Varför är det så tyst om Chavez bland vänstern?

Venezuelas socialistiska president Hugo Chavez var så sent som för ett år sedan vänsterns darling. Ett sista och bästa hopp om en "god" socialism i Sydamerika. Men på sistone har hyllningarna avstannat. Kan det ha att göra med att Chavez framstår som allt mer, i brist på bättre ord, galen?

- Chavez stänger ned oppositionella radiostationer, och inför vad som kan kallas för socialistiska blasfemilagar för de journalister som skriver artiklar som kan "destabilisera statens institutioner".

- Chavez vill en gång för alla göra slut på borgarsporten golf i Venezuela. Logiken är kristallklar: “I respect all sports, but there are sports and there are sports." Men självfallet..

- Twitter och Facebook, de två verktyg som den iranska oppositionen använde med stor framgång för att sprida information om regimens övergrepp är enligt Chavez vapen som sprider terror. Twittra i Iran, men sprid inte "terrorn" i Venezuela.

- Nu senast framkommer att Chavez i sitt senaste utslag av folklig omtanke vill förbjuda våldsamma datorspel. Att det inte finns någon koppling mellan datorspelande och våld är ett mindre bekymmer.

Dessa exempel kan tyckas vara anekdotiska. Men de är också värdemätare på hur Chavez ser på civilsamhället visavi staten, fria medier, och medborgarnas rätt till kommunikation. Det är också en indikator åt vilket håll Venezuela tyvärr utvecklas.

Mer via Expressens ledarblogg.

Walking the line

Det är en fin gräns mellan att vara en raljerande vakthund och någon som helt enkelt ljuger. Alliansfritt Sverige hade härom dagen med anledning av den gamla moderata doldisen Lars Tobinsons memoarer en "nyhet" (?) om vad han tar upp i sin bok. De avslutar, ganska orelaterat med kommentaren:

För övrigt kan noteras att den moderata talmannen Per Westerberg sitter på 139 miljoner. På lördag talar arbetarpartiets ordförande i Vaxholm och till hösten blir det ännu en skattesänkning för den som har höga löner, stora förmögenheter eller en dyr villa.

Jobbskatteavdraget, det som enligt Alliansfritt Sverige enbart går till de som har höga löner, är utformat så det procentuellt sett går mest till de som har lägst inkomster. Men den som tjänar mest tjänar också - givetvis - mest på jobbskatteavdraget i absoluta tal.

Som nationalekonomin lär oss, "allting" har en avtagande marginalnytta, även pengar. Hur man än vänder och vrider på jobbskatteavdraget för att hitta klasspolitiken gagnas alltså de med låga inkomster mest av skattesänkningar, allt annat lika.

Även om man drar lans för att de som tjänar mest och får störst skattesänkningar räknat i kronor och ören är det fortfarande ingenting mer än lögn att påstå att skattesänkningarna uteslutande går till de som har "höga löner, stora förmögenheter eller en dyr villa".

Fail, Adam

Nyvalda LUF-ordföranden Adam Cwejman skriver om Georgien-kriget på Newsmill. Han verkar tyvärr inte ha satt sig in i konfliktens orsaker eller dess skuldbörda. Vad är det egentligen med vissa borgerliga opinionsbildare och Rysslandskomplexet? Bara för att landet går åt fel håll innebär det inte att de bär skulden alltid och i alla lägen.

Några grundläggande fakta om kriget:

• Georgien, som spenderade ca 170 gånger mer (6% av BNP) på sin militär än Sydossetien 2008 startade ett anfallskrig gentemot en i praktiken försvarslös och demilitariserad granne. Helt i strid med det fredsavtal som tecknades 1990, när Sydossetien sökte självständighet efter att Georgien anföll regionen för första gången.
  

• Georgien angrep 7 augusti 2008 ryska fredsbevarande styrkor stationerade i Tskhinvali - Sydossetiens huvudstad - som inte hade provocerat fram något angrepp. Georgien angrep därmed Ryssland.

I övrigt:

• Ja, Ryssland går åt fel håll på de flesta sätt man kan tänka sig - detta betyder dock inte att kriget är Rysslands fel.
  

• Ja, Ryssland har återupprättat Sovjettidens säkerhetsdoktrin av att dela in världen i tre intressesfärer, där Georgien som närbeläget land ligger i den innersta sfären. Detta skiljer sig inte nämnvärt från amerikansk doktrin: Sydamerika kallas för "americas back yard" av en anledning. Där har man finansierat otaliga smutsiga drogkrig under större delen av efterkrigstiden. Se Kina, Indien, mflr. för liknande doktriner.
  

