Varför är villaförorten ett hot och inte ett löfte?

Institutioner formar, delvis, människors åsikter om omvärlden. Men det gör också media och populärkulturen. Skarpa filmbloggen Weird Science skribent koserar kring populärkulturens misstänksamhet mot suburbia:

Söndagssolen får inte lysa över en nyklippt gräsmatta utan att en illavarslande skugga får rosenbladen att skälva till i skräck. De perfekt vita staketen måste alltid spärra in en dold Josef Fritzl-fasa eller, åtminstone, en tristess så monumental att galenskapen ständigt ligger på lur. En hemmafru måste alltid vara desperat. Populärkulturen hatar villaförorten. Ett hat mot allt det som ett bullbakande, trädgårdspysslande, grillkvällsosande suburbia innebär. Det är ett fascinerande hat.

Någon annan som känner igen sig i sin inställning till 9-5, villa och Volvo? För mig är det träffande hur mycket av mina egna föreställningar om livet i förorten är förstärkt av TV-serier och populärkultur, vars i grunden politiska budskap jag inte reflekterar över.

Även om inte alla går lika långt som Schyman och förklarar kärnfamiljen som hotet mot kvinnan, betraktas det nog bland gemene man i det politiska etablissemanget som något ytterst suspekt med den lyckliga hemmafrun, triviala och könssterotypa intressen, och en lycklig medelklassig homogenitet.

Det kanske ligger något i skribentens funderingar kring den undermedvetna och populärkulturellt förstärkta inställningen till suburbia, som förklarar varför "kärnfamiljens försvarare" har en svår uppgift i Sverige. Det rapporteras ofta om misshandel och alkholism i familjer, men sällan om de - sannolikt - miljoner människor som genom åren har tittat tillbaka på lyckliga barndomar i den sortens stereotypt medelklassiga miljöer som de senare årens suburbia-serier är pastischer på.

Man har försökt länge (eller sen 68..) att hitta ersättningar till den politiskt obekväma kärnfamiljen, men för de allra flesta i detta land är nog det lyckliga förortslivet med två harmoniska föräldrar inte något att frukta, utan något att sträva efter. Alltså, varför lyckas inget parti - jag tittar på er, KD - kapitalisera på att agera försvarare av villaförorten och dess specifika livsstil?

Ella och EU

Att Ella Bohlin, före detta ordförande för KDU vill lyfta klimatfrågan om hon skulle lyckas ta sig in i europaparlementet (om än till småporrig shaft-inspirerad funk) får bokföras på pluskontot.

Men att hon också deklarerar att hon kommer att verka för att svenskarna inte längre ska få snusa om hon lyckas ta sig till Bryssel är inte fullt lika reko. Och jag som närde en vag förhoppning att den långa traditionen av småsint paternalism var en generationsfråga inom Kristdemokraterna.

Man kan ju fundera över hur Ella väljer vinnarfrågor. "Jag positionerar mig rakt motsatt till populära snusförespråkaren Fjellner, så är det här valet nog inga problem". Som Expressens opinionsblogg torrt konstaterar, "med detta vinner Ella Bohlin överlägset SM i anti-folklighet".

Det är ännu inte riktigt "Little Mother"-klass över Ellas kampanj, men vi kan säkert förvänta oss fler intressanta utspel innan valet i juni. Keep your eyes peeled.

Efterfesten är räddad

Legendariska sunkhaket Palermo i Uppsala blev av med sitt alkoholtillstånd nyligen, på grund sunkig bokförning. Men snart har vi alla 805 medlemmar i Fejjan-gruppen Bevara Palermo anledning att glädjas. Den nya ägaren, tillika broder till förra ägaren har ansökt om nytt alkoholtillstånd. Efterferren är, förhoppningsvis, snart räddad.

Kudos

SvD rapporterar i dag om en "helomvändning" av försvaret. Att man ställer fjorton stridsvagnar i förråd på Gotland och inrättar fyra bataljoner - varav två är nya - med tre års beredskapsgrad, skulle jag snarare beskriva som en liten gir på en inslagen kurs. Men kudos till Björklund om det är hans förtjänst.

Tidigare skrivet om försvaret och säkerhetspolitik här, här, och här.

Grattis Uppsala studentkår!

