Läsvärda Roland Poirier Martinsson skrev nyligen ett inlägg med titeln "konservatismen är frihetens bästa försvar" i Sydsvenskans sommarserie om liberalismens framtid. Han skriver:
Liberalismen vilar i modernismens familjegrav vid sidan om positivismen, socialismen och alla deras släktingar. Men de motiv som födde liberalismen och höll den vid liv har inte blivit mindre viktiga.
Modernismen, den positivistiska upplysningstradition som både liberalismen och socialismen är barn av, som tror på civilisationens framstegsmöjligheter, människans rationalitet, den vetenskapliga metodens möjlighet att åskådliggöra och förstå den objektiva världen är - i någon mening - död.
Socialismens död som livskraftigt samhällspolitiskt projekt får framförallt tillskrivas det planekonomiska systemets rasande ineffektivitet ställd mot marknadsekonomin. I en ekonomistisk mening spritter liberalismen av liv - världens planekonomier kan räknas på en hands fingrar. Marknadsliberalism regerar ohotad. I en filosofisk mening får man ge Martinsson rätt om liberalismen, så till vida att när Gud har förklarats död som laggivare har ingen liberal idétradition eller tänkare lyckats etablera ett vattentätt filosofiskt försvar för modernismens idé om t.ex. människors rättigheter.
Kant misslyckades. Rand är absurd. Och Paines naturrättsliga argument framstår med, om uttrycket ursäktas - moderna ögon - som dunkel mysticism. Detta torra akademiska konstaterande har påtagliga effekter på praktisk politik: All politik vilar på filosofiska grundvalar. När de svajar faller också liberalismens bålverk mot en "konservativ" idé om t.ex. situationsbundna eller kollektiva rättigheter. Resultatet blir en annat debatt om vad som egentligen är en individs rättigheter och skyldigheter visavi stat och kollektiv.
Med detta sagt målar ändå Martinsson upp en nidbild av liberalismen. Den moderna liberalismens portalfigur, Rawls, och hans verktyg för att deducera rättigheter - okunnighetens slöja - har slagit fast den moderna liberalismens inställning till rättighetsfilosofi. Rättigheter formuleras alltid inom en stat och i ett "samtal" mellan individer. Liberal filosofi efter 1970-talet är något helt annat än 1700-talsmässigt kantianskt kåserande.
Liberaler förnekar i regel inte att civilsamhället är ett bålverk mot en påträngande stat. När Martinsson däremot försöker måla upp ett hot "underifrån", sprunget ur upplösningen av homogena värdegemenskaper (nationalstatens död) och en ökad fragmentering av sociala, etniska, estetiska och kulturella grupper ligger åsikten att det är statens roll få in avvikarna i folkhemmet igen nära till hands. Vi har gått full cirkel. Men denna gång är statens tvångsmakt i regel inget problem för den konservative. Konservatismens instinktiva misstänksamhet mot det "nya" blir paradoxalt nog civilsamhällets värsta fiende. Vem skall bedöma om någons i sitt eget tycke mycket meningsfulla medlemskap i World of Warcraft är bättre eller sämre än den andres medlemskap i kyrkans samvaro?
Värnar man civilsamhället som ett bålverk mot frihetsinskränkande måste man också värna friheten i att välja sin egen värdegemenskap. I annat fall blir projektet självförgörande. Martinsson sätter därmed huvudet på spiken när han säger:
frihetens paradox består då i att det är genom att frivilligt uppgå i sammanhang som begränsar den personliga friheten som den personliga friheten garanteras.
Genom att ingå i och förplikta sig till sociala sammanhang och relationer skapas det mellanliggande och sammanhållande kit som utgör både civilsamhället och garanten mot en påträngande stat. Man förringar vare sig som konservativ eller liberal behovet av att förstå dynamiken mellan frihet och mellanliggande institutioner om man accepterar "paradoxen". Den konservative har däremot effektivt erkänt att konservatismens livsstilsmoralism borde flyttas från att vara ett politiskt projekt till att bli ett kulturellt sådant.
Martinssons övergripande tes om att liberalismens död framstår därför som överdriven. Den moderna liberala politiska filosofin som har övergett modernismens utopiska avarter är i högsta grad livskraftig. Den icke-modernistiska och anti-utopiska inställningen till stat och politik härbärges inom just liberalismen - illustrerat i t.ex. Shklars idé om "liberalism of fear".
Den politiska liberalismen blir därmed enligt Martinssons kärnfulla och i min mening sanna "frihetsparadox" den enda åskådning som kan vara vägledande i utformning av neutrala lagar som agerar bålverk mot statens "anfall från ovan", och därmed ger civilsamhället en verklig möjlighet att blomstra.
Intressant? Andra bloggar om liberalism, konservatism, filosofi, Roland Poirier Martinsson
20 hours ago