• Georgien, som har fått miljardstöd från NATO och glidit på en amerikansk räkmacka i internationella sammanhang klassificeras av Freedom House som "partly free". Landet är alltså lika fritt som Ryssland. En semi-diktatur angriper en större semi-diktatur, och en stor del av borgerligheten går upp i limning?
  

• Ryssland har brutit med den fredsplan som tecknades den 14 augusti 2008 så till vida att de inte har dragit tillbaka sina trupper till utgångspunkterna. Detta eftersom man erkänner Sydossetien och Abkhazien som självständiga stater som man har bilaterala avtal med. Kan man klandra Sydossetien eller Abkhazien för att inte vilja bli anfallna av Georgien en tredje gång? Menar Adam att Ryssland gör fel - då måste han också argumentera för varför Georgien skulle ha någon rätt till dessa två regioner.
  

Tidigare skrivet om Georgienkriget här.

Intressant? Andra bloggar om rysslandsfobi, georgienkriget

1950 - 2009

"Så in åt helvete i mitten!"

Återupptäckte nyss en klassiker (tack Anders)

En kulturdebatt på sandlådenivå

Ibland håller jag nästan med Bo Rothstein om att bloggosfären liknar en kloak. Åtminstone den lojt flytande mittfåra som har problem att uppbåda en enda originell tanke, och tycks sakna viljan att låta argumenten brytas mot varandra i en ärlig debatt. Det blir uppenbart i reaktionerna på Timbroiten Thomas Idergards artikel om att kommuner faktiskt kan spara pengar (flämt!).

Mycket av kritiken är raljant och misstänkliggörande (även om det finns flera undantag, t.ex. Erik Laakso). Edvin Alams satiriska kommentar "Idergard äter barn till frukost" beskriver målande nivån bland många kommentarer. En seriös opponent visar att kommuner i regel "bara" spenderar 5% på kultur och fritid. Till Idergards försvar får man ändå påpeka att kommunala skrytbyggen sällan hanteras inom kultur- och fritidsnämnders budgetar. Utgifterna bollas och fördelas på annat sätt.

Med begränsad ekonomi har man egentligen bara två val: Prioritera bort eller skaffa mer resurser. Den gängse vänsteråsikten att mycket ska få mer för att inget ska behöva prioriteras utarmar det kommunala självstyret, och skapar en norm att det är bara att komma till finansen om pengarna tryter. Idergard själv uttrycker problematiken elegant:

Alliansregeringen löper en stor politisk risk om den tävlar om att ösa extra statsbidrag över kommunsektorn, utan konkreta garantier för att kommunerna prioriterar rätt. I valdebatten riskerar regeringen då bara att framstå som det ”snåla” alternativet mot en alltid mer spendersam opposition. För de flesta låter ”22 miljarder mer” alltid mer än ”17 miljarder mer”, i synnerhet som kulturcentra och äventyrsbad fortsätter att frodas medan lärarna och hemtjänsttimmarna blir färre. Och i verklighetens skugga, vid sidan av valdebatten, riskerar vi medborgare att få uppleva sämre välfärdsservice – i relation till allt som politikerna lovat leverera – samtidigt som kommunerna faktiskt fått mer av våra pengar att röra sig med.

Ett upprörande exempel som ligger mig nära är när den socialdemokratiska majoriteten med god hjälp av bl.a. Folkpartiet lyckades få igenom byggandet av "Musikens hus" i Uppsala. En arkitektonisk förening mellan en Borg Cube och Forsmarks kärnkraftverk - för 570 miljoner. I Folkmun kallad "Lena Hartwigs mausoleum" efter det ansvariga kommunalrådet. När den kommunala ekonomin nu balanserar på avgrunden hade det varit kul att kunna lägga några av de slantarna på annat.

Men om vi lämnar ekonomin därhän blir den intressanta frågan varför vänsterns reaktion är så stark? Jag tror att det bygger på två föreställningar:

1) Kultur utgår och finansieras alltid från det offentliga.

Därför blir det ett jävla liv när den gråa och tunglästa pappersmassan vid namnet "kulturutredningen" kom. Motutredningar lanserades, och frågan diskuterades till leda på varenda kultursida i landet. I sak är det en korrekt beskrivning - kultur utgår från det offentliga - det är därför kulturarbetare darrar i skorna så snart någon försöker rucka på modellen. Frågan är om kulturen måste utgå från det offentliga. En kultur som lever hand ur mun från etablissemanget kan aldrig vara en verkligt ifrågasättande kraft, istället blir den snarare ett normerande verktyg för att disciplinera befolkningen.

