Inkomstskillnader

Min socialdemokratiska kollega Magnus Ljungkvist blir bokstavligt talat biblisk och menar att Moderaterna drivs av maximen "åt den som har skall varda givet" när han citerat Danderyds kommunalråd som säger följande om inkomstskillnader i Stockholm:

- Bara för att Botkyrka inte går bra så ska inte vi ha dåligt samvete. (…) Accepterar man att man kan tjäna olika, att man kan äga företag och så vidare, så blir det ekonomiska olikheter i befolkningen.

Men visst är det så (se Ojämlikhet? Ja, varför inte?). I en sund ekonomi som inte är ett nollsummespel är ekonomiska skillnader också - i huvudsak - en effekt av att människor har frihet att göra egna livsval. Danderydsbor är inte rika för att de bor i Danderyd. De bor i Danderyd för att de är rika, och det är inget fel i det.

Inkomstskillnader uppkomna genom fria val är acceptabla när det existerar jämlikhet i frihet (och de resurser som understödjer friheten: sjukvård, socialförsäkringar, etcetera).

Inte för att inkomstskillnader är fel i någon moralisk mening - den absoluta nivån är betydligt mer intressant. Vare sig reallöner eller sjukvården har blivit lägre eller sämre i Botkyrka, tvärtom (tacka Vårdval Stockholm för det senare).

Som Niclas Berggren påpekar kan den låga sysselsättningsgraden hos ungdomar och invandrare, och följaktligen den ökande inkomstskillnaden (som skedde under socialdemokratiskt styre!) härledas till det omfattande regelverk som präglar arbetsmarknaden. Om Socialdemokraterna hade haft ett genuint intresse för utsatta grupper borde de reformera sin egen jobbpolitik innan de klagar över Alliansen som ändå har gjort det lite enklare att anställa utsatta grupper.

Excellent!

Den "frihetliga" vänstern som ogillar FRA vill inte låta föräldrar och barn själva välja skola. Go figure. Istället för att förklara värdet i konkurrens mellan olika skolor och pedagogiker som höjer kvalitén, stävjar försök att pränta in en statligt sanktionerad åsikt i barnen, och ger valfrihet i något av livets viktigaste nöjer jag mig med nedanstående klipp från Yes, Prime Minister:



(hittat via HAX)

Detta tror vi på

Många socialister påstår att borgerliga och liberaler vill montera ned välfärdsstaten (se t ex Kielos för aktuellt exempel). Jag tror att deras missuppfattning beror på lika delar okunskap om liberala tänkare och ideologins historia, som det beror på att liberalismens starkaste uttryck i Sverige, i modern tid, har varit en lätt ohistorisk nyliberalism.

Detta har t ex F.A. Hayek, inflytelserikt högerspöke och lika liberal som okänd bland vänstern, att säga om välfärdsstaten:

Alla moderna stater har sörjt för de fattiga, missanpassade och handikappade och intresserat sig för hälsovård och kunskapsspridning. Det finns ingen anledning till att omfattningen av denna rent servicebetoende verksamhet inte skulle öka när välståndet ökar. Det finns gemensamma behov som endast kan tillfredsställas genom kollektiva åtgärder och som man sålunda kan sörja för utan att inskränka den individuella friheten. /../ Det finns ingen anledning till att staten inte också skulle kunna spela en roll, eller rent av ta initiativet, på sådana områden som socialförsäkring och utbildning, eller temporärt stödja vissa utvecklingsprojekt.

Som anekdot kan nämnas att boken som citatet är hämtat ifrån, The Constitution of Liberty, drämdes i bordet av - en riktig välfärdshatare om man ska tro vänstern - järnladyn Margaret Thatcher, med orden "this is what we believe in!"

