Förnyelse på G

Som pressekreterare får jag otaliga SMS per dag med nyhetssammanfattningar. I morse kunde jag läsa från morgonekot att "S vill minska väntetiderna på akuten. Nytt förslag från socialdemokraterna i samband med sitt vårdtoppmöte i Västerås i dag".

Oppositionens förnyelse fortgår.

Smurt!

Ett mail dimper ned i min inkorg som väcker mig från min blogggdvala. "Tack för ett trevligt möte! Kram Herman" läser jag. Som ersättare i ett av kårfullmäktiges oppositionspartier - Borgerliga studenter förlorade som bekant valet - får jag ta del av alla olidligt tråkiga och för studenters vardag helt irrelevanta ärenden som passerar den knarriga och demokratiskt urlakade institution som är Uppsala studentkår. Det trevliga? Det är att kåren nu har svängt i obligatoriefrågan. Alles ist in Ordnung. Kåren - alltid backandes in i framtiden.

Uppsala studentkårs plötsliga vändning under dess vänsterledning, kan nämligen inte betraktas som annat än ur fas med tiden. Kårobligatoriet som utreds på uppdrag av regeringen kommer efter många turer att försvinna innan mandatperiodens slut. Men istället för att ägna sig åt en gnutta kreativt tänkande för att faktiskt erbjuda tjänster som studenterna vill punga ut åtta gånger mer än vad studenterna vid Lunds universitet gör för sitt tvångsmedlemskap, sitter bunkergänget på Öfre Slottsgatan och skriver nyspråkliga pressmeddelanden.

Där kan vi bland annat kan lära oss att kårobligatoriet är att jämföra med samma kontrakt man tecknar med en bostadsrättsförening, och att kåren styrs av demokratiska principer. Demokrati är inte ett resultat, utan en beslutsprincip. Uppsala studentkår är därför definitionsmässigt demokratiskt med sina fria öppna val. Men med en majoritet som har erhållit "hela" 7% av väljarkårens stöd går det på goda grunder ifrågasätta med vilket mandat kårfullmäktige fattar beslut.

Vad gäller Ordförande Hermans nyspråkliga jämförelse med bostadsrättskontrakt är det en upplåtelseform som innebär att ägaren överlåter rätten att nyttja något under en period, utan att ge upp äganderätten över objektet. Den som har äganderätten över boendet - föreningen, eller i Hermans sinnesvärld, studentkåren alternativt universitetet - sätter villkoren och kan neka sökande på mer eller mindre godtyckliga grunder.

Om det efter veckans beslut är kårens officiella syn på kårobligatoriet och rätten till utbildning, då säger även jag att jag hoppar av farsen så snart obligatoriet avskaffas. Någon måtta får det vara i den politiska lekstugan.

Tidigare skrivet om kårens underbara värld här, här, här, här och här.

Intressant? Andra bloggar om Uppsala studentkår, kårobligatoriet

I'm not a player, I just blog a lot

Nej.. som ni ser är det lite stiltje. Anledningen är att jag under en övergångsperiod kommer att ha ansvar för bl.a. beredning, framskrivning och förhandling av sjukvårdsärenden för Centerpartiet i Stockholms läns landsting. Det är i sig ett fulltidsjobb, vilket tillsammans med övriga ansvarsområden och livet utanför jobbet ger lite tid till att ventilera tankar och åsikter på bloggen.

Men för de hugande bloggläsare som manuellt surfar in dag efter dag och finner till sin besvikelse att mina sedvanligt smarta och insiktsfulla inlägg inte blir fler rekomenderar jag, om ni inte redan har det, en RSS-läsare. Den surfar bloggarna och aggregerar inläggen åt er.

Till Mac rekomenderar jag Vienna (gratis, kräver OS X 10.4 eller senare). Laddas ned här.

Till Windows och alla andra plattformer rekomenderar jag Google Reader (gratis, onlineprogram). Läs mer här.

