Problem med nyliberalismen?

Den konservativa filosofen och timbroiten Roland Poirier Martinsson kommer i dag med kritik mot nyliberalismen i spåren av finanskrisen. Han jämför nyliberalismens positivism och utopiska natur med socialismens dito och båda ideologiernas rudimentära förståelse av ekonomiska systems sociala natur. Ett citat:

Att människor lider här och nu i det som råkar vara deras enda liv på jorden är ett lågt pris för morgondagens lyckorike. De får stå sitt kast och förstår väl detta om man bara förklarar tillräckligt väl. Och de måste förstå; den nya människan måste skapas, för att undvika oförutsedda sociala och politiska missräkningar i förstörelsefasen på vägen mot landet bortom horisonten.

Rent filosofiskt kan jag instämma i Poirier Martinssons kritik (som inte går att sammanfatta i ett litet citat, så läs artikeln). Nyliberalismen är en utpräglad positivistisk upplysningsideologi med allt vad det innebär i form av utopisk människosyn, och bitvis pikanta kontaktytor med socialismen, som inte heller lyckas förstå att kapitalismen är mer än ett ekonomiskt system.

Men det är en debatt som är frånkopplad den empiriska frågeställning om hur man bäst hanterar finanskrisen. Frågan måste vara hur undviker vi framtida krascher. Att undlåta att hjälpa bankerna som kongressen nu ha beslutat sig för är att bildligt talat binda sig vid masten. Ta smällen nu och skörda frukterna av ett framtida finansiellt system där banker inte tar risker de inte har täckning för.

Som Karl noterar är finanskrisen ett klassiskt exempel på vad som inom spelteori kallas för tidsinkonsistens. Den kortsiktiga preferensen hos politiker är att hjälpa bankerna för att undvika ekonomisk härdsmälta, men den långsiktiga preferensen är ett ekonomiskt system som inte regelbundet råkar i kris. Följer vi vår initiala preferens får vi likt landet som en gång viker sig för utpressningsförsök sannolikt fler framtida liknande situationer att hantera. På lång sikt blir utfallet - i teorin - sämre än om vi hade tagit den bittra medicinen från första början.

Om jag tillåter mig själv att tolka Norberg och låta honom exemplifiera den gängse (ny)liberala ståndpunkten löper åsikten att låta bankerna gå i konkurs utifrån den empiriska analysen och inte den teoretiska. Den empiriska analysen finns det, med erfarenheter från bland annat oberoende riksbanker och deras effekter på kortsiktigt men skadligt spenderade goda grunder att hålla. Att "binda sig vid masten" kan vara precis det amerikansk ekonomi behöver.

Intressant? Andra bloggar om finanskrisen, nyliberalism, positivism

Vänsterns käpphäst

Den vänster som ser "nyliberalism" som orsaken till allt mellan dåligt väder och tandont till Euron får luft under vingarna när professor Bo Rothstein skriver i en bisats till en kommentar till finanskrisen:

Det kan också vara så att det är avsaknaden av en generell och stark välfärds- politik i ”världens rikaste land” som är orsaken till den nuvarande globala finansiella krisen.

Argumentationen är haltande av flera skäl:

• De billiga subprime-lånen som är kärnan i finanskrisen är inget utslag för opportun nyliberalism, utan en statlig reglering införd under Bill Clintons tid. Den kausala kopplingen torde alltså (föga förvånande) vara dålig reglering av finansmarknaden > kriser.
  

• Det finns ingen kausal koppling mellan avsaknad av välfärdsstat och finanskriser. USA har för övrigt en välfärdsstat (se t ex Esping-Andersens klassiska idealtyper i Three Worlds of Welfare Capitalism).
  

• Om det är bristen på en nordisk välfärdsstatsmodell som har bäddat för finanskrisen är frågan varför Sverige, den mest omfattande välfärdsstaten i världen drabbades så hårt på 90-talet och varför USA skulle kunna undvika att drabbas om de härmade den svenska modellen.