Finns det en enda samhällskritisk kulturform som förutsätter statlig eller kommunal omsorg? Rent generellt är det talande att den största svenska kulturella exporten på trettio år - datorspel - helt uppstod och blomstrade utan någon offentlig omsorg. Eller om vi talar mer traditionell kultur, 70-talets punkvåg eller det svenska indieundret på 00-talet - se vilken hype svensk pop har på Pitchfork för illustrerande exempel.

2) Den svenska modellen ska gälla även kulturen.

I grunden bygger åsikten på samma föreställning som gäller välfärden i vårt land - alla ska få lika tillgång. Att operahus med mera i praktiken blir medelklassubventioner är priset man får betala. I det politiska skyttegravskriget har positionerna flyttats ända fram till kulturens breddgrad. En ekonomisk kris som börjar nagga detta i kanten uppfattas därför som början på ett generalangrepp på den allmänna välfärden som sådan.

Utgångspunkten tycks också bygga på en tanke att det offentligas roll är att bilda medborgarna. Allt mellan SVT till operahus försvaras med att det ger lika tillgång, och att "vanliga" människor ges möjlighet att förkovra sig i kulturen. Att vara liberal är att vara kluven sägs det. Jag kan själv känna stor sympati för bildningstanken - mitt eget partis folkrörelsegärning har historiskt byggt mycket kring sprida kultur och bildning genom bygdeteatrar, bygdegårdar och studieförbund.

Jag är också övertygad om att människor som är historiskt kunniga, litterärt pålästa och har ett hum om samhällsekonomi också har ett rikare inre liv, är mindre benägna att köpa demagogisk retorik, och rent generellt har ett mer kritiskt och granskande förhållningssätt till samhället i stort. Men den kritiska och ifrågasättande kulturen är inte ett barn av valfri kulturnämnd. Snarare tvärtom, bildningsidealet och kulturspridandet startade någon helt annanstans. De är barn av folkrörelserna: Bondeförbundet, Centerpartiet, Socialdemokraterna, bygdegårdarna, Studieförbundet Vuxenskolan, ABF, och så vidare.

Att kommunerna bedriver kulturverksamhet är därmed inte A och O för kulturens överlevnad. I goda tider kan offentligt finansierad visserligen vara någon sorts guldkant. Men vi kan konstatera att den krassa verkligheten är att ett pengaregn över kommunpolitiker som finansierar mausoleer över sin egen förträfflighet, ur din och min ficka, på långt sikt snarast skadar de i lag ålagda kommunala uppgifterna. Därför måste det bli en fråga om prioriteringar här och nu.

Kulturen kan överleva utan kommunpamparna, men det är faktiskt svårare för vård, skolan, och omsorgen att göra det. Vad väljer du?

Intressant? Andra bloggar om kultur, timbro

Underkänt, Alliansfritt

"Regeringens raljerande vakthund" Alliansfritt Sverige har släppt en rapport med syfte att vederlägga hur mycket högern skiter i arbetslösheten. Med i skrivande stund hela 60 nedladdningar (jag har tagit den tre gånger) lär nog "jobbävningen" vänta på sig, trots Johan Ulvenlövs et. al. försök att knuffa upp rapporten på bloggagendan.

Att diskutera arbetslöshet är en nödvändighet. Själv tycker jag visserligen ämnet är knastertorrt oavsett hur bra eller dålig statistiken är. Men det är ändå bra att några höger, mitten, som vänster för debatten eftersom arbetslöshet påverkar samhället stort och på lång sikt - effekterna av 90-talskrisen är t.ex. kännbara än i dag.

Så vad är anledningen till varför högerbloggare inte diskuterar arbetslöshet så mycket som Alliansfritt vill? Man kan börja med att konstatera att bl.a. Finanspolitiska rådet kommer fram till att regeringens politik höjer den långsiktiga sysselsättningen med 120 000 personer, och att a-kassesäkningarna beräknas minska arbetslösheten med 05-1.8 %. Skattesäkningarna beräknas också minska jämviktsarbetslösheten med minst 0.5 %.

Den vanliga vänsteråsikten, uttryckt i sin mest intellektuellt urlakade form hos Mona "regeringen måste göra någonting" Sahlin har inte direkt har stöd inom den ekonomiska professionen. Därmed finns det inte så mycket att klaga på ("omnämna") som vänsterbloggosfären vill göra gällande - att högern inte diskuterar arbetslöshet på vänstern villkor borde inte komma som en överraskning.