Noterar att Uppsala studentkår fyller 160 år i dag. Grattis! Och grattis till oss studenter som har drivna människor som bevakar våra intressen. Det finns ett uttryck i stil med att man kritiserar vänner, men inte bekanta. Jag kritiserar inte kåren för att jag ogillar den, eller har något emot dess huvudsakliga uppgift: att bevaka drägliga studentvillkor och inflytande. Mitt problem är att kåren gör det för lite. Istället svävar man ut i fotoklubbar, diverse sidoverksamheter, och ideologiskt navelskåderi - sådant som borde ha sin naturliga plats på nationerna.

Med anledning av jubileet rapporterar UNT om kåren och dess framtid med den kommande reformen av kårobligatoriet. Ordförande Klas-Herman målar framtiden i mörka färger: Tappar vi var tredje student kommer vi att ha cirka tre miljoner kronor mindre om året att röra oss med, inklusive ersättningen från staten.

Men som Karl Rydå på UNT:s ledarblogg frågar, varför räknar kåren med att tappa var tredje medlem när man inte längre tvingas vara med? Är det kanske så att man är pessimistisk för att signalera missnöje? Kåren knorrar även - givetvis - över att ersättningen per student blir en dryg tredjedel av vad utredningen föreslog.

Det kan tyckas jobbigt, men det innebär i praktiken att kåren måste leverera ett mervärde som märks för studenterna. Själva mekanismen för inflytande är möjligheten att välja bort. Kårerna ska inte finansierar all sin verksamhet med statliga pengar, då kan obligatoriet lika gärna bestå, för studentinflytandet ökar inte om pengarna vi betalar för medlemskap inte har någon styrande effekt på vad kåren gör och inte gör.

Parallellen till nationerna är uppenbar: Inte en kotte är med i Skånelandens nation som bara ger möjlighet att avlägga tentamen. Trots en opt-out-möjlighet väljer i praktiken alla någon av de tretton reguljära nationerna. Det är givetvis för att de erbjuder vad studenter efterfrågar (billig alkohol, musik, studenter av motsatt kön). Jag tar ändå Anders Utbults oro om en "spritkår" med ro - var sak har sin plats. Om studenter inte förstår, eller märker, att kårens existensberättigande helt baseras på att bevaka deras intressen bör man i första hand se om sitt eget hus.

Om kåren är viktig, vilket jag tror och hoppas att folket på Övre Slotts tycker mer än någon annan, borde man ha tilltro till den verksamhet som har fungerat i 160 år, även utan tvångsanslutning.

Det sovande folket förtjänar bättre

Alliansfritt Sverige släppte Fredrik Reinfeldts gamla liberalkonservativa pastisch på 1984, "Det sovande folket", till allmän beskådan och nedladdning. Erik Laakso på Arvid Falk-bloggen recenserar. Det går att göra sig lustig över att en tjugoåttaårig riksdagsledamot skriver något så ur den politiska mittfåran vid sin ålder, borde han inte ha anpassat sig till vad alla andra tycker, verkar vara frågan som hänger i luften.

Jag delar inte många av Fredrik Reinfeldts politiska uppfattningar, då som nu. Men det är lustigt att ingen av bokens "recensenter" noterar att dystopin inte är en verklighetsbeskrivning, och att ingen bemödar sig bemöta hans kritik av välfärdsstaten. I sig är det nästan ett kvitto på att det som avviker från den socialdemokratiska normen definitionsmässigt betraktas som konstigt, och därmed kan avfärdas.

Ska man faktiskt plocka fram ett och annat ur boken där Reinfeldt snuddar vid något viktigt kan vi ta två exempel:

Den stora staten mot civilsamhället
Reinfeldt menar att ett långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav har pacificerat människor, och att det politiska systemet dövar egna initiativ. Det finns ett korn av sanning i det. Framförallt p.g.a. att politik inte är värdeskapande, systemet fördelar bara värden enligt demokratiska principer. Värdet i en nation, socialt, kulturellt, ekonomiskt, skapas i civilsamhällets institutioner, relationer, och företag, genom frivilliga utbyten. Politiken misslyckas konsekvent att plocka vinnare på förhand, eller att odla dem. Att därför se till staten i första hand för att säkra livskvalité tyder på ett grundläggande tankefel. Det är en attityd som uppkommer i ett samhälle som ser offentliga system som den främsta garanten för välstånd. Vad du är "värd" avgörs, eller borde avgöras inom vida ramar av vad du kan erbjuda andra. Förlorar du jobbet på t.ex. SAAB borde inte första reaktionen vara att ropa efter ett förstatligande för att ingen vill ha det du producerar.

