Den tiden på året

Den politiska terminen sjunger på sista versen när årets politiska högtid - Almedalsveckan - drar igång i morgon. Efter vad som antagligen kommer bli en vecka av osunda mängder bänknötande, barknuffande, rosédrickande och minglande försvinner jag på semester under juli när politik-Sverige tar sommaruppehåll. Inte för att bloggande (här) är ett jobb, men ännu mer tragiskt låg uppdateringstakt utlovas.

Som en personlig reflektion som antagligen inte är av intresse för fler än närmast berörda känns det skönt att kunna lägga politiken åt sidan för några veckor. Som en illustration över hur mitt liv har sett ut 2009 är det i dagarna ett halvår sedan jag hade tid att träffa min egen mor. Efter att ha jobbat (mer) än heltid kombinerat med pendling och mellan halv- till heltidsstudier under hela våren känner jag ett visst behov av att varva ned några veckor.

De mer glammiga semesterplanerna skjuter jag därför till en annan gång - jag tänker istället försöka göra så lite som möjligt. Många reser under semestern (vi måste gööra något) - med tanke på att jag har rest land och rike runt i jobbet och i egenskap av förtroendevald, och kuskat runt en större del av Europa och en respektabel bit av USA tidigare semestrar är det en omväxling att faktiskt inte åka någonstans alls.

Ja, utöver en och annan trip till Stockholm för klubbhoppande kommer jag spendera tid på Snärkes brygga och V-Dalas tak. Men det blir givetvis någon vecka vid Bohusläns klippor också - världens vackraste plats på sommaren om ni frågar mig (sorry Stockholm).

På återseende.

Uppsalas baksida

Uppsala står i blom och vårterminen är slut. Vid den här tiden på året, och när mer än en vän och bekant börjar närma sig slutet på studierna har jag funderat lite kring om inte Uppsalas säregna studentliv centrerat kring nationer är både den bildliga fram- och baksidan av staden.

Jag tror att många som söker sig till den eviga ungdomens stad gör det för det mytomspunna studentlivet - någonting jag kan förstå efter att ha hängt på otaliga klubbar, föreningar och korridorsfester i snart fem års tid. För en del blir det för mycket av det roliga - överliggare som antingen gör nations-, kår- eller universitetspoängskarriär. De flesta av oss tar ändå den rätta mängden poäng i (någotsånär) tid och plockar ut examen - för att sedan flyttar från staden.

Umgänget innanför och utanför nationshuset centreras kring studierna, man pratar plugg, umgås med studievänner, och träffar vanligtvis sina respektive inom ramarna för universitetsvärlden. Den som inte pluggar blir något av en udda fågel i sådana umgängen - särskilt på nationsklubbarna då man måste studera för att få det hett eftertraktade kårlegget som ger inträde.

På samma sätt som studentlivet är magneten som drar till sig idealister med bildningsideal och en romantiserad bild av staden på slätten, verkar det vara precis detsamma som skjuter ifrån dem som fått nöjet att springa ut från universitetshuset och slänga studentmössan i luften. De flesta av oss blir inte mer än gäster i stan. Det ligger nästan i smeknamnet "den eviga ungdomens stad" att vi som kommer till åren i studiesammanhang hoppar på tåget för en sista resa mot nästa stad - vanligtvis Stockholm.

Att stå med en fot i arbetslivet och en i studentlivet går visserligen, även om kåren blir allt snabbare med att rycka legget från de som inte tar sina "dinosauriernas tidsålder 7.5 HP". Att läsa den ena mer kufiga sommarkursen efter den andra kan kännas som ett lite för högt pris att betala för att få möjlighet att dricka 20-kronors fulöl och hänga med studenter som bara blir yngre och mer kulturellt aparta för varje år, sett från perspektivet av oss eighties babies. 90-talisterna är nu universitetsstudenter. Helt sjukt.

Dessutom är nöjesutbudet utanför nationernas väggar som består av några "irländska" kedjepubar och Birger Jarl där anabola harrys dansar till icke-ironisk trance en popkulturell öken, med det enda möjliga vattenhålet Orange för hipsters som har förlorat klippkortet till Kalmar och V-Dala. Men är det så enkelt att studielivets exkluderande natur - konkret exemplifierat i "inga studier inget inträde" - driver bort de som tagit examen?

