Joykiller

Projo rapporterar om att 25 000 människor, i skrivande stund, i en poll på Aftonbladet inte håller med Jan Guillou i hans intellektuella haveri om att upphovsrättsintrång är "nätstöld". Tidigare kunde vi även läsa hos Christian Engström att 40 000 är med i "stoppa IPRED"-gruppen på Facebook. Det är lika många som det finns medlemmar i Moderata Samlingspartiet.

Jag vill inte vara den som sprider smolk i glädjebägaren. Men de som röstar på nätet är ofta mest frihetligt sinnade, åsiktsfördelningen i omröstningar blir alltså skev. Även om poll efter poll visar ett förkrossande motstånd mot IPRED är det inte en rättvis indikator på flertalets åsikter. Det finns sällan om någonsin graderingar, det går heller inte från statistiskt opålitliga nätomröstningar uppskatta eventuella effekter i röstbeteende. Kalla mig gammaldags, men jag tror inte heller att medlemskap i en Facebook-grupp kan jämföras med det engagemang som manifesteras i t ex demonstrationer (därmed inte sagt att bara för att det sker på internet så "finns det inte" som många äldre tycks tro).

De större fördelningspolitiska frågorna är sedan länge avgjorda. Det finns inget kvarvarande hot från socialismen, eller från marknadsliberalismen (beroende på ideologisk läggning). De stora framtidsfrågorna inom en överskådlig tid är utöver frågan om ett hållbart samhälle post-materialistiska och kulturella. Synen på upphovsrätt och personlig integritet har inte bara en extremt klar åldersdimension, den kristaliseras allt mer ut som en kamp mellan frihetliga krafter och de som inte tvekar på att vrida samhället i auktoritär riktning, för en känsla av trygghet eller för att bevara en upphovsrättslig protektionism.

Jag tror aldrig upphovsrätt och övervakning kommer få samma sprängkraft eller politiska aktualitet som de stora ideologiska frågorna som präglade hela 1900-talet. Men nämn en enda fråga på 2000-talet som har den potensen? Med tanke på att rekordmånga unga kommer att rösta i valet 2010 och rekordmånga unga bryr sig om personliga frihetsfrågor är det synnerligen kontraproduktivt för en regering med återval på agendan att driva igenom "privatpolis"-lagen längre än EU-direktivet kräver.

Utöver den uppenbara frågan om regeringsduglighet och "hur håller vi Sverigedemokraterna utanför riksdagen?" är det tredje politikområdet med verklig sprängkraft frågorna som ligger i skärningspunkten mellan upphovsrätt och den personliga integriteten. Det parti som kan kanalisera och aktivera den opinionen på ett trovärdigt sätt har mycket att vinna både 2009 och 2010. Som medlem i Alliansen, tillika professionell borgarbracka med återval på agendan varje dag känns regeringens påtagliga otydlighet i IPRED-frågan som en black om foten.

Intressant? Andra bloggar om IPRED, upphovsrätt, alliansen

Kontraktsteori i praktiken

På tal om tidigare inlägg om välfärdsstaten och ett samhälleligt kontrakt ser jag att det är mycket rabalder kring Moderaternas förslag att upprätta ett verkligt sådant mellan den som invandrar och staten. Ett kontrakt där respektive parts rättigheter och skyldigheter stipuleras.

Vänsterbloggaren Svensson som aldrig tvekar att slå på stora trumman menar att Moderaternas förslag är "statlig rasism". Det är dessutom en del av Ali Esbatis hemmasnickrade gummibegrepp "fascisteringen", för att inte tala om att det är utslag för särlagstiftning om man ska tro Svensson. Blogge går längre och menar att det andas nazistiskt tankegods.

Staten har givetvis aldrig formats från en kontraktsteoretisk grund. Naturtillståndet är ett påhitt. Däremot är kontraktet ett filosofiskt verktyg för att deducera rimliga principer om skyldigheter och rättigheter. Att människor med uppehållstillstånd (märk väl, ej medborgarskap) får skyldigheter och rättigheter på pränt är i någon mening att utsträcka kontraktet - på ett betydligt mer handfast, begripligt och frivilligt sätt - än det ofullständiga kontrakt vi alla andra sätter vår kråka på när vi av slumpen råkade födas på Konungarikets mark.

Kontraktet är individuellt, och särlagstiftning är ett begepp som bara är fruktbart när medborgare särbehandlas från andra medborgare. Det finns ingen rätt eller skyldighet att behandla alla människor i världen lika, starka rättigheter (likhet inför lagen i frågor om positiva rättigheter så som tillgång till välfärdsstatens tjänster) uppstår i medborgarskapet. I sak är förslaget alltså vare sig rasistiskt eller utslag för särlagstiftning.

Att med öppen hand bjuda in till samsyn kring liberala fri- och rättigheter ("svenska värderingar") är dessutom raka motsatsen till en exkluderande nationalism av t.ex. tyskt snitt där man länge förnekat infödda tyskar av turkiskt påbrå medborgarskap. Att var och en som vill skapa ett liv för sig här är bekant med, och accepterar, att Sverige är en sekulär rättsstat baserad på mänskliga rättigheter och demokratiska traditioner är i grunden bra. Håller man inte med om det håller man antagligen inte med om värdet av dessa värderingar.

Vänsterbloggares insinueringar om rasism kring sakförslaget faller dessutom platt när de själva inte har något emot att grundskolans huvuduppgift är att göra barnen till goda demokrater (som PM Nilsson klarsynt påpekar). Att kraven ska vara mindre på de som är mindre bekanta med svensk kultur är inte en rimlig hållning.

