Kärnkraftens framtid är inte en marknadsfråga

I likhet med partivännerna Hanna Wagenius och Johan Hedin blev jag också uppringd och utfrågad i arla stund om min syn på svensk energipolitik. Till skillnad från Johan och Hanna som reagerade på själva idén om att politiker ska "kontrollera" energiblandningen i Sverige störde jag mig framförallt på det bristfälliga frågeformuläret (gammal studieskada).

Johan Hedin skriver som kommentar: Hela frågeställningen var nämligen enligt mitt tycke felkonstruerad. Den byggde på den märkliga syn på politikens roll kontra marknadens, som en gång ledde oss in i en politisk låsning för den svenska energiproduktionen. Jag förväntades från politiskt håll vilja bygga ut eller avveckla anläggningar för ett eller annat energislag. /../ Jag ger blanka fan i det går till att framställa elen, så länge det sker på ett säkert och miljövänligt sätt och att detta sker på marknadens villkor.

Argumentationen är till synes vattentät. Politiker sätter spelreglerna och marknadsaktörerna konkurrerar inom existerande ramverk. Kan kärnkraften klara av de miljömässiga och säkerhetsmässiga kraven och ge mer bang for the buck (ursäkta skämtet) åt konsumenten än andra energislag är diskussionen avklarad.

Men är det så enkelt? Vad som är miljövänligt och säkert är rimligen i sista led en politisk bedömningsfråga. Om det är en acceptabel risk att ett kärnkraftverk kanske kan få härdsmälta - någonting som potentiellt skulle ödelägga Sverige - är en fråga som svårligen kan delegeras till marknaden.

Argumentationslinjen "så länge alla uppfyller miljö- och säkerhetskraven får marknaden avgöra" bygger på den falska dikotomin mellan den "fria marknaden" och ett politikervälde. Marknader har alltid varit reglerade i någon form, och kommer nog alltid att vara det. Vi har bilar på grund av marknaden, men vi åker inte alla runt med V8:or på grund av miljöregleringar och skatter. Politiken kan låta elen produceras på en öppen marknad med eller utan kärnkraft, allt beroende på säkerhetskrav, miljökrav och skattesatser. Att argumentera för energiproduktion på "marknadens villkor" med politiker som domare är därför att argumentera för allt och inget, och att ge carte blanche till de som har en idé kring riktningen för energipolitiken, vare sig den inkluderar kärnkraft eller ej.

I jakten på billig energi glöms för övrigt ofta bort att uranreserverna har en log-normal fördelning - vi kommer få "peak uranium" på samma sätt som vi har peak oil. Det kommer ske åttio år senare, men kärnkraften är på sin höjd en historisk parantes. Dock en som har potential att förstöra världen långt mer än oljan.

Kärnkraften kan betraktas som en allmänningens tragedi. Vi vill alla ha billig el, men de flesta av oss vill också slippa urangruvor i Sverige och riskera att bli förgiftade av plutonium. I jakten på det första i form av billig kärnenergi kan vi få det senare. Jämför med haven som ingen vill se urfiskade, men blir det eftersom ingen internalisera kostnaden.

I statsvetenskapen talar man ibland om path dependency och critical junctures. Som James Mahoney definerar det:

A defining feature of path dependence is the idea that it is difficult for actors to
reverse the effects of choices made during critical junctures; critical junctures increase
the probability that countries will follow particular paths of development.

Dagens situation med långsiktigt stigande oljepriser är en vägkorsning där våra val nu kommer styra våra framtida möjligheter att ställa om till ett hållbart samhälle. Att ta den lätta vägen ut ur energikrisen i form av kärnkraft skulle vara ett grundskott mot vår historiska möjlighet att hitta en långsiktigt hållbar energimix, en möjlighet som inte fanns när oljan tidigare effektivt konkurrerade med sol-, bio- och vindenergi - tre garanterat riskfria energislag.

Därför säger jag principiellt nej till mer kärnkraft, och hoppas att alla som vill se en omställning till hållbara energialternativ också gör det.

Intressant? Andra bloggar om kärnkraft, centerpartiet, path dependency