Att gå på Debaser, F12 och hänga på Marie Laveau med samma sorts hipstercrowd som man brukade göra på nationen blir visserligen genast mer intressant om man ändå är körd i utelivet i Uppsala. Men i grund och botten är nog orsaken till den strida ström av ex-studenter som lämnar staden för gott att man blir klar med "den" delen av livet. Studietiden, särskilt här, är trots allt en kulturellt säregen period som kan nå sitt bäst-före-datum någonstans kring 25-årsstrecket.

Kontenta: Vuxenlivet börjar vid examen - tur nog har jag ett år kvar.

Intressant? Andra bloggar om Uppsala, studentliv

Snömos

De tre oppositionspartierna skriver i dag på brännpunkt om EU-ordförandeskapet och, eh, vad de vill göra:

Vi deklarerar också klart och tydligt att en rödgrön regering kommer att föra en aktivare EU-politik för att skapa fler jobb. EU är en central politisk plattform som Sverige ska vara aktiv i. Redan för ett år sedan föreslog vi att EU måste dra upp riktlinjerna för en ny offensiv Lissabonstrategi, där jobb och utbildning binds ihop med arbetet för hållbar utveckling.

Ursäkta frågan - men kan någon vänlig själ förklara exakt vad de menar? Adjektiven staplas på varandra, men jag ser inget innehåll. Är inte Sverige aktiva i EU? Vi har ju snart dessutom ordförandeskapet. Hur ska man "binda ihop" jobb och utbildning med hållbar utveckling - från Bryssel? Och vad har EU egentligen att göra med jobb? Ja, utöver Laval-domen då, där vänsterpartierna vill hindra letter och andra jobbiga utbölingar från att använda sina komparativa fördelar i Sverige, antagligen det enda som faktiskt skulle kunna klassas som en "EU-politik" för fler jobb.

Sverige förtjänar verkligen en mer intellektuellt hederlig politisk diskussion än den som vänsterpartierna ger uttryck för på dagens Brännpunkt.

Vi gör om det tills de röstar rätt

Formellt sett föll Lissabon-fördraget när Irland röstade ned det, då det måste ratificeras av alla medlemsländer. Säg vad man vill om Lissabon - det finns både för och nackdelar - men jag tror alla kan enas om att etablissemanget visar på ett häpnadsväckande förakt för demokratin när de nu tvingar Irland att rösta om exakt samma fördrag. Den demokratisyn som Wallström et consortes representerar kan i princip sammanfattas som "röstar de inte rätt gör vi om det till de röstar rätt". Och komissionen undrar varför så få röstar i EP-valet.. vilket mysterium.

På fejjan

Via Aftonbladet

Eftervalsanalys redux

Mycket kan sägas om valresultatet, låt mig börja med att parafrasera Jonas Morian som citerar Carl Bildt: Ett misslyckande ska kallas för ett misslyckande, och ett misslyckande är det.

Orsaken till detta kan sökas på flera håll. Vi hade ett platt, luddigt, och svårkommunicerat valbudskap (Europas förenta krafter.. vad?) som var oförankrat i partileden. Vi övergav vår slogan "smalare men vassare" som var inarbetad, intuitivt förståelig och förankrad. Marknadsföring 101: Byt inte budskap hela tiden, och byt inte ett vinnande budskap. Kontinuitet är A och O för att få kunder, eller i detta fall väljare, att känna ingen dig och din produkt. Lägg till detta att toppkandidaterna hade skralt med resurser att driva kampanjer har vi två delförklaringar.

Det mest talande för varför valet gick åt skogen är dock vilka partier som ökade på en politik som i all väsentlighet är centerpartistisk, alltså, vilka som i någon mening valde bort oss för konkurrerande partier. Karl noterar samma sak, likaså Magnus. Det är ingen direkt vetenskap, men att PP kniper ett mandat, och MP får hela två ger en fingervisning om vilka frågor som väljarna prioriterade där de kunde välja oss:

• Integritet och frihetsfrågor.
  

Kommentarer är överflödiga. Efter en rumphuggen debatt på stämman härom månaden är nu mera vår linje, åtminstone i integritetsfrågor, att vi stakar ut vår politiska riktning utifrån kompromisser som görs i regeringskansliet. De som talade om risken för regeringskris om inte partiet ställde sig bakom FRA-kompromissen (och därmed tog avstånd från tidigare öppenhetsmanifest) har anledning att fundera på vilken effekt stämmans beslut har haft på PP-"skrällen". Bara 2% PP-väljare tänker rösta på C i riksdagsvalet. Karl frågar retoriskt varför M och S går så bra hos piraterna när de ratar oss. Det enkla svaret tror jag är att spelar man högt och sviker blir straffet så mycket hårdare.

