig ökad kryptering, färre whistle blowers, försiktigare samtalston, och försvagat medlarskydd. Förvänta er också en och annan framtida (samtida?) skandal i likhet med den tyska. Finns verktygen kommer de oundvikligen att missbrukas.

2) Vi har nu inte längre ett principiellt försvar mot ytterligare övervakning. Rättsstatens grundpelare är att medborgare har rätt till en personlig sfär och övriga fri- och rättigheter tills det finns antingen stark misstanke om brott, eller brott är vederlagt. Oskyldig till motsatsen är bevisad. När krav framöver kommer - och de kommer, var så säker - på att FRA ska användas för att hjälpa civila myndigheter i sitt arbete blir det svårt att mobilisera ett principiellt försvar. Vi har övervakning, och det fungerar, klart att det ska bli ännu lite effektivare! Vi riskerar att få en politisk kultur där försvaret av rättighet ställs mot myndigheternas möjligheter att göra ett "bra" jobb. Mot bakgrund av hanteringen av bl a PKU-registret inger det inte förhoppning om att integriteten kommer att trumfa i den avvägningen.

Suboptimala utfall

Mina källor bekräftade i går kväll ungefär den bild som HAX målar upp även om jag tidigare inte ville tro på den själv.

Lägg till lite papperstigrar, rusa det igenom försvarsutskottet och en ny omröstning i kammaren inom en mycket snar framtid om det "nya" förslaget. Alliansledamöterna har fått symboliska eftergifter och högre ort har fått precis den lag de vill.

Så hur förhåller man sig till detta inte ännu fullbordade faktum? Å ena sidan: Ja, att få några eftergifter är bättre än att bli helt nedröstade för att det inte gick att skramla fram fyra principfasta ledamöter.

Å andra sidan kunde den liberala linjen vinna, när det såg som ljusast ut fanns det en god marginal. Denna sortens spelteoretiska problem brukar bero på informations- och koordinationsbrist. Men sådan föreligger inte i riksdagen på samma sätt som i fångarnas dilemma. Att riskera att förlora omröstningen fanns inte på kartan om alla kunde lita på att de andra tre röstade på samma sätt.

Slutsatsen blir därför att kompromisslinjen sannolikt valdes antingen av 1) lojalitet till regering eller 2) lojalitet till egen karriär (läs fortsatt inflytande, vilket visserligen inte är att förakta i sig). Ifall det är linje 1 måste frågan ställas hur det är ställt med parlamentets makt. Riksdag kontrollerar regeringen - inte tvärtom. Det finns inget egenvärde i att blint följa den verkställande makten när de gör ett historiskt misstag.

Linje 2 framstår därför som en något mer godtagbar invändning. Men då måste varje god liberal fråga, kan det finnas någon kommande fråga av samma vikt som denna? Eller ens en kombination av frågor som hänger på den enskilde ledamoten och som väger upp till denna frågas principiella vikt?

Mitt svar är nej. Att förment liberala ledamöter nu viker sig kan jag förstå av personliga skäl - pressen har varit enorm - men ingen kan tro att de gör det av övertygelse om att de papperstigrar som nu rusas igenom försvarsutskottet kvalitativt förbättrar förslaget tillräckligt mycket för att motivera ett tryck på ja-knappen.

Modern interndemokrati, del 2

Johan Pehrson, gruppledare i riksdagen för FP, verkar vara något av en levande citatmaskin:

Vi är trots allt individer som ställer upp för ett parti och inte ett parti som skall ställa upp för en individ

Jag som trodde att partiet skulle ställa upp för de åsikter de har gått till val på, som nu individuella ledamöter försvarar gentemot de riksdagsledamöter som är villiga att rea ut partiets ideologi?

Det bidde en tumme

Det är svårt att inte vara bitter just nu. Samtidigt är jag både stolt och tacksam över att Fredrick och Annie har haft orken att stå ut så länge som de gjorde och antagligen säkrat någon form av mellanväg, även om jag är djupt besviken över att de inte höll ut och helt förkastade förslaget. Papperstigrar förändrar inte att det i grunden är fel att avlyssna medborgare, och det vet ni.

Det är mycket känslor i omlopp och det lär finnas anledning att återkomma med hur det återremitterade förslaget kommer att se ut, och om det ens går igenom. Bollen är på den röda planhalvan som nu tvingas visa sina kort: Köper de Alliansens papperstigrar - idén om avlyssning är deras från början - eller framhärdar de tillsammans med eventuellt kvarvarande dissidenter i Alliansleden? Jag är inte hoppfull.