Frihandelns obetydelse

Det finns på min ideologiska planhalva en halvmytisk tilltro till frihandelns välgörande effekter som är lika vanlig som protektionistiska tendenserna bland de röda. Frihandelns betydelse är dock överdriven enligt det halvnya forskningsfältet "institutional economics". Utvecklingsekonomen Dani Rodrik:

Our results indicate that the quality of institutions “trumps” everything else. Once institutions are controlled for, measures of geography have at best weak direct effects on incomes, although they have a strong indirect effect by influencing the quality of institutions. Similarly, once institutions are controlled for, trade is almost always insignificant, and often enters the income equation with the “wrong” (i.e. negative) sign, although trade too has a positive effect on institutional quality. (pdf)

Så vad är bra institutioner? Rodrik förklarar i ett annat papper:

Desirable institutions provide security of property rights, enforce contracts, stimulate entrepreneurship, foster integration in the world economy, maintain macroeconomic stability,manage risk-taking by financial intermediaries, supply social insurance and safety nets, and enhance voice and accountability. (pdf)

I inte så många ord, inkomsttillväxt och inkomstspridning gagnas av en entreprenörsvänlig rättsstat med oberoende riksbank och låg inflation.

Pophögern lär säkert haka på forskningsrönen förr eller senare. Men något säger mig att det kommer vara lika svårt att övertyga vänstern om behovet av låg inflation, entreprenörskap och äganderätt som det var att få dem att digga frihandel.

Den eviga rädslan

Det är inte varje dag man läser om politisk filosofi i dagstidningen. Lena Halldenius drar intressanta paralleller mellan gamla proto-liberala klassikern Zum Ewigen Frieden av Immanuel Kant och sommarens FRA-debatt på kultursidan. Slutklämmen:

För Kant utgjorde den representativa demokratins rättsliga instrument garantin för fred genom ett institutionellt avskaffande av rädslan. Regeringspartierna använde samma rättsliga instrument i ett försök att vardagliggöra kriget, att skriva in rädslan som det politiskt normala: undantagstillstånd som normaltillstånd. Hade de läst ”Den eviga freden” hade de sluppit bli så förvånade över det som hände sedan. Det spelar ingen roll om det är bloggare på nätet, arga skattebetalare på insändarsidorna, partimedlemmar eller föräldralediga morsor och farsor på kafé som morrar över FRA-lagen. Det är bevekelsegrunden för protesten som gör den till en politisk handling: Vi är medborgare, inte skräckslagna får.

Väl värt att läsa igenom hela.

Politikercharader

Heh.

It's a two-man game

Jag skrev tidigare om hur liberalismen som förhållningsätt i internationell politik tappade sin betydelse i samband med kriget i Georgien. Noterar att svenskans kommentator är inne på samma linje. På samma sätt som den positivistiska liberalismen blir parodisk när en förment "liberal" stat gör allt mer för att övervaka och inskränka medborgarnas frihet blir liberalismen i sin internationella tappning värdelöst som analysinstrument när synen bland länder är att interaktion är ett nollsummespel.

Enligt liberal ideologi binder handel samman länder. Ömsesidigt beroende omöjliggör krig. I all väsentlighet är det lockande analys - en attack på en handelspartner är ju i någon mening en attack på sig själv. Men vad liberaler sällan lyckas förstå är att stater inte bara har monetära intressen. Staten är en maktapparat i ett system präglat av anarki. Liberalismens älskling, FN, och dess totala handlingsförlamning i Georgien-frågan är talande för hur snabbt försök att överbrygga nollsummespelet faller samman när inte båda aktörer köper den liberala analysen. Ryssland betraktar inte handel som ett verktyg för ömsesidigt säkerhetsfrämjande, utan som ett maktpolitiskt verktyg för sina intressen.