Orsakerna till finanskrisen är självfallet många. En är att företagen privatiserar vinsterna och socialiserar förlusterna. Som Norberg retoriskt frågar, what would you do in Las Vegas if you could keep all the gains but send all your losses to the taxpayers? Man kan kalla den politiken för mycket, (ny)liberalt är inte epitetet jag skulle använda.

Intressant? Andra bloggar om finanskrisen, nyliberalism

De Mysteriis Dom Norge

Norge är mer än skidåkning, guleböj och lussekoftor. Ta Gudmundsons råd och gå och se Peter Bestes fascinerande fotoutställning om norsk Black Metal på Galleri Operatingplace. Vill du ha inblick i en unik musikkultur är det väl värt ett besök. Beste har även åkt runt i bland annat Houston för att dokumentera Dirty South-rörelsen, och London för en inblick i Grime-scen.

Emperor - The Wanderer

Relevans?

Det är både hemskt och tragiskt med tragedin i Finland. Trots det, eller på grund av det, går det inte annat än att dra en liten suck över rapporteringen från Kauhajoki. Så fort det är en skolmasaker börjar "granskningarna" av gärningsmannens intressen. När Putin provocerar fram ett krig med Georgien med tusentals dödsoffer som följd får vi inte ingående redogörelser om hans eventuella intresse för Tjajkovskij eller vilka filmer han gillar. För att "förstå" Saari däremot är det viktigt att veta att han lyssnade på Wumpscut, vilket nick han hade på nätet, och att han bland annat gillade skräckfilm, sex och alkohol (säg den ungdom som inte intresserar sig för de två sista).

Kraven har vad jag ser inte ramlat in ännu på förbud mot synthmusik, men som ett brev på posten brukar någon kvicktänkt person komma med universallösningen på skolmasakrer, antingen i form av förbud mot musiken eller TV-spelen. Samma logik som får Sievert Öholm att suggestivt koppla samman hårdrock med våld och "orgier" i det surrealistiska 80-talsprogrammet Svar Direkt går igen i rapporteringen från Kauhajoki i Finland. Har vi inte kommit längre än så?

Intressant? Andra bloggar om Kauhajoki, Matti Saari

Alliansen siktar och skjuter

Min kollega i oppositionen, Magnus Ljungvist orerar om Alliansens "halvtidsrapporter" i vad han kallar väljer att kalla för halvtidsvilan:

Det är en märklig politisk metafor som spinndoktorerna i Rosenbad underblåser med halvtidsrapport efter halvtidsrapport. Visst har det gett bra med medieutrymme men bilden av att det bara är en halvlek kvar bidrar förstås också till väljarnas övertygelse om att det blir regeringsskifte om två år.

Fotbollsmetaforerna kommer nog mer från Magnus fantasi än Rosenbad - eller Landstingshuset på Kungsholmen. Mer än en s-regering har lovat brett men levererat tunt. Med två år kvar på mandatperioden är mer hälften av alla vallöften avklarade. Det är någonting unikt i svensk politik, där vallöften brukar betraktas som en ambition på sin höjd.

Elin Naurin vid statsvenskapliga på Göteborgs som nyligen kommenterade regeringens arbete två år in i mandatperioden skrev redan i oktober 2006:

Valmanifest granskas av medier, forskare, väljare, oppositionspartier och, kanske viktigast, av det egna partiet. I den nuvarande regeringen är det fyra partier som har satt sin ära i pant på att löftena i det gemensamma manifestet skall genomföras. Det skall förmodligen mycket till för att de alla fyra går med på att bryta dem.

Efter halva mandatperioden är det bara att instämma och ge Rosenbad en eloge. Hur klumpigt regeringen än har hanterat FRA-frågan får man lyfta på hatten över den rasande takt och målmedvetenhet man uppvisar i att bocka av 2006 års valmanifest. Alliansen har all anledning att slå sig för bröstet.

Med ett betryggande ~45% i stöd för S är det lätt att känna att man har valen i en liten ask. Men faktum är att borgerligheten inte ligger opinionsmässigt sämre till mellan två val än vad man har gjort tidigare mandatperioder, oavsett regering. Borgerligheten är bäst i valrörelser.