• Miljöfrågorna.
  

Att MP går så bra kräver lite mer tankekraft. Från ett C-perspektiv framstår MP:s överbudspolitik som oseriös, ofinansierad och populistisk. Varför fattar inte väljare det? Case in point: Partiets lokala förmåga i Uppsala, Kristin, deklarerar att Miljöpartiet vill spendera 500 miljarder euro (hick!) på att skapa 5 miljoner nya jobb. Det är 500 miljarder i utgifter, inte intäkter. Keyenesianism är alltjämt död även om Miljöpartiet försöker slänga på lite grön färg.

Tillåt mig dra fram den ny-gamla demokratidrapan "Myth of the Rational Voter". Författaren Bryan Caplan visar, i korthet, att väljare är rationellt irrationella. Eftersom en röst i praktiken har ett värde på 0 (det är extremt osannolikt att en röst avgör ett val) är marginalkostnaden för att "slänga bort" sin röst på något som låter mysigt men som ur alla andra aspekter är spritt språngande tokigt också 0.

Lägg till detta beklämmande faktum att gemene man är okunnig om samhällsekonomiska fundamenta, innebär det att väljare i praktiken inte vet eller reflekterar över när en politik innebär en faktiskt kostnad för de själva (undra vad bensinen skulle behöva kosta för att minska utsläppen med 100% på ett tiotal år..). Människor är rationella på marknaden där man förlorar pengar genom att t.ex. inte låta svarta handla i sin butik, men de är konsekvent (rationellt) irrationella på den politiska marknaden eftersom blott en minoritet förstår vad den egna kostnaden skulle bli för en dåligt politik. Men även om man förstår det, ja, varför inte rösta på det "roliga" alternativet? Jag avgör ju ändå inte vem som vinner, därför kommunicerar jag hellre allmänna opinionsyttringar som är behagliga för min självbild, identitet, eller vad som är socialt sanktionerat.

Att det är lite mer kosher att kunna säga att man röstade för 100% utsläppsminskningar än för 30% är därför ett problem för Centerpartiet. Att det senare alternativet faktiskt är verklighetsförankrat spelar ingen större roll i sammanhanget. Så vad är konsekvenserna för oss som parti? Det uppenbara svaret är att anamma samma överbudspolitik som Miljöpartiet ägnar sig åt.

Personligen vägrar jag ändå propagera för något sådant. Politik måste vara bättre än simpel populism och naiv radikalism. Vår miljöpolitik är - kan vara - långt mer attraktiv än Miljöpartiets eftersom vi kan uppvisa resultat och förklara i detalj hur vi vill nå våra mål. Sensmoralen är kort sagt att visa vad kostnaden skulle bli för den enskilde om Miljöpartiet fick diktera politiken.

On a related note, högintressanta Att dricka liberalt-bloggen gör en strukturell analys över varför Piratpartiet "skräller" mest. Inget nytt under solen, egentligen, men det tål att upprepas: De etablerade partierna utnyttjar inte Internet som interaktivt medium när gammalmedia läses och ses av allt färre. Piratpartiet har i princip helt rundat traditionell media i att få ut sitt budskap (och utveckla det, vilket är en minst lika viktig poäng).

Internet är inte den nya radion eller tidningen. Det är det nya vardagsrummet eller torget. Envägskommunikation kommer inom en snar framtid vara stukad som modell för att nå väljare i den miljön. Vem vill prata med någon som för en monolog? De entreprenörer som utnyttjar de nya möjligheterna erbjuder en mer lockande "produkt" både för interaktiv kommunikation och utveckling av politik (varför finns ens partimöten fysiskt längre?). Omvandlingen i väljarkåren, äldre faller av och ersätts i allt högre grad av yngre (rekordmånga röstberättigade 2010) som är uppvuxna med och förstår internets frihetliga, interaktiva, spontana och anarkistiska natur innebär att de etablerade partierna - inklusive mitt - riskerar att förlora den på sikt dominerande kontaktytan gentemot väljare. Och vilket parti väntar på dem på nätet? Skepp o hoj, kamrater..

Eftervalsanalysen fortsätter vid senare tillfälle.

Intressant? Andra bloggar om Centerpartiet, EP-valet, eftervalsanalys

Dagens citat

Vi accepterar inte att avlyssnas av staten. Människor börjar förstå att staten inte alltid är god.