Kärnkraftens framtid är inte en marknadsfråga

I likhet med partivännerna Hanna Wagenius och Johan Hedin blev jag också uppringd och utfrågad i arla stund om min syn på svensk energipolitik. Till skillnad från Johan och Hanna som reagerade på själva idén om att politiker ska "kontrollera" energiblandningen i Sverige störde jag mig framförallt på det bristfälliga frågeformuläret (gammal studieskada).

Johan Hedin skriver som kommentar: Hela frågeställningen var nämligen enligt mitt tycke felkonstruerad. Den byggde på den märkliga syn på politikens roll kontra marknadens, som en gång ledde oss in i en politisk låsning för den svenska energiproduktionen. Jag förväntades från politiskt håll vilja bygga ut eller avveckla anläggningar för ett eller annat energislag. /../ Jag ger blanka fan i det går till att framställa elen, så länge det sker på ett säkert och miljövänligt sätt och att detta sker på marknadens villkor.

Argumentationen är till synes vattentät. Politiker sätter spelreglerna och marknadsaktörerna konkurrerar inom existerande ramverk. Kan kärnkraften klara av de miljömässiga och säkerhetsmässiga kraven och ge mer bang for the buck (ursäkta skämtet) åt konsumenten än andra energislag är diskussionen avklarad.

Men är det så enkelt? Vad som är miljövänligt och säkert är rimligen i sista led en politisk bedömningsfråga. Om det är en acceptabel risk att ett kärnkraftverk kanske kan få härdsmälta - någonting som potentiellt skulle ödelägga Sverige - är en fråga som svårligen kan delegeras till marknaden.

Argumentationslinjen "så länge alla uppfyller miljö- och säkerhetskraven får marknaden avgöra" bygger på den falska dikotomin mellan den "fria marknaden" och ett politikervälde. Marknader har alltid varit reglerade i någon form, och kommer nog alltid att vara det. Vi har bilar på grund av marknaden, men vi åker inte alla runt med V8:or på grund av miljöregleringar och skatter. Politiken kan låta elen produceras på en öppen marknad med eller utan kärnkraft, allt beroende på säkerhetskrav, miljökrav och skattesatser. Att argumentera för energiproduktion på "marknadens villkor" med politiker som domare är därför att argumentera för allt och inget, och att ge carte blanche till de som har en idé kring riktningen för energipolitiken, vare sig den inkluderar kärnkraft eller ej.

I jakten på billig energi glöms för övrigt ofta bort att uranreserverna har en log-normal fördelning - vi kommer få "peak uranium" på samma sätt som vi har peak oil. Det kommer ske åttio år senare, men kärnkraften är på sin höjd en historisk parantes. Dock en som har potential att förstöra världen långt mer än oljan.

Kärnkraften kan betraktas som en allmänningens tragedi. Vi vill alla ha billig el, men de flesta av oss vill också slippa urangruvor i Sverige och riskera att bli förgiftade av plutonium. I jakten på det första i form av billig kärnenergi kan vi få det senare. Jämför med haven som ingen vill se urfiskade, men blir det eftersom ingen internalisera kostnaden.

I statsvetenskapen talar man ibland om path dependency och critical junctures. Som James Mahoney definerar det:

A defining feature of path dependence is the idea that it is difficult for actors to
reverse the effects of choices made during critical junctures; critical junctures increase
the probability that countries will follow particular paths of development.

Dagens situation med långsiktigt stigande oljepriser är en vägkorsning där våra val nu kommer styra våra framtida möjligheter att ställa om till ett hållbart samhälle. Att ta den lätta vägen ut ur energikrisen i form av kärnkraft skulle vara ett grundskott mot vår historiska möjlighet att hitta en långsiktigt hållbar energimix, en möjlighet som inte fanns när oljan tidigare effektivt konkurrerade med sol-, bio- och vindenergi - tre garanterat riskfria energislag.

Därför säger jag principiellt nej till mer kärnkraft, och hoppas att alla som vill se en omställning till hållbara energialternativ också gör det.

Intressant? Andra bloggar om kärnkraft, centerpartiet, path dependency