Två snabba reflektioner och en fråga:

1) Vi är ett parti där varje fiber av vår existens är för den enskilde individen - mot makten, staten och överheten. Vi har ett arv som förpliktigar, och vi är en rörelse där snart sagt ingen är för lagen. Det öppenhetsmanifest som vi på demokratiskt vis antog, där FRA nämns som ett hot har uppenbarligen inte utgjort vare sig moraliskt eller praktiskt hinder för införandet av en lag som skulle få stasi att blekna av avund. Om detta kan kompromissas bort, en kärnfråga så nära hjärtat, behöver vi bemöda oss med att slå fast partiprogram och tjusiga manifest?

2) En regering utan ett stabilt parlamentariskt underlag blir handlingsförlamad och kan inte regera. Men regeringen har åtnjutit riksdagsmajoritetens fulla förtroende under två år. Vissa ledamöters inställning till lagförslaget är inte ett underkännande av regeringen - det är ett underkännande av ett genuint dåligt förslag. Och det ligger enligt vår luggslitna regeringsform inom riksdagens fulla rätt att förkasta sådana, det är rent av deras plikt. Den infernaliska målmedvetenhet som (två) regeringar har uppvisat i att driva igenom först ett direkt skrämmande förslag, sen ett uselt, och nu sist ett dåligt är med bakgrund av både regeringsformen och folk- som partiopinion häpnadsväckande.

Om vare sig folk, partimedlemmar eller en majoritet av den beslutande makten vill låta förslaget passera, varför ger inte regeringen upp?

Dagens citat (FRA & Folkpartiet)

- Jag förväntar mig att mina riksdagsledamöter röstar för både vårbudgeten, FRA-lagen och annat som ligger på riksdagens bord

Folkpartiets egna Bodström, Johan Pehrson om "sina" riksdagsledamöter ansvar gentemot väljare och partiets åsikter, kontra deras lojalitet till den verkställande makten.

DN.

UNT Debatt: Stoppa massövervakningen

Jag skriver åt Uppsala CUF:s vägnad tillsammans med Stockholms distrikt och två förbundsstyrelseledamöter i dag på UNT Debatt om FRA-lagen, där vi uppmanar ledamöterna att rösta efter hjärtat istället för partipiskan.

Intressant? Andra bloggar om FRA, Lex Orwell, CUF, Upsala Nya Tidning

Att beakta

Många skriver bra och tänkvärt om FRA. Två sticker särskilt ut i dag:

Henrik Sjöholm, Centerpartiets ideologiska nestor och f.d. partistrateg skriver ett mycket tänkvärt brev (pdf) till riksdagsgruppen.

Peter Santesson-Wilson, fil. dr. i statsvetenskap, skriver om det monumentalt naiva i att tro att alla framtida regeringar är lika välvilliga som denna.


Intressant? Andra bloggar om FRA, Lex Orwell

Beslutande och verkställande, eller hur var det nu?

Dagens citat hittas via Ingerö, där ungmoderaten Fredrik Shulte motiverar sitt "ja" till FRA-lagen på tisdag onsdag med följande:

Det är viktigt att riksdagen har regeringens förtroende i säkerhetspolitiska frågor.

Vänta lite nu - jag som i min enfald trodde att det var precis tvärtom? Så som det står i regeringsformens 1:a kapitel, 4:e & 6:e paragrafer.

Ingen kräver att riksdagsledamöterna ska vara några övermänniskor. Men den mest grundläggande förståelsen för hur det svenska parlamentariska statsskicket är beskaffat borde vara ett krav för att sitta som högsta folkvalda representant.

Det går inte att äta kakan och ha den kvar samtidigt, Ung Vänster

Det går att anklaga Ung Vänster för mycket. Men jag får ge dem en elogé för att aldrig missa en chans att häckla liberaler. När övervakningssamhället hänger på att fyra väldigt modiga borgerliga riksdagsledamöter vågar rösta efter sitt samvete istället för partigruppslinjen är den gode, eh, demokraten Thaher Peleyaseds kommentar "liberal självömkan rörande FRA". Entusiasmerande..