- Rick Falkvinge

Och däri ligger kärnan både i Piratpartiets valframgång, som i den liberala kritiken mot ett EU som bland annat vill registrera bloggare och ge särskilda privilegier till kapitalstarka särintressen. Om staten inte alltid är god, varför skulle EU vara bättre?

Det finns anledning att återkomma till en djupare eftervalsanalys vid senare tillfälle. Men spontant känns det lite bittert att vi, Centerpartiet, som red på en våg av kritik mot centralism, politikervälde och ovanifrånlösningar på 70-talet inte har lyckats kanalisera samma opinionsströmningar som på 2000-talet tar sig ett uttryck i skepsis mot allehanda mer eller mindre korkade lagförslag som härstammar från Bryssel.

(Via Johan Norberg)

Jorden anropar 68:an

Socialdemokraterna står still. Moderaterna går fram. Socialistgruppen i parlamentet förlorar makt, och EPP-ED-gruppen som (M) sitter i ökar. Modsen misslyckades visserligen i att bli största partiet i valet, men relativt sett gjorde (S) det sämsta valet.

Anledning till oro i de röda leden? Läge för självkritik och granskning?

Nej då, ty i går "underkände svenska folket Moderaternas politik" om man får tro Bagdad Bob.. f'låt, Ibrahim Bayalan.

Rösta för pizza-Sverige

Socialdemokraten Evin Cetin går till val på slogan "en röst för ditt pizza-Sverige". Hon förklarar innebörden på Newsmill:

Pizza-Sverige består av de människor som jobbar på pizzeriorna men också om dem som äter där. De är en del av det nya svenska klassamhället. Det är personer som lever utanför den yttersta makteliten, som drabbas hårdast av den pågående krisen.

Är det bara jag som, tja, tycker det är en lite lustig ingångsvinkel, mot bakgrund av att den socialdemokratiska högskattestaten har skapat en så kallad pizza-konjunktur? Pizza har man råd med på löningshelg, resten av månaden är 60 spänn en för stor utgift. Klassamhällets hårda verklighet - fråga din lokala pizzabagare när han har mest business.

Tur då att låginkomsttagare får några extra slantar tack vare sänkt skatt så de kanske har råd med pizza även några veckor in på månaden. Fast något säger mig att den reformen inte riktigt faller Evin på läppen..

Meta-liberalism, eller varför jag kommer kryssa Håkan Larsson (c)

Det man inte väger upp i antal inlägg får man väga upp i ord. Eller? Jag kör en Anders Borg helt enkelt, för någon bättre takt lär det inte bli framöver heller. Jag har gått och lurat på vem som skall få mitt kryss i ett par veckor nu. Svaret kan ni se ovan. Låt mig förklara mitt resonemang.

En föråldrad interndebatt
För en utomstående betraktare kan Centerpartiets omsvängning från ett EU-skeptiskt parti till partiet som går till val på devisen "Europas förenta krafter" te sig som underlig. Omsvängningen kan förklaras med lika delar ambitionen att bli ett "verkligt" borgerligt alternativ, som en strategisk inriktning på att fånga liberala väljare. Gott så.

Det finns dock skönhetsfläckar i Centerpartiets EU-inriktning: vi pratar "smalare men vassare" - jättebra - men det är framförallt det vassa som syns (när det är smalt nämns mest banala och anekdotiska exempel som de klassiska gurkorna och bananerna - något som EU inte ens berör längre). Det smala är tunt på innehåll. EMU är visserligen inte strikt taget en EP-valsfråga, men om Folktpartiet kan prata om varför de vill ha den borde vi prata om varför vi inte vill det. Ett konkret och verkligt exempel på "smalare" som hitintills inte har lyfts alls. De som pratar både lite smalt och vasst, eller mer smalt än vasst blir ofta utnämnda av andra till så kallade "EU-kritiker". Inte helt oberättigat kanske någon tycker, eftersom de tyngsta profilerna med inriktningen smal tillhör det gamla gardet som i huvudsak var emot ett medlemskapet för 15 år sedan.

