Last Dance eller Don't Dream It's Over?

Jag tycker nästan lite synd om Wetterstrand, eller hennes spökskrivare (?), när hon på Newsmill lanserar Miljöpartiet som ett naturligt hem för socialliberaler.

Det börjar bra med att slå an tonen att socialliberal är att ha en eftertänksam hållning, ett svagt eko av ett antirevolutionärt ideal a la Hayek, om man vill vara välvillig. Och vilken liberal gillar inte en politiker som säger sig vilja utgå från människors rättigheter?

Snopet att det hela avslutas med:

Jag tycker det är en bra utveckling av politiken om den utvecklas från att vara en lång inköpslista till att handla mer om principer och etiska livsval. Det är en sund utveckling när allt fler i vårt samhälle röstar med vardagen. Att prioritera mer tid med vänner och familj framför mer konsumtion är något vi borde uppmuntra fler till med de politiska verktygen vi har. Jag tror att människor mår minst lika bra av mer tid och en latte än av en extra resa till Thailand. Livet är större än materialismen.

För att vara ett parti som vill locka liberaler tycks Wetterstrand inte förstå hur liberaler ser på samhället.

Problemet med politik är att etik - eller vad som egentligen är privatmoral - blandas in i strukturella samhällsproblem och betraktas som lösningar. Har vi fungerade system med utsläppshandel, utsläppsskatter och dylikt, internaliserar man kostnaden för sitt beteende. Därmed kommer de som verkligen vill åka skytteltrafik till Thailand få betala vad det egentligen kostar. Men de som faktiskt tycker det är värt priset har fortfarande friheten kvar.

Wetterstrand sitter lika lite på svaret om vad som utgör det goda livet som någon annan politiker oavsett färg. Jag dricker visserligen hellre en latte och sitter med en god bok på ett café än åker till Thailand - men skillnaden mellan liberaler och "socialliberala" Wetterstrand är att de tidigare menar att, och kämpar för, att mina fritidsintressen inte ska vara områden för politikers omsorg.

Det kunde ha blivit bra det här. Sverige behöver fler liberala krafter, inte färre. Jag är visserligen en insyltad partigängare på andra sidan blockgränsen, men första gången jag röstade, för sju år sedan, blev det MP. De har ju miljö i sitt namn, liksom! Sen blev jag intresserad av frihet och miljö. Då engagerade jag mig i Centerpartiet - Wetterstrand ger mig ingen anledning att ångra mitt val.