Julledighet

Japp, så är det. Tre veckor på "framsidan" - bohuslän - utan internet, dator, mikrovågsugn, platt-TV, osv. Kort sagt, utan de flesta av vår civilisations tekniska framsteg. Tillbaka i nutiden den 6:e januari. Väl mött 2009!

Vart är den statskritiska konservatismen, KD?

Ser i min statistik att jag är nästan lika dålig på att blawga som min kollega, landstingsrådet Gustav Andersson. Gustavs senaste inlägg handlar om den kristdemokratiska paradoxen, något jag också har funderat kring. Ett citat:

Motståndet mot att bejaka och hedra stabila relationer mellan två personer av samma kön har mycket lite med verklig kristendom att göra. Det är också oerhört svårt att se på vilket vis motstånd mot homoäktenskap skulle stärka familjen. Är det inte precis tvärtom? Kristdemokraterna och deras kristfundamentalistiska kompisar har lyckats få familjebegreppet att framstå som hopplöst gammalmodigt. Man kan inte utesluta att det faktiskt har en viss effekt på i vilken utsträckning som människor faktiskt gifter sig. Men den största effekten är att familjen blir politiskt misskrediterad och att vänsterradikaler får öppet mål för sin familjekritiska agenda.

Det är symptomatiskt på Kristdemokraternas ideologiska ökenvandring att "familjepartiet" gör sitt bästa för att göra familjebegreppet så otidsenligt som möjligt.

Partiet är en udda fågel i det svenska politiska landskapet, som de enda uttalat värdekonservativa. KD är också ett ogillat parti som ständigt svävar på riksdagsspärren - antagligen just på grund av partiets speciella variant av konservatism. Partiets politiska gärning denna mandatperiod kommer i det allmänna medvetandet sannolikt att gå ned som ett otidsenligt och reaktionärt motstånd mot könsneutral lagstiftning, diverse pekpinnemässiga förslag från socialdepartementet och en knäpptyst riksdagsgrupp i FRA-frågan.

Men måste det vara så? Konservatismen är på många sätt en levnadskraftig ideologi, som i sin kommunitära form även ger liberalismen en ideologisk match (som den dock förlorar i min mening, men det är en annan fråga).

Kristdemokratins problem är i grunden att politik i Sverige i stort har reducerats ned till det offentliga samtalet, när det kristdemokratiska projektet är kulturellt snarare än "politiskt" per se. I jämförelse med de tre två andra allianspartier som i stort sett saknar egna kulturella projekt (undantaget Centerpartiet, som ändå talar värderingsskifte) framstår KD:s stelbenta pekpinnepolitik som hopplöst föråldrad. Och det med rätta, eftersom ett "schysstare Sverige" som KD eftersträvar inte går att regleras fram politiskt.

Jag tror att Kristdemokraterna har stora möjligheter att bli en livskraftig del av det svenska politiska landskapet om man tog chansen och omfamnade ett statskritiskt synsätt på reglering av privatmoral och kultur. Det går att vara frihetlig från en konservativ värdegrund också. När partier av olika ideologisk färgning säger att t.ex. föräldraförsäkringen borde kvoteras kan KD slå på stora trumman och säga att staten inte är en familjemedlem - det offentliga borde vara bannlyst från att lägga sig i det privata. En konsekvent linje skulle leda till att man landar i att staten inte heller ska lägga sig i relationer mellan homosexuella.

I linje med samma statskritiska synsätt jag skissar på ovan kan man utifrån en hayekiansk grund - en tänkare som appellerar både liberaler och konservativa - landa i åsikten att civilsamhället är en produkt av konkurrens mellan normer, och friheten att experimentera. Moraliska och kulturella frågor är självreglerande, eftersom moral som inte går att "sälja" har en social kostnad, och vice versa. En förutsättning för bättre moral därför friheten att kunna välja livsprojekt obehindrat av statliga pekpinnar.

Skulle KD lägga ovanstående "liberala" perspektiv på alla politikområden skulle man landa i en livskraftig och hälsosamt statskritiskt förhållningsätt till det kulturella och moraliska. Kultur och moral är för viktiga för att staten ska reglera det. Det är ett förhållningsätt som är mycket mer i harmoni med det konservativa idéarvet i min mening.

Till syvende og sidst är Kristdemokraternas problem deras eget. Men för ett parti som snabbt håller på att reducera sig till politisk obetydlighet i rikspolitiken borde man vända och vrida på varje sten för att hitta en ideologisk nytändning som har potential att locka bredare grupper än Heimdaliter och pensionärer.

Intressant? Andra bloggar om kristdemokraterna, konservatism

Några uppenbara frågor

Tydligen är regeringen överens om IPRED. Chanserna att stoppa särintresserna får i detta läge betraktas som marginella, med tanke på att riksdagen tycks göra vad regeringen vill - inte tvärtom. 

Några uppenbara frågor inställer sig: 

1) Vad kommer upphovsrättsindustrin göra när de upptäcker att lagen börjar ignoreras av domstolar, ökar anonymiseringen och inte leder till minskat fildelande? Sannolikt lansera fler krav på ännu mer repressiv lagstiftning. Vi kan nu vara på ett sluttande plan. 

2) Vad kommer att hända med den digitala infrastruktur som är öppna/publika nätverk? De kommer - sannolikt - att bli färre, vilket bara illustrerar det fantastiskt heltossiga med lagförslaget. Idén är densamma som att ägaren av en väg ska straffas för att någon annan kör rattfull på den. 

3) Hur kommer det att gå för Alliansen på riksnivå i valen 2009 och 2010? Mot bakgrund av att rekordmånga unga kommer att rösta, och upphovsrättsliga frågor har en mycket tydlig åldersdimension riskerar återigen Alliansen att bli en strikt fyrtio plus-angelägenhet. Niklas Wykmans analys gäller inte bara Moderaterna, utan hela Alliansen. 

IPRED är andra spiken i kistan i försöken att lansera en borgerlig kontrautopi till den socialdemokratiska hegemonin. Jag är inte ensam om att tycka att borgerliga värderingar är motsatsen till övervakning, inflytande för särintressen, och rättsskipning på entreprenad. 

Vad är nästa dåliga integritetspolitiska lagförslag att fasa inför?