I rättvisans namn skall tillägga att samma finanspolitiska råd som tycker att regeringen "har hanterat finanskrisen väl" också tycker att regeringen kan göra mer under 2009/2010. Om den kritiken är befogad eller ej får vi lämna slutgiltigt omdöme till när höstbudgeten presenteras senare i år. En undersökning gjord senhösten 2009 - givet att regeringen inte tar till sig Finanspolitiska Rådets rekommendationer - skulle vara betydligt mer intressant.

Frågan om den strukturella arbetslösheten är en debatt som Centerpartiet för i olika forum och medier. Att "centerbloggar" inte för den i den utsträckning som Alliansfritt önskar kan, om jag tillåts gissa, ha att göra med att partiet är rörande enig i frågan om reformeringen av t.ex. LAS (se svenskans rapport från stämman i maj för case in point). Däremot kan man som högeralibi fundera över varför vänstern konsekvent vägrar ta i LAS-frågan, trots att forskningen visar på att lagen har förödande konsekvenser?

Några andra synpunkter:

- Alliansfritt använder sig av respektive partis "officiella" bloggrulla, vilket effektivt eliminerar ett antal av de mest aktiva partistbloggarna. I metodologiska termer riskerar urvalet att inte bli representativt. På rak arm kan jag se tjugotalet aktiva centerbloggar som inte är med i rapporten. Hur många hundratals (?) fler har de missats från övriga tre partier?

- Det är oklart om "arbetslöshet i Sverige" täcker själva begreppet arbetslöshet. Ingår även "utanförskap", "låg sysselsättning", "sysselsättningsgrad" och andra synonymer och blogginlägg med den sortens terminologi? Det går inte att utläsa med någon tydlighet i rapporten.

- För många är bloggen ett forum att berätta om sin egna politiska gärning - hur många alliansbloggare jobbar på något sätt med arbetsmarknadspolitik i sina politiska uppdrag? Det skulle vara intressant att ha med som variabel. Min kollega Gustav som exempel bloggar nästan uteslutande om sjukvård och miljö eftersom det är områden som ingår i hans förtroendeuppdrag.

- Hur mycket arbetslöshet berörs i absoluta tal är visserligen intressant. Men det verkligt intressanta skulle vara frekvensen relativt vänsterbloggarna. Om det får vi däremot inte veta något. Alliansfritt raljerar ju som bekant bara åt ett håll.

- Jag bryr mig om arbetslöshet, men det är samtidigt ett teknokratiskt ämne som jag helst inte bloggar om. Jag bloggar hellre om (för mig) mer intellektuellt stimulerande ämnen som säkerhetspolitik och politisk filosofi. Enligt Alliansfritt är jag och bloggare likt mig dock likgiltiga för arbetslöshet. Skön slutsats.

Nej, bättre kan ni förhoppningsvis, Björn och Anders.

Intressant? Andra bloggar om arbetslöshet

Budgetduva

Jan Björklund är uppenbarligen ingen hök - åtminstone inte i budgetfrågor. Om Folktpartiet får sin vilja ska miljardregnet skölja över kommunerna eftersom den "kommunala ekonomin är ansträngd".

Det finns kommuner som har skött sig, sparat i kistorna, och ändå tvingas dra ned på verksamheterna. Men det går fortfarande att ifrågasätta Björklunds idé om ett "kontra-cykliskt" budgetssystem där kommunerna får mer pengar när ekonomin viker.

Ett sådant system skulle nämligen enbart premiera de kommuner (och deras politiker) som spenderar hejvilt i högkonjunktur för att sedan komma till finansen med mössan i handen och en tår i ögat. Som lök på laxen undergräver systemet det kommunala självstyret, som i slutändan alltid vilar på ekonomiska fundament - våra pengar, vår ekonomi.

Är du verkligt ansvarig för din ekonomi både i hög- och lågkonjuktur vet du att du t.ex. inte ska blåsa 65 miljoner på en ny konstall, för att sedan bekosta kalaset med neddragningar i de kommunala välfärdstjänsterna.

Är det verkligen den sortens kommunal politik Björklund är ute efter? I sådana fall torgför han något som är direkt skadligt för samhällsekonomin och det kommunala självstyret. Vet han däremot om det, då är det inte mer än enkel populism i valrörelsens upptakt. I vilket fall borde förslaget omgående hamna i det runda arkivet.