Det, euhm, liberala Miljöpartiet, del 3

Miljöpartiet har under hösten beskrivits som ett liberalt hopp av olika tyckare och tänkare. Sven Dahl skriver om partiet i ett nummer av Neo under titeln "från ekoflummare till latteliberaler?".

Miljöpartiet har på riksplan en sympatisk inställning till friskolor och i viss mån företagande. Men det är uppenbarligen ett splittrat parti. Samtidigt som man driver friskolefrågor och gör upp med Alliansen om arbetskraftsinvandring har man representanter som vill förbjuda "sexistisk reklam", och upprätta "normkritiska myndigheter". Partiprogrammet är också fyllt av, liberala (?), ståndpunkter som Tobinskatt, ett räntefritt samhälle och löntagarfonder.

I landets näst största parlament, Stockholms läns landstingsfullmäktige, går man till val på att socialisera sjukhusen i länet. Vänsterpartiet som "bara" vill socialisera Capio S:t Görans är en svag västanvind i jämförelse. Miljöpartiet vill också långsamt kväva den privata vården genom att kräva att alla överskott går tillbaka till verksamheten - man uppvisar en fundamental oförståelse för att vinst är en förutsättning för allt företagande.

Jag tror Fredrik Segerfeldt har rätt i sin analys. Liberaler delar smak och livsstil med många miljöpartister. Man hänger i samma kretsar. Men estetik är inte politik, och blockpolitiken är här för att stanna. En röst på MP är därför en röst på en koalition med Sahlin och Ohly. Som liberal måste man vara duktigt missnöjd på Alliansen om man tror och hoppas att de svagt liberala tendenser som finns hos vissa Miljöpartister kommer att förstärkas av eventuella kompromisser som görs med S och V inför ett eventuellt majoritetsskifte.

Läs även Per Ankersjö och Sakine.