Mina drömmars stad

Jag läste nyligen en intervju i DN med titeln "veckans lantis" (..), de intervjuade Uppsaliensaren tillika den nya ständiga sekreteraren, Peter Englund. Han fick frågan "varför har du valt att inte bo i Stockholm?". Svaret blev "vilken besynnerlig fråga: den måste man vara stockholmare för att ställa antar jag. Motfråga: varför bor inte du i Berlin?"

Jag får också den frågan ibland - ja, inte varför jag inte bor i Berlin. Som pendlare åker jag skytteltrafik mellan Uppsala och Stockholm minst två timmar per dag. Är det värt det? Varför flyttar du inte? Dels hänger jag kvar i den eviga ungdomens stad på grund av den kafka-liknande bostadsmarknaden i Stockholm, dels för att det är här jag har mitt liv. Men också för att jag älskar staden jag bor i.

Det är svårt att förklara känslan. Uppsala är som den bildliga flugan i stenen, något från en annan tid som har bevarats från omvärldens förändringar. Många fnyser åt det arkaiska och högborgerligt anstrukna studentlivet med gasquer, frackar, balklänningar och studentföreningar. Sanningen ska sägas, jag kan räkna mina gasquer på en hand, mitt studentliv är betydligt mer samtida. Men det är känslan av att det finns och man kan ta del av det om man vill - historien omgärdar en vart man än går. Det är känslan av att gå samma gator som Hedenius, Linné, Celsius, Oxenstierna och Strindberg. Att vandra hem från nationen och se ljuset tänt på Heimdal, se domkyrkan i gryningen, och passera studenter med cylinderhattar och slängkappor. Historiskt, samtida, gammalt och ungt i ett.

Stockholm och alla andra städer har också sin historia, byggnader och traditioner. Men som Englund säger, i den oroliga huvudstaden har det Uppsala bevarar sopats bort. Man kan visserligen flanera i Vita Bergsparken, gå runt på Kungliga Biblioteket, och fika i Björns trädgård på Söder. Men det är spridda oaser. Det kan inte mäta sig med att ligga i gräset i skuggan av domkyrkan och filosofera, gå några minuter bort för att bläddra i gamla volymer på Carolina Rediviva, för att flanera vidare till Övre Slottsgatan, ta en kaffe, och bara insupa atmosfären. "Det" finns överallt i Uppsala, men nästan ingenstans i Stockholm, eller någon annan svensk stad jag har besökt.

Uppsala är ett miniatyrsamhälle som både är uråldrigt, och ungdomligt. Stadens säregna studentliv skulle aldrig överleva om inte varje ny studentgeneration tog till sig det. Men det gör de, och har gjort i över fem hundra år. Man kan betrakta studentlivet som ett tillfälligt uppskov från vuxenlivets åtaganden. Så är nog bilden i alla städer med ett universitet. Kanske än mer så i Uppsala, som sticker ut mer än andra, jämte Lund. På sätt och vis är det också ett uppskov - eller ett uppror - mot ett Sverige som är utslätat och historielöst. Om det finns något som är svenskt är det devisen världens modernaste land, både i positiv och negativ mening. Det finns antagligen inget annat europeiskt land som är så traditionslöst som Sverige.

Men i den eviga ungdomens stad lever det gamla vidare vidare, om än bara för en kort stund för var och en. De flesta av oss, förutom ett fåtal överliggare, är gäster i studentlivet och staden. Det är en bitterljuv känsla. Ens egen stigande ålder och allt mer digra bagage av universitetspoäng blir än mer tydligt mot bakgrund av att det enda som blir yngre är de nya studenterna (var jag så ung när jag kom hit?). Många av vännerna man har fått via studentlivet börjar sakteligen lämna staden - för de flesta är Uppsala ytterligare ett stopp på livets resa, där nästa station vanligtvis är Stockholm. Kanske även för mig, men inte än på ett par år.