Det är alltid kul att läsa skarp kritik förpackad i ett fint retoriskt paket, som när Karl-Henrik Robèrt
sågar kärnkraften och politiker som har tappat fokus på de större målen:
Att nu förespråka utbyggd kärnkraft utan att svara på den strategiska frågan ”sen då?” är antingen oetiskt eller inkompetent. Man uttolkar vindriktningen snarare än att försöka påverka den. Denna attityd ligger på det traditionella ledarskapsplanet och kan inte skyllas på experter. I dag är det en expertdriven pest-eller-kolera debatt i ett snävt klimatperspektiv som gäller. Global uppvärmning eller kärnvinter? Global uppvärmning eller massvält? Global uppvärmning eller förlorad konkurrenskraft? Och ledarna och deras experter säger: ”Vi kan inte byta energisystem förrän de hållbara alternativen är framtagna.” Det är som att säga: ”Jag ska inte börja motionera förrän jag har fått bra kondition.”Utöver
tidigare framförd kritik mot en utbyggnad kärnkraft går det att lägga till ytterligare punkter:
- Kärnkraften är det mest planekonomiska och statsstödda energiformen som finns. Det illustreras inte minst av att vindkraften har fått 0.03% av statliga forskningsanslag inom energiområdet -
kärnkraften har fått 60%, motsvarande 175 miljarder dollar. Mig veterligen är det en försvinnande liten andel kärnkraftverk i världen som är marknadsmässigt planerade, utvecklade, byggda, drivna och efter trogen tjänst
nedmonterade. Den dagen vi ser kärnkraftverk en masse som under hela sina livscyklar är finansierad av privata pengar och som har internaliserat försäkringskostnaderna i händelse av olyckor, då kan vi prata om en marknadsmässig energilösning.
- Ryktet gör gällande att den synnerligen aktiva kärnkraftslobbyn vi ser allt mer av i dagarna - med fokus särskilt mot mitt parti - är aktivt understödd av
Svenskt Näringsliv. I sig inte ovanligt att någon håller i slantarna - eller fel skall tilläggas. Men, follow the money som det heter - papperspåret leder oss till svensk basindustri som är orolig över tillgången till billig energi. Förståeligt. Industrin är en viktig del av svensk ekonomi, men sektorn är i det större politiska sammanhanget om frågan klimat och miljö ett litet och kapitalstarkt särintresse som driver sin egen agenda. Det betyder inte att politisk vilja att bygga ut kärnkraften definitionsmässigt är fel, men det ogiltiförklarar argumentet "basindustrin behöver det".
- Som motståndare till utbyggd kärnkraft får man ofta frågan hur skall vi få energi i framtiden? För mig är det en udda fråga, särskilt när liberaler ställer den. Det jag vet är att nödens är uppfinningarnas moder. Detta betyder inte att vi kan sitta med armarna i kors, receptet är genomtänkta lagar och regler med incitamentstrukturer som främjar förnyelsebara alternativ, resultatet blir - givetvis - därefter, även om ingen i dag kan svara på frågan om vi 2020 kommer ha femtusen eller femtiotusen nya vindkraftverk. Kärnkraftsvurmet, särskilt i den idiosynkratiska FP-traditionen av att specificera
vi behöver TIO nya reaktorer 2020! har en planekonomiskt anstruken kvalité jag känner olustighet inför.
Regeringen kommer göra upp frågan under februari-mars. Om man skall tro
Ekot är C-linjen från regeringskansliet en villighet att kompromissa i kärnkraftsfrågan i utbyte mot ökade satsningar på förnyelsebara energislag. Mot bakgrund av att Centerpartiet är det enda regeringsparti med en avvikande uppfattning ett sådant utbyte är kanske det bästa man kanske kan hoppas på. En energiuppgörelse med oppositionen före en med Alliansen är dödfött.
Men att slå in på kärnenergispåret kan vara den åtgärd som slår undan benen för de förnyelsebara energikällorna. Ju längre vi går nedför kärnkraftspåret - ju mer vi investerar - ju svårare är det att byta spår. Detta är vad som på statsvetarspråk heter path dependency, politiker och peningstarka intressen som har investerat politiskt och monetärt kapital i en utbyggnad av kärnkraften får allt mer att förlora genom att byta "väg" ju mer vi investerar. På så vis uppstår en självstärkande cykel, med ständigt ökat tryck mot en energiform.
Med detta sagt tycker jag fortfarande att ett mål om ett kärnenergifritt Sverige är rätt. Men mot bakgrund av det parlamentariska läget och det tryck som finns i frågan kan en rimlig väg framåt vara en öppning för nybyggnation på existerande verk när de nuvarande är pensionsdugliga, dock med ett TWh-tak, alternativt en fast TWh-uppräkning kärnkraft relativt förnyelsebar energi
. Den svenska energimixen består i huvudsak av kärnkraft, olja, vattenkraft och förnyelsebart. Genom att slå fast ett tak för kärnenergin som blir aktuell att sänka när oljan är utfasad av av bio-, vind- och solenergi bibehålls det starka förändringstryck mot förnyelsebar energi som är nödvändig för att nå ett långsiktigt hållbart samhälle.
En sådan lösning kan - kanske - blidka både förespråkare och kritiker. Det skulle heller inte innebära att vi skulle få tio nya reaktorer över några år, om några alls. Vattenfall vill tydligen bygga för privata pengar, men frågan är om det är några fler som står i kö för att plöja ned 20 - 50 miljarder för en enskild reaktor. Se på "framgångsexemplet" Olkiluoto-3.
Intressant? Andra bloggar om kärnkraft, centerpartiet
