Jag.. orkar.. inte.. med

Sverige är en av världens mest öppna ekonomier. Vårt välstånd bygger på handel med omvärlden. Från vänstern kritiserar man Alliansen för att man inte "göör något" mot arbetslösheten i spåren av den globala finanskrisen.

Hemskt ledsen - men Sveriges beroende av omvärlden kan faktiskt inte bara trollas bort från Rosenbad. Det som händer i världen händer också i Sverige, på gott och ont.

Trots finanskrisen har Sverige i dag, under Alliansstyre, högre sysselsättning än vad vi hade i högkonjunkturen 2006 när Socialdemokraterna förlorade valet. Det är om något ett underbetyg till Socialdemokraternas jobbpolitik.

Så när nu (S) har sin "Jobbkongress" kunde man tro att de skulle ta till sig av, ja, erfarenheterna? Men nej, Mona Sahlin väljer istället att gå till val på två reformer som skulle minska sysselsättning.

Hur Socialdemokraterna kan kalla sig för ett parti för full sysselsättning är över mitt förstånd.

Resultatet av att ta debatten

500 nya Sverigedemokrater?

Ta inte debatten!

Så brukar man ju inte säga? Den gängse optimistiska synen är att när arguments bryts mot varandra inser åhörarna styrkan i respektive parts verklighetsbeskrivning.

Kalla det en allmän desillusion - men jag har ändrat uppfattning. Jag är övertygad om att det inte är bra att ta debatten med Sverigedemokraterna. Politik styrs nämligen inte i regel av vad som är på något mätbart och objektivt sätt "bäst" (se Caplan, Neuman et. al.). Att SD i praktiken ljuger rakt upp och ned är ovidkommande för deras stöd. Om något verkar de få mer stöd ju mer raljanta de blir.

Genom att överhuvudtaget placera Åkesson i samma rum som Maud Olofsson får han en legitimitet han inte förtjänar. Erfarenheterna från Danmark och Norge (som dock inte är lika illa) pekar på just detta: Genom att integrera brunanstrukna partier i den allmänna politiska debatten normaliseras deras åsikter. Därmed uppfattas de också som legitima alternativ till riksdagspartierna.

Så klart, man kan ju hävda att SD prenumererar på den demokratiska överideologin, och därmed är värda att debattera med. Och genom att "ta debatten" kan de inte längre slå ur underläge. Offerkortet är spelat, ungefär.

Men om priset är att xenofoben Jimmie Åkesson är tungan på vågen den 19 september 2010, och därmed kan tvinga till sig politiska majoriteter för sina brunanstrukna förslag (se: Danmark), då kommer det att bli en dyrköpt erfarenhet oavsett om Verklighetens Folk väljer Alliansen över vänstern eller ej.

En bögfeministisk vänsterradikals tankar

Jag är visserligen "helt overklig" enligt Facebook-testet. Inte desto mindre gillar jag i grunden tanken på "verklighetens folk", och delar Peter Santeson-Wilsons analys.

Det finns de som menar att det är ett brunanstruket begrepp. Resonemanget går ungefär som att lämnar politiken lämna folket i fred och säga nej till att vara en normerande kraft ovanifrån blir det carte blanche för diverse brunanstrukna åsikter. I vilket läger man landar i den frågan kokar ned till vilken människosyn man har.

Verklighetens folk är primärt ett försök att föra över en republikansk konfliktlinje till en svensk kontext. Där demokraterna är liktydigt med west/east coast liberals, och republikanerna står för Middle America. Byt ut Iowas majsbönder som "bara vill bli lämnade ifred" mot svennen som går på bandet i Karlskoga, ungefär.

Det är kanske därför det blir så fel? Jag är nog inte ensam om att inte bli förvånad när begreppet håller på att kapas av Åkesson et. consortes, även om det kanske är Expressens ledarsida som sysslar med war by proxy igen.

Någonstans har Åkesson rätt. Kristdemokraterna kan prata om verklighetens folk bäst de vill, men det blir inte mer etablissemang än när ett statsråd för kulturkrig i media. Poängen understryks inte minst av att Hägglund sitter med i en regering som mångt och mycket har ärvt bl.a. den jämställdhetspolitik som vänstern drev tidigare. Precis den politik Hägglund går till storms emot i media.

Att man får en "jämställdhetsbonus" och inte ytterligare ett lagtvång om föräldraledighet måste vara en klen tröst för verklighetens folk..

Hägglund ska ha en eloge för att han i linjetal ansluter sig till leave us alone-tanken. Problemet är, givetvis, att ord inte matchas av handling ännu, om någonsin. Ska man analysera "verklighetens folk" utifrån perspektivet av Kristdemokraternas inre liv är det ett retoriskt begrepp som får agera hävstång för några trevande försök att stöpa om partiet i frihetlig riktning.