Men är det inte dags att gå vidare? Dikotomin "EU-vän" eller "EU-kritiker" är intellektuellt urlakad år 2009. Själv var jag 11 år när Sverige röstade om ett medlemskap. För mig är EU ett faktum, och jag vill inte går ur. Jag skulle beskriva mig som en stor EU-vän. En debatt där man antingen är en "vän" och därmed ger EU ett frikort till allehanda galenskaper, eller är en "EU-kritiker" (med alla sina 90-talsdoftande konotationer) är farlig för en levande interndebatt. För över samma stereotyper på vilket annat politikområde som helst, "är du en Sverige-vän, eller är du en Sverige-kritiker som tycker att staten kan göra saker annorlunda, mindre eller bättre?".

En politik som riskerar att stöta bort "pratare"
Det intressanta med den allmänna "positiva" inriktningen är att den må visserligen attrahera allmänborgerliga, men den politik vi förde under 90-talet, när Centerpartiet inte hade tagit några betydande steg i liberal riktning i den nationella politiken, är i en EU-kontext mer i linje med en klassisk liberal idétradition: Skepsis mot maktförskjutningar, och en politik för att begränsa den (överstatliga) makten. Som Segerfeldt påpekar i sin artikel, vår nu till åren kommen valslogan "smalare men vassare", formulerad för att blidka både kritiker och EU-vänner, är faktiskt den mest borgerliga bland alla partiers. Men vad läggs i begreppet smalare?

Tongivande liberaler som ligger i den idépolitiska debattens framkant, så kallade "pratare" som röstade C i riksdagsvalet och opinonsbildade för oss på grund av vår ompositionering i den nationella politiken väljer att inte göra det i EP-valet. Jag vet inte hur många besvikna C-väljare jag har stött på som röstade på oss 2006 som 2009 tänker lägga en piratsedel i urnan på söndag. Ingerö, Segerfeldt, och Svensson, för att nämna tre tongivande svenska liberala debattörer tänker alla rösta Moderat. För mig ringer en varningsklocka. Inte för att övervärdera vikten av de tre förnämliga herrarnas enskilda valsedlar, men deras val illustrerar något väsentligt: vi lockar inte "pratare" 2009. Det är något som inte stämmer.

Upp-och-ned-vända Sverige
I Sverige går Folkpartiet till val på den klämkäcka slogan "vi skickar inga knällspikar till Bryssel". En röst på Folkpartiet, då blir det åka av! Oklart håll, men i en garanterat "gnällfri" riktning. Att svenska liberaler som historiskt har ägnat sig åt försöka hålla staten i ett kort koppel släpper hämningarna när EU kommer upp på dagordningen har inga ideologiska förklaringar, snarare är de ett resultat av vår speciella politiska miljö, som Fredrik Segerfeldt noterar när han uppmanar svenska liberaler att släppa flåshurtigheten. Den upp-och-ned-vända svenska debatten där liberaler tenderar att vara de mest ivriga påhejarna av "integration" illustreras inte minst av att knallborgerliga, avgjort icke-svenska Libertas och UK independence party båda går till val på en agenda som i mångt och mycket är motsatsen till Allianspartiernas plattformar.

Två exempel som illustrerar att den svenska debatten är diametralt motsatt den Europeiska. Liberaler i andra länder vill i regel ge EU mindre makt, medan socialisterna i regel vill ge EU mer makt för att vara en "motvikt" mot kapitalet. Att Vänsterpartiet har den mest EU-kritiska plattformen i Sverige borde ge svenska liberaler huvudbry. Låt mig förklara:

Liberaler ansluter sig i regel omedvetet till vad Shklar kallar för "liberalism of fear" - varje makt korrumperas på ett eller annat sätt, det viktiga är därför att begränsa statsmaktens möjligheter att missbruka sina resurser eller svälla på medborgarnas bekostnad. Därför älskar vi konstitutionsdomstolar och maktdelning. Men det tragiska faktum att staten alltid vill göra mer (ännu en anledning att inte vara utopist, framtiden ser inte alls så ljus ut), gäller även demokratiska stater. GU-statsvetaren Johan Karlsson som berörde ämnet anti-utopisk liberalism när FRA var som hetast och även refererar till ovan nämnda Shaklar citerar (och översätter, för er som inte kan tyska) Sofsky, som sammanfattar det hela kärnfullt:

”Demokratiska stater är ju inte några sociala gemenskaper, utan system för att härska. Demokrati betyder: En politisk elits herravälde i folkets namn, ibland för, ibland emot, men alltid över folket. Och varje herravälde har en naturlig tendens att utvidga observationen av undersåtarna. Det tyglas periodvis genom rättsstaten, men rätten är i sig bara ett maktmedel.”