Partier som lockar väljare med offentliga medel
Reinfeldt tangerar frågan om partier som köper inflytande genom löften om bidrag och speciella reformer riktade mot viktiga väljargrupper. Men det är väl ytterligare ett nyliberalt hjärnspöke? Inte direkt, det finns forskning som belägger sambanden mellan t.ex. maxtaxan - en riktig medelklassreform - och valvinster, där socialdemokraterna köpte 80 000 röster a 42 000 kr styck. Smart, garanterat välplanerat, och ett ganska sjukt sätt att använda offentliga medel på. Denna sortens politik har förts som en röd tråd från ATP-systemet till socialdemokraternas löften om en grymt skön a-kassa för höginkomsttagare 2006. Det är exempel på en inställning till det offentliga som Karl Popper kallar för 'personal intervention', där majoriteten styr offentliga medel åt vissa håll för att uppnå politiskt uppsatta mål. I fallet med socialdemokraterna har det historiskt varit behålla makten genom att binda stora väljargrupper till staten.

Summa sumarum, "Det sovande folket" är inte ett litterärt mästerverk. Men som tidsdokument över ett annat moderat parti är det en intressant text. Och en del av den kritik Reinfeldt framför tangerar reella frågeställningar: Vad är tillräckligt med stat? Hur bör offentliga medel fördelas? Är det sunt att partier köper röster med skattepengar? Det är frågor som förtjänar ett bättre öde än att skrattas bort, oavsett om man kallar sig socialdemokrat eller ej.

Intressant? Andra bloggar om Fredrik Reinfeldt, socialdemokraterna, det sovande folket

Playlist: min begravning

Via Mymlan hittar jag den, något makabra, listan på fem låtar till hennes (framtida) begravning. Well, man vill ju inte vara sämre. Jag underhåller visserligen den naiva föreställningen att man någon gång i framtiden skall kunna uppladdas i en dator och helt slippa det där med döden. Men om det ändå skulle ske vill jag att DJ:n stoppar ner den klassiska musiken och istället spelar följande:

1. Sia - Breath Me (YouTube)
En av få låtar som kan framkalla ångest hos mig och ändå vara förfärligt vacker. Fans av Six Feet Under känner igen låten från sista avsnittet, där karaktärernas liv passerar i revy. Storslaget, och helt rätt stämning för återblickar på ett liv.

2. Band of Horses - The Funeral (YouTube)
Temamusik, antagligen. Sorgsna gitarrer och Ben Bridwells ansträngda röst som löses upp i ett nynnande crescendo. Som om de ville ha sagt att nu skiter jag i detta livet.

3. The Cure - Plainsong (YouTube)
Jag tänker soluppgång, glada dagar med goda vänner, nystart, och hur snabbt allt kan förändras. Ihåliga trummor, gitarrljudet som gjorde The Cure till alla popkids favoritband, och Robert Smiths ekande och livströtta röst. Från världens bästa album, Disintegration.

4. Sarah Mclachlan - Fumbling Towards Ecstacy (YouTube)
Gammal pop-pärla uppdaterad med Junior Boys omsorg. Spruckna och virvlande synthstötar som låter både 80 och 00 i kombination med spröd sång. "All the fear has left me now, I'm not freightened anymore"

5. M83 - Highest Journey (Spotify)
Börjar med ett piano, och slutar åtta minuter senare med en stegrande upplösning i artificiella körer och oljud. Temamusik för efterlivet. Kallt, men ändå så varmt.

Och till efterfesten? The Cure - The Funeral Party blir nog bra.

Välskrivet

Johan Karlsson på Mothugg-bloggen drar en mycket intressant parallell mellan the long tail, skivbolagens utmaningar i ett samhälle där kostnaden för distribution av musik närmar sig noll, och politikens verklighet när kostnaderna för politiskt engagemang sjunker i samma takt. Högst läsvärt.