Men så länge klyftan mellan den förda politiken och retoriken förbli avgrundsdjup hjälper inte KD-ledarens nya retorik någon annan än Sverigedemokraterna som lätt och ledigt vinner antietablissemangstävlingen, och som tacksamt slänger ut det liberala idégodset och fyller upp med den vanliga invandringsfientligheten. Verklighetens folk gillar vare sig pekpinnar eller invandring i SD:s tolkning.

Det är därmed närmast ett allmänintresse att Hägglund antingen lägger ned korståget eller lyckas föra in det gamla förbudspartiet in i den liberala antietablissemangsfåran som verklighetens folk kan vara, och i grunden är ett uttryck för. Och det på under ett år om det ska finnas någon förhoppning om plocka antietablissemangsröster från potentiella SD-väljare som inte kan se skillnad på "lev ditt liv som du vill" och "släng ut blattarna".

***

Det är för övrigt ett briljant grepp av Socialistiska Partiet att syna Sverigedemokraternas krokodiltårar om att de aldrig får annonsera i tidningar. Socialistiska Partiet fick föga förvånande inte annonsera i SD-kuriren.

Intressant? Andra bloggar om Kristdemokraterna, KD, Göran Hägglund, Sverigedemokraterna, SD, Jimmy Åkesson, verklighetens folk

Jag tänkte..

skriva något intelligent om FRA-omröstningen i morgon. Men Magnus säger egentligen allt som behövs i sitt brev till riksdagsgruppen.

"Välfärdens kärna"

Socialdemokraterna i Uppsala kommun lyckades med god hjälp av några borgerliga avvikare trumfa igenom bygget av "Uppsala konsert och kongress" för ca 700 miljoner för ett par år sedan. Allt - givetvis - finansierat ur Uppsalabornas fickor, som sedermera också fick finansiera reklamen för huset som skulle övertyga medborgarna om att det var en god idé.

Kommunpolitik i all sin charm.

Konserthuset, i folkmun kallas för ukken, Forsmark 4:an eller Lena Hartwigs mausoleum, efter dåvarande ansvarig S-kommunalråd, har läckt pengar ända sedan det stod klart för ett par år sedan. Enligt uppgift ett par miljoner i månaden, varje månad, varje år. Ledningen hävdar att det inte går att få verksamheten att gå runt ekonomiskt, de vill också ha mer bidrag och lägre hyror.

Nu får ledningen äntligen bakläxa av Alliansen på sitt förslag hur man ska få ordning på ekonomin.

Den kritik vänsteroppositionen i Uppsala kommun riktar mot Alliansmajoriteten i ekonomiska kan därför helt och hållet ignoreras. Det är Ilona Waldau och övriga vänsterpolitiker som klagar högljutt över dålig kommunal ekonomi som har försatt oss i denna situation.

Om vänstern mot förmodan skulle ta makten i det ganska borgerligt präglade Uppsala - på ekonomiska frågor - då skulle det vara ett ödets ironi. Och förhoppningsvis en saftig bakläxa för Folkpartiet som avvek när de var med och trumfade igenom bygget.

I Ergo om lycka

I senaste numret av Uppsala studentkårs tidning Ergo skriver jag tillsammans med MUF:s Eleonore Lundqvist om lyckoforskning, som ett svar på Gröna Studenters Frida Johansson, som drar en hel del empiriskt felaktiga slutsatser om förhållandet mellan frihet, lycka, egenmakt och inkomst.

Att våra handlingar leder till belöningar eller problem, beroende på vad vi gör, är inte bara bra för att det får oss att fatta bättre beslut, utan också för att det ger oss en känsla av kontroll över våra liv: Vad vi gör får konsekvenser för vad som händer. Utan denna återkoppling skapas känslor av hjälplöshet och utsatthet. Det kan vara ett skäl till att de samhällen som har givit medborgarna minst möjligheter att påverka sina liv – de kommunistiska – verkar ha varit de mest olyckliga. Johnsson har rätt i att ökad inkomst inte är ett självändamål. Vi menar att det är ett medel för att förverkliga sina livsmål – vilka de än är. En varaktig och givande lycka uppstår i större sammanhang, där man bidrar till någonting och känner att det finns en mening med ens livsprojekt. Men det förutsätter också frihet att välja projekt, och en fri ekonomi som ökar välståndet.

Läs hela genom att klicka in dig på Ergo > Opinion > Ergos debatt.

Gäsp?

Kul, men ja, det säger inte så mycket är min reaktion på Alliansfritt Sveriges selektiva genomgång av ett antal moderata valaffisher genom åren, med det bärande budskapet att sänkt skatt är eftersträvansvärt.

Liknande odyssér skulle kunna göras över t.ex. MP ("miljö") eller Socialdemokraterna ("jämlikhet").

Den mer relevanta frågeställningen är väl den ideologiska / ekonomiska frågan om sänkt skatt är bra eller ej. Men det är förstås lite lika kul som att peka finger åt Moderaterna och säga told you so, de vill fortfarande sänka skatten.