I en EU-kontext blir därför inte den liberala frågan, "vad kan EU göra med sin makt?", utan "hur begränsar vi EU:s makt?". En stat är en stat, även om den är övernationell. Och alla stater är institutionellt riggade för att svälla. Givet frågeställningen ovan framstår politiker som inte är liberalt sinnade i en nationell kontext, både borgerliga som socialistiska vara mer i fas med vårt idéearv än flera av kandidaterna som är uttalat liberala. Vi kan kalla dem för meta-liberaler, kanske?

Bondförunftet
Jag gillar devisen håll dina vänner nära, men dina politiker närmre. Makt korrumperar, och behöver därför kontrolleras genom demokratiskt ansvarsutkrävande. Ju längre bort, såväl fysiskt som institutionellt en makt befinner sig, ju svårare blir det att följa politiska processer som leder fram till beslut, ha inblick, och utkräva ansvar. Det känns helt enkelt mer bekvämt att veta att våra folkvalda sitter på Helgeandsholmen, än i Bryssels labyrintliknande korridorer.

Det teoretiska argumentet
Min utgångspunkt i all politik är subsidiaritetsprincipen: lägsta effektiva beslutsnivå. Den mesta makten bör ligga hos den enskilda, därefter det offentligas lägsta effektiva nivå. Av detta resonemang följer att EU rent krasst bör göra så lite som möjligt. Mellan EU och mig ligger kommun, landsting och stat. Men det finns saker där EU är den mest effektiva nivån, gränsöverskridande frågor där bilaterala avtal inte räcker: att upprätthålla frihandel - även om projektet mer liknar en tullunion nu för tiden - och för att tackla globala miljöproblem, och viss brottslighet. Men därefter tar det stopp.

Någon vill kanske lägga till utrikes- och säkerhetspolitik på listan. Med Lissabonfördraget, som kommissionär Wallström i skrivande stund ihärdigt försöker lobba igenom i Irland med hjälp av offentliga medel, skulle EU få en starkare enhetlig röst. Men det kommer att ske på bekostnad av att man tummar på enhällighetsprincipen. Kort sagt, Sveriges röst skulle bli än mindre när kompromisserna blir fler. Vad gäller säkerhetspolitiken har jag ännu inte mött ett hållbart argument för varför Italiens eller Storbritanniens säkerhetsproblem är Sveriges, eller på vilket sätt vi skulle gagnas av att dras in i nykoloniala resurskrig i Mellanöstern och Eurasien under gemensam EU-flagg. Att hålla makten nära är viktigt - än mer så när det gäller kontrollen över våldsmonopolet.


Så vart leder allt detta till? Man kan alltid kryssa sin absoluta favoritkandidat, även om denne inte ligger på valbar plats. För mig är valet en avvägning mellan hur mycket jag kan kompromissa med mina egna åsikter, och samtidigt stödja en kandidat som i huvudsak delar min syn på hur mycket makt EU borde ha, och har en chans att komma in i parlamentet.

Jag kommer lägga min röst på en kandidat som jag paradoxalt nog inte delar många åsikter med i inrikespolitiken - och för all del, inte allt i en EU-kontext heller. Jag vill helt avskaffa jordbruksstödet och jag gillar GMO. Men vi förenas i all väsentlighet i en gemensam syn kring vad EU bör syssla med: Så lite som möjligt utanför de områden där EU verkligen är lägsta effektiva beslutsnivå. Därför kommer jag rösta på Håkan Larsson den 7 juni, som står på femte plats. Det tycker jag fler liberaler borde göra.

Intressant? Andra bloggar om Håkan Larsson, Centerpartiet, liberalism, EP-valet

De små stegens tyranni

Nätverket för tobaksprevention skriver i dag på Brännpunkt om att tobaksförbundet på krogen borde utökas även till uteserveringar:

Allt fler ordnar uteserveringar som är inbyggda, men där rökning är tillåten. Det innebär att personal och gäster som vill sitta i den trevliga miljön utsätts för rökningen. Det behövs ett regelverk som garanterar att uteserveringar blir rökfria miljöer. Det är också dags att se till att rökrutan utanför serveringen inte hamnar i direkt anslutning till entrén. Gäster ska ha rätt till rökfri miljö på serveringen även när de kliver in och när de lämnar den.

Så nu är alltså en rökfri miljö en rättighet? Lustigt, jag som trodde att det var både valfritt att välja att jobba på en restaurang, som att besöka den.