Alliansen är inte bara den första majoritetsregeringen på 25 år, det är även något så ovanligt som en stabil borgerlig koalition. Ingen annan svensk regering än denna har lovat så mycket, och levererat det man har gått till val på i samma omfattning eller takt. Mot detta står en splittrad opposition som har internaliserat borgerliga verklighetsbeskrivningar och med två år kvar inte har kunnat presentera ett trovärdigt regeringsbärande alternativ.

Jag tror inte att matchen 2010 blir så svår.

FRA-lagen är ett hot mot Centerpartiet

Jag skriver på DN Debatt i dag tillsammans med bland annat Markus Berglund (Centeruppropet.se) och Rigmor Stenmark (f.d. ledamot av försvarutskottet) om vad vi fruktar blir FRA-lagens innebörd för vårt parti:

För centerpartiet som har blivit den starkaste försvararen av frihetliga värderingar riskerar lagen att tillintetgöra tio år av ideologisk utveckling och driva bort partiets liberala väljare. Lagen måste rivas upp och skickas tillbaka till ritbordet genom att tillsätta en blocköverskridande parlamentarisk utredning. Sverige behöver en bra och rättssäker signalspaning.

Som har noterats på annat håll vinner man moderna val genom att skapa ambassadörer för ens politik och låta politiken blir en dialog mellan väljare och folkvalda. Obamas valstrateger är mästare på modern politisk kommunikation genom att vara lyssnande och involvera medborgarna.

Processen kring FRA-lagen har hitills utmärks av precis det motsatta. Försvarsministern försvarar med en sällan skådad envetenhet en lag som jag utöver honom själv bara har sett riksdagsledamöter ursäkta. Det rapporteras om unga - de som upplever FRA-lagen som ett djupt intrång i den personliga sfären - överger Alliansen en masse. Och i Centerpartiet har vi tappat medlemmar, ambassadörer och pratare för vår sak sedan lagen tvingades igenom Riksdagen.

FRA är en usel och skrämmande lag i egen rätt. Men den är också usel för Centerpartiet. Karusellen måste få ett slut innan den skadar förtroendet för vårt parti och driver bort just de väljare som vi som parti har att tacka för mandatökningar tre riksdagsval på rad.

Intressant? Andra bloggar om FRA-lagen, Centerpartiet, Centeruppropet

Som man bäddar får man ligga

I dessa dagar av rysk revanschism som har fått ett brett uppmärksammande efter Georgien-kriget är det lätt att glömma att under det tidiga 90-talet var stämningarna en annan i öst, då fanns det en utbredd vilja även bland ledarskikten i Ryssland att bli en integrerad del i Europa.

Nu är ljudet från Ryssland ett annat, vilket bland annat märks i den officiella historieskrivningen kring Sovjet. Skulden för utvecklingen från spirande demokrati till semidiktatur är dock inte bara Rysslands egen. USA, och inte minst NATO är medskyldiga till nedgången. Istället för att lägga ned vad som är var en militärallians för att mota bort Sovjetunionen har NATO istället expanderat österut, antagligen lika delar drivet av en av kalla kriget präglad geopolitisk vilja att ringa in Ryssland militärt, som av önskan för de mindre öststaterna att aldrig mer hamna under storryskt styre. De senare kan man visserligen förstå givet deras historia. Problemet är att NATO:s kraftiga expansion inte har bidragit till ett mer avspänt geopolitiskt läge - tvärtom.

Varför Ryssland nu återupplivar sina storryska ambitioner kan man spekulera länge i. Dels hänger det säkert ihop med att den bunkerpräglade sovjetiska statsapparaten aldrig egentligen monterades ned, den bytte namn. FSB är t ex i all väsentlighet KGB fortfarande, och var Vladimir Putins första plattform tillika rekryteringsbas för sin inre krets. Men den målmedvetna NATO-expansionen österut har utan tvekan bidragit till ryssarnas känsla av att det är vi mot dem. Det är lätt att vara efterklok när Ryssland urartar i kleptokrati och semidemokrati, men på det tidiga 90-talet försatte Väst ett gyllene tillfälle att integrera vad som då verkligen var en nyfödd demokrati i Europa. Femton år senare räknas Ryssland som "not free" av bl.a. Freedom House.