Ett talande exempel är det ryska statskontrollerade energiföretaget Gazprom som användes som diplomatiskt slagträ gentemot Ukraina. Företaget står för 25% av skatteintäkterna och 8% av BNP och har intressen i allt ifrån energi och jordbruk till media. Gazprom äger via ett dotterbolag NTV - Rysslands enda icke-statliga TV-kanal - och inflytelserika dagstidningen Izvestia. Enligt beslut i Duman får Gazprom bygga upp egna kraftfulla säkerhetsstyrkor - i någon mening en företagsägd armé, samtidigt konstruerar man sin egen "stad" i St:Petersburg. Företages nuvarande ordförande är Viktor Zubkov - Vladimir Putins andreman och f.d premiärminster. Före detta styrelseordförande är Dmitrij Medvedev - nuvarande presidenten. Gränsen mellan statsintressen och företagsintressen är minst sagt suddig.

Den föreslagna Nord-Stream-ledningen genom svensk ekonomisk zon ägs av ett konsortium där inget mindre än Gazprom ingår. Frågar man Nord-Stream kommer ledningen bli "en viktig faktor för energisäkerheten i Europa" . En mer idealistisk liberal inställning går inte att uttrycka i så få ord. Enligt uppgifter är det Tyskland och Frankrike som kraftigt motsätter sig ett georgiskt medlemskap i NATO. Melodin i Paris och Berlin är att inte reta upp Ryssland, då Europa är beroende av ryska energileveranser.

Byggs ledningen kommer den även att utgöra ett strategiskt intresse av rang för Ryssland. Detta ett par kilometer utanför ett Gotland så när som trettio man helt barskrapat på svensk militär. Det Gotland som för några år sedan hade marina styrkor, kustartilleri, luftförsvar, flygflotilj med beredskapsjakt och pansarkompani. Sovjet finns inte längre och hotet berättigar inte en närvaro som under Kalla Kriget. Men som flera analytiker påpekar är Sveriges tysta tillbakadragande en signal om att Gotland inte är betydelsefullt för oss. Gotland har varit - är - och kommer förbli den del av Sverige av störst strategiskt intresse för svensk som utländskt del. Byggs ledningen - än mer så. Rysslands meddelande om att de ska använda sin Östersjöflotta för att säkra miljön kring ledningen känns i sammanhanget som en klen tröst.

Att Tolgfors verkar ha vaknat är därför glädjande. Förhoppningsvis kommer inte framtida säkerhetspolitiska analyser indentifiera klimathotet som det största hotet mot Sverige. En återgång till Kalla Krigets mentalitet eller försvarsstorlek är vare sig önskvärd eller nödvändig, men Sverige behöver - givetvis - kunna säkra sin territoriella integritet mot militära hot. Förhoppningsvis har Georgien väckt försvarspolitikerna ur sin liberala törnrosasömn, och kanske fått dem att förstå att Ryssland inte har det intresse av integration, demokrati och samarbete som har varit övertygelsen under 15 år av nedrustningar.

Intressant? Andra bloggar om Ryssland, Georgien, Nord-Stream, liberalism

Dagens citat

Det är en sliten fras att demokratin hela tiden måste försvaras, men påståendet rymmer en djup och viktig sanning. En ny generation kan inte lära sig demokrati som den lär sig integralkalkylen eller Rysslands floder. Den måste växa in i en kultur präglad av hänsyn, öppenhet, tolerans mot och intresse för det avvikande och annorlunda, och mod att yttra en egen åsikt och samtidigt ta hänsyn till andras meningar.

- Sven-Eric Liedman, f.d. professor i idéhistoria

Med anledning av svenska FN-förbundet och den socialdemokratiska riksdagsledamoten Aleksander Gabelics auktoritära böjelser.

Realismens återkomst

Jag tänker inte fördela skuld i Georgien-konflikten - det är inte den svart-vita fråga en del utmålar den som. Mer intressant med konflikten är dess säkerhetspolitiska implikationer, och hur den levandegör hur två dominerande säkerhetspolitiska perspektiv krockar med varandra.

