Grattis Uppsala studentkår!

Noterar att Uppsala studentkår fyller 160 år i dag. Grattis! Och grattis till oss studenter som har drivna människor som bevakar våra intressen. Det finns ett uttryck i stil med att man kritiserar vänner, men inte bekanta. Jag kritiserar inte kåren för att jag ogillar den, eller har något emot dess huvudsakliga uppgift: att bevaka drägliga studentvillkor och inflytande. Mitt problem är att kåren gör det för lite. Istället svävar man ut i fotoklubbar, diverse sidoverksamheter, och ideologiskt navelskåderi - sådant som borde ha sin naturliga plats på nationerna.

Med anledning av jubileet rapporterar UNT om kåren och dess framtid med den kommande reformen av kårobligatoriet. Ordförande Klas-Herman målar framtiden i mörka färger: Tappar vi var tredje student kommer vi att ha cirka tre miljoner kronor mindre om året att röra oss med, inklusive ersättningen från staten.

Men som Karl Rydå på UNT:s ledarblogg frågar, varför räknar kåren med att tappa var tredje medlem när man inte längre tvingas vara med? Är det kanske så att man är pessimistisk för att signalera missnöje? Kåren knorrar även - givetvis - över att ersättningen per student blir en dryg tredjedel av vad utredningen föreslog.

Det kan tyckas jobbigt, men det innebär i praktiken att kåren måste leverera ett mervärde som märks för studenterna. Själva mekanismen för inflytande är möjligheten att välja bort. Kårerna ska inte finansierar all sin verksamhet med statliga pengar, då kan obligatoriet lika gärna bestå, för studentinflytandet ökar inte om pengarna vi betalar för medlemskap inte har någon styrande effekt på vad kåren gör och inte gör.

Parallellen till nationerna är uppenbar: Inte en kotte är med i Skånelandens nation som bara ger möjlighet att avlägga tentamen. Trots en opt-out-möjlighet väljer i praktiken alla någon av de tretton reguljära nationerna. Det är givetvis för att de erbjuder vad studenter efterfrågar (billig alkohol, musik, studenter av motsatt kön). Jag tar ändå Anders Utbults oro om en "spritkår" med ro - var sak har sin plats. Om studenter inte förstår, eller märker, att kårens existensberättigande helt baseras på att bevaka deras intressen bör man i första hand se om sitt eget hus.

Om kåren är viktig, vilket jag tror och hoppas att folket på Övre Slotts tycker mer än någon annan, borde man ha tilltro till den verksamhet som har fungerat i 160 år, även utan tvångsanslutning.