Last Dance eller Don't Dream It's Over?

Jag tycker nästan lite synd om Wetterstrand, eller hennes spökskrivare (?), när hon på Newsmill lanserar Miljöpartiet som ett naturligt hem för socialliberaler.

Det börjar bra med att slå an tonen att socialliberal är att ha en eftertänksam hållning, ett svagt eko av ett antirevolutionärt ideal a la Hayek, om man vill vara välvillig. Och vilken liberal gillar inte en politiker som säger sig vilja utgå från människors rättigheter?

Snopet att det hela avslutas med:

Jag tycker det är en bra utveckling av politiken om den utvecklas från att vara en lång inköpslista till att handla mer om principer och etiska livsval. Det är en sund utveckling när allt fler i vårt samhälle röstar med vardagen. Att prioritera mer tid med vänner och familj framför mer konsumtion är något vi borde uppmuntra fler till med de politiska verktygen vi har. Jag tror att människor mår minst lika bra av mer tid och en latte än av en extra resa till Thailand. Livet är större än materialismen.

För att vara ett parti som vill locka liberaler tycks Wetterstrand inte förstå hur liberaler ser på samhället.

Problemet med politik är att etik - eller vad som egentligen är privatmoral - blandas in i strukturella samhällsproblem och betraktas som lösningar. Har vi fungerade system med utsläppshandel, utsläppsskatter och dylikt, internaliserar man kostnaden för sitt beteende. Därmed kommer de som verkligen vill åka skytteltrafik till Thailand få betala vad det egentligen kostar. Men de som faktiskt tycker det är värt priset har fortfarande friheten kvar.

Wetterstrand sitter lika lite på svaret om vad som utgör det goda livet som någon annan politiker oavsett färg. Jag dricker visserligen hellre en latte och sitter med en god bok på ett café än åker till Thailand - men skillnaden mellan liberaler och "socialliberala" Wetterstrand är att de tidigare menar att, och kämpar för, att mina fritidsintressen inte ska vara områden för politikers omsorg.

Det kunde ha blivit bra det här. Sverige behöver fler liberala krafter, inte färre. Jag är visserligen en insyltad partigängare på andra sidan blockgränsen, men första gången jag röstade, för sju år sedan, blev det MP. De har ju miljö i sitt namn, liksom! Sen blev jag intresserad av frihet och miljö. Då engagerade jag mig i Centerpartiet - Wetterstrand ger mig ingen anledning att ångra mitt val.

Det, euhm, liberala Miljöpartiet del 4

Vilken följetong. Men denna gång ska jag inte skriva något själv, utan helt enkelt länka till partivännen Johan Folins ideologiska slakt av Miljöpartiet. Skratta. Gråt. Bli rädd.

Intressant? Andra bloggar om Miljöpartiet, liberalism

Ett realistiskt budskap

Norberg problematiserar North Stream-ledningen på ett nyktert och välartikulerat sätt. Den akademiska elefanten i rummet är konstaterandet att liberalismen har brutit samman som analytiskt ramverk och förhållningssätt när demokratier handskas med semi-diktaturer.

Förhoppningsvis mer om Nord Streams säkerhetspolitiska implikationer i ett senare inlägg - kan garantera information du inte kommer att läsa i svensk press.

Det, euhm, liberala Miljöpartiet, del 3

Miljöpartiet har under hösten beskrivits som ett liberalt hopp av olika tyckare och tänkare. Sven Dahl skriver om partiet i ett nummer av Neo under titeln "från ekoflummare till latteliberaler?".

Miljöpartiet har på riksplan en sympatisk inställning till friskolor och i viss mån företagande. Men det är uppenbarligen ett splittrat parti. Samtidigt som man driver friskolefrågor och gör upp med Alliansen om arbetskraftsinvandring har man representanter som vill förbjuda "sexistisk reklam", och upprätta "normkritiska myndigheter". Partiprogrammet är också fyllt av, liberala (?), ståndpunkter som Tobinskatt, ett räntefritt samhälle och löntagarfonder.

I landets näst största parlament, Stockholms läns landstingsfullmäktige, går man till val på att socialisera sjukhusen i länet. Vänsterpartiet som "bara" vill socialisera Capio S:t Görans är en svag västanvind i jämförelse. Miljöpartiet vill också långsamt kväva den privata vården genom att kräva att alla överskott går tillbaka till verksamheten - man uppvisar en fundamental oförståelse för att vinst är en förutsättning för allt företagande.

Jag tror Fredrik Segerfeldt har rätt i sin analys. Liberaler delar smak och livsstil med många miljöpartister. Man hänger i samma kretsar. Men estetik är inte politik, och blockpolitiken är här för att stanna. En röst på MP är därför en röst på en koalition med Sahlin och Ohly. Som liberal måste man vara duktigt missnöjd på Alliansen om man tror och hoppas att de svagt liberala tendenser som finns hos vissa Miljöpartister kommer att förstärkas av eventuella kompromisser som görs med S och V inför ett eventuellt majoritetsskifte.

Läs även Per Ankersjö och Sakine.

Gasledningen är en säkerhetsfråga, inte en miljöfråga

Ja, jag håller med Carl B Hamilton i hans bedömning. Gasledningen kan inte reduceras ned till en enkel fråga om några blåmusslor, om ni ursäktar. Energi är, om inte ett uttalat maktpolitiskt verktyg, så i varje fall ett allmänt erkänt sådant för Ryssland att använda för att så splitt i EU och EU:s randstater som ligger i spänningszonen EU-NATO-Ryssland. Det är ur det perspektivet gasledningen måste ses.

Jag känner mig nästan nödgad att citera mig själv:

..Ömsesidigt beroende omöjliggör krig. I all väsentlighet är det lockande analys - en attack på en handelspartner är ju i någon mening en attack på sig själv. Men vad liberaler sällan lyckas förstå är att stater inte bara har monetära intressen. Staten är en maktapparat i ett system präglat av anarki. Liberalismens älskling, FN, och dess totala handlingsförlamning i Georgien-frågan är talande för hur snabbt försök att överbrygga nollsummespelet faller samman när inte båda aktörer köper den liberala analysen. Ryssland betraktar inte handel som ett verktyg för ömsesidigt säkerhetsfrämjande, utan som ett maktpolitiskt verktyg för sina intressen.*

Regeringen har haft alla möjligheter att underkänna gasledningen utifrån den säkerhetspolitiska analysen att Sverige inte tjänar på att ha ett ryskt riksintresse kring den oförsvarade husknuten Gotland. Det är synd att man inte tog chansen, även om gasledningen råkar passera det, i dubbel bemärkelse, snäva nålsöga som är miljöprövningen.

Läs även Cornucopia som ytterligare belyser de säkerhetspolitiska aspekterna utifrån den nyligen avslutade Zapad-övningen som syftade till att öva skydd av ryska gasledningar.

*jag menar inte liberaler i en politisk mening, utan liberaler inom internationella relationer.