Efter kalla krigets bipolära ordning har det perspektiv som heter liberalismen åter populariserats. Den ska inte förväxla med politisk liberalism trots att den delar samma positivistiska åskådning som de framtidsentusiaster som " älskar frihet och framsteg, halvfranska band och krämig cappucino" (den gemensamma klangbotten gör det däremot lite pikant att positivismens förkämpar i Sverige verkar ha blivit realister). Den "icke-politiska liberalismen" är en åskådning som i grunden är modernistisk och en del av upplysningsprojektet: Världen blir bättre och fredligare för var dag. Vi saknar visserligen en leviathan - en global stat - men genom att skapa institutioner som främjar samarbeten och tillit mellan suveräna stater går det att bygga bort nollsummespelet och misstänksamheten. Riktningen är mot en global stat och Kant's "perpetual peace". Stöter du på någon som är närmast fanatiskt entusiastisk över FN (eller NATO och EU) - då har du träffat en liberal. När Bastiat insiktsfullt påpekade "där inte varor korsar gränser gör soldater det" håller liberalen med. Men eftersom länder tjänar mer - i monetära termer - på handel går det att handla bort riskerna för krig. Det är ett idealistiskt perspektiv: hoppas inte på fred men förbered för krig. Hoppas på fred och förbered för fred, mer frihet och ökad integration mellan länder. Det är en tidsfråga innan krig har förpassats till historiens skräphög.

Försvarsberedningens omvärldsanalys från i fjol, där klimatförändringar bedöms vara det största hotet mot Sverige, sammanfattar i en rad vilket paradigmskifte som har skett sedan 1989 när Sverige kunde mobilisera 730 000 man och 40 pansarbataljoner på en vecka. I dag kan Sverige skramla fram 2000 infanterister på samma tid - för att skicka dem till någon perifert tredje världen-land. Ryktet gör gällande att hemvärnet kommer överta territorialförsvaret i framtiden. Sverige är sedan 90-talet ett exempel på hur försvarspolitiken, medvetet eller omedvetet, har styrts av en liberal världssyn.

Mot det liberala perspektivet står realismen. Ett perspektiv som inte har några förhoppningar om en fredlig värld. Hobbes bevingade men svartsynta "life is solitary, poor, nasty, brutish, and short" sammanfattar kärnfullt realismen utgångspunkt. Det internationella systemet är anarkistiskt - ett Hobbesianskt naturtillstånd - till skillnad från interna statsrelationer som domineras av en hierarki och en statsmakt: Varje stat är därför sin egen herre i världen och ansvarar för sin egen säkerhet. I den moderna realismens fader, Kenneth Waltzs ord: "Self-help is necessarily the principe of action". Realismen delas i de som argumenterar för att stater är säkerhetsmaximerare (defensiva), eller maktmaximerare (offensiva), men de förenas i att målet för stater är överlevnad i en värld präglad av att krig är en evig mänsklig aktivitet. Den ena statens säkerhet är, definitionsmässigt, den andra statens osäkerhet. Av realismens pessimistiska verklighetssyn följer maximen "hoppas på fred, men förbered för krig".

Situationen i Georgien, en ohämmad geopolitisk tävlan om naturresurser belyser med smärtsam klarhet hur liberalismen i ett slag har förlorat sin relevans. Vad som närmast kan betraktas som en rysk annektering av Sydossetien genom att placera "fredsbevarande styrkor" och dela ut ryska pass - det senaste i en lång rad buffliga ryska utrikespolitiska manövrar - är ett uttryck för en renodlad realism. Och här är den springande punkten: Liberalism är ett two-man game. Ett idealistiskt förhållningssätt i utrikes- och försvarspolitiken är helt verkningslöst, rent av potentiellt livsfarligt, när motparten är en benhård realist.