Nåväl. Oppositionens roll är väl visserligen att bedriva en reaktiv politik och ta de chanser de får. Mer graverande för Ung Vänster är deras påtagliga oförmåga att förstå de mest uppenbara sambanden mellan en svag rättsstat och övervakningssamhället. Thaher skriver:

Den 17 juni dras regeringens proposition "En anpassad försvarsunderrättelseverksamhet" inför beslut i riksdagen. Det är det kvalitativt största bakslaget i modern tid för svenska medborgares demokratiska fri- och rättigheter.

Frågan Ung Vänster borde ställa sig är vilket rättssamhälle Sverige har där en lag som med all sannolikhet bryter mot både europakonventionen och svensk grundlag kan antas. I 1974 års regeringsform skrevs det så kallade uppenbarhetsrekvisitet in, ett socialdemokratiskt påfund som går att beskåda här.

En liten formulering med stora konsekvenser: RF 11 kap 14§ innebär att domstolar bara får bortse från lag eller förordning om den uppenbart strider mot grundlagen. Låter inte som mycket, men på juristlingo är det en skarp formulering som effektivt sätter stopp för möjligheter att begränsa "folkviljan" med t ex en konstitutionsdomstol som överprövar rättsvidriga lagförslag. Detta milt sagt naiva och ahistoriska demokratiideal ser vi nu effekterna av.

Vår goda demokrati - denna exemplariska och oinskränkta folkmakt - ska rösta igenom en lag om massövervakning av dig och mig. I Ung Vänsters värld är det dock, ibland, fel att begränsa folkviljan - högern vill strypa demokratin - menade de när debatten rasade om förstärkt grundlag som skulle omöjliggöra denna sortens rättsvidriga lagar.

Folkviljan är alltså A-OK när den är i linje med Ung Vänsters ideal. När den används mot deras intressen är det fel. Det är en principlös åsikt, och därför värdelös. Ni kan inte ha rättighetskakan och äta den samtidigt. Antingen accepterar man skydd för grundläggande rättigheter även när det går emot ens egna åsikter, eller så accepterar man att andra använder "folkviljan" till egna syften ni inte gillar.

Jag kan åtminstone mobilisera ett principiellt försvar för generella fri- och rättigheter. Ung Vänster kan inte säga detsamma.


(F.ö. är det kul att notera att en blogg för Ung Vänster-trojkan är en megafon mer än ett debattforum. Min fråga på just detta tema är fortfarande obesvarad. Mer om detta vid annat tillfälle. Läs även Karl Malmqvists inlägg om synen på rättigheter).

Intressant? Andra bloggar om Ung Vänster, FRA-lagen, grundlagen, uppenbarhetsrekvisitet

Spridda tankar om FRA-debatten

Mycket jobb och mycket fotboll har lagt krokben för bloggandet på sistone. En uppdatering och en reflektion:

- Uppsala CUF-distrikt har varit i kontakt med partiets distriktsordförande och framfört vår djupa oro över förslaget. Tyvärr gav inte det någon framgång. Jag uppskattar visserligen vår lokala partiordförandes vilja att kritiskt väga alla argument - en sorgerligt eftersatt förmåga hos många politiker. Men det är för mig en besvikelse att han till sist ställde sig på ja-sidan. Frihetsinskränkningar kan alltid motiveras utifrån "rationella" grunder som säkerhet. FRA-lagen måste betraktas i sin kontext, vilket samhälle det skapar, vilka attityder gentemot staten, och de signaler lagen sänder till medborgarna.

- Många kontaktar Centerpartiets riksdagsgrupp, särskilt Annie och Fredrick. Det är bra - men gör det på ett uppmuntrande och positivt sätt. Mail fyllda med invektiv och hot övertygar knappast någon. Det är knappast heller förtjänt mot de som faktiskt våndas över beslutet. Kom ihåg att Moderaterna - visserligen de nya, men ändå - har fem gånger fler riksdagsledamöter än oss! Det borde finnas liberala hopp även där. Vad tycker föresten folkpartisterna Fredrik Malm och Birgitta Olsson om förslaget? Kontakta alla borgerliga partier.

Intressant? Andra bloggar om FRA-lagen, Lex Orwell, övervakning

Demonstrera mot FRA-lagen!

Är du i Stockholm och tycker medborgare har rätt till privatliv - kom till Mynttorget i dag, måndag, kl 12 och demonstrera mot FRA-lagen!

Intressant? Andra bloggar om FRA-lagen, demonstration