Lyfter man blicken från sakfrågan och anlägger ett valtaktiskt perspektiv känns Moderaternas utspel dock onekligen som ett försök att fiska väljare i grumliga vatten. Krav på invandrare är inte definitionsmässigt främlingsfientligt, men Sverigedemokratiska väljare föredrar definitionsmässigt krav på invandrare. Det ger en fadd smak bismak kring ett i övrigt bra förslag.

Intressant? Andra bloggar om medborgarskap, moderaterna, kontraktsteori

Borgerligt eller sovjetiskt?

Den intressanta men och punchdoftande gruppbloggen Tradition & Fason lamenterar sig över borgerlighetens "sovjetiska" arbetslinje:

Att kalla arbetslinjen för ”satanisk” känns ju inte särskilt verserat, på något sätt. ”Sovjetisk” är väl ett bättre ord i sammanhanget, när människor tvingas flytta ifrån sin hembygd för att staten vill omlokalisera Dig som arbetskraftsenhet, när människor bryskt rycks upp med rötterna, när familjen betyder lite och den enskilde ingenting mer än som just arbetare i staten.

Jag har tidigare skrivit om vilket fantasilöst politiskt projekt arbetslinjen är i ett längre borgerligt perspektiv (se även Fredrik Hardts välformulerade kritik). På kort sikt står och faller välfärdsstaten med en skattebetalande befolkning, arbetslinjen är därför i någon mening en nödvändighet för att upprätthålla nuvarande system. Men om full sysselsättning är ett lackmustest för Allianspartiernas förändringsvilja - om det är vår idé för Sverige - då har vi en bit att vandra.

Jag är den första att beklaga 60-talets socialdemokratiska flyttlasspolitik, och dess effekt på landsbygden oaktat att det nationalekonomiskt var genialisk för Sveriges konkurrenskraft. Tradition & Fasons sovjetiska liknelse haltar dock betänkligt. Arbetare är inte "i" staten, de arbetar inom ett land med ett nationellt välfärdssystem. Det är en väsentlig skillnad. Inte heller argumentet att människor slits upp från sina "rötter" övertygar nämnvärt. Sverige är trots allt en enhetsstat - visserligen historiskt framtvingad från Stockholm, än dock.

Arbetslinjen och skyldigheten att flytta för att försörja sig själv har en legitimitet i det rådande systemet. Att friåka i avfolkningsbygden är bryta - det visserligen högst bristfälliga - samhällskontraktet att du via skattesedeln betalar för välfärdstjänster du kanske utnyttjar och inte har möjlighet att välja bort.

Tradition & Fason har dock själv inga problem med lite hederligt tvång. Deras alternativ till den "sovjetiska" politiken är att staten ska "skydda" familjen och det lilla samhället från urbaniseringen. I praktiken en subvention av en livsstil som majoritetssamhället finner behaglig. Tradition & Fason lyckas därför inte visa det illegitima i att staten tvingar. Unghögerns problem är blott att det är fel sorts tvång.

Vare sig arbetslinjen eller samhällskontraktet är frivilligt. Den som jobbar tvingas att finansiera ett system vare sig denne vill det eller ej. Princip och praxis är att ingångna kontrakt ska vara frivilliga för att vara giltiga - av någon anledning gäller det inte kontrakt medborgare ingår med staten. Välfärdsstaten saknar även en opt out-möjlighet för den som vare sig vill ingå i ett socialdemokratiskt eller konservativt system. Där har du problemet.

Intressant? Andra bloggar om Tradition & Fason, arbetslinjen, välfärdsstaten

Sponsormeddelande från Liberati

En annan Oscar har storyn.

SSU kampanjar för sänkt skatt och aggressiv utrikespolitik

SSU:s Jytte Guteland, (ordföranden med statistikkunskaperna) är tillsammans med förbundsstyrelsen över i USA för att följa slutspurten i den amerikanska valrörelsen. I dag rapporterar hon om hur det var att kampanja för Obama:

Jag och J fick ett antal hushåll att dela “go-to-vote”-foldrar vid. Under ett antal timmar fullgjorde vi vårt uppdrag. Väl tillbaka fick vi dessutom ringa och påminna registerade väljare att rösta. Sedan stack de till oss en matsäck, tackade för stödet och vi var på väg tillbaka till NY. På vägen hem i bussen, smaskandes M&M och äpplen, kände jag mig som ett litet nöjt barn.

Jag förstår känslan. Jag skulle också varit som ett "litet nöjt barn" om jag fick kampanja för någon som vill ha 20% lägre skatt för medelklassen än under republikanen Reagans tid i West Wing. För en socialdemokrat måste det säkert också värma lite extra i kroppen när man är ute och propagerar för en man som förespråkar dödsstraffet, stödjer individens rätt att bära vapen, vill utöka världens största krigsmakt med ytterligare 92 000 man, och säkra segern i Det Långa Kriget med två fräscha bridager till Afghanistan.

Jytte fortsätter att förklara sitt stöd för vänsterkandidaten Obama:

Om USA väljer en president med de erfarenheter och den bakgrund Obama har, skulle det innebära hopp om en fredligare och mer sammanhållen värld. Det behövs i en tid då Bush ”krig mot terrorn” har inneburit att intoleransen och främlingsfientligheten har ökat i världen

Sanna ord. Jyttes starka engagemang går kanske att förstå mot bakgrund av att Obama överväger att anfalla Pakistan, eller för hans åsikter i Israel-Palestina-frågan? Visserligen tycker Jytte att Hamas är en legitim regering, och Barack att det är en terroristorganisation. Men vad gör man inte för att förhindra republikanerna från att ta makten? De är ju, flämt, höger om moderaterna.

Vote Obama, baby!

Intressant? Andra bloggar om Barack Obama, Jytte Guteland, SSU