Robert Kagans kommentar borde vara vad varje varje försvarspolitiker, general och militärstrateg i Rysslands närområde tänker just nu:

Historians will come to view Aug. 8, 2008, as a turning point no less significant than Nov. 9, 1989, when the Berlin Wall fell. Russia's attack on sovereign Georgian territory marked the official return of history, indeed to an almost 19th-century style of great-power competition, complete with virulent nationalisms, battles for resources, struggles over spheres of influence and territory, and even -- though it shocks our 21st-century sensibilities -- the use of military power to obtain geopolitical objectives. Yes, we will continue to have globalization, economic interdependence, the European Union and other efforts to build a more perfect international order. But these will compete with and at times be overwhelmed by the harsh realities of international life that have endured since time immemorial.

Intressant? Andra bloggar om realism, liberalism, internationell politik, Georgien, Ryssland

"Den ljusnande FRAmtid"

Modern protestmusik: Promoe - Den ljusnande FRAmtid

(via Discobelle)

Kan ni inte göra något vettigt istället?

Varje år är det samma historia. Upsala Nya rapporterar om en lugn Reggae-festival och polisen slår sig för bröstet över att de med för varje år allt mer obehagliga metoder lyckas sätta dit ungdomar som umgås, lyssnar på musik och nyttjar andra lätta rekreationsdroger än de som staten har monopol på.

Det går att ifrågasätta livsstilspolisens årliga raider mot Uppsala Reggae Festival utifrån flera grunder, däribland:

• Filosofiskt: Vad jag gör och inte gör med min egen kropp är enbart min angelägenhet så länge jag inte skadar någon annan (se t ex JS Mill för ett utvecklat försvar av suveränitetstanken).

• Vetenskapligt: Myten om marijuanans farlighet är utbredd i Sverige. I själva verket är den ungefär lika skadlig som mellanöl (se: 1, 2, 3, 4)

• Resursmässigt: Polisen har begränsad manskap och finansiering, och det finns verkliga brott där människor skadar andra. Rimligtvis borde de har störst prioritet.
  

På tal om den sista punkten uppges "ett hundratal" poliser ha jobbat på festivalen mellan den 7 - 9. Givet en vanlig 8h arbetsdag för hundra poliser har ordningsmakten lagt ca 2400 mantimmar på att sätta dit människor för offerlösa brott. Via Johan Ingerö ser jag samtidigt att ungdomar i Tensta har kastat sten och sprutat vatten på passagerare i tunnelbanan.

Liknande nyheter är vanligt förkommande om ligisters beteenden kring järvafältet. Polisen burar in harmlösa ungdomar som inte skadar någon, men kan inte garantera att du inte får en sten i huvudet när du åker SL. Prioritering av brott kallas det tydligen.

Intressant? Andra bloggar om polisen, droger, Uppsala Reggae Festival

Det är liberalismen, dumbom

Via politikerbaben och 1:e vice ordförande i KDU, Ebba Busch, hittar jag en svavelosande uppgörelse med kritikerna till vårdnadsbidraget. Liberalerna är inkonsekventa, och Sverige är rent av Myrdalskt! Den något raljerande argumentationen åt sidan ligger det en del i iakttagelsen att något är ruttet i landet när en valfrihetsreform rör upp sådana känslor.

Jag gillar vårdnadsbidraget. I Sverige måste nästan all politik och alla reformer motiveras utifrån utilitaristiska grunder - helst ska de också maximera skatteintäkter och bidra till jämlikhet. Vårdnadsbidraget är en dubbel utgift för staten, dels kostar subventionen, dels minskar den arbetstimmarna och därmed skatteintäkterna. Det är alltså frågan om en kostsam valfrihetsreform som inte fyller någon annan funktion än att ge människor fler valmöjligheter. Det, mina vänner, är unikt i mellanmjölkens land.