Ett internationellt system måste bygga på principer och främja institutioner som bygger förtroende mellan stater. Det är en förutsättning för det liberala projektet som inte överlever när realpolitik präglad av realism blir normen i internationella relationer. Väst har försatt sitt enda tillfälle att visa Ryssland att man har intentionen att respektera ryska intressen, och vad som kanske inte på moralisk, men i varje fall historisk grund är den ryska intressesfären.

Även Georgien-krisen har väst bäddat för. Det finns inga ursäkter för Rysslands cyniska realpolitik. Men det ligger ett mått av poetisk rättvisa att de hänvisar till USA:s invasion av Irak för att rättfärdiga sitt eget krig. Om USA kan göra det, varför inte Ryssland? Den tidigare så heliga principen om statssuveränitet har medvetet urholkas av Pentagons politik av preemptive strikes (den så kallade Bushs-doktrinen). Oaktat att Irak styrdes av en diktator och Georgien av en demokrat är det vanskligt att bygga ett internationellt system baserat på att styrka är rätt. Med styrka som måttstock blir politiken per automatik den starkes spel. Det främjar ett farligt nollsummespel mellan stater och utgör jordmån för just den aggressivt nationalistiska politik som har blivit Rysslands kännetecken efter Jeltsin.

Intressant? Andra bloggar om Ryssland, realism, liberalism

Bloggbävning

När man inte orkar skriva något intelligent själv kan man länka till andra: Läsvärd artikel om det partipolitiska paradigmet och dess oförmåga att förutse och reagera på motståndet mot FRA-lagen.

Trouble in little Dayton

Jo, Sarah Palin säger väl en och annan vettig sak. Men en kvinna anser att kriget i Irak är ett uppdrag från gud är inte mitt förstahandsval för den som ska ha tummen på knappen. Hon verkar matcha John McCains utrikespolitiska åsikter på ett, ehm, bra sätt.

Detta är en liberal föräldraförsäkring

Läser i Svenska Dagbladet om den ny-gamla nyheten att manegen krattas i Socialdemokraterna för att föreslå en 50/50-delad föräldraförsäkring. Inom CUF är frågan om föräldraförsäkringen något av en vattendelare som Annie berör när hon skriver frågande "vad är en liberal föräldraförsäkring?" Likt Annie säger jag nej till kvotering, av flera anledningar:

Principiellt:

• Jämlikhet är bara en fördelning av någonting, det finns inget egenvärde i utfallsjämlikhet. Den relevanta frågan är om det har existerat jämlikhet i rättigheter och valfrihet i fördelningen inom familjen. Så länge fördelningen är fri från tvång är det orimligt att reglera uttagen politiskt.

Ideologiskt:

• Människor, och särskilt deras privatliv, finns inte till för att uppfylla politiskt definerade korrekta fördelningar. Människor är, åtminstone i förhärskande liberal idétradition mål i sig självt, och bör inte göras till verktyg för tredje parts önskemål.
  

• Att reglera människors privatliv, för ett aldrig så gott syfte som jämlika löner, är att knäcka frihetliga ägg för att laga en omelett. Min politiska åskådning baseras på principer, inte på önskvärda konsekvenser. Ser man "bra" utfall som politiska projekt är man inne på en annan idétradition.
  

Konsekventialistiskt:

• En tvångsfördelning kommer att innebära att olämpliga mammor och pappor kommer att ta hand om barn i högre utsträckning. En fri fördelning maximerar möjligheterna att anpassa fördelningen efter hur lämpliga föräldrarna är, och familjernas specifika ekonomiska och sociala situation.
  

Se tidigare inlägg om utfallsjämlikhet. Se även $vensson & Ingerö.

Sossestylee

[..] idag saknas helt en socialdemokratisk debatt på nätet, allt utgår från borgerliga problemformuleringar. Det är dags att riktiga socialdemokratiska värden som klasshat och manshat får mer utrymme på internet.

Med sådana vänner, eller? Från "Sossebloggen", hittad via $vensson.