Det går visserligen att förstå kritiken mot vårdnadsbidraget - från ett strikt kontraktualistiskt perspektiv. Expressens ledarskribent Aaron Israelsson förklarar varför dagis är bra men vårnadsbidraget inte är det: "[Dagis] frigör kvinnor från obetalt arbete i hemmen, ger dem en möjlighet att, precis som grabbarna, förverkliga sig själva på arbetsmarknaden och bidrar till att pappa staten får in mer skattekosing. Det är samhällsekonomin, dumbom."

Vi får ut er på arbetsmarknaden, i gengäld tar vi hand om kidsen, alltså. Problemet för en liberal, även en som ligger tryggt i socialingenjörsfåran är att dagis aldrig var "ett" alternativ. Det var alternativet. Exceptionellt höga skatter tvingade ut kvinnor på arbetsmarknaden, vare sig de ville eller ej, och barnen sattes på statliga uppfostringsanstalter tvångsfinansierade av medborgarna. Det är kanske inte en liberal ryggmärgsreflex att digga ett bidrag bara för att många vill ha det. Men det är antagligen inte heller en liberal ryggmärgsreflex att digga statliga uppfostringsanstalter dit barnen tvingades på grund av att ingen hade råd att vara hemma längre.

Missförstå mig inte. Dagis är en bra jämlikhetsreform när den är ett av flera alternativ. Dagis bör finnas för de som vill ha det, men för de som - man eller kvinna - av olika anledningar inte vill sätta kidsen på dagis ska det finnas ekonomiska möjligheter att uppfostra barnen i hemmet. Kritikern skulle nu säga "men varför ska vi finansiera hemmafruar?". Motfrågan blir, varför är det ett värde i att maximera staten skatteintäkter? Eller uppnå full sysselsättning? En mer sund liberal syn på staten är diametralt motsatt den som påstås ligga till grund för motståndet mot vårdadsbidraget: Ju mindre statlig kosing - ju mindre försök att kontrollera medborgarna. På så vis är den kostsamma valfrihetsreformen win-win.

Anlägger man det kontraktualistiska perspektivet helt befriat från politiska ställningstaganden är det samhällsekonomin, dumbom. Staten får kulor, och ni får jobb. Ryggmärgsreflexen för en liberal borde dock vara att vi antingen slopar dagis och hela klabbet, eller reformerar systemet så familjerna kan välja vem som ska uppfostra deras barn. Det är liberalismen, dumbom.

Intressant? Andra bloggar om vårdnadsbidraget, liberalism, KDU, Ebba Busch

Ehm, ursäkta?

Politikerbloggen rapporterar att Jan Björklund närvarade på Liberala Ungdomsförbundets kongress, där han i sitt tal menade att kriget i Georgien visar att FRA behövs. Att ett land behöver militär signalspaning är fullt rimligt. Att ryska militärenheter kommunicerar via svenska servrar är däremot fortfarande ett uselt argument för FRA-lagen eftersom det inte stämmer.

Björklund uppges även ha sagt att Ryssland har “ingen kapacitet att slå till mot Sverige" - ett enastående påstående, särskilt när det kommer från en major. Ryssland har avancerade tunga bombplan (TU-22M), de uppgraderar en modell (TU-160), de utvecklar nya ballistiska missiler (Bulava), stridsflygplan (PAK-FA) och tanks (T-95). Utöver att Ryssland besitter flera s.k. "blue water navys" har de uppskattningsvis hundra krigsfartyg och hundra flygplan i sin Östersjöflotta.

Enligt amerikanska bedömare håller Ryssland en stadig andraplats i bland världens militära makter, med en kraftig ökning av militärutgifter som sker parallellt med att den ryska demokratin ständigt försämras.

Med en upprustande semidemokrati kring knuten, som i allra högsta grad har kapacitet att slå till mot Sverige, och som har visat sig i dagarna inte sky några medel för att visa sin makt, borde då inte den rimliga rekommendationen vara att rusta upp svenskt försvar istället för att argumentera för massavlyssning av svenska medborgare?

Bernie Mac

1957 - 2008